Vad hände? Den frågan är något jag brottas med varje dag senaste veckan. Eftersom svaret gör så jäkla ont springer jag runt likt en hyperaktiv Duracellkanin för att slippa känna efter. Känna efter, hur det känns att bli utdömd av försäkringskassan som icke arbetsför.
Jag har grävt en krater i min trädgård för att släppa ut min frustration. Jag har köpt ett gäng plantor på rea som ska fylla detta tomrum. Vet dock inte om mitt inre tomrum kommer att fyllas upp? Man kan ju alltid hoppas!
Jag är en arg, bitsk, tålamodsprövande fru som plöjer fram likt en ångvält här hemma. Helt plötsligt hittar jag fel överallt, bara för att kunna ösa ur mig lite mer skit.
Mitt upp i min egen sörja ringer min älskade bror från fängelset. Han är också tok frustrerad över sin situation och ber mig ringa runt och förklara saker för hans vänner. Vilket jag glömmer bort att göra . För så är det med mig när depressionen gör sig påmind och stressen kommer då försvinner minnet. Jag glömde hämta min lilla tjej på dagis då hon skulle till tandläkaren. Jag hade fullt upp med mitt grävande. Det var först när dom ringde för att fråga vart vi var som jag fick kasta mig in, alldeles lerig i bilen för att sedan i ilfart hämta henne och åka till tandläkaren.
Jag vet att när jag väl stannar upp kommer sorgen ta över och jag kommer nog stanna i den en stund. Livet blev inte som jag tänkt. Målet blev något helt annat än karriär och pumps. Nu när jag formulerar det så känns det inte alls som ett misslyckande. Mitt primära mål har alltid varit familjen och dom står mig närmare än någonsin.
Min verklighetsuppfattning måste vara minst sagt grumlig, då jag själv anser att jag mår så mycket bättre medan min läkare bokstavligen vill skriva ett utlåtande som ger mig rätten att bli förtidspensionär.
Det hände i fredags då jag hade ett läkarsamtal om mitt mående och vidare behandling. Jag har fått en ny handläggare på Försäkringskassan och hon hade tydligen kraftigt ifrågasatt mina möjligheter till att kunna återgå till arbetslivet. Jag berättade om dom framsteg jag gjort och min ökade livskvalitet med min hund och tillgången till naturen för min läkare. Jag sa att mitt mål är att återgå till arbete, herregud jag är ju bara 38 år och har mycket kvar att ge. Hon ska framföra min ambition till försäkringskassan. Du är en sådan kämpe, säger hon sedan till mig.
En kämpe. Javisst är jag det. Jag har varit en kämpe sedan fosterstadiet då min mamma både drack och rökte . Sedan fortsatte ett liv i en total kaos och en daglig kamp att överleva. Jag har aldrig haft möjligheten att välja att inte agera, för vad skulle hända då? Ångesten har varit en del av mig och inte ett tillfälligt tillstånd. Här är jag nu, mitt i livet och ska gå på diverse utbildningar på Aspergercenter för att reda ut vilken känsla som känns si och vilket jäkla avstånd man ska ha mellan sig själv och en bekant person. Helt sjukt. Tänk hur många fel och missuppfattningar jag lämnat bakom mig. Trots egna överlevnadsstrategier som jag utvecklat blir min tillvaro aldrig så enkel som den borde kunna få vara.
Jag har inte vetat det, att jag inte fungerar som alla andra människor . Jag har inte heller vetat, att jag inte vetat allt det där som ni NTV are så fint gör och som ni lärt er med modersmjölken. Det är orättvist. Så det är väl inte så konstigt att jag mitt i livet helt slutade att orka. Livskraften tog helt slut. Glädjen var bortblåst och allt, precis allt var en kamp. Nu tre år senare har glädjen kommit tillbaka.
Då kanske det är dags att jag lyssnar på min läkare och ta det väldigt lugnt och försiktigt med min nya livskraft? Det är faktiskt bara fyra månader sedan som jag låg inlagd på sjukhus på grund av utmattning och depression. Framtiden får utvisa vad som kommer att ske men just nu, den här stunden mår jag bra. Bättre än på länge.
