En Aspie på #KENTFEST

Äntligen var dagen med stort D här KENT konsert på Gärdet med min älskade man! För mig innebär det en massa förväntningar och planer inför kvällen.

Jag har sett fram emot denna kväll för mycket. Varenda detalj har jag planerat och nu i efterhand vet jag att det brukar aldrig bli som jag i min fantasi föreställt mig. Vi ses inte mycket, bara jag och maken så att få barnvakt och gå på konsert är stort. Jag såg oss framför oss i ett hav av människor men ändå i samma sfär. Vi skulle lägga ut en picknick filt och njuta av en tacotallrik ( som jag på hemsidan sett att dom serverade) och dricka en kall cider titta varandra i ögonen och vara i nuet. Det var min ambition och min verklighet av vad som skulle hända. Jag hade läst på hemsidan att Kent ordnat en festival där inga köer skulle hindra oss från att ha en trevlig kväll. Detta tolkar jag bokstavligt en Aspie som jag är. Inga köer. Jag förstår förstås att en viss kö skulle förekomma. Väl inne på området tar jag sikte på Tacovagnen och vi ställer oss i kö. Efter en timme ! är vi framme vid kassan bara för att få ett kvitto och ställa oss i en lika lång kö för att få maten. Ingen picknick filt här inte! Det blir tillsist en stående, visserligen suveränt god tacos intagen till Kents inledande nummer på konserten.

Jag har svårt att hitta en plats att stå på. Ser ingenting och för ett ögonblick har jag bara lust att gå hem. Tillsist hittar jag en lucka vid ett räcke som är ok. Jag har svårt att stå länge då jag aktivt måste tänka på 'att stå' , vilket tar mycket kraft. Att stå mot ett räcke är skönt och jag slipper att människor springer framför mig och distraherar mig. Jag kunde äntligen koncentrera mig på musiken.

Det blev väl inte riktigt vad jag tänkt mig men slutbetyget är iallafall välgodkänt. Mycket på grund av den intimiteten som jag och maken delade, när vi under ett passerande regnväder trängt in oss under en och samma jacka  lyssnandes på Jocke Bergs sköna stämma i 'utan dina andetag' . 

År 2014

Nytt år - nya möjligheter. En riktig klyscha men så sant. Vad sätter gränsen eller hindrar dig från att uppnå det du vill? DU själv är rätt svar.

Livet flyter på för mig. Jag har gjort framsteg på måbra listan, orkes listan och varit utomlands, firat både jul och nyårshelgen med gäster hemma. Till och med jag, som har svårt att se saker i ett vidare perspektiv inser att jag har en ökad livskraft och en mer social tillvaro än på väldigt länge. En härlig känsla sprider sig i kroppen en känsla av frihet. För är det något jag känner till så är det den oerhört vidriga känslan att vara fast i sin kropp oförmögen att styra eller tänka på ett normalt sätt. Fast i kaoset, ångest, yrsel, trötthet och allt annat som kommer till en överarbetad hjärna. 

Jag var själsliges nära döden. Först nu när jag är på andra sidan kan jag se tillbaka på denna mardrömsresa innan rätt diagnoser och rätt behandling sattes in. Sedan kan jag konstatera att det har gått ett och ett halvt år till, efter det och under denna resa har jag lagts in två gånger till för medicin justeringar men nu är jag här. Ett nytt år, 2014! 

Inget nyårslöfte är givet. Inga direkta planer inför året år satta utom att fortsätta som jag gjort. Mycket vila, få krav och måsten och mycket tid för min älskade familj och våra fyrbenta skyddslingar. Jag är tacksam över att fungera bättre och att våga utmana mina trygghetszoner igen. Självförtroendet börjar repareras efter alla misslyckanden som varit och jag inser att jag inte alltid måste lyckas för att må bra. 

Jag önskar dig som läser ett riktigt bra år och glöm inte att bakom nästa krön kanske din stora möjlighet bara väntar på att bli sedd av dig. 

Höstlov med barnen

Så var det dags för höstlovet, och likt föregående år är det jag och grabbarna som ska hitta på något skoj. Precis som förra året går jag på ljusterapi på förmiddagarna för att hålla min depression i schack. Tycker i och för sig att jag mår ganska bra nu vet ändå att kraften inte kommer att räcka hela veckan. Jag måste planera in vila. Kanske kan jag vila under dom två timmar som ljusterapin varar? Det beror helt på vilka som delar rummet med mig för ibland är människor så pratsugna. Jag vill kunna bläddra i en tidning och dricka mitt Tea och njuta av ljuset under tystnad. 

Min ambitionsnivå inför lovet är ganska hög då jag vill att grabbarna får se och uppleva något mer än vad datorerna har att erbjuda. Vi kommer inte att resa bort någonstans men att gå på bio, åka och bada och vi planerar även en Halloween fest med nära vänner. Det kommer bli mysigt att få ta det lugnt med dom och inte behöva stressa på dom på morgonen. 

Jag önskar alla ett trevligt Höstlov och ett Halloweenfirande med mycket läskigt godis. 

Jag kan

Det är mycket som händer nu- men jag kan! 

Jag kan utföra hushållssysslor, lämna på dagis även tidigt på morgonen , gå på valpkurs, boka om möten, ta hand om måsten papper, vara kärleksfull, Arbetsminnesträna, påbörja diagnosgrupp och samtidigt må bra. Igår var en stressigt dag på grund av att vi försov oss på morgonen. Morgonen då allt ska hända på så kort tid. Stressen fanns kvar hela dagen men jag visste att idag finns det tid för vila under förmiddagen. 

I eftermiddag startar Diagnosgruppen på Aspergercenter där vi nyligen diagnosticerade träffas och pratar. Lite pirrigt men också kul att komma iväg och förhoppningsvis komma hem en erfarenhet rikare. Alltid lika intressant att träffa andra Aspies. Vi skiljer oss åt som alla människor gör men sedan finns det vissa egenskaper som är exakt dom samma. Hur vi tolkar en text, hur vi ser på regler och sedan hur vi tolkar sociala regler och kommunikation. Sedan är vi alla olika finslipade utifrån vår uppväxt miljö. Jag är otroligt välfungerande och det är få som märker av mina svårigheter i sociala situationer om jag inte vill. 

Att påbörja valpträningen med Charlie har gett mitt självförtroende, en uppåt puff. Så härligt att befinna sig i ett sammanhang utan anknytning till mina diagnoser eller mående. Helt enkelt kul!
Det roliga är också att vår Charlie behöver passivitets träning. Han ska lära sig att inte alltid hänga på det roliga....Hmmm, hög igenkänning från hans flock . Vi skulle alla behöva öva passivitets träning.Här hemma är vi hungriga på livet och ivriga inför nästa utmaning. Men de säger ju att'' All dogs has ADHD ' . ;) 



Jag kan utföra det jag vill. Jag känner mig fri och inte låst och begränsad i min kropp. 

Date

Idag har jag haft en date med min älskade man. Tänk vad välbehövligt lugnet är som uppstår när alla barnens behov läggs åt sidan. Plötsligt finns alla möjligheter till en härlig samvaro och samtal.

Vi grabbade tag i chansen och har haft en toppen söndag. Fylld av hundpromenad, gott fika , lite organisations samtal inför kommande vecka och sedan massa kyssar förstås. ;)

Så inför nästa vecka är vi lite bättre förberedda på tidiga morgnar och middagsplanering. Har fortfarande svårt att förstå att hösten har startat då vädret fortfarande erbjuder sommartemperaturer. Jag har köpt en ny höstgarderob, lite tuffare än mitt vanliga blommiga vilket jag tolkar som positivt! Jag känner mig starkare och mycket mer nyfiken på vad framtiden har att erbjuda.

Att gå på date med sin man är definitivt något jag ska se till att göra oftare. Me like. 

Förändringens tid är kommen

Hösten river som vanligt tag i en med stormstyrka. Försöker hålla fast vid mina rutiner men det är svårt då vi är i förändringens tid. 

Tre barn som alla ska tillbaka till rutiner, en katt som är på väg att byta familj efter valpens livliga inträde. En herrans massa saker, prylar, möbler och skräp från en släktings hem som ska sorteras in i vårt hem eller skänkas till någon organisation eller varför inte kastas.... Need I say more? Mitt huvud är i kaos och vi har knappt startat vecka 1 av hela hösten. 

Jag vet att jag måste minska tidsperspektivet när allt grötar ihop sig. Ta en dag i taget och lita på att saker ordnar sig. Snart har förhoppningsvis en ny vardag tagit form. En vardag som lunkar fram utan allt för mycket varken av svackor eller toppar. En vardag i balans frågar jag efter. Önska kan man ju alltid göra. 

Jag önskar mig ro i själen och en skön skogspromenad med min älskade Charlie.
En resa till en småstad med min älskling, ett hotell och en härlig ledighet tillsammans. Jag önskar mina barn en trygg skola och en frisk höst. Men mest av allt hoppas jag hålla mig över vattenytan, lugnt simmande och ha tillförsikt att min resa mot ett friskare liv bara har börjat. 

Håll i er allihopa för snart så har även denna höst passerat och vi börjar pynta inför Jultomtens ankomst.

Sol i sinnet

Stolt över lilla jag som tagit tag i öronproblemen och åkt in till akuten för hjälp.

Jag har nog mer energi än innan sjukhusvistelsen. Trots en jäkla värk i höger öra har jag sökt vård, som efter fem timmars väntan ledde till en noggrann öronsugning. Blää hade ingen aning att så mycket äckel kunde rymmas i mitt söta lilla öra. 

Örat ömmar mindre och jag ser fram emot en midsommar som i år firas hemma. Maken vill att det ska bli så lugnt som möjligt för mig. KÄRLEK . Min önskan är sol och värme samt sinnesro att binda en blomkrans eller två...

Just nu har jag sol i sinnet och jag håller fast vid den känslan.

Kärlek

Att älska gränslöst är det jag gör. Inga fnurr på tråden får blockera flödet av känslor. Därför gör det så förbaskat ont när vi får en fnurr på tråden.

Permission i helgen med massor av tid, gemensamhets tid. Lilla tjejen på mini semester med morföräldrarna, så vi var fyra stycken @ home. Jag hade förväntningar. Höga Förväntningar mycket romantik och picknick i det gröna. Långa samtal och lite dans... I mitt inre var jag redan DÄR! Alla små detaljer var planerade. Jag vet bara inte hur jag kan vara så naiv, så att jag tror att min längtan efter en romantisk dejt kan få två barn samt en stressad make att anpassa sig. Hmm, hur tänkte jag där?

Romantiken slutade när bilen stannade på uppfarten och vi klev ur. Nä, kanske inte riktigt. Vi umgicks och gjorde en mysig middag och drack lite bubbel. Sedan  var det slut på det mysiga då äldsta sonen inte var på humör. Kvällen slutade i tumult och tårar. Men Åhh, vilken besvikelse jag kände. 

Jag och min lilla Aspie personlighet hade ju bestämt exakt hur denna kväll skulle sluta och så blev det så fel. Söndagen ägnades åt eftersatt städning och en elvisp till make som vill hinna med allt och lite till. Jag var besviken och sårad över hur lätt retlig och bestämd han var.

Idag är jag åter på sjukhuset. När vi samtalar får han mig att förstå hans upplevelser och känslor. Nu förstår jag att han är hyper stressad och att han knappt hinner med varken sig själv eller sitt arbete , mycket på grund av att han själv ansvara för tre barn samt äldsta sonens extrema behov av stöd. 

Jag älskar gränslöst och det får göra ont ibland för vad vore livet utan honom? En fantastisk man, make, vän och pappa. All kärlek till dig, hjärtat!