En bra start på det nya året. Make It happen är mitt nya motto . Bokstavligen menar jag mindre tid i soffan och mer aktivitet . Jag mår bra just nu och finner mig tillfreds med det mesta. Keramik kursen fortsätter, jag simmar två dagar i veckan och går på gymmet. Där i mellan hoppas jag på motivation och glädje i skapande . Önskar mig en systemkamera så att jag kan ta ännu bättre foton. Installerar växtbelysning så att jag har möjlighet att snart börja så fröer. Våren är en fantastisk årstid och jag längtar dit .
Make it happen ! Vad vill du ta tag i?
Visar inlägg med etikett Träna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Träna. Visa alla inlägg
tisdag 15 januari 2019
fredag 9 januari 2015
Nystart 2015
Det är nästan två månader sådan jag skrev något i bloggen. Jag hoppas att jag har kvar DIG som läsare. Livet har fullständigt rusat fram sedan november, vilket är en bra sak då jag nu i januari är laddad inför det nya året.
Jag slutade på ljusterapin. Det gav mig mer stress av att behöva åka dit och sitta av två timmar än det gav energi. Istället prioriterade jag hundpromenader och den träning som min sjukgymnast föreslagit. Min kropp har skador både i rygg och knä. Jag behöver bygga upp min core muskulatur för att förebygga värk. Skadorna , inser jag nu är pga lyft och fysiskt arbete där jag haft svårighet att känna av kroppens signaler. Jag har lyft alldeles för tunga saker och ansträngt kroppen på fel sätt under lång tid. Därför ligger nu tant och övar upp magmusklerna på golvet en gång per dag.
Vi åkte till Teneriffa även detta år en vecka innan jul. Jag kan verkligen rekommendera det resmålet. Solen lyste, vi badade i havet och promenerade. En riktig energi höjdare.
Nu, i januari är min fokus på min träning av kroppen och att börja äta sundare. Jag delar nog det med dom flesta efter helgernas godsaker. Det ska också bli skönt med rutiner och strukturer som jag vet att jag behöver .
Må väl och hoppas din januari fylls av glädje och hopp inför ett nytt år.
Jag slutade på ljusterapin. Det gav mig mer stress av att behöva åka dit och sitta av två timmar än det gav energi. Istället prioriterade jag hundpromenader och den träning som min sjukgymnast föreslagit. Min kropp har skador både i rygg och knä. Jag behöver bygga upp min core muskulatur för att förebygga värk. Skadorna , inser jag nu är pga lyft och fysiskt arbete där jag haft svårighet att känna av kroppens signaler. Jag har lyft alldeles för tunga saker och ansträngt kroppen på fel sätt under lång tid. Därför ligger nu tant och övar upp magmusklerna på golvet en gång per dag.
Vi åkte till Teneriffa även detta år en vecka innan jul. Jag kan verkligen rekommendera det resmålet. Solen lyste, vi badade i havet och promenerade. En riktig energi höjdare.
Nu, i januari är min fokus på min träning av kroppen och att börja äta sundare. Jag delar nog det med dom flesta efter helgernas godsaker. Det ska också bli skönt med rutiner och strukturer som jag vet att jag behöver .
Må väl och hoppas din januari fylls av glädje och hopp inför ett nytt år.
lördag 26 oktober 2013
En heldag i naturen
En heldag i naturen och allt känns så mycket bättre.
Idag gick jag och Charlie vårt första viltspår. Jag hade svårt för rådjurstassen på snöre och blod i en PET flaska, vilket även gällde Charlie som inte alls förstod vad han skulle med rådjurstassen till när han väl fann den. ;) Men vi hade en riktigt rolig stund med dom andra deltagarna och jag har faktiskt bytt telefonnummer med en annan av hundägarna. Tänk jag har haft en social samvaro som jag trivs med.
Väl hemma igen fylldes hålet som jag grävt med ny frisk jord och mina ny inköpta plantor. Min familj hjälpte till lite här och lite där och vi fick en härlig höstdag i trädgården.
Tänk vad härligt när humöret vänder och jag finner ro i det som händer . För hur det än är eller kommer att bli så finner jag mig just nu i ett liv som är fyllt av glädje. Livskvalitet helt enkelt.
Idag gick jag och Charlie vårt första viltspår. Jag hade svårt för rådjurstassen på snöre och blod i en PET flaska, vilket även gällde Charlie som inte alls förstod vad han skulle med rådjurstassen till när han väl fann den. ;) Men vi hade en riktigt rolig stund med dom andra deltagarna och jag har faktiskt bytt telefonnummer med en annan av hundägarna. Tänk jag har haft en social samvaro som jag trivs med.
Väl hemma igen fylldes hålet som jag grävt med ny frisk jord och mina ny inköpta plantor. Min familj hjälpte till lite här och lite där och vi fick en härlig höstdag i trädgården.
Tänk vad härligt när humöret vänder och jag finner ro i det som händer . För hur det än är eller kommer att bli så finner jag mig just nu i ett liv som är fyllt av glädje. Livskvalitet helt enkelt.
måndag 7 oktober 2013
Jag och min kropp
Kroppskännedom, kroppsmedvetenhet vid Aspergerssyndrom och ADHD. Efter att ha slutfört min Diagnosgrupp på Aspergercenter har jag blivit ännu mer medveten om min problematik gällande motorik och min kropp.
Jag går ständigt in i saker som hörnet på ett bord, snubblar på något som ligger på golvet eller krockar med andra personer när jag går i en korridor. Nu vet jag att jag har svårt att veta avståndet till saker men framförallt lever min kropp sitt eget liv. Den är klumpig och begränsad vad gäller automatisering så min hjärna får arbeta hårt för att jag ska genomföra något fysiskt med den.
Jag är ett stort sinne i en klumpig elefantkropp.
Jag minns en gymnastiklektion på gymnasiet då vi skulle göra sit-ups och läraren kom fram och klämde på mina magmuskler för att förklara att det var dom som skulle användas. Det var första gången jag kom i kontakt med min kropp och kände att jag kunde spänna magmusklerna medvetet. Innan dess hade jag bara farit runt efter bästa förmåga på gymnastiken . Jag lyckades stuka fingret när jag skulle stå på händer. Jag fick ideligen bollar i huvudet vid bollspel , eftersom jag då kopplat bort kroppen och drömde mig bort i min egen lilla värld. När vi hade orientering avslutades den med en skallgång då jag totalt gått vilse i skogen tillsammans med en vän.
Kort sagt så har grovmotoriken inte fungerat.
Än idag har jag ständigt minst fem blåmärken på kroppen och jag behöver hjälp att utforma träningsprogram som är lagom hårda. Vid styrketräning vet jag inte vilken vikt som är rätt, som tur är har jag en bra sjukgymnast som känner till mina funktionshinder som utformar mitt träningsprogram.
På Diagnosgruppen pratade vi om kropps språk och vi kom inpå hur nära man ska stå en annan människa när man pratar. Det fanns tydligen en oskriven regel för det, nämligen 70 cm och det var väl fantastiskt att få veta om den regeln när jag är 38 år. Tänk så många människor jag lyckats stå för nära under dessa år?
Eftersom världen, och då speciellt alla NTV are där ute är så svåra att förstå sig på är det med stor lätthet jag konstaterar att idag är jag ensam. Ensam som människa men tillsammans med min hund Charlie.
Jag går ständigt in i saker som hörnet på ett bord, snubblar på något som ligger på golvet eller krockar med andra personer när jag går i en korridor. Nu vet jag att jag har svårt att veta avståndet till saker men framförallt lever min kropp sitt eget liv. Den är klumpig och begränsad vad gäller automatisering så min hjärna får arbeta hårt för att jag ska genomföra något fysiskt med den.
Jag är ett stort sinne i en klumpig elefantkropp.
Jag minns en gymnastiklektion på gymnasiet då vi skulle göra sit-ups och läraren kom fram och klämde på mina magmuskler för att förklara att det var dom som skulle användas. Det var första gången jag kom i kontakt med min kropp och kände att jag kunde spänna magmusklerna medvetet. Innan dess hade jag bara farit runt efter bästa förmåga på gymnastiken . Jag lyckades stuka fingret när jag skulle stå på händer. Jag fick ideligen bollar i huvudet vid bollspel , eftersom jag då kopplat bort kroppen och drömde mig bort i min egen lilla värld. När vi hade orientering avslutades den med en skallgång då jag totalt gått vilse i skogen tillsammans med en vän.
Kort sagt så har grovmotoriken inte fungerat.
Än idag har jag ständigt minst fem blåmärken på kroppen och jag behöver hjälp att utforma träningsprogram som är lagom hårda. Vid styrketräning vet jag inte vilken vikt som är rätt, som tur är har jag en bra sjukgymnast som känner till mina funktionshinder som utformar mitt träningsprogram.
På Diagnosgruppen pratade vi om kropps språk och vi kom inpå hur nära man ska stå en annan människa när man pratar. Det fanns tydligen en oskriven regel för det, nämligen 70 cm och det var väl fantastiskt att få veta om den regeln när jag är 38 år. Tänk så många människor jag lyckats stå för nära under dessa år?
Eftersom världen, och då speciellt alla NTV are där ute är så svåra att förstå sig på är det med stor lätthet jag konstaterar att idag är jag ensam. Ensam som människa men tillsammans med min hund Charlie.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)