Att våga leva

Det finns så mycket att vara rädd för i livet. Om man börjar tänka på allt som kan gå fel kan listan göras lång och hinder för att leva fullt ut bli skyhöga. När jag var yngre oroade jag mig för ALLT . Allt från vart jag skulle sitta i klassrummet nästa dag till om jag skulle ha en nykter mamma till middagen.  Jag läste olika mentala texter om att ' oro suger bara musten ur morgondagen' ....

Jag ägnade timmar åt att gå igenom händelser , samtal och detaljer med mig själv och dom närmast mig. Nu funderar jag på när denna osäkerhet slutade....och jag tror mig ha hittat svaret. Det var efter att jag gått in i väggen, efter att jag tappat min hälsa, efter att jag vart beroende av vård , efter att jag inser att vissa vänner inte är vänner, efter att jag önskat att dö för att orken att leva tagit slut.

Då , där när vinden vände och jag åter njöt av känslan av vinden i ansiktet blev mitt val ett 
Ja till livet! 

Jag är tacksam över livet. Jag kommer aldrig mer ödsla tid på att oroa mig över morgondagens logistik , folks åsikter , barnens aktiviteter eller nått annat som suger musten ur mig. Jag vill leva mitt liv med ett öppet sinne , en acceptans , ett engagemang , en närvaro i nuet och en kärlek till dom som står mig nära .

Jag hoppas att ni som följer min blogg får ta del av min livsfilosofi och får ut en kunskap och en ökad förståelse för hur mitt liv är idag och varför. Diagnoser eller inte så är en tacksamhet för livet det som driver mig framåt i livet. Må väl / Cecilia

Tystnad råder

Jag har känt en viss ängslan över att inte kunna komma ner i varv. Idag har jag äntligen lyckats och det känns så skönt att kunna vila utan tusen miljoner tankar och projekt på gång. Har tillfälligt landat med fötterna på marken och gjort saker för min skull. Avbokat min tid hos sjuksköterskan för att jag helt enkelt inte orkar att byta miljö idag. Jag har tagit korta promenader med min hund, duschat hur länge jag vill utan avbrott, målat naglarna med fem olika slags lack och låtit dom torka helt innan jag rört mig överhuvudtaget.

Ibland , eller på senare tid nästan jämt, händer allt så fort att jag slits mellan att ta hand om barnen, min man, katt och hund utan att jag själv lyckas få tid att sortera intryck eller att prioritera rätt. Vanligtvis finns det utrymme till detta på dagarna men när lov, studiedagar , läkarbesök och sjukdomar avlöser varandra så krymper min egen tid radikalt. Jag tror att det är på grund av den minskade tiden till återhämtning som gör att min sömn inte varit den bästa senaste tiden. Jag har mardrömmar, svettas och är många gånger tvungen att gå upp en stund för att bryta snurrandet.

Jag har accepterat det faktum att det inte finns en normal vardag i min familj alltid är det något. Ändå önskar jag att några dagar framöver kan vara lite mer stilla och beräknade så att min själ får en stunds ro.

Önskar Er alla en härlig fredag.
Må väl C

Arbete och Asperger

När jag skriver att jag önskar att tillhöra ett större sammanhang är det inte längtan till ett 8-17 arbete. Jag har haft ett sådant och det var mitt allt. Min tillvaro, min identitet och all min kraft gick till detta 8-17 arbete. Jag var duktig, ambitiös och gjorde alltid mitt allra bästa. Då menar jag bokstavligen. När jag kom hem var jag trött , men fixade kvällen med barnens rutiner för att sedan somna samtidigt som dom. Jag tittade inte på TV, hade ingen hobby, orkade knappt prata med vänner för jag hade nog med att ta in och tolka dagens händelser-på jobbet.

Innan jag blev mamma, så kunde jag vila när jag kom hem och prata med min man eller en vän om dagen. Reflektera över saker som sagts och olika situationer. När jag blev mamma försvann den möjligheten och jag låg i sängen och sorterade mina tankar under natten. Inte mycket sömn att tala om.

När jag träffade min handläggare från försäkringskassan innan jul så var det just detta jag tog upp. Hur mycket energi det går åt för mig att tolka, kommunicera och delta i en arbetsmiljö. Att det kanske inte är rimligt att en människa ska behöva pressa sig så hårt till den normala samhällsnormen,  så det inte finns någon energi kvar för att leva. Hon förstod. Jag väntar på hennes samtal nu i januari ....vill så gärna få allt att fungera men det är svårt.

Det viktigaste är att rå om sig själv, även när andra inte ser på.

Acceptera funktionshinder

Jag tror att vi i vår familj har kommit till en ny form av acceptans och förståelse för våra funktionshinder. Vi anpassar tillvaron efter våra olika förutsättningar och tar emot den hjälp som faktist finns. 

Idag ger jag och mellansonen oss av mot Hedemora med tåg från Stockholms central. Min man har bokat biljetter och följer med oss enda in i tåget för att säga hejdå. Han visar samtidigt vart toan och restaurangen är. Han är bäst på att få mig att känna mig lugn. Nu sitter vi på tåget som ska ta oss till goda vänners sommarhus. 

Imorgon flyger äldsta sonen till Malmö och vi har bett om ledsagande till och från flygplanet. Han är tretton år och är en Aspie med koncentrationssvårigheter /ADD och en enorm envishet . Han har själv tjatat sig till denna resa till bästa kompisens sommarhus. Han som annars knappt lämnar sitt rum är tydligen fast besluten att ge sig ut på ett stort äventyr . Vi, föräldrar kan inte göra annat än att förbereda och hålla tummarna att det blir en positiv vecka. 

Jag läste nått som Temple Grandin skrivit, hon är en av dom första kvinnliga personer som beskrivit sin Asperger, att det bästa hennes föräldrar gjort var att kasta henne ut i världen. Uppleva nya platser, människor och situationer.

 Jag tänker ofta på min egen uppväxt, som är långt ifrån överbeskyddande och curlande som det bara går, hur den gett mig modet att utforska nya saker. Min pappa sa alltid att jag kan bli vad jag vill att det inte fanns några begränsningar. Tänk om vi vetat om mina funktions HINDER, vilka utmaningar hade jag då tvingats anta? Inga? Troligtvis hade jag blivit långt ifrån den starka, modiga kvinna som jag är idag! 

Det är en ständig balansgång att anpassa miljön / utmana sig själv för att utvecklas. Det är nog den svåraste uppgift man kan ha som förälder till ett funktionshindrat barn. 

Foton från förr

Dåtid, minnen och känslor från en svunnen tid. En tid i lycka ! En tid i kärlek och frid! En tid innan kraschen, fanns fångad på en minnessticka min man hade med sig hem. Nu sjunker jag djupare och djupare ner i sorgens grop. Vad fan hände egentligen? Hur kunde allt gå så fel ? Jag som mådde så bra och fullkomligt strålar på dessa bilder. 

Jag förlorade denna glada, självsäkra, vackra JAG och är nu endast en skugga av hennes styrka och livskraft. Det gör ont! Jag vill bränna dessa foton för att nästa sekund fascineras över hur bra jag mådde. Hur lätt allt var. Hur lätt jag var . Har säkert 30 kg tröstätande på min kropp nu. Allt känns tungt och svart om jag jämför min tillvaro då. Jag lyckades alltid nå mina mål. Vi umgicks med vänner och gjorde resor och andra saker. 

En tid nu, har jag varit rätt så tillfreds med min tillvaro. Tacksam över mina barn, min familj och att jag fungerar igen, men efter denna tillbakablick vill jag bara krypa långt ner under mysfilten och gömma mig. Jag är långt ifrån vad jag en gång var. Det gör ont. 

Jag var en del av ett större sammanhang med flera olika kontaktytor. Jag saknar arbetskamrater , jag saknar att vara saknad och mest av allt att betyda något. Jag är mamma och fru just nu och jag kan så mycket mer än så. Det gör ont. 

Vägen tillbaka är inte en väg tillbaka. Inget kommer någonsin bli som på dessa bilder igen. Ögonblicken är borta för alltid och smärtan dom lämnar efter sig är bedövande. Jag har övat, övat och övat på att inte gräva ner mig i det som varit men dessa foton kom som en blixt från klar himmel. En blixt av insikt att livet aldrig någonsin kommer att bli som förrut igen.

Jag = förtidspensionär?

Min verklighetsuppfattning måste vara minst sagt grumlig, då jag själv anser att jag mår så mycket bättre medan min läkare bokstavligen vill skriva ett utlåtande som ger mig rätten att bli förtidspensionär. 

Det hände i fredags då jag hade ett läkarsamtal om mitt mående och vidare behandling. Jag har fått en ny handläggare på Försäkringskassan och hon hade tydligen kraftigt ifrågasatt mina möjligheter till att kunna återgå till arbetslivet. Jag berättade om dom framsteg jag gjort och min ökade livskvalitet med min hund och tillgången till naturen för min läkare. Jag sa att mitt mål är att återgå till arbete, herregud jag är ju bara 38 år och har mycket kvar att ge. Hon ska framföra min ambition till försäkringskassan. Du är en sådan kämpe, säger hon sedan till mig.

En kämpe. Javisst är jag det. Jag har varit en kämpe sedan fosterstadiet då min mamma både drack och rökte . Sedan fortsatte ett liv i en total kaos och en daglig kamp att överleva. Jag har aldrig haft möjligheten att välja att inte agera, för vad skulle hända då? Ångesten har varit en del av mig och inte ett tillfälligt tillstånd. Här är jag nu, mitt i livet och ska gå på diverse utbildningar på Aspergercenter för att reda ut vilken känsla som känns si och vilket jäkla avstånd man ska ha mellan sig själv och en bekant person. Helt sjukt. Tänk hur många fel och missuppfattningar jag lämnat bakom mig. Trots egna överlevnadsstrategier som jag utvecklat blir min tillvaro aldrig så enkel som den borde kunna få vara. 

Jag har inte vetat det, att jag inte fungerar som alla andra människor . Jag har inte heller vetat, att jag inte vetat allt det där som ni NTV are så fint gör och som ni lärt er med modersmjölken. Det är orättvist. Så det är väl inte så konstigt att jag mitt i livet helt slutade att orka. Livskraften tog helt slut. Glädjen var bortblåst och allt, precis allt var en kamp. Nu tre år senare har glädjen kommit tillbaka. 

Då kanske det är dags att jag lyssnar på min läkare och ta det väldigt lugnt och försiktigt med min nya livskraft? Det är faktiskt bara fyra månader sedan som jag låg inlagd på sjukhus på grund av utmattning och depression. Framtiden får utvisa vad som kommer att ske men just nu, den här stunden mår jag bra. Bättre än på länge. 

En vis gammal dam

Just nu idag känner jag mig som en vis gammal dam. En person med år av livserfarenhet bakom sig och ett lugn i sinnet att allt kommer att bli bra. 

I helgen tog vi en biltur ut på landet, min älskade man och jag. Jag har haft en sådan längtan till naturen, lugnet, enskildheten och tystnaden. Vi åkte bilen länge, länge så länge att både lilla dottern och valpen somnat för länge sedan. Vi åkte förbi små samhällen med en kyrka som samlingsplats och endast en skola. Slutligen tog vi en färja ut på en ö där vi kikat på några hus på Hemnet. Vi konstaterade ganska snart att det var väldigt idylliskt denna soliga höstdag med all sprakande höstfägring. Vi åkte efter en traktor där en kvinna satt upp mellan potatissäckar på flaket. Snacka om härlig syn för oss förortsbor. Vi njöt av utflykten och att få uppleva landet, men vi åkte glatt tillbaka till fastlandet med färjan och fortsatte färden hemåt. 

Hemma. Jag älskar vårt hem. Vartenda liten detalj i detta hus och i dess trädgård är noga utvalt av oss. Här får jag ro i själen. Vi har aldrig bott på en plats längre än fyra år. Rastlösheten har börjat riva och slita i mig och en rädsla över att missa något om jag står still på samma plats för länge har varit bedövande. Nu vet jag att det har varit min ADHD som drivit mig framåt utan några som helst betänkligheter. Lyckan är fullkomlig över att jag nu kan sätta fingret på ett beteende som är ett ADHD relaterat beteende och som jag inte längre låter styra mig. 




Jag är nog väldigt mycket mer harmonisk, balanserad och trygg i mig själv än vad jag någonsin har varit. Och det bästa av allt är att bara en femminuters bilfärd från mitt hem finner jag ett stort och för mig outforskat naturreservat som jag och Charlie nu promenerar i.  Härliga höst. 

Kräftskiva

Ikväll kommer en kär vän och hennes familj på kräftskiva hos oss. Kanske inte låter så märkvärdigt för er, men för oss är det märkvärdigt och alldeles otroligt fantastiskt att vi har hittat vänner som det bara känns lugnt och skönt att träffa.

Vi är inte sociala ett endaste dugg nuförtiden. Det krävs så mycket planering och anpassning från vår sida att vi tappat lusten. Med en son med Asperger och ADD som ogärna lämnar hemmet överhuvudtaget är att åka bort näst intill omöjligt. Jag föredrar min hemma miljö också , även om det finns vänner som jag åker till och känner mig hemma. 

När vi får besök av släkt och vänner vid olika högtider är det ett råslit att få allt att rulla. Det är inte många i den kretsen som erbjuder sig att hjälpa till. Vi har försökt att bjuda över oss själva till släkten men då tycker vissa att det blir för rörigt med våra vilda barn. :/ 

Men idag kommer kära vänner som vet allt, accepterar det och ser det fina i oss. Jag är otroligt tacksam för det och för att det är fredag och imorgon är det sovmorgon. 

Normal familj- Nej tack!

Varit ute i trädgården med Charlie brevid mig och beskärt hallonsnåret. Harmonin är total i naturen. Känner ett lugn sprida sig i kroppen när solen spricker upp och skimrar mellan molnen.

Jag har dippat varit upprörd, arg, ledsen och allmänt besviken på dom som borde stå mig närmast. Idag hade jag och min älskade man tid att prata, eller rättare sagt vi tog oss tid att prata. Nu förstår jag hans frustration och uppgivenhet på ett mycket bättre sätt. Jag har kommit mycket längre på min resa mot acceptans att vi har dom funktionshinder som vi har i familjen. Först chock, sorg och sedan ilska... Varför ska vi drabbas av detta? Sedan när man vänt och vridit på detta faktum så tillsist infinner sig en acceptans. Nu kan jag till och med vara otroligt glad över att vår familj inte är som alla andra 'normala' familjer. För vad innebär det att ha en normal familj?  Låter i mina öron ganska trist. Här, i vår familj är det extra ALLT som gäller. Extra mycket känslor, extra mycket husdjur, extra mycket av samma intresse, extra mycket kärlek. 

Livet handlar så mycket om att våga stanna upp och reflektera över det som faktiskt fungerar, istället för att se allt det andra som inte fungerar. Jag har den förmågan och jag njuter fullt ut av min älskade valp som ser allt för första gången och han njuter minst lika mycket som jag av naturen och dess gåvor. 

Så alla ni fina som följer min blogg se till att njuta av det som faktiskt fungerar, om så bara idag.

Avskalad kvinna

Någonting har hänt och jag gillar det! Jag har lyckats att nå min inre kärna och nu börjar min resa tillbaka.

Jag vill likna processen med en frukt som man skalar ner, för att till sist nå dess kärna. Livets essens, där allt startade och det är därifrån jag kan bygga upp mig själv igen. 

När jag gick in i väggen för snart tre år sedan var mitt fokus att komma tillbaka  till mitt liv, min ork, min tjänst och ingen fokus på min kärna. Jag jagade runt länge innan jag accepterade att mitt liv aldrig mer kommer att vara så som det vart. Någonting hade föralltid knäckts i mig och min stress tolerans var obefintlig. Det tog sedan ännu längre tid för att hitta min kärna, vilket jag har gjort nu. På sjukhuset hände något i mig när jag fick möjligheten att skapa fritt i lera och jag började på allvar vilja skaffa en hund. Jag har för första gången sedan utmattningsdiagnosen haft självförtroendet och en stark vilja att genomföra något. Jag ska köpa hund.  Jag är oändligt tacksam för att min familj stödjer beslutet och delar glädjen med mig. De vet att jag fortfarande är skör och att dom kommer behövas som back-up om jag börjar må sämre. Men nu, just nu glädjer jag mig oerhört över att få möjligheten att älska och fostra en valp. 

Att hitta sin inre röst och ha modet att följa den är en underbar gåva. Jag har lyckats hitta min egen väg mot ett bättre mående. Jag tittar nyfiket framåt på det som är resten av mitt liv. 

Jag är perfekt!

En måndag som kan sammanfattas utav ordet hopp. 

Idag fick jag hoppet tillbaka. Hoppet om ett liv fyllt av energi och glädje. Jag ser  mig själv där. När jag är pigg, sprallig och alldeles full av spirande energi. En perfekt människa. Det är jag. Jag har alltid varit perfekt. Jag är perfekt precis som jag är utan mina prestationer. 

'När jag går in i växthuset möts jag av växter med trötta, hängande blad och vissnande löv. Jag ser vissa växter i full blom som ger av hela sin praktfullhet. Vissa växter har inga blad kvar utan står bara med pinnar som sticker upp ur jorden. Sedan mitt i allt detta står en alldeles grönklädd buske, inte det minsta märkvärdig men alldeles fullkomlig. En välmående växt i balans, inte mer eller mindre och låter sig inte påverkas av omgivningens prestationsstress. För den vet kanske att livet inte måste vara perfekt för att vara underbart. ' 

Idag har jag motionerat, skapat i keramik, vilat och samtalat. Detta har gett mig en känsla av hopp och ett inre lugn. Jag är perfekt precis som jag är och vet du vad? - Det är du med! 

Acceptans

Acceptans över att energin inte räcker hela vägen. Acceptans att jag inte längre är impulsiv och kastar mig in i nya situationer. Acceptans över att livet har fått en ny vändning. Att jag värdesätter andra saker än förrut.

Jag börjar att acceptera detta! Förut hade jag en personlighet som liknade Tigers, medan nu är jag mer som Nalle Puh.