Enjoy the silence

Äntligen måndag, vardags måndag bara jag och tystnaden . Valmöjligheterna är mina och endast mina behov räknas. 

Vad väljer jag då att göra ? En långpromenad med vovven i barndomens förortskvarter. Jag passerar ofta med bilen men att få promenera där idag var riktigt härligt. Solen värmde och jag mindes många härliga stunder. Vänskaper, kärlekar, hundar och hemliga stråk. Efter det - hem igen till trädgården , min alldeles egna trädgård. Planeringen inför vårens blommor är i full gång i mitt huvud och jag rensar ogräs och planterar vårlökar. Tiden försvinner men känslan av lugn och harmoni är fortfarande kvar. 

Att få min måndag ensam,  betyder så mycket för mitt välbefinnande resten av veckan. Tacksam. 

En Aspie på #KENTFEST

Äntligen var dagen med stort D här KENT konsert på Gärdet med min älskade man! För mig innebär det en massa förväntningar och planer inför kvällen.

Jag har sett fram emot denna kväll för mycket. Varenda detalj har jag planerat och nu i efterhand vet jag att det brukar aldrig bli som jag i min fantasi föreställt mig. Vi ses inte mycket, bara jag och maken så att få barnvakt och gå på konsert är stort. Jag såg oss framför oss i ett hav av människor men ändå i samma sfär. Vi skulle lägga ut en picknick filt och njuta av en tacotallrik ( som jag på hemsidan sett att dom serverade) och dricka en kall cider titta varandra i ögonen och vara i nuet. Det var min ambition och min verklighet av vad som skulle hända. Jag hade läst på hemsidan att Kent ordnat en festival där inga köer skulle hindra oss från att ha en trevlig kväll. Detta tolkar jag bokstavligt en Aspie som jag är. Inga köer. Jag förstår förstås att en viss kö skulle förekomma. Väl inne på området tar jag sikte på Tacovagnen och vi ställer oss i kö. Efter en timme ! är vi framme vid kassan bara för att få ett kvitto och ställa oss i en lika lång kö för att få maten. Ingen picknick filt här inte! Det blir tillsist en stående, visserligen suveränt god tacos intagen till Kents inledande nummer på konserten.

Jag har svårt att hitta en plats att stå på. Ser ingenting och för ett ögonblick har jag bara lust att gå hem. Tillsist hittar jag en lucka vid ett räcke som är ok. Jag har svårt att stå länge då jag aktivt måste tänka på 'att stå' , vilket tar mycket kraft. Att stå mot ett räcke är skönt och jag slipper att människor springer framför mig och distraherar mig. Jag kunde äntligen koncentrera mig på musiken.

Det blev väl inte riktigt vad jag tänkt mig men slutbetyget är iallafall välgodkänt. Mycket på grund av den intimiteten som jag och maken delade, när vi under ett passerande regnväder trängt in oss under en och samma jacka  lyssnandes på Jocke Bergs sköna stämma i 'utan dina andetag' . 

Att våga drömma

Det låter troligtvis som en klyscha , men det stämmer i alla fall så väldigt väl att vi aldrig ska sluta drömma. 

Jag har av en ren tillfällighet följt en fotografs Istagram konto. Han har plåtat mängder av vackra platser runt om Istanbul. De bilder jag tyckte allra mest om var dom på deras spårvagnar. De går längst en av Istanbuls gågator och jag minns bilden då snön yrde runt detta pittoreska inslag - deras spårvagn. Jag bestämde att denna plats vill jag uppleva i verkligheten och under vår vistelse så fann jag till sist spårvagnen och den breda gågatan och dess vackra tvärgator. 

Vi har haft några mycket intensiva dagar i Istanbul, min man och jag. Detta resmål valdes utifrån en önskan att få uppleva något jag endast sett på bilder. 

Det har varit en fantastisk resa och jag är glad att jag vågade drömma.