Fuck cancer

Min mamma är sjuk i lungcancer och jag är livrädd. 

Alla människor har sin egen historia med sin mamma . För min del har hon behövts mest när jag själv blev mamma och varken visste ut eller in. Hon fanns där men sin närvaro utan pekpinnar eller ’ jag vet bäst’ attityd. Hon följde med mig och min man på vår resa att skapa en familj. Adam, min först födde är idag, 17 år gammal och boende hos mormor och morfar. Dom har en unik relation och stödjer varandra genom livet.

I våras fick mamma sin lungcancer diagnos. Hon har även hjärtsvikt och kol. Jag grät i dagar men sen kom cellgiftsbehandlingarna och hon mådde inte så dåligt som vi alla hade fasat för. Hon var en järn lady med glimten i ögat . Läkarna var förundrade hur väl hon tagit emot behandlingarna. Tumören som från början var 7,5 cm i diameter är det bara ärrvävnad kvar . Hemsjukvården, hemtjänst och trygghetslarm sades upp. Mamma var frisk, trodde vi naiva som vi var.

Mamma ramlar på badrumsgolvet och ligger där några timmar. Hjälp mig ropar hon men min pappa hör inte henne. När ambulans personalen kom berättade mamma att hon fallit graciöst och vikt benen åt sidan. Är det ens möjligt att falla graciöst?

Nu vet vi att cancern har spridit sig till hennes hjärna och lungcancern är aktiv igen. Vi vet inte hur länge hon har kvar att leva. När jag tänker på att hon snart är död blir jag livrädd.

Ensam är inte stark

Nästan varje bilfärd ser jag henne . Kvinnan som promenerar med en sned kroppshållning ,blonda håret på sniskan och en tom blick utan mål. Oavsett väder och vind går hon i sina mörka kläder längst förortens gator . Ibland med en apotekspåse men oftast tomhänt. 

Hennes miserabla uppsyn når mig genom bilrutan och jag kan inte värja mig från dom känslor hon väcker hos mig . Dels är min spontana reaktion att stanna upp och hjälpa denna människa . Fråga vart hon ska eller om hon behöver skjuts. Jag är för feg för det. 

Det är ett hårt samhälle vi lever i och ju svagare du är desstu hårdare är vårt Sverige. Många gånger har jag funderat på denna kvinnas öde och tänkt att det kunde vart jag eller du. För när du förlorat fotfästet är avgrunden inte långt borta och du är helt beroende av ditt sociala nätverk för att plocka upp dig och strida för dina rättigheter. 

Jag hade kunnat hamna där , ständigt promenerande,  kanske för att dämpa ångesten eller vad vet jag för att överleva . När jag förlorade fotfästet totalt och låg inlagd sex veckor på psyket och behandlades med litium mot en felaktig bipolärdiagnos så fanns min man där. Han och min mamma kämpade för mig och såg tillsist till att jag fick en npf utredning som visade på helt andra diagnoser. Asperger och ADHD blev diagnosen. Resan tillbaka började då när jag kom hem till min älskade familj igen. Tacksam, evigt tacksam! 

Jag hoppas innerligt att nån finns för kvinnan med den miserabla uppsynen.

Foton från förr

Dåtid, minnen och känslor från en svunnen tid. En tid i lycka ! En tid i kärlek och frid! En tid innan kraschen, fanns fångad på en minnessticka min man hade med sig hem. Nu sjunker jag djupare och djupare ner i sorgens grop. Vad fan hände egentligen? Hur kunde allt gå så fel ? Jag som mådde så bra och fullkomligt strålar på dessa bilder. 

Jag förlorade denna glada, självsäkra, vackra JAG och är nu endast en skugga av hennes styrka och livskraft. Det gör ont! Jag vill bränna dessa foton för att nästa sekund fascineras över hur bra jag mådde. Hur lätt allt var. Hur lätt jag var . Har säkert 30 kg tröstätande på min kropp nu. Allt känns tungt och svart om jag jämför min tillvaro då. Jag lyckades alltid nå mina mål. Vi umgicks med vänner och gjorde resor och andra saker. 

En tid nu, har jag varit rätt så tillfreds med min tillvaro. Tacksam över mina barn, min familj och att jag fungerar igen, men efter denna tillbakablick vill jag bara krypa långt ner under mysfilten och gömma mig. Jag är långt ifrån vad jag en gång var. Det gör ont. 

Jag var en del av ett större sammanhang med flera olika kontaktytor. Jag saknar arbetskamrater , jag saknar att vara saknad och mest av allt att betyda något. Jag är mamma och fru just nu och jag kan så mycket mer än så. Det gör ont. 

Vägen tillbaka är inte en väg tillbaka. Inget kommer någonsin bli som på dessa bilder igen. Ögonblicken är borta för alltid och smärtan dom lämnar efter sig är bedövande. Jag har övat, övat och övat på att inte gräva ner mig i det som varit men dessa foton kom som en blixt från klar himmel. En blixt av insikt att livet aldrig någonsin kommer att bli som förrut igen.

Hålla andan

Ibland vill man bara hålla andan. Låta alla känslor vara kvar, instängda i kroppen outtalade , värkande och bedövande. 

Jag är djupt besviken på den vanliga människans sätt att fungera. Denna helg har en vän, nyligen fått det förtroendet, visat sig sätta sig själv och sina egna behov framför ord hon lovat. Min man var borta i fem dagar och hon skulle hjälp till. Tydligen väldigt lätt att lova men betydligt svårare att genomföra. Nu smsar hon och undrar om jag kan hjälpa henne med hennes CV. 

Jag uppfattas tydligen som en dum åsna? Vad vet jag ? Det jag vet är att det gör ont , ont ända in i märgen och därför är jag tyst. Tyst och sviken. 

När min man väl kom hem igår, saknad och längtad efter,  är han ett vrak. Jag fixar  ett bad till honom, lagar mat han gillar och sedan kan han inte hålla sitt humör i schack. Han och äldsta sonen råkar i sådan dispyt att jag ringer polisen för att få stopp på deras slagsmål. 

Där sitter jag återigen med mina två andra barn och vår hund och önskar att människor skulle kunna vara lite mindre Ego, stolta och trångsinta och faktiskt leva på ett sådant sätt som gör dem stolta över sig själva. 

Jag vet att jag dömer människor hårt, men dom människor jag valt att tagit till mig förväntar jag mig det allra bästa av. Vilket även gäller dom förväntningar jag har på mig själv. Att vara en bra människa. 

Kanske ska jag träffa en vän och berätta om allt detta, eller så får det vara osagt. Endast denna text är beviset för vad och hur jag känner. 

Jag har ett val - Jag är inget offer

Minnet av besöket  hos min bror i fängelset under gårdagen spelas upp i min hjärna om och om igen. Sorgen sitter som ett illamående i bröstet och vägrar att komma ut. 

Vem är ett offer?

 Min bror, vars ADHD gör honom impulsiv och rastlös. Hans uppväxt, med en frånvarande mamma och ingen som trodde på att han kunde fullfölja något. En acceptans från omgivningen . Han är så . Räkna inte med honom. 

Eller jag, som trots hundratals försök att fixa och hjälpa min bror och framförallt TRO på att han kan,  ändå sitter i ett besöksrum på en hård pinnstol ännu en gång. 

På mitt flickrum fanns ett budskap uppsatt:
' Du har ett val - Du är inget offer! ' 
Jag har levt efter detta budskap och tror innerligt att jag har förmågan och rättigheten att välja och på något mirakulöst sätt har jag för det mesta valt rätt väg. Aldrig den lättaste vägen utan den som känts rätt i mitt hjärta. 

Min bror har däremot haft ett ton med besvikelse, misstro och ilska i sin ryggsäck. Denna ryggsäck har aldrig blivit öppnad, granskad eller bearbetad. För det krävs ett modigt beslut och en ihärdighet som han saknar. Det är lättare att skylla på en trasig barndom och på ett samhälle som brustit mer än en gång med att hjälpa en vilsen, arg och rädd pojke, än att själv ta ansvaret. 

Så när jag går ut från besöksrummet,  efter att han fått en avskedskram så kan jag inte göra annat än att låta en tår rinna nedför min kind. En plit ser det och kommenterar: 

'Du blir mycket berörd ser jag. Är han din bror? ' 

Hon skulle bara veta hur mycket min bror betyder för mig. Först då skulle hon kunna förstå, hur innerligt jag önskar honom ett fungerande liv utan rastlöshet och vansinnighets uppbåd. Ett liv med stadga, familj, vardag, struktur, arbete och harmoni. Om jag kunde, skulle jag ge honom förmågan att välja rätt väg och sedan enträget fortsätta på denna, inte vika av eller stanna utan fortsätta på det lugna livets väg. 

Naiv och godtrogen som jag är har jag inte gett upp tron om att detta någon gång kan bli verklighet... Att vi kan umgås utan att man hela tiden känner att tiden är begränsad för att han är på väg någon annanstans.

 Tills dess vill jag förmedla budskapet att du har ett val du är inget offer. Du skapar själv förutsättningarna för ditt eget liv. 

Frustrationen är total

Vad hände? Den frågan är något jag brottas med varje dag senaste veckan. Eftersom svaret gör så jäkla ont springer jag runt likt en hyperaktiv Duracellkanin för att slippa känna efter. Känna efter, hur det känns att bli utdömd av försäkringskassan som icke arbetsför.

Jag har grävt en krater i min trädgård för att släppa ut min frustration. Jag har köpt ett gäng plantor på rea som ska fylla detta tomrum. Vet dock inte om mitt inre tomrum kommer att fyllas upp? Man kan ju alltid hoppas!

Jag är en arg, bitsk, tålamodsprövande fru som plöjer fram likt en ångvält här hemma. Helt plötsligt hittar jag fel överallt, bara för att kunna ösa ur mig lite mer skit.

Mitt upp i min egen sörja ringer min älskade bror från fängelset. Han är också tok frustrerad över sin situation och ber mig ringa runt och förklara saker för hans vänner. Vilket jag glömmer bort att göra . För så är det med mig när depressionen gör sig påmind och stressen kommer då försvinner minnet. Jag glömde hämta min lilla tjej på dagis då hon skulle till tandläkaren. Jag hade fullt upp med mitt grävande. Det var först när dom ringde för att fråga vart vi var som jag fick kasta mig in, alldeles lerig i bilen för att sedan i ilfart hämta henne och åka till tandläkaren.

Jag vet att när jag väl stannar upp kommer sorgen ta över och jag kommer nog stanna i den en stund. Livet blev inte som jag tänkt. Målet blev något helt annat än karriär och pumps. Nu när jag formulerar det så känns det inte alls som ett misslyckande. Mitt primära mål har alltid varit familjen och dom står mig närmare än någonsin.

Vem är jag?

Det råder en förvirring i mig, försöker att tolka verkligheten runt omkring mig men når ingen slutsats. Vem är jag och framförallt vilka är ni?

Med Ni menar jag alla ni NTV-are, utan diagnoser som för mig just nu ställer till det för mig. Jag har ju alltid trott att ni är lika genuint ärliga, lojala och empatiska som jag är. Känner mig dum! Dum som på något sätt befunnit mig i en såpbubbla glatt ovetande om andra människors gliringar, oärlighet, egoism och bara allmänt annorlunda tänkande och varande. 

Så vad göra när jag känner så här. Jag får väl börja bena ut vad jag står för, så kanske Ni NTV-are kan ta efter några av oss Aspies egenskaper. 

•  Håller konversationer som är fria från undermeningen eller dolda avsikter.
• Fascination av ord och ordvitsar. 
• Älskar ordbaserad humor.
• Originellt perspektiv vid problemlösning.
• Experimentellt minne och återgivande av detaljer.
• Fast bestämd att hitta sanningen.
• Otroligt kunnig inom ett eller flera intresseområden.
• Kunskap om rutiner och fokuserar på att ordning och reda följs.
• Lyssnar utan att döma eller göra antaganden.
• Entusiastisk inför unika ämnen och intressen.
• Ofta omtänksam och hjälpsam även till människor utanför vänkretsen.  
• Fylld av en optimistisk tilltro på den genuina vänskapen. 
• I kärleksrelationer lojal och någon man kan lita på. 

Världen vore helt klart mycket lättare och vänligare om alla var lite mer autistiska och ärliga. Idag känner jag sorg. Sorg över att inte förstått bättre men framförallt sorg inför att jag aldrig mer kommer att kunna lita på någon fullt ut. Förbannad över min naiva tro på allas godhet som uppenbarligen inte var på riktigt. Känslan av att ha blivit utnyttjad är total.

Skillnaden mellan privat och personligt

När man har Aspergerssyndrom samt ADHD händer det ofta att man berättar för mycket om sig själv. Vad är skillnaden mellan att vara privat och att vara personlig? 

Jag vet inte per automatik vad jag ska dela med mig av och vad som ska få stanna kvar som osagt. Med min ADHD medicin Ritalin till hjälp, hinner jag ibland bromsa mig själv och väljer då att inte aktivt delta i samtalet. Av rädsla för att säga för mycket. Idag sa jag nog för mycket. Vid lunchen pratades det om mediciner och sömnsvårigheter på avdelningen.  Jag hade helt plötsligt berättat att jag minsann har både ADHD och Asperger och äter tunga droger för att kunna sova och tagga ner överhuvudtaget. Det blev lite tyst i matsalen. Troligtvis ett övertramp på den personliga gränsen, en outtalad gräns som jag inte ser utan märker först av när den är passerad. Trött på mig själv i dessa lägen. Inte för att jag på något vis behöver hålla mina diagnoser hemliga, definitivt inte här på psyket i allafall, men jag skulle så gärna aktivt kunna välja när och till vem jag berättar saker. 

Som ni förstår är det här inte första gången som min impulsivitet och bristande förmåga att skilja på vad som är privat och vad som är personligt skapat olustig stämning.  Snälla någon, gör en lista över detta och till vem som privat information kan ges och till vem personlig information kan ges. Ser ett diagram framför mig. Jag lovar att om ett sådant fanns skulle jag inte ha några som helst problem att följa reglerna. Me like. 

När jag tänker på denna svårighet blir jag fylld av sorg i bröstet. Sorgen finns där för jag har under senare tid medvetet avböjt att följa med till människor jag inte är mer än bekant med. Av rädsla för att säga för mycket. Mitt liv är inte en dans på rosor och har inte varit det på väldigt länge. Jag kan inte ljuga, inte ens vita lögner fungerar för mig. Jag vet att det kan påverka andra om jag berättar allt, så det gör att jag stannar hemma. 

Just nu umgås jag bara med den innersta kärnan av mina vänner. De vänner som vet allt och lite till. Jag är otroligt lycklig att jag under lång tid haft dom vännerna och att dom aldrig sviker. Lojala vänner. 

Skillnaden mellan privat och personlig är kvar att utforska för mig. Får inte glömma bort det när jag någon gång kommer iväg på KBT, eller så. Just nu är det  sjukhuset som gäller och min familj har varit här idag. Mer personligt än så blir det inte! 

Ibland räcker inte kärlek...

När vet man att man har gjort allt som är möjligt att göra och det är dags att ge upp? Hur kan man överhuvudtaget släppa taget om sitt barn som man vakat över sedan graviditetsbeskedet?

Jag minns en nyårsafton som firades hemma då jag var 13 år. Vi hade gäster och jag hade precis bäddat ner mig i sängen och lyssnade på musik. Jag hade fått en ny kompaktstereo i julklapp som nu gick varm dygnet runt. Mitt rum var  min trygghetszon. Här var allt ordnat på mitt sätt. Tryggt och väldigt mycket sötare än resten av lägenheten. Plötsligt hör jag bråk utanför dörren och jag förstår att det är min storebror som kommit hem. Bråket excellerar och jag höjer volymen och vill få bråket att försvinna. Det gör det inte. Istället öppnas dörren och min pappa kommer in och säger att brorsan håller på att slå sönder hela hemmet. Han sätter sig på min sängkant och slår med darrande hand numret till polisen.

När polisen väl kommer har brorsan redan stuckit. Barfota med blödande fötter. Han hade slagit sönder ett glasbord och sedan fortsatt slå sönder rummet med glasskärvor på golvet. ADHD arg. 

Jag tar mig in i köket där mamma sitter hopkrupen i en stol och gråter medan en av gästerna säger
' Han behöver bara kärlek .' 

Efteråt säger mamma till mig, att är det något brorsan har fått så är det kärlek. Det är så lätt att ha åsikter, om varför ett barn inte mår bra eller vad som är bäst att göra när man aldrig ens varit i närheten av någon som är ADHD arg! 

Det gör så förbannat ont när jag tänker på detta minne och drar paralleller till min son. Han med ett hjärta av guld och en sådan känslig själ  som vi krigat för i tolv år nu. Vår förstfödde son. Kanske är gränsen nådd nu? Kanske vi måste släppa taget och hålla tummarna att han landar mjukt. Jag vet inte. Fram till dagens datum, har jag när maken sagt att vi måste hitta ett alternativt boende till honom sagt tvärt nej. Att i sådana fall flyttar jag med honom. Men jag är mamma till två barn till och jag älskar min man. Jag vill inte lämna dom. 

Vilken tur att inga beslut måste tas idag! För idag har han landat mjukt hemma hos sin mormor och min mamma. Min älskade lilla mamma, du skulle bara veta hur mycket jag förstår dig nu! Ibland räcker inte bara kärlek. 

Svart dag

När känslorna tar över. En sådan dag har det varit idag. Tappat farten, viljan och lusten att komma vidare mot ...ja det var just det! Vidare till vadå?

När jag startade denna blogg ville jag på ett ärligt och humoristiskt sätt beskriva min vardag. 

Fel nr. 1 vardagen har fortfarande inte infunnit sig!

Fel nr. 2 svårt att vara humoristiskt när man är redo att ge upp!

Svart dag idag. Självklart mycket på grund av gårdens möte med LSS handläggaren, vilket var ett bra möte men som drog upp allt till ytan. Det faktum att jag inte får ens de enklaste vardagliga saker att fungera längre. Sorg, är det jag känner. Hopplöshet, för när ska det bli bättre? 

Inte nog med det så blev jag och maken osams igår! Det händer väl alla par att man bråkar och oj vad vi har bråkat. Nu förtiden brukar vi inte bråka men ibland så blir det kommunikations problem. Hårda ord är det värsta jag vet och dom sitter fortfaranden kvar som vassa taggar i bröstet. 

Kan motivationen till livet ta slut? 

Dagen har jag ägnat åt min älskade trädgård. Beskärt rosorna, lite busigt av mig då björken fortfarande inte fått musögon och myst i solen med älskade katten Iris. Jag har låtit pojkarna spela dator trots sol hela eftermiddagen. Sedan har diskberget fått stå kvar till maken kommer hem. 

Idag var en sorgens dag. Ibland springer den ikapp mig-sorgen över ett förlorat fungerande! Jag höll ihop ganska bra väldigt länge....för länge och nu behöver jag vila. 

Tillbaka till glädjen

Nu är det slut deppat liggandes i fosterställning med tummen i munnen!

Jag har haft några dagar med sorg. Sorg över allt som inte fungerar just nu. Jag övar på att tillåta mig att vara i sorgen och inte bara försöka förtränga den. Nu kan jag till och med tycka att det är skönt ibland, att känna sorg. När sorgen ligger som ett förlamande täcke och inte tillåter mig att göra någonting.

Men idag var det dags att ta sig ur denna sorgsna bubbla. Ruggugglan, d.v.s. jag har bokat tid hos frissan. En ny frissa, dock inte ny salong men ändå ett stort steg för mig. Jag har gått Powerwalk med skön musik i lurarna och en vacker miljö.

Ibland behövs det inte mer för att jag ska känna att livet leker igen! Tur är väl det!