Mitt största intresse

Vi aspies är ju kända för att ha våra special intressen och mitt är växter och trädgård. 

Jag vill med detta inlägg peka på hur ett intresse kan ta över min tankevärld till 99,9% . Idag fälldes tre av våra högsta träd i trädgården efter noggrann efterforskning . Ett gammalt plommonträd och två björkar. Jag älskar träd och dessa var en av orsakerna till min kärlek till trädgården. Det blev ändå så att vi tog beslutet eftersom björkarna suger upp allt vatten och plommonträdet var halv dött. 

Nu väntar en ny era i livet! Det är faktiskt så det känns. Två Ullungerönn är inköpta och jag har grävt två rejäla gropar till dessa nya älsklingar . Jag har läst alla mina trädgårdsböcker om och om igen. Googlat tips och idéer samt läst in mig på feng-shuins inverkan i trädgården. De nya träden är två i antal vilket representerar mig och maken och mellan dessa kommer min 'tant' hammock att stå. Jag kommer även att plantera en ros och pioner som är kärlekens blommor. Allt enligt feng-shuins lära då denna plats är i området för kärlek och nära relationer. 

För dig som knappt ser skillnad på en maskros och en tussilago kanske min passion och intresse verkar absurd, men så här nördig är jag när det kommer till växter. 

En heldag i naturen

En heldag i naturen och allt känns så mycket bättre. 

Idag gick jag och Charlie vårt första viltspår. Jag hade svårt för rådjurstassen på snöre och blod i en PET flaska, vilket även gällde Charlie som inte alls förstod vad han skulle med rådjurstassen till när han väl fann den. ;) Men vi hade en riktigt rolig stund med dom andra deltagarna och jag har faktiskt bytt telefonnummer med en annan av hundägarna. Tänk jag har haft en social samvaro som jag trivs med. 

Väl hemma igen fylldes hålet som jag grävt med ny frisk jord och mina ny inköpta plantor. Min familj hjälpte till lite här och lite där och vi fick en härlig höstdag i trädgården. 

Tänk vad härligt när humöret vänder och jag finner ro i det som händer . För hur det än är eller kommer att bli så finner jag mig just nu i ett liv som är fyllt av glädje. Livskvalitet helt enkelt. 

Frustrationen är total

Vad hände? Den frågan är något jag brottas med varje dag senaste veckan. Eftersom svaret gör så jäkla ont springer jag runt likt en hyperaktiv Duracellkanin för att slippa känna efter. Känna efter, hur det känns att bli utdömd av försäkringskassan som icke arbetsför.

Jag har grävt en krater i min trädgård för att släppa ut min frustration. Jag har köpt ett gäng plantor på rea som ska fylla detta tomrum. Vet dock inte om mitt inre tomrum kommer att fyllas upp? Man kan ju alltid hoppas!

Jag är en arg, bitsk, tålamodsprövande fru som plöjer fram likt en ångvält här hemma. Helt plötsligt hittar jag fel överallt, bara för att kunna ösa ur mig lite mer skit.

Mitt upp i min egen sörja ringer min älskade bror från fängelset. Han är också tok frustrerad över sin situation och ber mig ringa runt och förklara saker för hans vänner. Vilket jag glömmer bort att göra . För så är det med mig när depressionen gör sig påmind och stressen kommer då försvinner minnet. Jag glömde hämta min lilla tjej på dagis då hon skulle till tandläkaren. Jag hade fullt upp med mitt grävande. Det var först när dom ringde för att fråga vart vi var som jag fick kasta mig in, alldeles lerig i bilen för att sedan i ilfart hämta henne och åka till tandläkaren.

Jag vet att när jag väl stannar upp kommer sorgen ta över och jag kommer nog stanna i den en stund. Livet blev inte som jag tänkt. Målet blev något helt annat än karriär och pumps. Nu när jag formulerar det så känns det inte alls som ett misslyckande. Mitt primära mål har alltid varit familjen och dom står mig närmare än någonsin.

Jag mår bra nu

Jag mår bra nu och det är väl bra, eller? Plötsligt knyter det sig i bröstet och panikkänslan kommer krypande...vad händer nu?

Jag har varit heltids sjukskriven i tre år, blivit utförsäkrad för att sedan bli sjukskriven igen och det har alltid varit en självklarhet. Jag har inte varit en fungerande människa. Ett tag trodde jag att här tar livet slut. Det fanns inte en enda uns kraft kvar i min kropp att utföra ens den minsta lilla rörelse. Jag förstod helt plötsligt hur människor som ligger på dödsbädden och ser sina barn leka  bredvid och inte ha förmågan att delta. Hur man desperat försöker hålla masken av en välmående mamma men bilden krakelerar då orken inte finns. Totalt utmattad, utbränd och utesluten från resten av världen. Jag orkade inte med ljud överhuvudtaget, dom skar rakt igenom min kropp som ljudet av en krita mot en svart tavla. Jag gick ständigt med mina hörselkopor .

 Mina ord var försvunna och måste hämtas upp med stor möda från mitt Hjärnkontor. En period pratade jag inte överhuvudtaget med någon annan än mina barn. Jag sparade orden till dom som jag älskar mest av allt. 

Nu, drygt fyra månader efter mitt senaste sjukhusvistelse kan jag våga mig på att säga att jag har en ökad stadga i mitt mående . Jag blir inte lika utmattad, lika lätt eller lika länge som förut. Jag behöver fortfarande mycket vila och klarar inte ett alltför hektiskt schema men jag dippar inte i en hel vecka efter att ha fikat med en väninna. 

Naturen, min trädgård, min kreativitet och min älskade hund har varit så läkande för mig. Så vad händer nu? På fredag ska jag träffa min läkare och diskutera om min framtid. Hon vill skicka en remiss till ljusterapi eftersom jag har en årstidsbunden depression. Men som det känns just nu vill jag verkligen inte ödsla tid på det när jag kan vara ute i skogen med Charlie. 

Hon kanske även kommer att föreslå någon slags aktivitet.... Blir rädd när jag tänker på det. Är det ett tecken på att jag inte är redo eller att jag blivit en fegis? Lite av båda är det nog,men framförallt vill jag aldrig mer bli så utmattad att jag känner mig för trött för att leva. 

Sammantaget kan man väl säga att jag är på rätt väg och det känns både jäkligt bra men också väldigt läskigt. 

Välkommen hösten

Att röja upp i rabatterna och planera för stundande vårens blomsterlökar är en totalt underbart lördags sysselsättning som jag ägnat min dag åt.

Jag älskar min trädgård, växterna som jag planterat med omsorg och att följa årstidernas växlingar. Jag har ett eget arkiv med bilder från olika årstider och alla växters namn. Ja, jag är en växtnörd men en lycklig sådan. Det finns nog inget som får mig att må så bra som en höstdag med trädgårdsarbete och att inandas kall, klar luft och drömma om vårens prunkande växter. 

Det som även har samma sköna inverkan på mitt mående är skogspromenader med min hund som nu blivit fem månader. Om man tycker att barn växer fort är det ingenting mot vad en Golden Retriever hund gör. Jag är glad att jag hann ta lite bilder av honom som lurvig, mullig, galen valp. När jag tänker på att gå ut och träna, busa och vandra med honom blir jag glad. 

Min kropp har tyvärr börjat knorra av mitt trädgårdspysslet och skogspromenader. Jag har en skada i ländryggen och ett riktigt dåligt knä. Jag behöver styrketräna. Något som jag lagt på hyllan uppenbarligen för länge. Vi får väl se hur många dagar det tar tills jag kommer att ta tag i träningen. Jag är i alla fall en mycket mindre av en soffpotatis än tidigare och det är bra! 

I eftermiddags var det dags för den årliga reflex genomgången. Här ska det reflexas! Jag och lilla fialotta har nu försett hela familjens höstjackor med glimmande, lysande reflexer. Mysigt! Detta beteende är något direkt nedärvt från min pappa. Han klistrade in hela mig med reflexband när jag var liten. Vilket säkert behövdes då jag allt för ofta befann mig i min egen lilla verklighet på mina promenader. 

Jag fick ett samtal från brorsan. Han har det inte kul där inne i fängelset. Det kanske inte ska vara kul , men jag önskar bara att han kunde få det stöd han ville för att kunna studera. Att ägna tiden åt något vettigt istället för att lyssna på alla dom andra intagnas negativitet och lyssna till vad alla dessa tjugoåriga plitar med noll livserfarenhet har att säga. Vi hade som vanligt ett härligt samtal och vi skrattar fortfarande åt samma saker på ett hjärtligt sätt. All kärlek och respekt till honom. 

Nu är det dags att varva ner, tända ljus och dricka ett glas rött eller två tillsammans med min älskade man och våra goa ungar. Skulle inte vilja ha det på något annat sätt. 

Min egen lilla värld

Dom senaste dygnen har jag tillåtit mig själv att vara en riktig kuf. Jag har dragit mig undan in i min egna lilla värld.

Åh, tusan vad glad jag är att jag fått mina diagnoser. Det gör nämligen att jag kan välja att stanna kvar i mitt kufiga tillstånd utan att pressa mig tillbaka till att vara en fungerande kvinna, mamma, fru och vän. Jag har låtit Aspien i mig vara ifred och bara nördat in på att måla nattduksbord och sedan låtit grytorna i köket fyllas med trädgårdens äpplen och plommon. Jag har gjort mos, marmelad, kompott och paj. Alldeles fantastiskt gott och underbart att jag har möjligheten att stänga ner stressen, avboka allt och bara vara. 

Snart har jag nog vilat klart i min egna lilla värld där allt luktar plommon och inget ont kommer in, nämligen mitt hem. 

Förmågan att läka

Jag har fortfarande förmågan att läka, att komma tillbaka till livet med glimten i ögat.

Att pyssla i trädgården, eller röja med sekatör och grensåg är ett sätt att vila för mig. Umgås med mina barn och ta del av deras liv och skratta åt roliga youtube klipp som dom visar är befriande lättsamt. Vara i skogen en tidig morgontimma när daggen ligger som ett täcke över naturen i samspel med Charlie. Det är rofyllt och vackert. Att vila utan ljud, ljus eller något annat störande läker . Vårda mig själv genom en ansiktsbehandling eller bra ta ett långt skönt bad är gudomligt avslappnade. 

Allt detta är saker jag ägnat mig åt för att komma tillbaka ur min svacka då kraften tog slut. Men det som läker allra bäst är att avboka allt för att ha möjligheten att Stanna upp och göra ingenting! Att bara vara och kanske till och med ha långtråkigt eller känna sig ensam. Det är då det händer, jag får kontakt med mig själv och kan rå om mig själv genom att lyssna inåt . Vad behöver jag just nu? 

Detta är bara lite tankar från mig om du har någon metod på att vila mest effektivt så delge gärna den! 

ADHD tempo

Rensat ogräs, skapat ett jordgubbsland, beskärt äppelträd och idegranshäcken...hmm idag gick det undan.

Ibland kommer farten och idag kom den med besked. Stackars maken fick agera städare med stora plastpåsar för att plocka upp alla kvistar och bråte som spreds runt mig idag. Tolv säckar som är på väg till tippen. vad skulle jag göra utan min älskling som alltid sett till att rensa efter mina olika upptåg. Vi har inte en jättestor trädgård men det vi ha är välansat och ompysslat. Att följa årstidernas avspeglingar i trädgården hjälper mig att förstå tidens gång på ett konkret sätt. Att skörda egna hallon, krusbär, svartvinbär, tomater, potatis, plommon och allt annat lyxigt är en fröjd. Men den harmoni som jag finner i att arbeta i trädgården är ändå den största vinsten. 

Så jag är tacksam över att min kropp fått arbeta och att mitt sinne är fridfullt. 

Det kallas livet

Det känns smått surrealistiskt men mitt välmående verkar ha kommit för att stanna. Snart kanske jag kan återgå till ett normalt liv....eller iaf mer normalt än hur de senaste tre åren.

I helgen åkte vi till en kär väns sommarhus. Vänskap är något otroligt vackert och samtidigt som den är stark kan den även vara skör. Just denna vänskap blir allt starkare och det är en sådan vänskap där jag känner mig helt trygg och bara kan vara jag. Det är ok att gå undan när det blir för mycket och mina barn accepteras och uppskattas för allt vad dom är. Det kan knappast bli bättre än så...

Men det blev det. Eftersom jag älskar att skapa i färg och form så fick jag förmånen att hjälpa henne att anlägga en perenn rabatt. Det blev ett besök till en ur mysig handelsträdgård där även jag hittade några guldklimpar. Guldklimpar i form av udda växter. Gärna någon som stått i en hörna länge länge och bara väntat på att bli hittad. ;) Hursomhelst så blev det ett trädgårdsprojekt modell större och det slutade nästan i ett lerbad för oss båda. Min ADHD kom till sitt rätta forum och jag fullkomligt  brainstormade idéer till min väns trädgård. Jag säger bara det Ernst Kirsteiger Släng dig i väggen! 

Jag är så tacksam för varje dag som passerar nu. Det är väl så det blir när man nått botten och nu vågar kika nyfiket över vattenytan och gläds av det man ser och möter. Det kallas livet. 

Boendestöd åter

Idag kom min fina boendestödjare, Mrs Fnittertippan på besök. Blev glad av att träffa henne igen efter veckor av sjukhusvistelse. 

Det är sommar och jag känner att jag strålar i min nya pastellfärgade sommarklänning. Jag har t.o.m rouge på mina kinder och håret är sommar blont. Jag mår bra idag. Inte bra som euforiskt utan mer en välmående känsla. Jag är livrädd att den ska försvinna så jag vågar inte helt slappna av i den känslan. 

Nu är hon här, Mrs Fnittertippan och vi ska genomföra måndagens planeringsmöte. Allt går så lätt idag. Att ringa försäkringskassan och kolla att alla papper kommit in, att ringa och boka läkarbesök samt att gå igenom den sista tidens hög av diverse tidsbokningar och annat pappersjobb.

Vi sitter i min trädgård, eller familjens trädgård men det är min själ som avspeglas i vartenda spadtag och i valet av växter. Mrs Fnittertippan är bara en av många som är imponerade av vår underbara trädgård. Jag tar tacksamt emot hennes beröm, likt en svamp som legat torr alldeles för länge och nu sköljs över utav vatten.

 För så är det nu, jag tankar beröm och kärlek för att komma vidare. 

En trädgård som jag skapat under tre år och med varsam hand format till den varierade terräng, från blåbärsris till formklippt buxbom som den är idag. Där sitter vi i doften från rosorna och solen som värmer skönt och jag känner mig innerligt tacksam att jag mår så mycket bättre nu. Vill alltid ha kraften kvar. 

Att ha förmånen att omge sig av en vacker miljö och människor med hjärtat på rätt ställe är en bra början för välmående.