Bloggen uppdateras

Just idag väljer jag att aktualisera min blogg. Det var något år sedan jag skrev något. Mycket beror på att jag mått extremt dåligt och prövat, avslutat och sedan påbörjat olika mediciner. Är fortfarande inte klar med medicinbyten men jag mår i allafall bättre än på länge .

Efter att ha haft 4 stycken behandlande överläkare ,under dom senaste åren , kan jag konstatera att jag har ett oerhört komplext och komplicerat psyke. Detta kan väl bero på mina tre diagnoser bipolärsjukdom, ADHD och Asperger.

Jag började äta litium i majmånad, en stämningsstabiliserande  medicin som ofta används vid bipolärsjukdom . Jag märkte en stor skillnad redan efter tre veckor.Det var som om jag hade ett skyddande täcke runt mig, som minskade alla känslor och skapade på det sättet ett stort lugn. Inte så att jag är utan känslor idag utan snarare ett känsloregister liknande det ’normala’ människor har. Det är en befrielse och jag önskar att jag hade fått hjälpt med känsloreglering redan som 1åring!

Förra hösten började jag äta ADHD medicinen Strattera. Anledningen var att jag då åt Elvanse och den gjorde mig ångestfull och uppvarvad. Alla dom övriga ADHD medicinerna har jag provat och slutat med pga olika biverkningar . Strattera var som ett gift för kroppen. Jag mådde så extremt dåligt när jag började behandlingen . Tre månader med influensa syndrom men sen vände det. Vinsten är ett jämnare mående utan kemiska toppar och dalar. En medicin som verkar dygnet runt.

Nu blev det mycket medicinprat. Jo, min son har lovat att hjälpa mig att uppdatera bloggen. Ser fram emot en ny layout.

Gräset är grönare på min sida av staketet

Oj, vad länge sedan jag skrev här. Dryga året sedan ... Ungefär samtidigt som jag började med Elvanse som ADHD medicin. Jag är mycket mer rörlig och driven nu men har samtidigt förmågan att fokusera. På gott och ont....

Hemma hos mig har min man och jag olika,  outtalade sysslor som vi gör vid behov. Han klipper gräset. För tio år sedan skulle jag överraska honom med ett nyklippt gräs, vilket slutade i att jag lyckades förstöra gräsklipparen som fastnade i gungställningen. Hmm, efter det har han klippt gräset. Nu, när han utvecklat gräsallergi har jag fått förtroende att ta hand om gräset och dess klippning, vilket jag gör utmärkt. Men, det slutar inte där utan som den Aspie jag är ser jag inte gräset för allt ogräs som vår gräsmatta består av. Jag ser varje grässtrå och alla små microkosmos denna plätt består av. Detta måste åtgärdas ! Vi kan ju inte ha en halvdan gräsmatta om jag är ansvarig . Går 'Al In' , söker upp alla olika ogräs sorter, lusläser engelska trädgårds tidningar om hur den perfekta gräsmattan skapas. Sedan rensar jag, i timtal trots att kroppen säger ifrån. Sinnet, där i mot mår super bra. Tankarna kan vandra fritt och jag finner harmoni i att sitta och följa varje ogräs från stjälk till rot.

Detta är jag. Inga halvmesyrer här inte. Total fokus på ordning i gräsmattans djungel . Vårt gräs är inte bara grönt utan består snart enbart av grässtrån.

Vardagssamtal del 2 - sociala fjärilar

Vi pratar kroppsspråk och ögonkontakt för fulla muggar på kursen som hålls av Aspergercenter. Det är roligt, tänkvärt och ibland väldigt svårt .

Jag som känner mig hyfsat belevad och vet hur jag bör uppföra mig, blev helt ställd när vi under ett rollspel skulle ge stoppsignaler och avvisa någon på ett trevligt sätt. Avvisa någon på ett trevligt sätt? Hur? 

Jag är grymt duktig på att avvisa någon på ett, som jag nu förstår kan vara ett otrevligt sätt. Vända bort blicken, kroppen och dra upp en luva över huvudet....med näsan långt ner i mobilens mycket intressantare innehåll. Om inte det skulle räcka kan jag utan problem uttrycka mig med tal och be att få vara ifred. 

Ja, jag vet....det är många som känt sig avspisade eller t.o.m. kallat mig för en bitch. Det senare kan nog stämma i dom fallen då jag faktiskt inte brytt mig ett endaste dugg om hur den andra personen känt sig. Nu, kan jag väl tycka att jag borde kunna avhysa någon på ett trevligare sätt. 

Denna uppgift är otroligt svår för mig. Hur är jag ' lagom' trevlig utan att vara inbjudande? Om jag sitter i fika rummet och inte vill vara social men ändå inte verka otrevlig... Tydligen är det då väldigt viktigt att höja blicken och visa att man sett den andra. Kanske säga hej,  för att sedan fortsätta med det jag gjorde medan jag kanske vrider min kropp bort från den andra. 

Fortsättning följer i detta härliga ämne att som aspie hålla ett Vardagssamtal. Enligt kursledaren behöver vi inte bli sociala fjärilar utan bara lära oss att bli mer bekväma i sociala situationer. 

Nu dansas julen ut....

Idag får det vara nog med jul! Årets julfirande känns oändligt och jag har så mycket saker som ska sorteras ner i lådor för att finnas igen nästa år. Jag är otroligt traditionsbunden och julen förknippas med föremål som följt med mig i många år. En viss tomte som alltid står på fönsterbrädet och julgranskulor jag köpt från världens alla hörn.

När jag var liten grät jag varje år när vi slängde ut den vid det här laget taniga granen från balkongen. Granen hade blivit levande för mig som någon med en egen identitet, så när mamma sjöng ' Å så nästa år igen, kommer han min gamle vän. För det har han lovat. ', rann alltid en liten tår ut för min kind. 

Min farmor ordnande alltid julgransplundring för mig och mina kusiner. Vi rullade peng, ritade knorr på grisen och letade paket med hjälp av finns  i fisk, fågel eller mitt i mellan. Jag var lycklig dessa stunder. Tills granen slängdes ut.... 

Jag har fortfarande ett speciellt förhållande till växter och jag sköter dessa med stor omsorg. Även speciella saker betyder saker för mig. Ett minne, en vän, en plats där den brukar stå. Jag kan ägna timmar åt att organisera mina saker tills dom står på det sättet som känns rätt. Där dom hör hemma. Om någon flyttar på den ser jag det direkt. Nu, som mamma till en liten flicka med liknande egenskaper har jag fått vänja mig att hon flyttat på saker efter hennes smak. Detta glädjen mig mycket. Jag är inte längre ensam i detaljernas värld. 

Hoppas ni också dansar ut granen så att planera inför ett nytt år kan börja ta form. 

Kaos

Tröttheten kom även denna gång. Efter att varit extremt uppvarvad till totalt utmattad. 

Igår var jag så speedad att jag inte kunde sitta still och skakade tänder. Det är något jag gör , troligtvis för att hålla mig aktiv och vaken. Jag hade inte sovit trots mina sömnmediciner. 

Orsaken till detta stresspåslag var brist på rutiner och struktur. Nya aktiviteter skulle in i mitt schema . Sjukgymnastik och ljusterapi. 

Nu har jag beslutat att avsluta ljusterapin och fokusera på promenader med hunden och träna. 

Tills kraften återkommer vilar jag. 

UR Hemma hos oss

Här är länken till min sons intervju av Utbildningsradion UR.se. Det är ett av programmen som är barn som berättar för andra barn hur det är att leva i en familj med funktionshinder.
Hemma-hos-oss-Eric

Familjen Svensson- Ja tack !

Snälla, låt oss få vara familjen Svensson för en timme, en minut eller blott en sekund av vanligt liv.

Skolstart, jobbstart, gymstart och nya sunda rutiner så ser väl målbilden ut för dom flesta familjer nu i september. Jag är grymt avundsjuk på dom vars liv rullar på och som med enkelhet kan bocka av 'att göra listan' för att sedan andas ut och se att allt rullar på. För oss, i en dysfunktionell familj är det bara en enda stor omväg med strul och åter strul innan vi tillsist landar utmattade i soffan.

Vet inte vart i det enorma garnnystan av strul jag ska börja men jag väljer att dra i äldsta sonens tråd.
Skolstarten blev gips av ben och hemmasittande första veckan av höstterminen. Han börjar sjuan och får en ny lärare med nya regler och rutiner. Min tonåring med Asperger och ADD är ungefär lika flexibel som en kloss som inte kan rubbas överhuvudtaget utom när hans regler gäller . Det tar upp hela familjens engagemang att få honom in i duschen med plast över gipset, kryckor och hans labila humör . Han kämpar oerhört för att få allt att fungera och jag lider med honom inför ovissheten som väntar inför skolstarten. Jag följer med första skoldagen och jag viker mig inte en endaste tum för hans känsloyttringar och krav på att åka hem. Nu har han varit i skolan sedan dess och faktist blivit tvingad att anpassa sig. Det är väldigt nyttigt för honom och vi har lyssnat och funnits för att stödja honom i det nya. Igår blev han förkyld och är nu hemma igen.

Sedan är det Lillis , min elvaåriga kille som precis fått diagnos ADD. Idag var det dags att träffa läkare och få pröva ADHD medicin. Starten på besöket gick bra,  och hon var precis påväg att skriva ut ett recept Concerta när blodtrycket visade för höga värden. Trots att han vilade i tio minuter ville blodtrycket inte sänkas så nu väntar en utredning och eventuell blodtrycksmedicin . I och med detta skjuts medicineringen upp på obestämd framtid och han får fortsätta att gå i skolan som vanligt. Han har stora uppmärksamhets och koncentrations problem och blir ofantligt trött mot slutet av dagen. 

Om två veckor ska jag ha ett nytt samtal med försäkringskassan angående ansökan om ytterligare vårdnadsbidrag. Jag har redan ett halvt för äldsta sonen. Hur ska jag lyckas förmedla att ALL min tid går åt till barnens möten, hjälp med att strukturera, påminna, läxor, dusch, motion och kärlek. Det som är mest skrattretande i det hela är att samma försäkringskassa utreder min möjlighet att återgå till arbete . När skulle jag arbeta? Det finns ingen ork kvar när dagens måsten är gjorda . Jag har sömnbrist och min läkare har ordinerat ökad sömnmedicin för att ge mig möjlighet att vila.

Förlåt för mitt gnälliga inlägg men ibland önskar jag bara att saker flyter på som i en Svensson familj. 

En Aspie på #KENTFEST

Äntligen var dagen med stort D här KENT konsert på Gärdet med min älskade man! För mig innebär det en massa förväntningar och planer inför kvällen.

Jag har sett fram emot denna kväll för mycket. Varenda detalj har jag planerat och nu i efterhand vet jag att det brukar aldrig bli som jag i min fantasi föreställt mig. Vi ses inte mycket, bara jag och maken så att få barnvakt och gå på konsert är stort. Jag såg oss framför oss i ett hav av människor men ändå i samma sfär. Vi skulle lägga ut en picknick filt och njuta av en tacotallrik ( som jag på hemsidan sett att dom serverade) och dricka en kall cider titta varandra i ögonen och vara i nuet. Det var min ambition och min verklighet av vad som skulle hända. Jag hade läst på hemsidan att Kent ordnat en festival där inga köer skulle hindra oss från att ha en trevlig kväll. Detta tolkar jag bokstavligt en Aspie som jag är. Inga köer. Jag förstår förstås att en viss kö skulle förekomma. Väl inne på området tar jag sikte på Tacovagnen och vi ställer oss i kö. Efter en timme ! är vi framme vid kassan bara för att få ett kvitto och ställa oss i en lika lång kö för att få maten. Ingen picknick filt här inte! Det blir tillsist en stående, visserligen suveränt god tacos intagen till Kents inledande nummer på konserten.

Jag har svårt att hitta en plats att stå på. Ser ingenting och för ett ögonblick har jag bara lust att gå hem. Tillsist hittar jag en lucka vid ett räcke som är ok. Jag har svårt att stå länge då jag aktivt måste tänka på 'att stå' , vilket tar mycket kraft. Att stå mot ett räcke är skönt och jag slipper att människor springer framför mig och distraherar mig. Jag kunde äntligen koncentrera mig på musiken.

Det blev väl inte riktigt vad jag tänkt mig men slutbetyget är iallafall välgodkänt. Mycket på grund av den intimiteten som jag och maken delade, när vi under ett passerande regnväder trängt in oss under en och samma jacka  lyssnandes på Jocke Bergs sköna stämma i 'utan dina andetag' . 

Trädgården Friheten

Måndag igen och min alldeles egna, tysta och ensamma dag. Tog årets första check i trädgården, solen sken och marken var fuktig och mjuk. 

Denna trädgård, min femte att planera och skapa ger mig ett sådant lugn att jag valt att kalla den för Friheten. Om det finns någonting som ger mig lugn och frid i sinnet så är det att vara just där. Frihet att andas, njuta, skapa och bara vara. 

Växter är mitt specialintresse och jag kan läsa böcker om och om igen som bidrar med tips och inspiration. Det är avkopplande. Jag har en speciell relation till mina växter som naturligtvis loggförs efter art och placering av mig efter inköp. Det är här aspien i mig får härja loss och nörda in sig totalt. Jag ser på växten hur den mår och vilken slags omsorg den behöver. Så för mig innebär, att ha gröna fingrar bara förnamnet av den kunskap jag besitter. 

Förra veckan var jag på Bergianska Trädgården med min familj , mycket för att få uppleva ljuset i växthuset och få visa och berätta om alla häftiga växter som finns där. Jag påmindes då om när jag var yngre och var där i olika skolsammanhang och jag kände att jag saknat det. Att studera, lära mig nytt, tillhöra ett sammanhang och ha en vision om framtiden. 

Kanske jag kommer att kunna studera igen eller ägna mig åt något som innefattar växter. Jag hoppas det. Tills dess får jag verka på hemmaplan och skapa min egen oas i trädgården Friheten. 

Det är på riktigt så var försiktig

Att ta ansvar för sin del av en relation, vilken relation som helst är nödvändigt för ditt eget välbefinnande. Det är på riktigt så var försiktig.

Min första stora kärlek fick både hårda ord och slag från mig. Vilken som mådde sämst av det kan jag ju aldrig veta, men jag vet att jag skämdes och ångrade mig djupt. Vi var tonåringar och jag tror faktiskt att vi var ett par för att bådas hemförhållanden var dåliga. Jag var otroligt svartsjuk och det var befogat då han var otrogen mer än en gång. 

Det jag lärde mig var att dina handlingar går aldrig att göra ogjorda. Hårda ord sitter kvar länge, länge och kanske aldrig helt glöms bort. Den stora lärdomen var att ju hårdare du kontrollerar någon desstu mer vill din kärlek bort från dig. Ett bildspråk är en hund med strypkoppel som ju mer du drar och sliter i kopplet desstu mindre tillit finns kvar. Är det inte just tilliten som ligger till grund för en trygg och kärleksfull relation? 

Att ha Aspergers syndrom och vara kär är så fullkomligt gränslöst. Jag vet inte vart jag slutar och min kärlek börjar. I en kärleksrelation är jag ärlig, rak och omtänksam. Jag måste kunna lita på min kärlek, att han vill mig väl och tar hand om min själ. För jag är skör och har inga filter utan jag älskar fullt ut.

Det är på riktig, så var försiktig med hur du behandlar dom du bryr dig om.  För vad vore livet utan dina nära relationer? 

Lagom - vad är det?

Det svenska ordet lagom, vad betyder det egentligen ? ADHD diagnos och lagom går inte ihop. Asperger diagnos och lagom fungerar inte heller.

Just därför kanske jag aldrig kommer att förmå mig att göra, känna, leva och att älska lagom.

Hur många gånger har jag inte fått rådet att göra saker lagom?  Prestera lagom bra på jobbet. Det är ingen som tackar dig för att du gör det där lilla extra. Men hur kul blir det då? Inte kul alls, vilket innebär att jag lika gärna kan söka ett annat jobb. Tråkigt klarar jag inte av. Tråkigt- noll motivation.

Hur många gånger har jag fått höra att jag överreagerar? Massor av gånger! Speciellt då det kommer till orättvisor eller svek. Hur ska man då göra för att reagera lagom? 

Ät lagom! ? Drick lagom! ?

Vadå , antingen är jag sugen eller inte. 

Var en lagom duktig mamma! Wha't? Vad innebär det? Tydligen att jag ska ge barnen halvfabrikat och inte mina egna hemlagade grejer. Hur ska jag överhuvudtaget kunna motivera mig att göra mat som inte inspirerar? Antingen blir det bra mat eller så får maken agera halvfabrikats kock. 

Jag är kvinnan som gör saker helhjärtat med stor ambition och vilja. Eller inte alls...

Lagom varför då? 

Resklar

Snart är jag resklar! Aspien i  mig har redan packat klart. Jag vet vilka klänningar som ska ligga vikta på ett speciellt sätt i den svarta väskan. Dags att slutföra min mentala packning i praktiken.

Åh det ska bli så skönt att slippa alla ljud. Det är nog så att det ständiga ljudet och intrycken med barn är det som tar mest energi från mig. Men den här perioden har också varit extremt tuff med en son som mår så dåligt att han vill ge upp. Det bryter ner mig . Nu måste jag ta hand om mig själv för att kunna finnas till för min tre älskade barn, min man och Iris.

Jag älskar att resa, att ta in nya lukter, smaker och synintryck på andra platser. Inte så att jag  tågluffat eller gett mig ut ensam i en djungel. Nej, det skulle jag absolut inte våga. Charter semester under kontrollerade former är det som jag ägnat mitt resande åt. Jag har haft förmånen att vara i Thailand ett antal gånger, Bali, Spanien, England, Grekland, Turkiet och Potrugal. Så idag när jag ska resa är det inte mycket som är osäkert eller som jag oroar mig för. Bortsett från tullen.
 

Jag ser fram emot att resa med min pappa. Det var länge sedan. Jag har alltid varit pappas flicka och det finns ingen i hela världen som är ger mig en sådan trygghet. Han är lugn och vänlig.



En sak är dock osäker, under min resa till Spanien och det är tillgången till Internet. Jag vet inte om jag kommer att kunna skriva i bloggen under min  dryga vecka på semester. Men då jag har dess tu mer att delge er när jag kommer hem. Våren kommer nu se till att njuta!

Oro vid Asperger

Att känna oro, bedövande oro som ångest över nya saker när man är en aspie.

Redan som mycket liten fanns den här oron,jag känner igen den som drar och sliter i mitt inre. Kaos i huvudet och kaos i kroppen. Nu när jag är äldre och förhoppningsvis klokare vet jag att det är bara slöseri att vara orolig. Oftast kan jag hålla den i schack genom att andas, yoga eller prata om vad som oroar mig. Men när livet är som nu och det är för mycket pusselbitar som flyger omkring då tar oron över.

Idag ska jag skriva in mig på arbetslivsintroduktion tillsammans med min nya handläggare på försäkringskassan. Vill inte! På något naivt sätt hade jag sett fram emot den här dagen, när mina sjukdagar tar slut och jag skulle vara frisk. I alla fall så pass frisk att jag kunde vara med på någon datakurs eller något annat skoj som händer på Arbetsförmedlingen. Jag är van att klara av saker, att vara duktig och göra det som förväntas. Idag är jag oförmögen till det, att göra det som förväntas av mig. Det skapar stress. Hur ska jag vara då, på detta möte. Ska jag komma dit i mjukisbyxor och en tofs på huvudet? Verka disträ och okontaktbar?...

Efter det att mina diagnoser sattes leker jag ibland på sådana här möten. Låtsas att jag inte vet att man ska ta varandra i hand, se varandra i ögonen och andra sociala koder. Nått roligt ska man ha och det känns väldigt befriande! Är det något jag vet, så är det hur man förväntas uppträda.

Gick på en utbildning nyligen och träffade andra aspies. En ung kille frågade föreläsaren: ´Kommer jag att sluta känna oro när jag blir äldre?´. Mitt svar är nej, men du kommer att lära dig olika strategier för att exempelvis vara mer förberedd och du kommer genom erfarenhet inse att oron inte är där för att stanna!

Världsautismdagen 2 april

Hur det är att leva med autism . Idag är det Världsautismdagen och vi ska lägga lite extra energi på att sprida kunskap om detta dolda funktionshindret.

Tittade på nyhetsmorgon på TV4 i morse. Det var ett  inslag om autism och autismdagen. En kvinna med Asperger var där och berättade om sin diagnos och hennes verklighet. Hon hade fått sin diagnos redan vid tio års ålder och fått adekvat hjälp och anpassning. Klicka gärna på länken för att se inslaget. Hur det är att leva med autism

Efter att ha sett inslaget kände jag ett stort behov av att delge hur jag  ser på det hela. Alltså hur är det för mig att leva med autism eller som i mitt fall Aspergerssyndrom.
Att leva med autism och hur det är att leva med autism är en väldigt svår fråga. Svaret har jag aktivt sökt under mitt dryga år som diagnostiserad aspie! Det jag nu tror mig veta är, att det är en stor bredd på detta autismspektrum och att individerna har väldigt olika personligheter. Men dom likheter jag ändå tyckt mig finna när jag mött, lyssnat eller sett illustrationer av andra med samma eller liknande diagnos är följande:

• Vi tolkar saker bokstavligt. När jag varit på föreläsning med andra aspies har vi hakat upp oss på exakt samma formuleringar.
• Småprat-Varför prata, om det inte leder till något? Varför dessa artighetsfraser, som inte betyder något. Att säga:´ Kom hem och grilla någon gång´ bara för att säga orden. Inte vilja det, egentligen utan det är bara en fras en utfyllnad. 
• Behovet av TYDLIGHET. Vad är det jag ska göra nu? Vart ska vi åka sen? Kanske behöver förstärkas med hjälp utav bilder.
• Bildspråket. Jag har tagit del av flera mindmaps och andra dokument som varit exakt så som jag skulle ha gjort dom. Jag minns när jag blivit vän på Facebook, med Lotta Abrahamsson och hon visade en bild på sin almanacka. Hon hade markerat gröna fält i den för sina vilodagar. PRECIS som jag gör och dessutom använde hon exakt samma färg.
• Följa regler till punkt och pricka. Vi blir väldigt upprörda om någon inte gör det. Regler är förklarande för oss och gör det lättare att anpassa oss till samhället.
• Ögonkontakt. Vi lär oss att det förväntas att vi ska se den vi pratar med i ögonen, men det är inget vi gör naturligt eller finner bekvämt. Det blir för mycket information att ta in.
• Perceptionen är annorlunda. Vi uppfattar ofta ljus, ljud, beröring och lukt på ett annorlunda sätt.
• Det tar tid att formulera ett svar. Vi måste in i hjärnan, hämta orden och sedan formulera dom för att slutligen prata. Detta gör att vi oftast inte hinner med att samtala, i konversationer där mer än två människor är inblandade.
• Avstånd och närhet. Svårigheter att veta hur nära man ska stå när man pratar.
• Personligt och privat. Att skilja på vad som är personligt och privat information. Vad berättar man till vem.

Det är underligt men samtidigt befriande att veta att min hjärna har ett annat sätt att fungera, en annan programvara men jag är inte ensam om det. Det finns dessutom ingenting som säger att vårt sätt att pussla ihop intryck och känslor är fel sätt. För vad är egentligen normalt?

Nej till påskhets!

Känner mig lite mallig över att kunna berätta att jag satt ner foten och sagt NEJ, i år blir det ingen påskhets!

När man som i min familj, består av två stycken aspies, som är allergiska mot stökighet så är högtider inte bara av godo.

 Dessa tillfällen älskar jag att ha en diagnos, eller två! :) Jag har Asperger och ADHD! Jippi, jag behöver inte vara en duktig flicka och bjuda in hela släkten och spela happy family. Tänk att det ska ta 36-år och två diagnoser för mig att våga säga Nej. Men nu är det iaf gjort och magkänslan är befriande lätt!

I år kommer min energi och kärlek gå till min familj, mina finaste nära och kära. Vi ska ha det lugnt och förutsägsbart. Äta gott, mysa, promenera, kolla film och chilla. me like
Vi ska också försökta skapa några påsklovsregler och ramar. Icke att förglömma, då jag har ett stort behov av struktur och rutiner. Utan planering så svajar det lätt och skapar en inre stress.
 

GLAD PÅSK,

var rädda om Er!