Meltdown, ett sammanbrott inträffade igår. Det händer mig när det sker för mycket på kort tid och jag inte har möjligheten att bearbeta informationen. Det hör till mitt autismspektrumtillstånd och hjälpen finns i mörkret, tystnaden och trycket från mitt kedjetäcke.
Jag fick nästan känslan av att vara ' normal ' denna period som varit. Jag har klarat av att nå dom mål jag satt och började känna att mitt självförtroende blev bättre . Jag började till och med tänka vad som ska hända längre fram i tiden. Ska jag börja med någon slags arbetsträning eller vilken sysselsättning är lämplig?
Allt detta tänkte jag innan gårdagens meltdown. Dagen började med att jag ser vår söta dotter springandes på tomten. Jag som trodde att hon redan var på dagis, hmm uppenbarligen hade jag missat att jag skulle köra henne vilket jag nu gjorde. Min boendestödjare Mrs Fnittertippa kom och vi sorterade papper och planerare matsedel och inköp. Sedan blev Charlie, vår underbara valp akut kräk, diarré och hostig. Då kommer äldsta sonen hem efter ett läkarbesök och vi åker akut till veterinären med Charlie. En röntgen görs och det konstateras att han inte svalt något farligt. Däremot har han ätit plommon som har lett till diarré och kräkningar. Han hostar upp vitt slem och har troligen kennelhosta vilket han är vaccinerad mot. Tydligen finns det en mängd olika bakterie/ virus stammar och han har uppenbarligen drabbats av någon som vaccinet inte tog.
Det är här det jobbiga startar. Jag har skött Charlie enligt alla regler och rekommendationer som finns ändå blir han sjuk. Tankarna börjar att spinna. Har han smittat dom andra valparna på valpkursen? Kommer vi inte att kunna gå mer på kurs? Jag som tycker att det är så roligt. Åkte hem i fullfart och Googlade senaste vaccinsprutans innehåll. Mycket riktigt han blev vaccinerad mot kennelhosta den 23 augusti. SUCK
Vilade, torkade kräks och stressade iväg för att hämta mellansonen. Hem för att göra läxor med honom och strukturera upp hans kalender. Huset stinker vid det här laget klorin. Svabben används konstant och jag är orolig för min underbara valp. Jag vet att jag har svårt att se helheten så jag försöker verkligen tänka att detta är övergående.
Sedan är det dags att tvätta, diska och fixa middag.
Vid middagen är jag inte pratbar. Min man försöker fråga om vad som hänt men jag kan inte formulera något. Då säger han att vi måste tillsammans hjälpas åt att plocka upp plommon från tomten. Varav jag säger att det vägrar jag. Det ingår inte i mina sysslor. Det är här min asperger kommer in på styltor. Jag är inte flexibel och kan inte ändra mina sysslor. Jag anser att jag jobbat häcken av mig hela dagen och nu ska jag plocka plommon, också?! Sedan tycker han att jag ska avsluta valpkursen då den tar så mycket energi....Tar den mycket energi? Svar Ja. Men den livsglädje den ger kan jag inte beskriva med ord. Nu ska jag avsluta den för att ha orken att plocka upp plommon på tomten....?
Nej,tårarna rinner jag skriker och intar position oanträffbar under kedjetäcket. Livet är bara för mycket och då måste jag bromsa och lägga pussel. Jag försöker ta reda på vad jag känner då alla känslor kommer på en och samma gång.
Rensat ogräs, skapat ett jordgubbsland, beskärt äppelträd och idegranshäcken...hmm idag gick det undan.
Ibland kommer farten och idag kom den med besked. Stackars maken fick agera städare med stora plastpåsar för att plocka upp alla kvistar och bråte som spreds runt mig idag. Tolv säckar som är på väg till tippen. vad skulle jag göra utan min älskling som alltid sett till att rensa efter mina olika upptåg. Vi har inte en jättestor trädgård men det vi ha är välansat och ompysslat. Att följa årstidernas avspeglingar i trädgården hjälper mig att förstå tidens gång på ett konkret sätt. Att skörda egna hallon, krusbär, svartvinbär, tomater, potatis, plommon och allt annat lyxigt är en fröjd. Men den harmoni som jag finner i att arbeta i trädgården är ändå den största vinsten.
Så jag är tacksam över att min kropp fått arbeta och att mitt sinne är fridfullt.
Telefonen ringde, det var min man som med mjuk röst förklarade att han tyckte att jag skulle följa med min pappa till Alicante på semester.
Han är fin denna make, vald med omsorg för 20år sedan. En klippa som står stadigt trots alla vindar, eller snarare orkaner som blåst runt mig under dessa år. Nu är han orolig, jag med för att min hjärna har kommit in i stress. Den gör så ibland, liksom låser sig på nivå högvarv och kan inte varva ner. När det blir för mycket saker som jag inte kan påverka på en och samma gång.
En oro över sonen som inte mår bra. Han bor hemma hos mormor för varken vi eller han orkar med alla utbrott. SKULD, är känslan det ger men självklart också en enorm tacksamhet över hans och min mammas relation.
Ovisshet är absolut det värsta jag vet. Igår var jag och maken på arbetslivsintroduktion och det konstaterades att jag inte är redo för det, utan har fullt upp med min medicinska behandling. Det var massa papper som skulle fyllas i och sedan var det klart. Jag är fr.o.m. nästa vecka utförsäkrad och incheckad på Arbetsförmedlingen.
Jag går in på detaljer och kan i tusentals timmar älta problem, samma problem och det känns som att befinna sig i ett enda stort virvarr av problem tillsist. Nu vet vi, att jag behöver hjälp med att klargöra tidsomfattningen. Exempelvis sa min make igår, att vi nu i en månadstid har haft en otroligt stressig period. Men innan dess var det faktist lugnt och vi hade den bästa hösten vi haft på länge. Jag minns hösten och känner värme i bröstet. Just det, så var det! Vi kommer att rida ur denna storm det är bara förfärligt jobbigt när allt tar sådan tid.
Så på eftermiddagen ringde maken alltså och ville att jag skulle åka med pappa på semester. Min första reaktion var nej, det blir för stressigt! Jag kommer inte hinna att förbereda mig, för att flyget lyfter redan på söndag kväll. Han fortsatte med att säga att han hjälper mig att ordna allt runt omkring. Jag vet att det kommer han också att göra, denna fina människa som ser att jag inte mår bra och unnar mig semester. KÄRLEK
