Vilken vecka som passerat. Jag har sprängt mina gränser och min trygghetszon ett antal gånger och jag är så stolt!
Jag, maken och min äldsta son var på Avicii konsert. Eftersom jag och sonen båda har Aspergerssyndrom och är vanemänniskor krävs det mycket vilja för att bryta kvällsrutiner och gå på konsert. Men oj vad det var värt det. Vilken show, vilken upplevelse som vi kommer att minnas och prata om länge länge.
På måndagkvällen var det dags för starten på min och Charlies nya hundkurs. Första träffen var det teori och en väldigt luddig, oorganiserad sådan. Jag försökte skapa min egen struktur genom att skriva och stapla information på min IPAD via appen Evernote som jag flitigt använder. Det gick bra och jag klarade även av den sociala biten bra. Jag är inte den som sitter tyst, snarare tvärtom och jag hoppas i och med det få ledaren att prestera sitt bästa. Återigen fick mina kvällsrutiner brytas då jag kom hem först klockan halvtio, vilket är väldigt sent för mig att börja mina rutiner. Jag ser fram emot nästa vecka då Charlie ska göra entré och förhoppningsvis briljera.
Jag har även haft turen att stöta på ett gäng hundägare och dess hundar som promenerar tillsammans varje dag klockan nio. Charlie stormtrivs att springa lös och busa med alla dessa hundar och jag får en lagom dos socialsamvaro. Vilken bra grej!
Nu nalkas helg och en stunds vila. Ikväll kommer jag att somna med ett leende på läpparna och en känsla av stolthet i bröstet. I did it!
Började på KBT i vardagen idag. Denna gruppterapi ska hjälpa mig att få en mer fungerande vardag.
Komiskt eftersom jag inte upplevt någon vardag på snart tre år. Dessutom tror jag att alla med barn, och speciellt vi med NPF diagnoser eller barn med dito funktionshinder, vet att hela havet stormar mest hela tiden. Men, men jag ska självklart gå dit och se.
De andra hade redan medverkat under två gånger, då jag varit sjuk. När jag kommer in i rummet sitter alla utspridda och sköter sitt. Jag hälsar och slår mig ner avvaktande. Försöker registrera vad som förväntas av mig. Härma beteenden för att göra rätt = överlevnadsstrategi!
Jag får en mapp full med papper. Innehållet är dels det jag missat samt dagens dagordning. Känner direkt prestationsångest och stress över de övningar jag missat. När ska jag göra de tidigare övningarna, nu? Jag kan köra en turbo variant och slå på duracellkaninen i mig. Men jag ombestämmer mig och delger kursledaren min upplevda stress. Åh så bra, nu var den stressen som bortblåst!
Idag ska vi fokusera på medveten närvaro.
Parantes (För mig är detta ämne riktigt uttjatat men jag lyssnar självklart. Medveten närvaro-mindfullness också kallat har jag försökt öva på i många år. Det är bara det, att när man har en ADHD skalle där 20 TV-kanaler är på samtidigt är det skrattretande att tro att jag någonsin skulle ha klarat uppgiften med medveten närvaro. När jag gick in i väggen fick jag träffa en KBT terapeut genom husläkaren. Hon ville att jag skulle öva på SOAL modellen.
D.v.s. STANNA UPP-OBSERVERA-ACCEPTERA-LÅT GÅ. Detta skulle leda till ett lugn och minskad ångest. Ambitiös som jag är försökte jag verkligen genomföra detta under en veckas tid. Men när tankarna spinner runt som i en torktumlare fungerar detta inte! Jag avslutade min kontakt med KBT terapeut. )
Lite senare fick jag möjligheten att visa min kurskamrater min I-pad och mina appar som kraftigt förenklar min tillvaro. Appar som Awesome notes och Evernote använder jag dagligen.Tycker om att dela med mig av min kunskap.
Blir samtidigt väldigt nöjd, när jag inser vilken överlevare jag är som alltid hittar nya strategier!
