Tid för reflektion

Trött i kroppen och i sinnet då är det dags att bromsa takten lite. Vilken fart jag har haft sista tiden, fylld av mycket sociala kontakter både gamla och nya. Roligt men jobbigt.

Idag har jag promenerat med mina hundvänner och min son för att sedan direkt åka till hans möte hos logopeden. De utreder honom för dyslexi och det är massa uppgifter som han ska göra. Två timmar idag och två timmar i morgon. Jag har haft så fullt upp med allt att jag glömde boka av mitt boendestöd idag. Hon ringde när jag var på hundpromenaden. Jag tycker inte om att glömma bort möten. Känns som om jag tappar kontrollen. 

Jag har också påbörjat ett omfattande vårstädnings projekt här hemma vilket verkligen behövs. Jag tar ett rum i taget och putsar och fejar till mikroskopisknivå. I helgen fick familjen vara med och röja på övervåningen. Jag älskar känslan av kontroll över alla saker och vetskapen att det är rent hemma. Jag behöver inte leta efter saker eller snubbla över högar av skräp. Det bästa är att plantera om  och duscha alla växter. Då är våren här. 

Jag har flera möten denna vecka och jag funderar på att avboka för att tanka lite egentid och möjlighet till reflektion. 

 

Stolt är ordet

Vilken vecka som passerat. Jag har sprängt mina gränser och min trygghetszon ett antal gånger och jag är så stolt!

Jag, maken och min äldsta son var på Avicii konsert. Eftersom jag och sonen båda har Aspergerssyndrom och är vanemänniskor krävs det mycket vilja för att bryta kvällsrutiner och gå på konsert. Men oj vad det var värt det. Vilken show, vilken upplevelse som vi kommer att minnas och prata om länge länge.

På måndagkvällen var det dags för starten på min och Charlies nya hundkurs. Första träffen var det teori och en väldigt luddig, oorganiserad sådan. Jag  försökte skapa min egen struktur genom att skriva och stapla information på min IPAD via appen Evernote som jag flitigt använder. Det gick bra och jag klarade även av den sociala biten bra. Jag är inte den som sitter tyst, snarare tvärtom och jag hoppas i och med det få ledaren att prestera sitt bästa. Återigen fick mina kvällsrutiner brytas då jag kom hem först klockan halvtio, vilket är väldigt sent för mig att börja mina rutiner. Jag ser fram emot nästa vecka då Charlie ska göra entré och förhoppningsvis briljera.

Jag har även haft turen att stöta på ett gäng hundägare och dess hundar som promenerar tillsammans varje dag klockan nio. Charlie stormtrivs att springa lös och busa med alla dessa hundar och jag får en lagom dos socialsamvaro. Vilken bra grej!

Nu nalkas helg och en stunds vila. Ikväll kommer jag att somna med ett leende på läpparna och en känsla av stolthet i bröstet. I did it! 

En heldag i naturen

En heldag i naturen och allt känns så mycket bättre. 

Idag gick jag och Charlie vårt första viltspår. Jag hade svårt för rådjurstassen på snöre och blod i en PET flaska, vilket även gällde Charlie som inte alls förstod vad han skulle med rådjurstassen till när han väl fann den. ;) Men vi hade en riktigt rolig stund med dom andra deltagarna och jag har faktiskt bytt telefonnummer med en annan av hundägarna. Tänk jag har haft en social samvaro som jag trivs med. 

Väl hemma igen fylldes hålet som jag grävt med ny frisk jord och mina ny inköpta plantor. Min familj hjälpte till lite här och lite där och vi fick en härlig höstdag i trädgården. 

Tänk vad härligt när humöret vänder och jag finner ro i det som händer . För hur det än är eller kommer att bli så finner jag mig just nu i ett liv som är fyllt av glädje. Livskvalitet helt enkelt. 

Och så kom mörkret

Första grå och regnruskiga dagen på hösten och min depression gör sig påmind på engång. En kropp som känns som bly och mörka tankar som är så nära att ta till.

STOPP säger jag! Tänker inte låta mig falla ner i detta mörker.  Istället  väljer jag att slösa med tända lampor, äta mörk choklad och ta mig ut på långpromenad med hunden med regnkappan hårt virad runt kroppen. Där ute i regnet med vinden piskande mot ansiktet känner jag mig levande och jag tar mig runt på en långpromenad. Ensam med mig själv, naturen och Charlie ger jag från mig ett vrålskrik och det känns så befriande härligt att jag bara måste göra det en gång till. Charlie tycker att jag är helfestlig och kommer rusande och slår sig ner, som han lärt sig tätt sittande vid min vänstra sida inväntades sin godsak. Livet är bra härligt ändå tänker jag och vi tar oss hem för att laga en höstgryta med en skvätt vin i och en massa kärlek. 

I posten hade min kallelse till ljusterapin kommit och jag tänker att jag kommer att ta mig igenom november detta år bättre rustad än förra året. Ljusterapi here I come . 

Jag mår bra nu

Jag mår bra nu och det är väl bra, eller? Plötsligt knyter det sig i bröstet och panikkänslan kommer krypande...vad händer nu?

Jag har varit heltids sjukskriven i tre år, blivit utförsäkrad för att sedan bli sjukskriven igen och det har alltid varit en självklarhet. Jag har inte varit en fungerande människa. Ett tag trodde jag att här tar livet slut. Det fanns inte en enda uns kraft kvar i min kropp att utföra ens den minsta lilla rörelse. Jag förstod helt plötsligt hur människor som ligger på dödsbädden och ser sina barn leka  bredvid och inte ha förmågan att delta. Hur man desperat försöker hålla masken av en välmående mamma men bilden krakelerar då orken inte finns. Totalt utmattad, utbränd och utesluten från resten av världen. Jag orkade inte med ljud överhuvudtaget, dom skar rakt igenom min kropp som ljudet av en krita mot en svart tavla. Jag gick ständigt med mina hörselkopor .

 Mina ord var försvunna och måste hämtas upp med stor möda från mitt Hjärnkontor. En period pratade jag inte överhuvudtaget med någon annan än mina barn. Jag sparade orden till dom som jag älskar mest av allt. 

Nu, drygt fyra månader efter mitt senaste sjukhusvistelse kan jag våga mig på att säga att jag har en ökad stadga i mitt mående . Jag blir inte lika utmattad, lika lätt eller lika länge som förut. Jag behöver fortfarande mycket vila och klarar inte ett alltför hektiskt schema men jag dippar inte i en hel vecka efter att ha fikat med en väninna. 

Naturen, min trädgård, min kreativitet och min älskade hund har varit så läkande för mig. Så vad händer nu? På fredag ska jag träffa min läkare och diskutera om min framtid. Hon vill skicka en remiss till ljusterapi eftersom jag har en årstidsbunden depression. Men som det känns just nu vill jag verkligen inte ödsla tid på det när jag kan vara ute i skogen med Charlie. 

Hon kanske även kommer att föreslå någon slags aktivitet.... Blir rädd när jag tänker på det. Är det ett tecken på att jag inte är redo eller att jag blivit en fegis? Lite av båda är det nog,men framförallt vill jag aldrig mer bli så utmattad att jag känner mig för trött för att leva. 

Sammantaget kan man väl säga att jag är på rätt väg och det känns både jäkligt bra men också väldigt läskigt. 

Välkommen hösten

Att röja upp i rabatterna och planera för stundande vårens blomsterlökar är en totalt underbart lördags sysselsättning som jag ägnat min dag åt.

Jag älskar min trädgård, växterna som jag planterat med omsorg och att följa årstidernas växlingar. Jag har ett eget arkiv med bilder från olika årstider och alla växters namn. Ja, jag är en växtnörd men en lycklig sådan. Det finns nog inget som får mig att må så bra som en höstdag med trädgårdsarbete och att inandas kall, klar luft och drömma om vårens prunkande växter. 

Det som även har samma sköna inverkan på mitt mående är skogspromenader med min hund som nu blivit fem månader. Om man tycker att barn växer fort är det ingenting mot vad en Golden Retriever hund gör. Jag är glad att jag hann ta lite bilder av honom som lurvig, mullig, galen valp. När jag tänker på att gå ut och träna, busa och vandra med honom blir jag glad. 

Min kropp har tyvärr börjat knorra av mitt trädgårdspysslet och skogspromenader. Jag har en skada i ländryggen och ett riktigt dåligt knä. Jag behöver styrketräna. Något som jag lagt på hyllan uppenbarligen för länge. Vi får väl se hur många dagar det tar tills jag kommer att ta tag i träningen. Jag är i alla fall en mycket mindre av en soffpotatis än tidigare och det är bra! 

I eftermiddags var det dags för den årliga reflex genomgången. Här ska det reflexas! Jag och lilla fialotta har nu försett hela familjens höstjackor med glimmande, lysande reflexer. Mysigt! Detta beteende är något direkt nedärvt från min pappa. Han klistrade in hela mig med reflexband när jag var liten. Vilket säkert behövdes då jag allt för ofta befann mig i min egen lilla verklighet på mina promenader. 

Jag fick ett samtal från brorsan. Han har det inte kul där inne i fängelset. Det kanske inte ska vara kul , men jag önskar bara att han kunde få det stöd han ville för att kunna studera. Att ägna tiden åt något vettigt istället för att lyssna på alla dom andra intagnas negativitet och lyssna till vad alla dessa tjugoåriga plitar med noll livserfarenhet har att säga. Vi hade som vanligt ett härligt samtal och vi skrattar fortfarande åt samma saker på ett hjärtligt sätt. All kärlek och respekt till honom. 

Nu är det dags att varva ner, tända ljus och dricka ett glas rött eller två tillsammans med min älskade man och våra goa ungar. Skulle inte vilja ha det på något annat sätt. 

I'm having a meltdown

Meltdown, ett sammanbrott inträffade igår. Det händer mig när det sker för mycket på kort tid och jag inte har möjligheten att bearbeta informationen. Det hör till mitt autismspektrumtillstånd och hjälpen finns i mörkret, tystnaden och trycket från mitt kedjetäcke. 

Jag fick nästan känslan av att vara ' normal ' denna period som varit.  Jag har klarat av att nå dom mål jag satt och började känna att mitt självförtroende blev bättre . Jag började till och med tänka vad som ska hända längre fram i tiden. Ska jag börja med någon slags arbetsträning eller vilken sysselsättning är lämplig? 

Allt detta tänkte jag innan gårdagens meltdown. Dagen började med att jag ser vår söta dotter springandes på tomten. Jag som trodde att hon redan var på dagis, hmm uppenbarligen hade jag missat att jag skulle köra henne vilket jag nu gjorde. Min boendestödjare Mrs Fnittertippa kom och vi sorterade papper och planerare matsedel och inköp.  Sedan blev Charlie, vår underbara valp akut kräk, diarré och hostig. Då kommer äldsta sonen hem efter ett läkarbesök och vi åker akut till veterinären med Charlie. En röntgen görs och det konstateras att han inte svalt något farligt. Däremot har han ätit plommon som har lett till diarré och kräkningar. Han hostar upp vitt slem och har troligen kennelhosta vilket han är vaccinerad mot. Tydligen finns det en mängd olika bakterie/ virus stammar och han har uppenbarligen drabbats av någon som vaccinet inte tog. 

Det är här det jobbiga startar. Jag har skött Charlie enligt alla regler och rekommendationer som finns ändå blir han sjuk. Tankarna börjar att spinna. Har han smittat dom andra valparna på valpkursen? Kommer vi inte att kunna gå mer på kurs? Jag som tycker att det är så roligt. Åkte hem i fullfart och Googlade senaste vaccinsprutans innehåll. Mycket riktigt han blev vaccinerad mot kennelhosta den 23 augusti. SUCK

Vilade, torkade kräks och stressade iväg för att hämta mellansonen. Hem för att göra läxor med honom och strukturera upp hans kalender. Huset stinker vid det här laget klorin. Svabben används konstant och jag är orolig för min underbara valp. Jag vet att jag har svårt att se helheten så jag försöker verkligen tänka att detta är övergående. 

Sedan är det dags att tvätta, diska och fixa middag. 

Vid middagen är jag inte pratbar. Min man försöker fråga om vad som hänt men jag kan inte formulera något. Då säger han att vi måste tillsammans hjälpas åt att plocka upp plommon från tomten. Varav jag säger att det vägrar jag. Det ingår inte i mina sysslor. Det är här min asperger kommer in på styltor. Jag är inte flexibel och kan inte ändra mina sysslor. Jag anser att jag jobbat häcken av mig hela dagen och nu ska jag plocka plommon, också?! Sedan tycker han att jag ska avsluta valpkursen då den tar så mycket energi....Tar den mycket energi? Svar Ja. Men den livsglädje den ger kan jag inte beskriva med ord. Nu ska jag avsluta den för att ha orken att plocka upp plommon på tomten....? 

Nej,tårarna rinner jag skriker och intar position oanträffbar under kedjetäcket. Livet är bara för mycket och då måste jag bromsa och lägga pussel. Jag försöker ta reda på vad jag känner då alla känslor kommer på en och samma gång. 

Charlies ankomst

Nu äntligen har han kommit hem vår nya familjemedlem. Charlie är hans namn och han är en Golden Retriever valp.

Tänk att man kan bli så fäst vid någon på bara ett dygn. Denna underbara krabat som busar, myser och sover. Äldsta sonen med ADD samt Aspergers syndrom sa just att han känner i hela kroppen hur mycket han älskar Charlie. Detta var ett riktigt beslut att ta, att skaffa hund och det är med en stor lättnad jag konstaterar det.

Allt känns lätt och då är det rätt! 

Jag år så taggad att börja träna med honom. Vi har beslutat att klick träna hunden. Det innebär att man förstärker positiva beteenden med hjälp av att klicka på en klicker så att beteendet får en ökad belöning. Jag ser fram emot att få snöa in totalt i ämnet hunduppfostran. Det ska bli väldigt spännande att se hur mycket jag lyckats lära Charlie. Han kan redan SITT och KOM. :) 

Konstaterar att livet har nått en ny nivå och jag trivs med livet som det är just nu. Sommar, sol, familjen, vänner, trädgård och vår valp Charlie. 

Bitterljuva sommartid

Det är en bitterljuv sommartid som upplevs nu. I snabb fart passerar dagarna förbi och jag försöker hinna stanna upp för att njuta av det ljuvligt vackra som kallas SOMMAR.

Inte bara en solskens historia denna sommar heller. Vi har en gammal morfar på sjukhus och en son som har dödsångest. Vi är lite förkylda och allmänt krassliga men jag väljer att fokusera på det som faktiskt fungerar. Det finns alltid en möjlighet att välja tankar och jag väljer glädjens tankar.

Checklista över sommarens aktiviteter:

-Badat
-Frossat i jordgubbar
-Njutit av kvällsolen
-Grillat
-Umgåts med vänner
-Avverkat ett trädgårdsprojekt
-Glömt vilken dag det är
-Spelat kubb
-Druckit rosevin
-Lyssnat på sommarmusik
-Värmeslag med fötterna i iskallt fotbad
-Pysslat om barnens sommar skrubbsår o stickor

Om 6 dagar hämtar vi vår nya familjemedlem en Golden Retriever valp. Vi längtar ihjäl oss. Jag har definitivt mer att glädjas åt än att gräma mig för denna ljuva sommartid. 

Avskalad kvinna

Någonting har hänt och jag gillar det! Jag har lyckats att nå min inre kärna och nu börjar min resa tillbaka.

Jag vill likna processen med en frukt som man skalar ner, för att till sist nå dess kärna. Livets essens, där allt startade och det är därifrån jag kan bygga upp mig själv igen. 

När jag gick in i väggen för snart tre år sedan var mitt fokus att komma tillbaka  till mitt liv, min ork, min tjänst och ingen fokus på min kärna. Jag jagade runt länge innan jag accepterade att mitt liv aldrig mer kommer att vara så som det vart. Någonting hade föralltid knäckts i mig och min stress tolerans var obefintlig. Det tog sedan ännu längre tid för att hitta min kärna, vilket jag har gjort nu. På sjukhuset hände något i mig när jag fick möjligheten att skapa fritt i lera och jag började på allvar vilja skaffa en hund. Jag har för första gången sedan utmattningsdiagnosen haft självförtroendet och en stark vilja att genomföra något. Jag ska köpa hund.  Jag är oändligt tacksam för att min familj stödjer beslutet och delar glädjen med mig. De vet att jag fortfarande är skör och att dom kommer behövas som back-up om jag börjar må sämre. Men nu, just nu glädjer jag mig oerhört över att få möjligheten att älska och fostra en valp. 

Att hitta sin inre röst och ha modet att följa den är en underbar gåva. Jag har lyckats hitta min egen väg mot ett bättre mående. Jag tittar nyfiket framåt på det som är resten av mitt liv. 

Läkarbesök med guldkant

Jo, du läste rätt. Läkarbesök med guldkant. Jag har nämligen efter år av    aktivt sökande världens, för mig bästa läkare.

Hon har varit min läkare i drygt ett år nu och det var hon som skrev remissen till sjukhuset Lugnet. Idag har hon kallat mig för ett sista besök, inför hennes ovanligt långa semester på åtta veckor. I en timme är det bara hon och jag och jag känner hennes engagemang och vilja att hjälpa mig. Jag berättar att jag knappt vågar att andas, utav rädsla att falla ner i depression igen. Att jag njuter av dessa dagar då mitt humör är stabilt. Vi beslutar att låta den nya medicinen vara kvar på nuvarande låga dos. Men att om jag deppar, eller börjar pendla så ska jag höja den igen.

 Vi pratar om skillnaden mellan att ha bipolär sjukdom och att ha ADHD. Hon säger att det är en hårfin skillnad ibland och att det är ett av hennes svåraste bedömningar att avgöra. Det är dock så att vid bipoläritet så går man in i hypomani och gör saker man annars inte skulle göra. Vi konstaterar att det gör inte jag. Jag är bara en person som ibland är väldigt glad för att senare pendla till sorg eller något annat känslotillstånd.

Hon frågar om hur mina barn mår. Namnger dom ett efter ett och vi pratar om dessa underbara ungar och deras personligheter. Konstaterar att killarna nu är 12 och 10 år och att jag kan lämna dom ensamma hemma för en stund utan problem. Jag berättar om min busiga, kavata och otroligt gulliga lilla tjej. Hur man inte kan lämna henne ur sikte för ens en sekund utan att hon hittar på nya upptåg.

Vi pratade om mitt nya sjukintyg nu när tre månader av arbetsintroduktion är avklarad. Jag har ju varit inlagd, delvis pga den stress detta var. Nu väntas 365 nya dagar som sedan följs av 550 st till. Innan dom tar slut SKA jag vara frisk. Min läkare är noga att poängtera att vi har god tid på oss att skapa dom rätta förutsättningarna för mig. Målet är att hitta en ny kreativ sysselsättning. Allt kommer flyta på så länge som det är lugnt hemma...

Sedan, kanske den viktigaste biten av allt så pratar vi om framtiden.

 MIN FRAMTID

Det känns så jäkla bra att jag faktiskt kommit fram till två saker som jag återigen önskar att bjuda in i mitt liv. Det första är keramik. Att skapa med lera är för mig höjden av avspänning och min kreativitet blomstrar. Sedan är det en önskan att skaffa en hund. En önskan som funnits länge men tiden har inte varit rätt. Nu, känns det rätt och hela familjen har samma önskan. Det har inte varit en självklar önskan och min läkare liksom vänner och familj har undrat om det kommer att bli en belastning för mig. Jag är uppvuxen med hundar och saknar ett hundliv. Promenader, lydnads träning, bus och närhet. En hund skulle hjälpa mig att hålla rutiner, bryta isolering samt ge tillbaka av kärlek. Jag har svårt att se att det är en belastning. Nu väntas det att hitta hunden med stort H som passar vår familj och katt. 

Sedan väntar kanske någonstans runt hörnet mitt nästa arbete. Det kommer när jag vet vad det är jag vill göra. För går det lätt så är det rätt. 

Dags för Yoga!

Kommer på mig själv med att jag hamnat i orosträsket-igen! Denna oro tar verkligen udden av nuet. Det är högtid att få kontakt med mig själv här och nu-igen!

Faktum är att det alltid finns miljoner saker att oroa sig över. Aspie som jag är så har jag ägnat allt för  mycket tid och kraft till denna totalt värdelösa syssla. Back to basic, andas !

yogan har hjälpt mig så många gånger då jag kommit in i hjärnstress. Just nu är det mycket som är i görningen, saker som jag inte kan påverka och det spelar ingen roll hur mycket jag vrider ut och in på  olika händelse scenarion. Inget kommer att förändras av det utom att jag blir ännu mer utmattad.

Min son kom hem på strålande humör idag. Allt hade varit toppen i skolan och han hade avklarat massor av uppgifter! Mrs Renlevnad var här och fick ut honom med hunden. En bra dag! 

Min mamma kom med kraft idag! Kraft att slutföra alla dessa hushållsbestyr som jag inte orkat. Jag kunde ana en glädje för att finnas till och behövas. KÄRLEK

Min man har varit med sina kompisar utan att ha fått ett enda krissamtal från oss. Hoppas att han njutit för det är han så värd.

Nu ligger jag i sängen med mina två andra barn sovandes bredvid mig och livet känns just nu bra.

Slutsatsen är att all oro ger mig feber, matthet och hopplöshets känslor. Imorgon är det yogamatta fram. I promise! 

Längtan efter en hund

Längtan efter en hund, en trofast vän som aldrig sviker.

Minns såväl hundarna som fanns vid min sida under min uppväxt. Minns hur pälsen kändes under handen, deras blöta pussar och deras ständiga bekräftelse att jag betydde något, att jag fanns och var till glädje för dom. Jag fick höra så ofta hur besvärlig och jobbig jag var. Känslan av oro i magen och sorg i bröstet som alltid fanns där. Men så kom dom springande mot mig, mot lilla mig. Dom gav mig närhet, trygghet, kärlek och värme. Jag fick också förtroendet att hålla i kopplet och ge dom mat. Det fick mig att växa. Med en hund är man aldrig ensam. Därför har mina tankar och drömmar börjat kretsa runt att återigen skaffa en hund. Men så tänker jag att det är rörigt hos oss, vi har nog att tänka på och ta hand om...men tänk om hunden kan integreras i rehabiliteringen? Tänk om....

Sonens nya avlösare Mrs. Renlevnad var här igår med sin hund. Vilket tillskott! De var ute på promenad i över en timme, och kom tillbaka med sol i sinnet.

Tacksam att hon kommit in i vårt liv!