Vart slutar medicinen och vart börjar JAG?

Har helt klart en förtroende kris gällande mina mediciner. Jag som gått och blivit en piller liberal som talar gott om och förespråkar intaget av diverse ämnen för att få hjärnan och känslolivet att fungera.

Men, och nu kommer det stora MEN tänk om nedicinerna lurar dig och din kropp till att fokusera, vara uthållig och pigg utan att din själ eller kropp egentligen är DÄR ännu. Inte har den kapacitet som behövs för att bejaka livet i all dess prakt och glädje som det kan ge. Att allt bara är en illusion av kraft som försvinner och resulterar i utmattning den dag man inte tar medicinen????..

Idag har jag skrivit ett flummigt inlägg, men det är precis dessa saker jag fruktar.

Tills dess njuter jag av våren och jag hoppas att du gör det också . 

Må väl /C 

En dag i solen

Vi har idag haft en underbar dag i solen, med min bror som har permission från fängelset och nära vänner. Idag är en sådan dag som man önskade att man kunde trycka på en STOPP knapp och stanna tiden för en stund . Stanna upp och bara njuta av solens varma strålar , barnens glada skratt och känslan av tacksamhet som fyller bröstet . 

Ibland när allt känns bra kan jag få en känsla av att det inte kommer att vara så för alltid. En liten jävel som sitter på min axel och påpekar att det bara är en tidsfråga tills nått hemskt kommer att hända. Jag tror att det är något jag delar med andra maskrosbarn som också fått erfara hur det är att leva med konstant oro. Oro för att det ska bli hemskt igen. På senare år dyker denna känsla upp allt mer sällan. Vilket är otroligt skönt. Jag har övat på att kontrollera mina tankar för att kunna styra mina känslor på ett mer nyanserat sätt.

Idag var en bra dag och det tar jag med mig in i drömmens värld. Hoppas att ni också haft möjlighet att njuta och må bra denna lördag . Natti natti 

En närsynt Aspie

Jag har det! Kommit på det, menar jag. Jag är så förbaskat närsynt att jag inte ser helheten för alla detaljer som blir så STORA.

 Ha, vilken lättnad ! Jag måste backa några steg bakåt. Inte alltför många, utan några stycken så att jag fortfarande kan se detaljer utan att förlora helhetsbilden. Jag känner en lättnad över denna insikt eftersom dom senaste dagarna fyllts av oro i detaljnivå över mellansonens  läs och skrivsvårigheter. Jag fick ett omfattande utrednings matriel från hans logoped på mail. Där stod tydliga rekommendationer och åtgärder. Jag har läst, grubblat och försökt förstå vad exakt detta betyder. Vem som ska göra vad ? Vilka program behöver vi installera? Sedan detta detaljfokus som gör att jag synat varenda liten siffra i utredningen. 

Imorgon har vi ett möte med hans logoped och skolan ska ta del av informationen. Nu när jag backat några steg inser jag att vi kommer att få hjälp i genomförandet av insatser. Hjälp från dom som arbetar med detta dagligen. 

Jag andas ut och låter tiden gå. Jag andas in och inser att jag ibland går händelserna i förväg. 

Bones 24 - 7

'Mamma varför tittar du på samma program om och om igen? Blir det aldrig långtråkigt? ' 

Nej, tänk för att det inte blir det svarar jag då. Mammas hjärna är trött och orkar inte ta in massa nya intryck. 
För så mår jag just nu- trött, utmattad och väldigt missnöjd med hela min livssituation. Hur kommer det sig att jag är så förbaskat skör? Att jag inte ens klarar av en vardag som mamma och hundägare. Jag är förbannat less på att hamna här i återvändsgränden gång på gång. 

Förra månaden var så bra. Jag utmanade mig själv och kände att jag växte som människa och ökade min bekvämlighets zon. Jag var på kryssning, konsert, började på en hundkurs och startade med att promenera tillsammans med andra hundägare. På hemmaplan blev jag inspirerad av våren och vårstädade hela huset. Planterade penséer som nu tappert kämpar under ett lätt snötäcke.

Jag tror nog att jag skulle ha kunnat fortsätta att må bra  om jag bara fått vila ut ordentligt. Nu är det inte möjligt då jag upplever en stress gällande min mellanson som är 10 år. Hans ADHD utredning tyder på att en diagnos kommer att ställas och att han kan vara hjälp av att medicinera. Han har också läs och skrivsvårigheter vilket gör skolarbetet väldigt mödosamt. Jag finns med honom hela tiden och stödjer honom och fixar men oron och sorgen tär på mig.

Jag som alltid brukar ha förmågan att se något positivt i det mesta är nu mest pessimistisk och ledsen. Det är då jag sluter mig under mitt kedjetäcke i soffan tittandes på Bones.  Verkligheten är alltför komplicerad och jag gömmer mig för en stund. 

Trötthet

Jag är trött. Det var ettag sedan som jag kände mig såhär utmattad, blytung och ovillig att delta i livets gång. Då menar jag samtal, aktiviteter och att umgås. Vill vara ensam.

Detta kanske inte är den bästa känslan att starta ett sportlov med tre barn på men det måste gå, som det alltid måste fungera. Jag tvingar mig att utföra vissa sysslor varje dag och då menar jag verkligen tvingar mig till det. Min kropp skriker nej, nej och åter nej den vill bara ligga stilla. Troligtvis beror tröttheten på allt strul som vart, men även på min förkylning men det hindrar inte känslan av oro som alltid infinner sig när jag blir deppig. Kommer det vända? Kommer jag pigga på mig? Kommer jag behöva läggas in? 

Nej nu ska jag sluta måla fan på väggen och tillåta mig att vila och ta hand om mig själv. Om några dagar kommer situationen vara någon helt annan. 

Frustrationen är total

Vad hände? Den frågan är något jag brottas med varje dag senaste veckan. Eftersom svaret gör så jäkla ont springer jag runt likt en hyperaktiv Duracellkanin för att slippa känna efter. Känna efter, hur det känns att bli utdömd av försäkringskassan som icke arbetsför.

Jag har grävt en krater i min trädgård för att släppa ut min frustration. Jag har köpt ett gäng plantor på rea som ska fylla detta tomrum. Vet dock inte om mitt inre tomrum kommer att fyllas upp? Man kan ju alltid hoppas!

Jag är en arg, bitsk, tålamodsprövande fru som plöjer fram likt en ångvält här hemma. Helt plötsligt hittar jag fel överallt, bara för att kunna ösa ur mig lite mer skit.

Mitt upp i min egen sörja ringer min älskade bror från fängelset. Han är också tok frustrerad över sin situation och ber mig ringa runt och förklara saker för hans vänner. Vilket jag glömmer bort att göra . För så är det med mig när depressionen gör sig påmind och stressen kommer då försvinner minnet. Jag glömde hämta min lilla tjej på dagis då hon skulle till tandläkaren. Jag hade fullt upp med mitt grävande. Det var först när dom ringde för att fråga vart vi var som jag fick kasta mig in, alldeles lerig i bilen för att sedan i ilfart hämta henne och åka till tandläkaren.

Jag vet att när jag väl stannar upp kommer sorgen ta över och jag kommer nog stanna i den en stund. Livet blev inte som jag tänkt. Målet blev något helt annat än karriär och pumps. Nu när jag formulerar det så känns det inte alls som ett misslyckande. Mitt primära mål har alltid varit familjen och dom står mig närmare än någonsin.

I'm having a meltdown

Meltdown, ett sammanbrott inträffade igår. Det händer mig när det sker för mycket på kort tid och jag inte har möjligheten att bearbeta informationen. Det hör till mitt autismspektrumtillstånd och hjälpen finns i mörkret, tystnaden och trycket från mitt kedjetäcke. 

Jag fick nästan känslan av att vara ' normal ' denna period som varit.  Jag har klarat av att nå dom mål jag satt och började känna att mitt självförtroende blev bättre . Jag började till och med tänka vad som ska hända längre fram i tiden. Ska jag börja med någon slags arbetsträning eller vilken sysselsättning är lämplig? 

Allt detta tänkte jag innan gårdagens meltdown. Dagen började med att jag ser vår söta dotter springandes på tomten. Jag som trodde att hon redan var på dagis, hmm uppenbarligen hade jag missat att jag skulle köra henne vilket jag nu gjorde. Min boendestödjare Mrs Fnittertippa kom och vi sorterade papper och planerare matsedel och inköp.  Sedan blev Charlie, vår underbara valp akut kräk, diarré och hostig. Då kommer äldsta sonen hem efter ett läkarbesök och vi åker akut till veterinären med Charlie. En röntgen görs och det konstateras att han inte svalt något farligt. Däremot har han ätit plommon som har lett till diarré och kräkningar. Han hostar upp vitt slem och har troligen kennelhosta vilket han är vaccinerad mot. Tydligen finns det en mängd olika bakterie/ virus stammar och han har uppenbarligen drabbats av någon som vaccinet inte tog. 

Det är här det jobbiga startar. Jag har skött Charlie enligt alla regler och rekommendationer som finns ändå blir han sjuk. Tankarna börjar att spinna. Har han smittat dom andra valparna på valpkursen? Kommer vi inte att kunna gå mer på kurs? Jag som tycker att det är så roligt. Åkte hem i fullfart och Googlade senaste vaccinsprutans innehåll. Mycket riktigt han blev vaccinerad mot kennelhosta den 23 augusti. SUCK

Vilade, torkade kräks och stressade iväg för att hämta mellansonen. Hem för att göra läxor med honom och strukturera upp hans kalender. Huset stinker vid det här laget klorin. Svabben används konstant och jag är orolig för min underbara valp. Jag vet att jag har svårt att se helheten så jag försöker verkligen tänka att detta är övergående. 

Sedan är det dags att tvätta, diska och fixa middag. 

Vid middagen är jag inte pratbar. Min man försöker fråga om vad som hänt men jag kan inte formulera något. Då säger han att vi måste tillsammans hjälpas åt att plocka upp plommon från tomten. Varav jag säger att det vägrar jag. Det ingår inte i mina sysslor. Det är här min asperger kommer in på styltor. Jag är inte flexibel och kan inte ändra mina sysslor. Jag anser att jag jobbat häcken av mig hela dagen och nu ska jag plocka plommon, också?! Sedan tycker han att jag ska avsluta valpkursen då den tar så mycket energi....Tar den mycket energi? Svar Ja. Men den livsglädje den ger kan jag inte beskriva med ord. Nu ska jag avsluta den för att ha orken att plocka upp plommon på tomten....? 

Nej,tårarna rinner jag skriker och intar position oanträffbar under kedjetäcket. Livet är bara för mycket och då måste jag bromsa och lägga pussel. Jag försöker ta reda på vad jag känner då alla känslor kommer på en och samma gång. 

Arbetsminnesträning

Arbetsminnesträning vid ADHD är en vanlig behandling mot svårigheter att hålla kvar info i huvudet, samt genom att kunna göra det så ökas koncentrationsförmågan. Me like

Igår var jag hos min psykolog. Meningen med besöket var att följa upp mitt mående och se om jag fallit ner i depression igen. Så var inte fallet! Jag mår bra och är även ganska jämn i humöret. Jag börjar sakta men säkert börja lita på min egen energi och i och med det även våga planera saker.

Detta är fantastiska nyheter! 

Så istället för att prata om depressionen och eventuella dos höjningar av min nya medicin så blev det en trevlig pratstund. Vi pratade om valpen som kommer på måndag och vilka möjligheter det finns till hösten med aktiviteter och Habiliteringcentret. Jag känner mig försiktigt optimistisk.

 Först och främst ska jag påbörja Arbetsminnesträning. Jag ska tre gånger i veckan a' en timme utföra minnesträning vid en dator i fem veckorstid. Måste medge att jag inte är super taggad inför detta. Det är mer ett måste än en vald sysselsättning, dvs motivationen är låg. Vet dock att jag verkligen behöver detta och min psykolog släpper inte mig vidare till habiliteringen förrän detta är genomfört. Jag undrade om de kommer att kunna mäta mitt arbetsminne före och efter denna insats. Det skulle definitivt upplevas som lättare att genomföra detta om jag delges en fin graf, en kurva på exakt hur mycket bättre mitt arbetsminne blivit efter dessa femveckor. Motivationshöjare! Me like. Han skulle kolla upp det, då det varit så förrut men nu visste han inte. 

Jag hoppas att jag kommer kunna genomföra detta! Om det går så kan man ju iaf nästan säga att min depression är besegrad!? 

Tänk vad denna sommar har att ge mig. Jag njuter av varenda litet ögonblick då allt känns ok. Tacksamhet inför livet och möjligheten att öva upp mitt arbetsminne! ;)

Hjärnstress

Lördag, söndag, måndag, tisdag och onsdag med hjärnstress. Hjärnstress tillföljd av en fredagsnatt med dålig sömn. 

Jag är hemma igen. Utskriven från sjukhuset Lugnet. Idag, just nu har jag landat här hemma igen, men det har tagit dessa fem dagar att först förbereda mig för utskrivning och sedan komma in i hemmets trygga rutiner. Min asperger gör dessa förändringar komplicerade. Det tar mycket energi att vara stressad och jag har återigen fått en Hörselgångsinflamationshelvete, troligtvis på grund av stressen att byta miljö. 

Så nu vet ni vad jag har sysslat med dessa dagar. Packat ner och packat upp. Komma in i rutinerna här hemma igen samt skapa lite nya sommarlovsrutiner. För nu är den äntligen här sommaren och jag har ett påfyllt förråd av energi att ta till inför sommarens aktiviteter.

Hjärnstressen börjar att avta och byts ut mot en känsla av lugn. Me like

Spanien-Here I come!

Telefonen ringde, det var min man som med mjuk röst förklarade att han tyckte att jag skulle följa med min pappa till Alicante på semester.

Han är fin denna make, vald med omsorg för 20år sedan. En klippa som står stadigt trots alla vindar, eller snarare orkaner som blåst runt mig under dessa år. Nu är han orolig, jag med för att min hjärna har kommit in i stress. Den gör så ibland, liksom låser sig på nivå högvarv och kan inte varva ner. När det blir för mycket saker som jag inte kan påverka på en och samma gång.

En oro över sonen som inte mår bra. Han bor hemma hos mormor för varken vi eller han orkar med alla utbrott. SKULD, är känslan det ger men självklart också en enorm tacksamhet över hans och min mammas relation.

Ovisshet är absolut det värsta jag vet. Igår var jag och maken på arbetslivsintroduktion och det konstaterades att jag inte är redo för det, utan har fullt upp med min medicinska behandling. Det var massa papper som skulle fyllas i och sedan var det klart. Jag är fr.o.m. nästa vecka utförsäkrad och incheckad på Arbetsförmedlingen.

Jag går in på detaljer och kan i tusentals timmar älta problem, samma problem och det känns som att befinna sig i ett enda stort virvarr av problem tillsist. Nu vet vi, att jag behöver hjälp med att klargöra tidsomfattningen. Exempelvis sa min make igår, att vi nu i en månadstid har haft en otroligt stressig period. Men innan dess var det faktist lugnt och vi hade den bästa hösten vi haft på länge. Jag minns hösten och känner värme i bröstet. Just det, så var det! Vi kommer att rida ur denna storm det är bara förfärligt jobbigt när allt tar sådan tid.


Så på eftermiddagen ringde maken alltså och ville att jag skulle åka med pappa på semester. Min första reaktion var nej, det blir för stressigt! Jag kommer inte hinna att förbereda mig, för att flyget lyfter redan på söndag kväll. Han fortsatte med att säga att han hjälper mig att ordna allt runt omkring. Jag vet att det kommer han också att göra, denna fina människa som ser att jag inte mår bra och unnar mig semester. KÄRLEK