En Aspie på #KENTFEST

Äntligen var dagen med stort D här KENT konsert på Gärdet med min älskade man! För mig innebär det en massa förväntningar och planer inför kvällen.

Jag har sett fram emot denna kväll för mycket. Varenda detalj har jag planerat och nu i efterhand vet jag att det brukar aldrig bli som jag i min fantasi föreställt mig. Vi ses inte mycket, bara jag och maken så att få barnvakt och gå på konsert är stort. Jag såg oss framför oss i ett hav av människor men ändå i samma sfär. Vi skulle lägga ut en picknick filt och njuta av en tacotallrik ( som jag på hemsidan sett att dom serverade) och dricka en kall cider titta varandra i ögonen och vara i nuet. Det var min ambition och min verklighet av vad som skulle hända. Jag hade läst på hemsidan att Kent ordnat en festival där inga köer skulle hindra oss från att ha en trevlig kväll. Detta tolkar jag bokstavligt en Aspie som jag är. Inga köer. Jag förstår förstås att en viss kö skulle förekomma. Väl inne på området tar jag sikte på Tacovagnen och vi ställer oss i kö. Efter en timme ! är vi framme vid kassan bara för att få ett kvitto och ställa oss i en lika lång kö för att få maten. Ingen picknick filt här inte! Det blir tillsist en stående, visserligen suveränt god tacos intagen till Kents inledande nummer på konserten.

Jag har svårt att hitta en plats att stå på. Ser ingenting och för ett ögonblick har jag bara lust att gå hem. Tillsist hittar jag en lucka vid ett räcke som är ok. Jag har svårt att stå länge då jag aktivt måste tänka på 'att stå' , vilket tar mycket kraft. Att stå mot ett räcke är skönt och jag slipper att människor springer framför mig och distraherar mig. Jag kunde äntligen koncentrera mig på musiken.

Det blev väl inte riktigt vad jag tänkt mig men slutbetyget är iallafall välgodkänt. Mycket på grund av den intimiteten som jag och maken delade, när vi under ett passerande regnväder trängt in oss under en och samma jacka  lyssnandes på Jocke Bergs sköna stämma i 'utan dina andetag' . 

Måndag och tystnad råder

Hemskt att medge det men just nu går min fyraåriga dotter mig och resten av familjen på nerverna. Denna lilla kavata tjej går lös likt en orkans vindstyrka genom huset. Låter, trotsar, hoppar, studsar, busar och så fortsätter det i det oändliga. Måndag morgon är så välkommen.

Jag vill verkligen inte sätta en stämpel på min lilla tjej genom att göra en utredning om ADHD, men samtidigt kanske hon och vi verkligen behöver hitta på sätt att få lugnt. Som det är nu flyr familjen åt olika håll för att få någon minuts lugn ifrån henne. Hyperaktiv och impulsiv så in i norden. Det är min lilla flicka det.

Idag tog vi oss till simhallen, jag mellansonen och morfar. Vilket bra intiativ! Det var knappt en människa där, lugnt och skönt. Jag hoppas att vi startat en positiv vana. Jag har fått fysisk aktivitet på recept FAR mot min depression och betalade bara halva priset.

Sedan var jag på ljusterapi och passade på att skissa på min nya tatuering. Spännande! Har väntat så länge på det rätta tillfället och känner att jag är där nu. Jag mår hyfsat och har kommit vidare efter senaste årens tumult och identitetskris så står jag här nu, med båda fötterna på jorden och är lycklig.

Midnatt råder, tyst det är i husen....Längtar till jul. Det kanske blir pepparkaksbak ikväll? 

Tandläkarbesök

Yrvaken är jag sittandes i väntrummet, detta kliniska väntrum som så ofta tandläkares är. Jag är inte rädd för tandläkaren eftersom jag har haft samma sedan jag var tretton år. Jag har ganska mycket problem med tänderna. När jag borstar dom så är det inte automatiserat utan jag måste aktivt tänka på vad jag gör med tandborsten.

I och med min Aspergers diagnos har jag rätten att använda mitt frikort hos tandläkaren. Detta tycker jag är fantastiskt då vi aspies ofta upplever besöken, med alla dess sinnesintryck som mycket smärtsamma.

Ibland känna det riktigt bra att bo i Sverige. Då menar jag dessa tillfällen då ett osynligt funktionshinder får extra stöd. Tack Sverige!

Socialt samspel vid AST

På det senaste diagnosgrupps mötet var det socialt samspel som vi skulle diskutera. Vi 8 st. diagnosticerade Aspies, Aspergare, Autismspektrumtillstånd eller även kallat AST samt en släng av ADHD kanske, skulle tillsammans lösa våra sociala svårigheter.Ibland kan jag tänka att jag inte alls har dessa diagnoser överhuvudtaget, eftersom att saker fungerat i livet ändå. Men efter detta samtal tyckte jag mig inse att jag har stora problem inom det sociala samspelet. Allt jag fick fram under mötet var en stor frustration över dessa svårigheter. En så stor frustration att jag i stort sett, just nu gett upp att försöka förstå hur jag ska agera och reagera i olika sociala situationer. Jag har helt enkelt blivit antisocial.Vi pratade om skillnaden mellan att vara privat och personlig. Vilka människor man berättar vad för och vilka man bara pratar väder med. Jag har svårigheter med detta då jag inte ser någon anledning att ha en massa energibovar till ytliga kontakter som jag ska prata väder med. Behöva fundera på vad som passar sig och vem som är lämplig att prata privat med. Just nu känner jag mig fly förbannad på det faktum att jag ansträngt mig så mycket för att passa in i en social gemenskap som jag inte förstår och som bara tar energi. Att jag ägnat tusentals timmar åt att lyssna och bry mig om människor som sedan inte själva har förmågan att ens försöka förstå min situation när jag får mina diagnoser.

Människor är egoister. 

Om jag låter mig själv vara egoist,vilket jag blivit bättre på så vill jag ha mycket tid att njuta av mitt alldeles egna sällskap. Att träna lydnad med min älskade hund och vara i närvaro med mina barn. Vi pratade om en social situation då jag småpratar med damen i ICA kassan, för att sedan möta henne i parken på en hundpromenad och som senare blir en vän . Jag kan inte relatera till detta överhuvudtaget. För det första småpratar jag inte med damen i kassan, för det andra skulle jag inte känna igen damen i en annan miljö än ICA och för det tredje jag är ute med min hund inte på kamratjakt. Troligtvis kommer väl en tid då jag önskar mer kontakt med medmänniskor men just nu har jag absolut ingen lust att ödsla energi på kallprat eller hur långt ifrån personen jag pratar med ska stå för att det ska vara lämpligt.
Sedan berättade jag att om jag diskuterar med någon, på en offentlig plats med mycket liv och rörelse brukar jag fixera min blick på något längre bort bakom personen som jag pratar med. Det är för att jag ska få en bättre möjlighet att formulera vad jag ska säga. Detta delade jag med någon annan vilket kändes bra. 

Jag tycker mötet med mina gelikar på gruppen ger otroligt mycket. Vi är desamma men ändå oss själva. Jag fick t.o.m. en present från en riktigt hjärtligt glad tjej som hade ett hundgodis med sig till Charlie. Me like.