Skrutt Fia och ADHD

Klockan är 03.30 och min fyraåriga dotter springer, hoppar, busar och ger små glädje tjut ifrån sig runt omkring i hela huset. Charlie är inte sen att hänga på, valp som han är så har klockan ingen betydelse för att säga nej till lite bus. Har min dotter ADHD? 

Hela helgen har varit ett enda stort virrvarr av hennes energi. Alla blir påverkade av en person som hela tiden är på språng och följer minsta lilla impuls. Just nu har även trottsen satt in och hon är obstinat och tjurig, vilket inte brukar vara fallet. Sedan är vi oroliga för hennes grov motorik för hon slår sig ideligen på allt och ingenting. I helgen har hon blivit uppskickad på rummet flertalet gånger då hon inte lyssnat när vi bett henne att sluta. Det är inge roligt att hela tiden komma i klinch med sitt barn. Speciellt inte när jag inte är 100% säker, på att hon hört våra tillsägelser innan vi fått nog och hon får gå till rummet. 

Jag har haft en bra tid länge nu och är så tacksam över det. Ibland kan jag undra om det varit bra eller om jag bara är jäkligt bra på att skjuta undan problem och fokusera på det som fungerar? Jag älskar min lilla skrutt Fia mer än allt. Hon är så mycket av mig och hon har en precis lika stark personlighet som jag. Jag tänker att oavsett diagnos eller inte kommer hon att ta sig till stjärnorna och tillbaka när helst hon vill. 

Jag har ett val - Jag är inget offer

Minnet av besöket  hos min bror i fängelset under gårdagen spelas upp i min hjärna om och om igen. Sorgen sitter som ett illamående i bröstet och vägrar att komma ut. 

Vem är ett offer?

 Min bror, vars ADHD gör honom impulsiv och rastlös. Hans uppväxt, med en frånvarande mamma och ingen som trodde på att han kunde fullfölja något. En acceptans från omgivningen . Han är så . Räkna inte med honom. 

Eller jag, som trots hundratals försök att fixa och hjälpa min bror och framförallt TRO på att han kan,  ändå sitter i ett besöksrum på en hård pinnstol ännu en gång. 

På mitt flickrum fanns ett budskap uppsatt:
' Du har ett val - Du är inget offer! ' 
Jag har levt efter detta budskap och tror innerligt att jag har förmågan och rättigheten att välja och på något mirakulöst sätt har jag för det mesta valt rätt väg. Aldrig den lättaste vägen utan den som känts rätt i mitt hjärta. 

Min bror har däremot haft ett ton med besvikelse, misstro och ilska i sin ryggsäck. Denna ryggsäck har aldrig blivit öppnad, granskad eller bearbetad. För det krävs ett modigt beslut och en ihärdighet som han saknar. Det är lättare att skylla på en trasig barndom och på ett samhälle som brustit mer än en gång med att hjälpa en vilsen, arg och rädd pojke, än att själv ta ansvaret. 

Så när jag går ut från besöksrummet,  efter att han fått en avskedskram så kan jag inte göra annat än att låta en tår rinna nedför min kind. En plit ser det och kommenterar: 

'Du blir mycket berörd ser jag. Är han din bror? ' 

Hon skulle bara veta hur mycket min bror betyder för mig. Först då skulle hon kunna förstå, hur innerligt jag önskar honom ett fungerande liv utan rastlöshet och vansinnighets uppbåd. Ett liv med stadga, familj, vardag, struktur, arbete och harmoni. Om jag kunde, skulle jag ge honom förmågan att välja rätt väg och sedan enträget fortsätta på denna, inte vika av eller stanna utan fortsätta på det lugna livets väg. 

Naiv och godtrogen som jag är har jag inte gett upp tron om att detta någon gång kan bli verklighet... Att vi kan umgås utan att man hela tiden känner att tiden är begränsad för att han är på väg någon annanstans.

 Tills dess vill jag förmedla budskapet att du har ett val du är inget offer. Du skapar själv förutsättningarna för ditt eget liv. 

Måndag och tystnad råder

Hemskt att medge det men just nu går min fyraåriga dotter mig och resten av familjen på nerverna. Denna lilla kavata tjej går lös likt en orkans vindstyrka genom huset. Låter, trotsar, hoppar, studsar, busar och så fortsätter det i det oändliga. Måndag morgon är så välkommen.

Jag vill verkligen inte sätta en stämpel på min lilla tjej genom att göra en utredning om ADHD, men samtidigt kanske hon och vi verkligen behöver hitta på sätt att få lugnt. Som det är nu flyr familjen åt olika håll för att få någon minuts lugn ifrån henne. Hyperaktiv och impulsiv så in i norden. Det är min lilla flicka det.

Idag tog vi oss till simhallen, jag mellansonen och morfar. Vilket bra intiativ! Det var knappt en människa där, lugnt och skönt. Jag hoppas att vi startat en positiv vana. Jag har fått fysisk aktivitet på recept FAR mot min depression och betalade bara halva priset.

Sedan var jag på ljusterapi och passade på att skissa på min nya tatuering. Spännande! Har väntat så länge på det rätta tillfället och känner att jag är där nu. Jag mår hyfsat och har kommit vidare efter senaste årens tumult och identitetskris så står jag här nu, med båda fötterna på jorden och är lycklig.

Midnatt råder, tyst det är i husen....Längtar till jul. Det kanske blir pepparkaksbak ikväll? 

Acceptans

Acceptans över att energin inte räcker hela vägen. Acceptans att jag inte längre är impulsiv och kastar mig in i nya situationer. Acceptans över att livet har fått en ny vändning. Att jag värdesätter andra saker än förrut.

Jag börjar att acceptera detta! Förut hade jag en personlighet som liknade Tigers, medan nu är jag mer som Nalle Puh.