Tystnad råder

Jag har känt en viss ängslan över att inte kunna komma ner i varv. Idag har jag äntligen lyckats och det känns så skönt att kunna vila utan tusen miljoner tankar och projekt på gång. Har tillfälligt landat med fötterna på marken och gjort saker för min skull. Avbokat min tid hos sjuksköterskan för att jag helt enkelt inte orkar att byta miljö idag. Jag har tagit korta promenader med min hund, duschat hur länge jag vill utan avbrott, målat naglarna med fem olika slags lack och låtit dom torka helt innan jag rört mig överhuvudtaget.

Ibland , eller på senare tid nästan jämt, händer allt så fort att jag slits mellan att ta hand om barnen, min man, katt och hund utan att jag själv lyckas få tid att sortera intryck eller att prioritera rätt. Vanligtvis finns det utrymme till detta på dagarna men när lov, studiedagar , läkarbesök och sjukdomar avlöser varandra så krymper min egen tid radikalt. Jag tror att det är på grund av den minskade tiden till återhämtning som gör att min sömn inte varit den bästa senaste tiden. Jag har mardrömmar, svettas och är många gånger tvungen att gå upp en stund för att bryta snurrandet.

Jag har accepterat det faktum att det inte finns en normal vardag i min familj alltid är det något. Ändå önskar jag att några dagar framöver kan vara lite mer stilla och beräknade så att min själ får en stunds ro.

Önskar Er alla en härlig fredag.
Må väl C

En 'normal ' familj

Imorgon kommer UR Utbildningsradion hit för att intervjuva mellansonen om hur vår NPF familj skiljer sig från en så kallad ' normal' familj. Syftet är att sprida kunskap till andra barn. 

När jag först fick frågan om vår familj ville vara med var min första respons att självklart. Dels för att jag tycker att syftet, att sprida kunskap och i och med det en ökad förståelse är viktig. Dels för att vi, i vår familj just nu har möjligheten att göra det. Även om dagar, veckor och månader flyger fram just nu fyllda  med EVK möten, ADHD utredningar, dyslexi utredningar, läkarkontroller, socbesök och alla andra möten som bara måste ske så mår vi faktiskt bra! 

När jag säger bra menar jag att vi har våra huvuden över vattenytan, jag och min älskade make. Visst så händer det att någon av oss får en kallsup av vanmakt då och då men vi reder oss. Vi letar efter det som faktiskt funkar och försöker att skratta åt allt extra strul som ibland öser ner.  Barnen känner vårt stöd och är trygga. 

Jag kan inte svara på vad som skiljer oss från en normal familj. Jag har och kommer aldrig att tillhöra en sådan. Det ska bli mycket intressant att få vara med om denna intervju och sedan få lyssna på resultatet. Jag hoppas att du följer med! 

En närsynt Aspie

Jag har det! Kommit på det, menar jag. Jag är så förbaskat närsynt att jag inte ser helheten för alla detaljer som blir så STORA.

 Ha, vilken lättnad ! Jag måste backa några steg bakåt. Inte alltför många, utan några stycken så att jag fortfarande kan se detaljer utan att förlora helhetsbilden. Jag känner en lättnad över denna insikt eftersom dom senaste dagarna fyllts av oro i detaljnivå över mellansonens  läs och skrivsvårigheter. Jag fick ett omfattande utrednings matriel från hans logoped på mail. Där stod tydliga rekommendationer och åtgärder. Jag har läst, grubblat och försökt förstå vad exakt detta betyder. Vem som ska göra vad ? Vilka program behöver vi installera? Sedan detta detaljfokus som gör att jag synat varenda liten siffra i utredningen. 

Imorgon har vi ett möte med hans logoped och skolan ska ta del av informationen. Nu när jag backat några steg inser jag att vi kommer att få hjälp i genomförandet av insatser. Hjälp från dom som arbetar med detta dagligen. 

Jag andas ut och låter tiden gå. Jag andas in och inser att jag ibland går händelserna i förväg. 

Livet går vidare

Det är grått, grått och grått därute utanför fönstret. Min kropp längtar efter ljuset och våren likt en knopp som väntar på att få vända sina små nyvakna, ljusgröna blad mot vårsolens skarpa sken. 

Jag vet inte hur, men dagarna går så fort och blir till veckor och månader. Detta är mitt liv just nu. Det pågår hela tiden och jag slutar aldrig att förundras över att det händer så mycket stort som smått som fyller mina sjukskrivna dagar med händelser. Jag har långt ifrån långtråkigt och jag planerar fortfarande in min välbehövda vila.

Just nu har min älskade äldsta son varit hemma från skolan och vilat. Han har en dipp i sitt mående och behöver nog vårsolen lika mycket som jag. Nästa vecka ska vi träffa hans läkare och diskutera hans medicinering. Det blir intressant, då jag och läkaren inte är överens om valet av medicin. Det är då Lejonmamman i mig kommer fram. Hon som läser allt och lite till angående valmöjligheterna på nätet. Hon som ifrågasätter och kräver en second opinion från ansvarig läkare. 

Jag har även anmält mig till en kurs i praktisk planering på Aspergercenter som ska ge mig verktygen att underlätta för sonens dagar. Kursen går av stapeln på måndag och jag kanske får lite egna tips om min egen planering som en extra bonus. 

Möten som också ska avklaras närmaste tiden är mellansonens dyslexiutredning, föreläsning om barnfetma, eget kbt samtal och så vidare. Att vara sjukskriven och ha tre barn, en hund, en katt och diverse diagnoser tar tid. Det är väl svaret på min fråga! Tiden går fort för att det alltid är något som ska fixas, planeras eller uppmärksammas. 

Allt detta sammantaget är mitt liv just nu. Trots den ofta struliga vardagen, så älskar jag att leva mitt liv och tacksamheten når inga gränser när det gäller mina barn, min underbara familj och mina vänner. 

Årstidsdepression

Nu har den återkommit min älskade sons årstidsbundna depression. Trött, retlig, ledsen, ångest och hopplöshets känslor. Tänk om forskningen kommit längre och vi slapp dessa depressioner med hjälp av ett mirakelpiller. En hjärnscanning senare och vips visste dom lärda exakt vilket ämne som skulle tillsättas för att uppnå välmående igen. 

Nu är vi i inte där ännu utan vi trevar fortfarande i mörkret efter hjälpmedel, dvs läkemedel som funkar. Jag vet att det finns så mycket åsikter om barn som äter antidepressiva, vuxna också för den delen, men dom har nog inte en jäkla aning om hur man som mamma känner när ens barn tappar livslusten och skadar sig själv. Eller har sådan ångest att han bara sitter och skakar i soffan. Vem ska behöva må så? 

Jag vet att det är något som är defekt i min hjärna, min mammas, min brors och ett av mina tre barn som gör oss extra känsliga för att drabbas av depressioner. Jag kämpade i 36 år på tusen miljarder olika sätt för att få ro, slippa ångest och depressioner. Alla alternativa metoder utom piller vilket ledde till att min hjärta brann ut. Utbränd hjärna .Den långa resan mot rätt diagnoser och rätt mediciner började och det hat varit en låååång resa men nu kan jag innerligt säga att jag skulle inte vilja leva en enda dag utan mina piller. Jag lever i nuet, jag har ingen ångest, jag tänker mig för och jag åker inte en känslomässigberg och dalbana genom livet.

Varför skulle jag då inte förespråka att även min älskade son får möjligheten att hitta en medicinering som fungerar för honom? 

Imorgon är det jag som kontaktar hans läkare för rådgivning och förhoppningsvis en medicin justering. Sedan får vi vänta på vårens solstrålar och den kommande vårens läkande krafter. 

Slow down

Nu händer det igen. Då menar jag att livet snurrar på, med visserligen roliga saker, men min hjärna hinner inte med att sortera all intryck .

Först var det den fullkomligt underbara mini semester med kärleken. På 30 h lyckades vi flyga, köpa en bil, shoppa på Ullared, ha picknick på hotellet och umgås.

Väl hemma följde en intensiv helg med valpkurs, städning, biobesök, läxläsning, Farsdag och allt det andra som kräver en närvarande mamma.

Många är gångerna jag gått undan för att ANDAS. Jag vet att jag behöver en lång återhämtningssträcka men den ser inte ut att finnas under den närmaste tiden. När detta händer så blir jag kroniskt stressad. Alla saker som ska göras hoppar runt som Ping Pong bollar i huvudet. Jag har svårt att prioritera och fastnar i detaljer.

Jag har avbokat Mrs Fnittertippa , dvs min boendestödjare , för att gå på ljusterapi i morgon men jag får nog om prioritera. Jag behöver rensa mitt skrivbord på lappar, skapa struktur och ordning! Me like

I eftermiddag ska jag och min äldsta son på möte på stadsdelsförvaltningen. Vi ska till familjeenheten och bli förhörda om hem förhållanden, skolsituation och sådant gällande honom. Han har Aspergers och ADD. Just nu fungerar tillvaron bra, vilket jag är innerligt tacksam för. Det beror mycket på en stabil särskola, egen taxi , bra ledsagare och en familj som lunkar på.

Återigen har mitt skrivande hjälpt mig. Nu vet jag hur jag ska börja att ta mig tillbaka till lugnet! Genom att träffa min boendestödjare i morgon och fram till dess ANDAS och ta en sak i taget.

En heldag för mig själv

Måndag morgon och tystnaden i huset är påtaglig och njutbar. Äntligen ensam. Det är bara Charlies smaskande på sitt tuggben och diskmaskinens dova brus som hörs. In genom mina skira gardiner skiner solen och jag ser fram emot en promenad i den svala höst luften. 

Vilken vecka det har varit denna höstlovs vecka. Fullfart, är bara förnamnet men mycket har varit roligt också. Det är bara det att jag blir så trött och sinnes känslig när jag hela tiden utsätts för stimuli.  Tillsist orkar hjärnan inte filtrera någonting utan allt går rakt in. 

Den som är intensivast hemma just nu är lilla syster . Vi har haft några månader då allt bara fungerat. Nu är en ny trots/ jag kan själv / jag bestämmer / jag busar period inledd. Den startade i helgen då jag redan var trött efter en veckas Höstlov. Hon är aldrig tyst. Hon är aldrig still. Hon kräver 100% uppmärksamhet. Det är som att ha en tornado hemma då hon far genom huset. Jag kommer på mig själv att bara kommunicera nej, sluta, ta det lugnt, skärp dig, lyssna på vad jag säger o.s.v. Som den enda kommunikationen hon får höra. Hon slår sig på saker ideligen under hennes framfart. Hela kroppen är full av blåmärken och rivsår. Min lilla tjej, jag älskar henne så mycket! Det gör mig orolig för att även hon har ADHD, men än så länge låter vi henne vara outredd och bara vara ett fyraårigt energiknippe med stark vilja. 

Just nu i denna stund är allt lugnt och stilla och jag är tacksam över denna heldag för mig själv. 

Livspussel

Vet inte vad ni har för insomnings strategier men jag brukar sortera saker eller lägga pussel. Aspien i mig vill skapa ordning. Inatt la jag pussel och inte vilket pussel som helst utan mitt egna livspussel.

Vad vill jag ha för pusselbitar i mitt liv och hur många bitar ska det vara? Det viktigaste för mig är min familj och min förmåga att vara den fru och framförallt mamma som jag önskar. Vill ha tid och ro i kroppen när jag umgås med dem. Älskar att jag nu är mer i nuet än någonsin tidigare mycket tack vare min ADHD medicin Ritalin. Sedan tror jag att min resa så långt ner i depression och hjärnstress har lett till att jag inte tar någonting för givet längre. Jag vet att livet är skört och att hälsan kan svikta.  När de gäller att psyket och hjärnan kommer i obalans är det en riktigt jobbig resa innan du kan ens komma i närheten av välmående igen. För mig har det tagit mer än tre år och jag är fortfarande under behandling. För att minska stress , bygga upp arbetsminnet , ställa in mediciner, förstå och acceptera diagnoser och hitta lämplig sysselsättning.

Tillbaka till pusslet, mitt livspussel som just nu är:
Familj
Vara mamma
Skapa struktur
Fru
Charlie
Lära känna
Gå valpkurs
Utvecklas
Behandling
Cogmed Arbetsminnesträning
Medicin justering
Aspergers grupp
Vänskap
Omge mig av vänner som ger energi
Sätta gränser

Dessa bitar ligger jag och formar till ett pussel. Kan jämföras med ett Bamse pussel för en 5 åring. Inte så mycket bitar att hålla koll på.

Nu kommer vi in på min mans pussel, hans livspussel. Det var detta som inatt gjorde mig stressad då våra pussel inte är kompatibla. Hans pussel är ett sådant 5,000 bitars vuxen champion pussel. Ett sådant som jag aldrig haft tålamod, kunskap eller förmågan att lägga. Jag vill så gärna att han minskar antalet bitar och blir lite mer fokuserad på det som han sedan väljer ut. Jag önskar då självklart att familjens pusselbitar finns kvar i samma eller större utsträckning. Sedan inser jag att det är inte upp till mig att fatta beslut om hans livspussel. Han skulle känna sig trängd, styrd och tillsist inte trivas med mig. Slutsats - vi skulle inte längre vara ett par.

Att vara en UNIT är vårt gemensamma mål men just nu får jag inte ihop våra liv. Kanske för att mitt liv är otroligt rensat på energitjuvar och oviktiga saker medan hans fullkomligt exploderar av 'things to Do' när hösten nu startar. Någon som förstår detta? Har liknande erfarenhet eller något tips på hur man kan lösa detta så att vi får ett gemensamt UNIT pussel? 

Ibland räcker inte kärlek...

När vet man att man har gjort allt som är möjligt att göra och det är dags att ge upp? Hur kan man överhuvudtaget släppa taget om sitt barn som man vakat över sedan graviditetsbeskedet?

Jag minns en nyårsafton som firades hemma då jag var 13 år. Vi hade gäster och jag hade precis bäddat ner mig i sängen och lyssnade på musik. Jag hade fått en ny kompaktstereo i julklapp som nu gick varm dygnet runt. Mitt rum var  min trygghetszon. Här var allt ordnat på mitt sätt. Tryggt och väldigt mycket sötare än resten av lägenheten. Plötsligt hör jag bråk utanför dörren och jag förstår att det är min storebror som kommit hem. Bråket excellerar och jag höjer volymen och vill få bråket att försvinna. Det gör det inte. Istället öppnas dörren och min pappa kommer in och säger att brorsan håller på att slå sönder hela hemmet. Han sätter sig på min sängkant och slår med darrande hand numret till polisen.

När polisen väl kommer har brorsan redan stuckit. Barfota med blödande fötter. Han hade slagit sönder ett glasbord och sedan fortsatt slå sönder rummet med glasskärvor på golvet. ADHD arg. 

Jag tar mig in i köket där mamma sitter hopkrupen i en stol och gråter medan en av gästerna säger
' Han behöver bara kärlek .' 

Efteråt säger mamma till mig, att är det något brorsan har fått så är det kärlek. Det är så lätt att ha åsikter, om varför ett barn inte mår bra eller vad som är bäst att göra när man aldrig ens varit i närheten av någon som är ADHD arg! 

Det gör så förbannat ont när jag tänker på detta minne och drar paralleller till min son. Han med ett hjärta av guld och en sådan känslig själ  som vi krigat för i tolv år nu. Vår förstfödde son. Kanske är gränsen nådd nu? Kanske vi måste släppa taget och hålla tummarna att han landar mjukt. Jag vet inte. Fram till dagens datum, har jag när maken sagt att vi måste hitta ett alternativt boende till honom sagt tvärt nej. Att i sådana fall flyttar jag med honom. Men jag är mamma till två barn till och jag älskar min man. Jag vill inte lämna dom. 

Vilken tur att inga beslut måste tas idag! För idag har han landat mjukt hemma hos sin mormor och min mamma. Min älskade lilla mamma, du skulle bara veta hur mycket jag förstår dig nu! Ibland räcker inte bara kärlek.