The bitch is back

Pratade med en nära vän häromdagen över telefonen. Hon konstaterade glatt efter en stunds samtal att ' the bitch is back' . Tillsaken hör att hon och jag inte gillade varandra i början av vår vänskap. Eller snarare att jag ogillade henne när hon började arbeta på samma jobb som jag. Då kunde jag vara rapp i käften och dryg....det kan jag väl nu också men jag försöker att vara vänlig.

Hon grundade sin kommentar på det jag berättade om när jag firade min 40 årsdag och att jag är mycket snabbare i kommentarerna och i det jag klarar,orkar göra. Så när hon sa 'the bitch is back' var det en komplimang. 

Visst är det så. Jag har fått en ny dos av concerta och jag känner mig mer energisk, lite lättretlig och gladare. Jag har fyllt 40 år och lyckats fira det med min familj på ett utomordentligt härligt sätt. Vi åkte på kryssning och för första gången på flera år hade jag ork att delta även på kvällsunderhållningen. Jag dansade med mina barn, min man och min pappa. Tacksam är ordet som beskriver hur mycket det betydde för mig. 

Sedan har influensan drabbat oss och för första gången så har samtliga familjemedlemmar legat sjuka samtidigt. Jag klarade mig lindrigast och har agerat sjuksyster. Vilket innebär att sköta all markservice, snyta näsor, ge näsdroppar , köpa näsdukar i mängder och torka kräks. Puh, nu är jag för första dagen på länge ensam. Jag älskar tystnaden som blir när det bara är jag och djuren hemma. Hunden sträcker ut sig på golvet och katten vilar i korgen. Tror att dom också gillar detta lugn för en stund. 

Igår var jag på Vardagssamtal på Aspergercenter . Det var mycket trevligt och givande. Jag har missat tre gånger men det var inte svårt att åka dit igen. Vi pratade om skillnaden på hur privat eller personlig man bör vara med olika personer. Beroende av hur nära en person står ens hjärta . Det ämnet kan aldrig bli färdig diskuterat. Jag har alltid haft svårt att berätta lagom om mig själv, men genom att diskutera och belysa problemet är jag på god väg till en förändring. 

Nu ska jag ut i trädgården och pyssla. Tänk vad härligt att våren är här. Det ger mig massa extra energi. Må väl C 

Vardagssamtal del 1

Igår var jag på den första delen av kursen Vardagssamtal på Aspergercenter. Det var roligt, inspirerande och satte igång Hjärnkontoret. Det var roligt eftersom jag möte tre vänner från en tidigare kurs och dom ämnen som kommer att tas upp är intressanta.

 Vi började med att få frågan vad vi förväntar oss utav kursen. Mitt svar ' Att kunna föra ett samtal som jag egentligen inte är intresserad av', ledde till ett allmänt fnitter i gruppen. För är det inte just det som är utmaningen? Att samtala naturligt om saker som är tråkiga utan att tappa ansiktet, gäspa, gå därifrån eller avbryta på ett klumpigt sätt. För mig är det iallafall en av dom saker jag önskar att bli bättre på. Varför? Jo, för ibland vore det skönt att kunna smälta in i en grupp och känna sig bekväm.

Vi pratade om hur viktig ögonkontakten är för att bekräfta den andre personen. Hur svårt det kan vara att ta eller att hålla kvar en ögonkontakt då man har Aspergerssyndrom.  Jag har inte svårt att ta ögonkontakt men har svårighet att hålla ögonkontakt samtidigt som jag ska beskriva något viktigt. Ofta tittar jag över axeln på den jag samtalar med, vilket leder till att hen vänder sig om för att se vad jag tittar på. Andra kan ha svårt att ta in alla intryck som den andre ger, inte veta hur länge man ska hålla ögonkontakt eller att man kan titta i pannan på någon för att undvika att stirra.

Jag vet att jag blivit mycket modigare med åren och den kunskap jag sökt om kroppsspråk har hjälpt mig. Det ska bli spännande att få utvecklas i detta ännu mer. När jag varit osäker på något så har jag ett ordspråk som jag följer ' Fake it, until you make it. ' jag älskar det. Om jag låtsats att uppföra mig på ett sätt känns det inte lika skrämmande och helt plötsligt har det blivit naturligt. Jag har lyckats ändra på flera av mina beteenden på det sättet.

Må väl /C

En längtan efter ett sammanhang

Ibland slår den till , längtan efter att tillhöra ett större sammanhang.  Ett arbete att gå till, en hobby som leder till sociala kontakter. Att ha ett socialt nätverk och flera järn i elden. Min verklighet är långt därifrån. Jag har nog aldrig varit så begränsad i mitt sociala liv som nu. Det finns några noga utvalda, nära vänner som är kvar efter min kollaps.

Min man berättade under middagen om hans planer framöver. Fyllda av kick-offer och resor med vänner. Jag blev grön av avund. Jag vill också! Jag vill också dra iväg, busa, leva och känna mig levande.

Nu är sanningen en annan. Jag trivs bäst hemma med min familj. Jag har mina rutiner och mina kära nära mig. Där jag kan vara mig själv och kan gå undan närhelst det passar mig. Jag slits mellan min önskan att träffa vänner och mitt behov av en strukturerad vardag. Ibland gör det ont-idag är en sådan dag.

Ljuset kom snabbt tillbaka när min mamma ringde och föreslog en kryssning med mig och barnen i helgen. Vilken tur att min känsla vände från en sorgsen till en förväntansfull. Min man är värd allt roligt som kommer i hans väg och jag missunnar honom inte det minsta att få egentid och att ha kul.

Jag har ett val - Jag är inget offer

Minnet av besöket  hos min bror i fängelset under gårdagen spelas upp i min hjärna om och om igen. Sorgen sitter som ett illamående i bröstet och vägrar att komma ut. 

Vem är ett offer?

 Min bror, vars ADHD gör honom impulsiv och rastlös. Hans uppväxt, med en frånvarande mamma och ingen som trodde på att han kunde fullfölja något. En acceptans från omgivningen . Han är så . Räkna inte med honom. 

Eller jag, som trots hundratals försök att fixa och hjälpa min bror och framförallt TRO på att han kan,  ändå sitter i ett besöksrum på en hård pinnstol ännu en gång. 

På mitt flickrum fanns ett budskap uppsatt:
' Du har ett val - Du är inget offer! ' 
Jag har levt efter detta budskap och tror innerligt att jag har förmågan och rättigheten att välja och på något mirakulöst sätt har jag för det mesta valt rätt väg. Aldrig den lättaste vägen utan den som känts rätt i mitt hjärta. 

Min bror har däremot haft ett ton med besvikelse, misstro och ilska i sin ryggsäck. Denna ryggsäck har aldrig blivit öppnad, granskad eller bearbetad. För det krävs ett modigt beslut och en ihärdighet som han saknar. Det är lättare att skylla på en trasig barndom och på ett samhälle som brustit mer än en gång med att hjälpa en vilsen, arg och rädd pojke, än att själv ta ansvaret. 

Så när jag går ut från besöksrummet,  efter att han fått en avskedskram så kan jag inte göra annat än att låta en tår rinna nedför min kind. En plit ser det och kommenterar: 

'Du blir mycket berörd ser jag. Är han din bror? ' 

Hon skulle bara veta hur mycket min bror betyder för mig. Först då skulle hon kunna förstå, hur innerligt jag önskar honom ett fungerande liv utan rastlöshet och vansinnighets uppbåd. Ett liv med stadga, familj, vardag, struktur, arbete och harmoni. Om jag kunde, skulle jag ge honom förmågan att välja rätt väg och sedan enträget fortsätta på denna, inte vika av eller stanna utan fortsätta på det lugna livets väg. 

Naiv och godtrogen som jag är har jag inte gett upp tron om att detta någon gång kan bli verklighet... Att vi kan umgås utan att man hela tiden känner att tiden är begränsad för att han är på väg någon annanstans.

 Tills dess vill jag förmedla budskapet att du har ett val du är inget offer. Du skapar själv förutsättningarna för ditt eget liv. 

Socialt samspel vid AST

På det senaste diagnosgrupps mötet var det socialt samspel som vi skulle diskutera. Vi 8 st. diagnosticerade Aspies, Aspergare, Autismspektrumtillstånd eller även kallat AST samt en släng av ADHD kanske, skulle tillsammans lösa våra sociala svårigheter.Ibland kan jag tänka att jag inte alls har dessa diagnoser överhuvudtaget, eftersom att saker fungerat i livet ändå. Men efter detta samtal tyckte jag mig inse att jag har stora problem inom det sociala samspelet. Allt jag fick fram under mötet var en stor frustration över dessa svårigheter. En så stor frustration att jag i stort sett, just nu gett upp att försöka förstå hur jag ska agera och reagera i olika sociala situationer. Jag har helt enkelt blivit antisocial.Vi pratade om skillnaden mellan att vara privat och personlig. Vilka människor man berättar vad för och vilka man bara pratar väder med. Jag har svårigheter med detta då jag inte ser någon anledning att ha en massa energibovar till ytliga kontakter som jag ska prata väder med. Behöva fundera på vad som passar sig och vem som är lämplig att prata privat med. Just nu känner jag mig fly förbannad på det faktum att jag ansträngt mig så mycket för att passa in i en social gemenskap som jag inte förstår och som bara tar energi. Att jag ägnat tusentals timmar åt att lyssna och bry mig om människor som sedan inte själva har förmågan att ens försöka förstå min situation när jag får mina diagnoser.

Människor är egoister. 

Om jag låter mig själv vara egoist,vilket jag blivit bättre på så vill jag ha mycket tid att njuta av mitt alldeles egna sällskap. Att träna lydnad med min älskade hund och vara i närvaro med mina barn. Vi pratade om en social situation då jag småpratar med damen i ICA kassan, för att sedan möta henne i parken på en hundpromenad och som senare blir en vän . Jag kan inte relatera till detta överhuvudtaget. För det första småpratar jag inte med damen i kassan, för det andra skulle jag inte känna igen damen i en annan miljö än ICA och för det tredje jag är ute med min hund inte på kamratjakt. Troligtvis kommer väl en tid då jag önskar mer kontakt med medmänniskor men just nu har jag absolut ingen lust att ödsla energi på kallprat eller hur långt ifrån personen jag pratar med ska stå för att det ska vara lämpligt.
Sedan berättade jag att om jag diskuterar med någon, på en offentlig plats med mycket liv och rörelse brukar jag fixera min blick på något längre bort bakom personen som jag pratar med. Det är för att jag ska få en bättre möjlighet att formulera vad jag ska säga. Detta delade jag med någon annan vilket kändes bra. 

Jag tycker mötet med mina gelikar på gruppen ger otroligt mycket. Vi är desamma men ändå oss själva. Jag fick t.o.m. en present från en riktigt hjärtligt glad tjej som hade ett hundgodis med sig till Charlie. Me like.

Välkommen hösten

Att röja upp i rabatterna och planera för stundande vårens blomsterlökar är en totalt underbart lördags sysselsättning som jag ägnat min dag åt.

Jag älskar min trädgård, växterna som jag planterat med omsorg och att följa årstidernas växlingar. Jag har ett eget arkiv med bilder från olika årstider och alla växters namn. Ja, jag är en växtnörd men en lycklig sådan. Det finns nog inget som får mig att må så bra som en höstdag med trädgårdsarbete och att inandas kall, klar luft och drömma om vårens prunkande växter. 

Det som även har samma sköna inverkan på mitt mående är skogspromenader med min hund som nu blivit fem månader. Om man tycker att barn växer fort är det ingenting mot vad en Golden Retriever hund gör. Jag är glad att jag hann ta lite bilder av honom som lurvig, mullig, galen valp. När jag tänker på att gå ut och träna, busa och vandra med honom blir jag glad. 

Min kropp har tyvärr börjat knorra av mitt trädgårdspysslet och skogspromenader. Jag har en skada i ländryggen och ett riktigt dåligt knä. Jag behöver styrketräna. Något som jag lagt på hyllan uppenbarligen för länge. Vi får väl se hur många dagar det tar tills jag kommer att ta tag i träningen. Jag är i alla fall en mycket mindre av en soffpotatis än tidigare och det är bra! 

I eftermiddags var det dags för den årliga reflex genomgången. Här ska det reflexas! Jag och lilla fialotta har nu försett hela familjens höstjackor med glimmande, lysande reflexer. Mysigt! Detta beteende är något direkt nedärvt från min pappa. Han klistrade in hela mig med reflexband när jag var liten. Vilket säkert behövdes då jag allt för ofta befann mig i min egen lilla verklighet på mina promenader. 

Jag fick ett samtal från brorsan. Han har det inte kul där inne i fängelset. Det kanske inte ska vara kul , men jag önskar bara att han kunde få det stöd han ville för att kunna studera. Att ägna tiden åt något vettigt istället för att lyssna på alla dom andra intagnas negativitet och lyssna till vad alla dessa tjugoåriga plitar med noll livserfarenhet har att säga. Vi hade som vanligt ett härligt samtal och vi skrattar fortfarande åt samma saker på ett hjärtligt sätt. All kärlek och respekt till honom. 

Nu är det dags att varva ner, tända ljus och dricka ett glas rött eller två tillsammans med min älskade man och våra goa ungar. Skulle inte vilja ha det på något annat sätt. 

Livspussel

Vet inte vad ni har för insomnings strategier men jag brukar sortera saker eller lägga pussel. Aspien i mig vill skapa ordning. Inatt la jag pussel och inte vilket pussel som helst utan mitt egna livspussel.

Vad vill jag ha för pusselbitar i mitt liv och hur många bitar ska det vara? Det viktigaste för mig är min familj och min förmåga att vara den fru och framförallt mamma som jag önskar. Vill ha tid och ro i kroppen när jag umgås med dem. Älskar att jag nu är mer i nuet än någonsin tidigare mycket tack vare min ADHD medicin Ritalin. Sedan tror jag att min resa så långt ner i depression och hjärnstress har lett till att jag inte tar någonting för givet längre. Jag vet att livet är skört och att hälsan kan svikta.  När de gäller att psyket och hjärnan kommer i obalans är det en riktigt jobbig resa innan du kan ens komma i närheten av välmående igen. För mig har det tagit mer än tre år och jag är fortfarande under behandling. För att minska stress , bygga upp arbetsminnet , ställa in mediciner, förstå och acceptera diagnoser och hitta lämplig sysselsättning.

Tillbaka till pusslet, mitt livspussel som just nu är:
Familj
Vara mamma
Skapa struktur
Fru
Charlie
Lära känna
Gå valpkurs
Utvecklas
Behandling
Cogmed Arbetsminnesträning
Medicin justering
Aspergers grupp
Vänskap
Omge mig av vänner som ger energi
Sätta gränser

Dessa bitar ligger jag och formar till ett pussel. Kan jämföras med ett Bamse pussel för en 5 åring. Inte så mycket bitar att hålla koll på.

Nu kommer vi in på min mans pussel, hans livspussel. Det var detta som inatt gjorde mig stressad då våra pussel inte är kompatibla. Hans pussel är ett sådant 5,000 bitars vuxen champion pussel. Ett sådant som jag aldrig haft tålamod, kunskap eller förmågan att lägga. Jag vill så gärna att han minskar antalet bitar och blir lite mer fokuserad på det som han sedan väljer ut. Jag önskar då självklart att familjens pusselbitar finns kvar i samma eller större utsträckning. Sedan inser jag att det är inte upp till mig att fatta beslut om hans livspussel. Han skulle känna sig trängd, styrd och tillsist inte trivas med mig. Slutsats - vi skulle inte längre vara ett par.

Att vara en UNIT är vårt gemensamma mål men just nu får jag inte ihop våra liv. Kanske för att mitt liv är otroligt rensat på energitjuvar och oviktiga saker medan hans fullkomligt exploderar av 'things to Do' när hösten nu startar. Någon som förstår detta? Har liknande erfarenhet eller något tips på hur man kan lösa detta så att vi får ett gemensamt UNIT pussel? 

Normal familj- Nej tack!

Varit ute i trädgården med Charlie brevid mig och beskärt hallonsnåret. Harmonin är total i naturen. Känner ett lugn sprida sig i kroppen när solen spricker upp och skimrar mellan molnen.

Jag har dippat varit upprörd, arg, ledsen och allmänt besviken på dom som borde stå mig närmast. Idag hade jag och min älskade man tid att prata, eller rättare sagt vi tog oss tid att prata. Nu förstår jag hans frustration och uppgivenhet på ett mycket bättre sätt. Jag har kommit mycket längre på min resa mot acceptans att vi har dom funktionshinder som vi har i familjen. Först chock, sorg och sedan ilska... Varför ska vi drabbas av detta? Sedan när man vänt och vridit på detta faktum så tillsist infinner sig en acceptans. Nu kan jag till och med vara otroligt glad över att vår familj inte är som alla andra 'normala' familjer. För vad innebär det att ha en normal familj?  Låter i mina öron ganska trist. Här, i vår familj är det extra ALLT som gäller. Extra mycket känslor, extra mycket husdjur, extra mycket av samma intresse, extra mycket kärlek. 

Livet handlar så mycket om att våga stanna upp och reflektera över det som faktiskt fungerar, istället för att se allt det andra som inte fungerar. Jag har den förmågan och jag njuter fullt ut av min älskade valp som ser allt för första gången och han njuter minst lika mycket som jag av naturen och dess gåvor. 

Så alla ni fina som följer min blogg se till att njuta av det som faktiskt fungerar, om så bara idag.

Vem är jag?

Det råder en förvirring i mig, försöker att tolka verkligheten runt omkring mig men når ingen slutsats. Vem är jag och framförallt vilka är ni?

Med Ni menar jag alla ni NTV-are, utan diagnoser som för mig just nu ställer till det för mig. Jag har ju alltid trott att ni är lika genuint ärliga, lojala och empatiska som jag är. Känner mig dum! Dum som på något sätt befunnit mig i en såpbubbla glatt ovetande om andra människors gliringar, oärlighet, egoism och bara allmänt annorlunda tänkande och varande. 

Så vad göra när jag känner så här. Jag får väl börja bena ut vad jag står för, så kanske Ni NTV-are kan ta efter några av oss Aspies egenskaper. 

•  Håller konversationer som är fria från undermeningen eller dolda avsikter.
• Fascination av ord och ordvitsar. 
• Älskar ordbaserad humor.
• Originellt perspektiv vid problemlösning.
• Experimentellt minne och återgivande av detaljer.
• Fast bestämd att hitta sanningen.
• Otroligt kunnig inom ett eller flera intresseområden.
• Kunskap om rutiner och fokuserar på att ordning och reda följs.
• Lyssnar utan att döma eller göra antaganden.
• Entusiastisk inför unika ämnen och intressen.
• Ofta omtänksam och hjälpsam även till människor utanför vänkretsen.  
• Fylld av en optimistisk tilltro på den genuina vänskapen. 
• I kärleksrelationer lojal och någon man kan lita på. 

Världen vore helt klart mycket lättare och vänligare om alla var lite mer autistiska och ärliga. Idag känner jag sorg. Sorg över att inte förstått bättre men framförallt sorg inför att jag aldrig mer kommer att kunna lita på någon fullt ut. Förbannad över min naiva tro på allas godhet som uppenbarligen inte var på riktigt. Känslan av att ha blivit utnyttjad är total.

En varm känsla

Tänk hur härligt varm man kan känna sig i hela kroppen, då man är på exakt rätt ställe med rätt person vid rätt tidpunkt. Allt flyter, du andas, pratar och bara ÄR dig själv. 

Att stanna i detta möte med en annan människa är modigt gjort för dina skydds barriärer är nere. Istället för att skydda dig är du öppen och nyfiken inför vad som väntar. Du känner dig trygg. Trygg i relationen. Jag är otroligt selektiv till vilka jag släpper inpå mig. Jag vet nu av egen erfarenhet att det finns många människor som är falska, ego och rent av elaka. Dessa människor har inte förmågan att älska varken sig själv eller någon annan fullt ut. 

Men jag fortsätter ändå att försöka hitta och behålla sådana äkta personer. Med äkta menar jag personer som har kontakt med sitt inre, vågar misslyckas och kanske inte tar sig själv på alldeles för mycket allvar. För när jag finner en sådan äkta person, är det väl värt risken att bli sårad jämfört med att acceptera den tomheten det skulle skapa i mitt liv utan dessa människor. 

'Människor kommer att glömma vad du sa, människor kommer att glömma vad du gjorde, men människor kommer aldrig att glömma hur du fick dom att känna sig.'  Maya Angelou

Dessa ord är så sanna! Just nu pågår en intensiv granskning av mitt kontaktnät, mina relationer av mig. Jag har vaknat upp efter en tids depression och märker att min vänkrets behöver en Äkthets injektion! Välkommen med på resan. 

Det är på riktigt så var försiktig

Att ta ansvar för sin del av en relation, vilken relation som helst är nödvändigt för ditt eget välbefinnande. Det är på riktigt så var försiktig.

Min första stora kärlek fick både hårda ord och slag från mig. Vilken som mådde sämst av det kan jag ju aldrig veta, men jag vet att jag skämdes och ångrade mig djupt. Vi var tonåringar och jag tror faktiskt att vi var ett par för att bådas hemförhållanden var dåliga. Jag var otroligt svartsjuk och det var befogat då han var otrogen mer än en gång. 

Det jag lärde mig var att dina handlingar går aldrig att göra ogjorda. Hårda ord sitter kvar länge, länge och kanske aldrig helt glöms bort. Den stora lärdomen var att ju hårdare du kontrollerar någon desstu mer vill din kärlek bort från dig. Ett bildspråk är en hund med strypkoppel som ju mer du drar och sliter i kopplet desstu mindre tillit finns kvar. Är det inte just tilliten som ligger till grund för en trygg och kärleksfull relation? 

Att ha Aspergers syndrom och vara kär är så fullkomligt gränslöst. Jag vet inte vart jag slutar och min kärlek börjar. I en kärleksrelation är jag ärlig, rak och omtänksam. Jag måste kunna lita på min kärlek, att han vill mig väl och tar hand om min själ. För jag är skör och har inga filter utan jag älskar fullt ut.

Det är på riktig, så var försiktig med hur du behandlar dom du bryr dig om.  För vad vore livet utan dina nära relationer?