Gräset är grönare på min sida av staketet

Oj, vad länge sedan jag skrev här. Dryga året sedan ... Ungefär samtidigt som jag började med Elvanse som ADHD medicin. Jag är mycket mer rörlig och driven nu men har samtidigt förmågan att fokusera. På gott och ont....

Hemma hos mig har min man och jag olika,  outtalade sysslor som vi gör vid behov. Han klipper gräset. För tio år sedan skulle jag överraska honom med ett nyklippt gräs, vilket slutade i att jag lyckades förstöra gräsklipparen som fastnade i gungställningen. Hmm, efter det har han klippt gräset. Nu, när han utvecklat gräsallergi har jag fått förtroende att ta hand om gräset och dess klippning, vilket jag gör utmärkt. Men, det slutar inte där utan som den Aspie jag är ser jag inte gräset för allt ogräs som vår gräsmatta består av. Jag ser varje grässtrå och alla små microkosmos denna plätt består av. Detta måste åtgärdas ! Vi kan ju inte ha en halvdan gräsmatta om jag är ansvarig . Går 'Al In' , söker upp alla olika ogräs sorter, lusläser engelska trädgårds tidningar om hur den perfekta gräsmattan skapas. Sedan rensar jag, i timtal trots att kroppen säger ifrån. Sinnet, där i mot mår super bra. Tankarna kan vandra fritt och jag finner harmoni i att sitta och följa varje ogräs från stjälk till rot.

Detta är jag. Inga halvmesyrer här inte. Total fokus på ordning i gräsmattans djungel . Vårt gräs är inte bara grönt utan består snart enbart av grässtrån.

Tystnad råder

Jag har känt en viss ängslan över att inte kunna komma ner i varv. Idag har jag äntligen lyckats och det känns så skönt att kunna vila utan tusen miljoner tankar och projekt på gång. Har tillfälligt landat med fötterna på marken och gjort saker för min skull. Avbokat min tid hos sjuksköterskan för att jag helt enkelt inte orkar att byta miljö idag. Jag har tagit korta promenader med min hund, duschat hur länge jag vill utan avbrott, målat naglarna med fem olika slags lack och låtit dom torka helt innan jag rört mig överhuvudtaget.

Ibland , eller på senare tid nästan jämt, händer allt så fort att jag slits mellan att ta hand om barnen, min man, katt och hund utan att jag själv lyckas få tid att sortera intryck eller att prioritera rätt. Vanligtvis finns det utrymme till detta på dagarna men när lov, studiedagar , läkarbesök och sjukdomar avlöser varandra så krymper min egen tid radikalt. Jag tror att det är på grund av den minskade tiden till återhämtning som gör att min sömn inte varit den bästa senaste tiden. Jag har mardrömmar, svettas och är många gånger tvungen att gå upp en stund för att bryta snurrandet.

Jag har accepterat det faktum att det inte finns en normal vardag i min familj alltid är det något. Ändå önskar jag att några dagar framöver kan vara lite mer stilla och beräknade så att min själ får en stunds ro.

Önskar Er alla en härlig fredag.
Må väl C

Sportlov

Hemma igen efter några dagar i urskogen utan uppkoppling, rinnande vatten eller tystnad. Älskade vänner som bjudit in familjen annorlunda och vi är så tacksamma att få dela några dagar med dom. Äldsta sonen var med för första gången och bortsett från en liten ' panik - jag vill hem ' incident gick det över förväntan.

Jag är helt slut efter dessa dagar med en förkylning som inte vill ge sig och barn som vill sportlovs aktiveras. Vi får se hur det blir med den saken. Tre av fem i familjen har läkarbesök denna sportlovsvecka. Koll av blodtryck och övrig status eftersom vi alla äter mediciner.

Apropå mediciner, har vi idag troligtvis lyckats hämta ut dom sista paketen med sömnhormonet Circadin då vi åkt från Hedemora till Sveavägen för att säkra upp våran sömn. Nu har vi piller så att vi klarar oss några dagar till. Circadin är nämligen helt slut hos leverantören.

Må väl / C

Ensam är inte stark

Nästan varje bilfärd ser jag henne . Kvinnan som promenerar med en sned kroppshållning ,blonda håret på sniskan och en tom blick utan mål. Oavsett väder och vind går hon i sina mörka kläder längst förortens gator . Ibland med en apotekspåse men oftast tomhänt. 

Hennes miserabla uppsyn når mig genom bilrutan och jag kan inte värja mig från dom känslor hon väcker hos mig . Dels är min spontana reaktion att stanna upp och hjälpa denna människa . Fråga vart hon ska eller om hon behöver skjuts. Jag är för feg för det. 

Det är ett hårt samhälle vi lever i och ju svagare du är desstu hårdare är vårt Sverige. Många gånger har jag funderat på denna kvinnas öde och tänkt att det kunde vart jag eller du. För när du förlorat fotfästet är avgrunden inte långt borta och du är helt beroende av ditt sociala nätverk för att plocka upp dig och strida för dina rättigheter. 

Jag hade kunnat hamna där , ständigt promenerande,  kanske för att dämpa ångesten eller vad vet jag för att överleva . När jag förlorade fotfästet totalt och låg inlagd sex veckor på psyket och behandlades med litium mot en felaktig bipolärdiagnos så fanns min man där. Han och min mamma kämpade för mig och såg tillsist till att jag fick en npf utredning som visade på helt andra diagnoser. Asperger och ADHD blev diagnosen. Resan tillbaka började då när jag kom hem till min älskade familj igen. Tacksam, evigt tacksam! 

Jag hoppas innerligt att nån finns för kvinnan med den miserabla uppsynen.