Sportlov

Hemma igen efter några dagar i urskogen utan uppkoppling, rinnande vatten eller tystnad. Älskade vänner som bjudit in familjen annorlunda och vi är så tacksamma att få dela några dagar med dom. Äldsta sonen var med för första gången och bortsett från en liten ' panik - jag vill hem ' incident gick det över förväntan.

Jag är helt slut efter dessa dagar med en förkylning som inte vill ge sig och barn som vill sportlovs aktiveras. Vi får se hur det blir med den saken. Tre av fem i familjen har läkarbesök denna sportlovsvecka. Koll av blodtryck och övrig status eftersom vi alla äter mediciner.

Apropå mediciner, har vi idag troligtvis lyckats hämta ut dom sista paketen med sömnhormonet Circadin då vi åkt från Hedemora till Sveavägen för att säkra upp våran sömn. Nu har vi piller så att vi klarar oss några dagar till. Circadin är nämligen helt slut hos leverantören.

Må väl / C

Vardagssamtal vid Aspergercenter

Ok, imorgon körs kursen i Vardagssamtal igång. Spännande! Jag har varit lite kluven till om jag behöver gå och öva på detta att föra ett samtal korrekt. Anledningen är att jag känt ett trots emot att behöva anpassa mig och vara korrekt. Hmm, men efter att tänkt och bollat med mig själv inser jag att jag ibland känner mig som en elefant i ett glashus vid sociala situationer. Väldigt obekväm, osäker och framförallt klumpig.

Ibland vill även jag smälta in och känna mig avspänd och säker på hur jag uppfattas. Därför ska jag nu gå i en elva veckors träning i detta. Sedan får framtiden utvisa om eller snarare vad jag tagit med mig från denna erfarenhet.

Efter gårdagens munhugg med en granne som ansåg att jag skottade snön på fel sätt och jag drog en lång harang om hur snö skapas och att ingen kan äga eller ansvara för vatten. Snö är ju faktiskt fryst vatten... Hi hi ibland kan jag bara inte låta bli att vara konstig.

Fortsättning följer.....
Må väl <3

En längtan efter ett sammanhang

Ibland slår den till , längtan efter att tillhöra ett större sammanhang.  Ett arbete att gå till, en hobby som leder till sociala kontakter. Att ha ett socialt nätverk och flera järn i elden. Min verklighet är långt därifrån. Jag har nog aldrig varit så begränsad i mitt sociala liv som nu. Det finns några noga utvalda, nära vänner som är kvar efter min kollaps.

Min man berättade under middagen om hans planer framöver. Fyllda av kick-offer och resor med vänner. Jag blev grön av avund. Jag vill också! Jag vill också dra iväg, busa, leva och känna mig levande.

Nu är sanningen en annan. Jag trivs bäst hemma med min familj. Jag har mina rutiner och mina kära nära mig. Där jag kan vara mig själv och kan gå undan närhelst det passar mig. Jag slits mellan min önskan att träffa vänner och mitt behov av en strukturerad vardag. Ibland gör det ont-idag är en sådan dag.

Ljuset kom snabbt tillbaka när min mamma ringde och föreslog en kryssning med mig och barnen i helgen. Vilken tur att min känsla vände från en sorgsen till en förväntansfull. Min man är värd allt roligt som kommer i hans väg och jag missunnar honom inte det minsta att få egentid och att ha kul.

Ett kurdiskt bröllop

Glitter, glitter och mera glitter! Vi är inbjudna till min kära väns bröllop, ett kurdiskt bröllop och det ska bli fantastiskt roligt! 

Jag har alltid dragits till människor från andra kulturer , genuint intresserad av deras traditioner och livsöden. Första gången jag hade en vän från en annan del av världen var jag sju år och hembjuden  till min Argentinska vän Maria. Jag minns hennes hem med varma glada färger och hennes härliga pappa. Dom bjöd på granatäpple, något jag aldrig tidigare smakat men som jag gärna ville göra igen. Det var gott, nytt och spännande. 

Ett budskap som jag vill ge mina barn är just detta. Ha ett öppet sinne för allt och alla slags människor. Det kommer att berika ditt liv oändligt. Jag vet inte vem jag skulle vara idag utan detta mångfald av människor jag fått möjligheten att lära känna.  Tänk vad tråkigt allt skulle vara om vi människor är just olika.

I slutet av maj gifter sig en av mina bästa vänner. Vi är hedersgäster på ett kurdiskt bröllop och jag längtar efter att få klä mig vackert och damma av strassörhängerna! 

Stolt är ordet

Vilken vecka som passerat. Jag har sprängt mina gränser och min trygghetszon ett antal gånger och jag är så stolt!

Jag, maken och min äldsta son var på Avicii konsert. Eftersom jag och sonen båda har Aspergerssyndrom och är vanemänniskor krävs det mycket vilja för att bryta kvällsrutiner och gå på konsert. Men oj vad det var värt det. Vilken show, vilken upplevelse som vi kommer att minnas och prata om länge länge.

På måndagkvällen var det dags för starten på min och Charlies nya hundkurs. Första träffen var det teori och en väldigt luddig, oorganiserad sådan. Jag  försökte skapa min egen struktur genom att skriva och stapla information på min IPAD via appen Evernote som jag flitigt använder. Det gick bra och jag klarade även av den sociala biten bra. Jag är inte den som sitter tyst, snarare tvärtom och jag hoppas i och med det få ledaren att prestera sitt bästa. Återigen fick mina kvällsrutiner brytas då jag kom hem först klockan halvtio, vilket är väldigt sent för mig att börja mina rutiner. Jag ser fram emot nästa vecka då Charlie ska göra entré och förhoppningsvis briljera.

Jag har även haft turen att stöta på ett gäng hundägare och dess hundar som promenerar tillsammans varje dag klockan nio. Charlie stormtrivs att springa lös och busa med alla dessa hundar och jag får en lagom dos socialsamvaro. Vilken bra grej!

Nu nalkas helg och en stunds vila. Ikväll kommer jag att somna med ett leende på läpparna och en känsla av stolthet i bröstet. I did it!