En dag i solen

Vi har idag haft en underbar dag i solen, med min bror som har permission från fängelset och nära vänner. Idag är en sådan dag som man önskade att man kunde trycka på en STOPP knapp och stanna tiden för en stund . Stanna upp och bara njuta av solens varma strålar , barnens glada skratt och känslan av tacksamhet som fyller bröstet . 

Ibland när allt känns bra kan jag få en känsla av att det inte kommer att vara så för alltid. En liten jävel som sitter på min axel och påpekar att det bara är en tidsfråga tills nått hemskt kommer att hända. Jag tror att det är något jag delar med andra maskrosbarn som också fått erfara hur det är att leva med konstant oro. Oro för att det ska bli hemskt igen. På senare år dyker denna känsla upp allt mer sällan. Vilket är otroligt skönt. Jag har övat på att kontrollera mina tankar för att kunna styra mina känslor på ett mer nyanserat sätt.

Idag var en bra dag och det tar jag med mig in i drömmens värld. Hoppas att ni också haft möjlighet att njuta och må bra denna lördag . Natti natti 

Halvtid

Halva sportlovet har passerat och jag ligger på soffan och vilar. Humöret är på topp för vi ha haft ett bra lov såhär långt. Kraften börjar dock att sina.

Familjen har åkt en 12 timmars kryssning till Åland med Vikingline. En riktig utmaning för en familj med två Aspies men vi lyckades ha en riktigt trevlig familjetur. Vi vilade i hytten och hetsade inte upp oss över små humörsvängningar. Vi spelade kort, dansade, åt gott och njöt av tiden tillsammans. Härligt att minsta barnet snart fyller 5 år och att vi snart inte har något småbarn längre. Jag minns min panik känsla när mellan sonen skulle fylla fem. Känslan av att inte vara klar med småbarns åren och längtan efter en dotter. Nu känns min familj komplett. Man, tre barn , en katt och en hund. 

Jag och maken träffade mellan sonens utredande psykolog som nu sammanställt ADHD testerna. Hon konstaterar att han har problem med sina exekutiva funktioner och att han troligtvis uppfyller kriterierna för en ADHD diagnos. Utredningen är nu skickad till BUP och ett skolmöte nalkas. Trots att vi väntat oss detta känns det tungt. 

Idag var jag på bio med kidzen och vi har det trevligt. Brorsorna är inne i en bra fas och har riktigt kul tillsammans. 

På fredag har min bror sin första permission , dock bevakad men ändå härligt. Barnen och Charlie, vår hund får äntligen träffa honom. Det var 1 år och tre månader sedan. Tiden går fort. 

Jag håller tummarna att sportlovet fortsätter som det startat! Jag tar alla tillfällen att vila min lilla hjärna. 

Jag har ett val - Jag är inget offer

Minnet av besöket  hos min bror i fängelset under gårdagen spelas upp i min hjärna om och om igen. Sorgen sitter som ett illamående i bröstet och vägrar att komma ut. 

Vem är ett offer?

 Min bror, vars ADHD gör honom impulsiv och rastlös. Hans uppväxt, med en frånvarande mamma och ingen som trodde på att han kunde fullfölja något. En acceptans från omgivningen . Han är så . Räkna inte med honom. 

Eller jag, som trots hundratals försök att fixa och hjälpa min bror och framförallt TRO på att han kan,  ändå sitter i ett besöksrum på en hård pinnstol ännu en gång. 

På mitt flickrum fanns ett budskap uppsatt:
' Du har ett val - Du är inget offer! ' 
Jag har levt efter detta budskap och tror innerligt att jag har förmågan och rättigheten att välja och på något mirakulöst sätt har jag för det mesta valt rätt väg. Aldrig den lättaste vägen utan den som känts rätt i mitt hjärta. 

Min bror har däremot haft ett ton med besvikelse, misstro och ilska i sin ryggsäck. Denna ryggsäck har aldrig blivit öppnad, granskad eller bearbetad. För det krävs ett modigt beslut och en ihärdighet som han saknar. Det är lättare att skylla på en trasig barndom och på ett samhälle som brustit mer än en gång med att hjälpa en vilsen, arg och rädd pojke, än att själv ta ansvaret. 

Så när jag går ut från besöksrummet,  efter att han fått en avskedskram så kan jag inte göra annat än att låta en tår rinna nedför min kind. En plit ser det och kommenterar: 

'Du blir mycket berörd ser jag. Är han din bror? ' 

Hon skulle bara veta hur mycket min bror betyder för mig. Först då skulle hon kunna förstå, hur innerligt jag önskar honom ett fungerande liv utan rastlöshet och vansinnighets uppbåd. Ett liv med stadga, familj, vardag, struktur, arbete och harmoni. Om jag kunde, skulle jag ge honom förmågan att välja rätt väg och sedan enträget fortsätta på denna, inte vika av eller stanna utan fortsätta på det lugna livets väg. 

Naiv och godtrogen som jag är har jag inte gett upp tron om att detta någon gång kan bli verklighet... Att vi kan umgås utan att man hela tiden känner att tiden är begränsad för att han är på väg någon annanstans.

 Tills dess vill jag förmedla budskapet att du har ett val du är inget offer. Du skapar själv förutsättningarna för ditt eget liv. 

Frustrationen är total

Vad hände? Den frågan är något jag brottas med varje dag senaste veckan. Eftersom svaret gör så jäkla ont springer jag runt likt en hyperaktiv Duracellkanin för att slippa känna efter. Känna efter, hur det känns att bli utdömd av försäkringskassan som icke arbetsför.

Jag har grävt en krater i min trädgård för att släppa ut min frustration. Jag har köpt ett gäng plantor på rea som ska fylla detta tomrum. Vet dock inte om mitt inre tomrum kommer att fyllas upp? Man kan ju alltid hoppas!

Jag är en arg, bitsk, tålamodsprövande fru som plöjer fram likt en ångvält här hemma. Helt plötsligt hittar jag fel överallt, bara för att kunna ösa ur mig lite mer skit.

Mitt upp i min egen sörja ringer min älskade bror från fängelset. Han är också tok frustrerad över sin situation och ber mig ringa runt och förklara saker för hans vänner. Vilket jag glömmer bort att göra . För så är det med mig när depressionen gör sig påmind och stressen kommer då försvinner minnet. Jag glömde hämta min lilla tjej på dagis då hon skulle till tandläkaren. Jag hade fullt upp med mitt grävande. Det var först när dom ringde för att fråga vart vi var som jag fick kasta mig in, alldeles lerig i bilen för att sedan i ilfart hämta henne och åka till tandläkaren.

Jag vet att när jag väl stannar upp kommer sorgen ta över och jag kommer nog stanna i den en stund. Livet blev inte som jag tänkt. Målet blev något helt annat än karriär och pumps. Nu när jag formulerar det så känns det inte alls som ett misslyckande. Mitt primära mål har alltid varit familjen och dom står mig närmare än någonsin.

Välkommen hösten

Att röja upp i rabatterna och planera för stundande vårens blomsterlökar är en totalt underbart lördags sysselsättning som jag ägnat min dag åt.

Jag älskar min trädgård, växterna som jag planterat med omsorg och att följa årstidernas växlingar. Jag har ett eget arkiv med bilder från olika årstider och alla växters namn. Ja, jag är en växtnörd men en lycklig sådan. Det finns nog inget som får mig att må så bra som en höstdag med trädgårdsarbete och att inandas kall, klar luft och drömma om vårens prunkande växter. 

Det som även har samma sköna inverkan på mitt mående är skogspromenader med min hund som nu blivit fem månader. Om man tycker att barn växer fort är det ingenting mot vad en Golden Retriever hund gör. Jag är glad att jag hann ta lite bilder av honom som lurvig, mullig, galen valp. När jag tänker på att gå ut och träna, busa och vandra med honom blir jag glad. 

Min kropp har tyvärr börjat knorra av mitt trädgårdspysslet och skogspromenader. Jag har en skada i ländryggen och ett riktigt dåligt knä. Jag behöver styrketräna. Något som jag lagt på hyllan uppenbarligen för länge. Vi får väl se hur många dagar det tar tills jag kommer att ta tag i träningen. Jag är i alla fall en mycket mindre av en soffpotatis än tidigare och det är bra! 

I eftermiddags var det dags för den årliga reflex genomgången. Här ska det reflexas! Jag och lilla fialotta har nu försett hela familjens höstjackor med glimmande, lysande reflexer. Mysigt! Detta beteende är något direkt nedärvt från min pappa. Han klistrade in hela mig med reflexband när jag var liten. Vilket säkert behövdes då jag allt för ofta befann mig i min egen lilla verklighet på mina promenader. 

Jag fick ett samtal från brorsan. Han har det inte kul där inne i fängelset. Det kanske inte ska vara kul , men jag önskar bara att han kunde få det stöd han ville för att kunna studera. Att ägna tiden åt något vettigt istället för att lyssna på alla dom andra intagnas negativitet och lyssna till vad alla dessa tjugoåriga plitar med noll livserfarenhet har att säga. Vi hade som vanligt ett härligt samtal och vi skrattar fortfarande åt samma saker på ett hjärtligt sätt. All kärlek och respekt till honom. 

Nu är det dags att varva ner, tända ljus och dricka ett glas rött eller två tillsammans med min älskade man och våra goa ungar. Skulle inte vilja ha det på något annat sätt. 

Vilken seger!

Nu vill jag dela denna härliga dag med er! 

Denna söndag ägnade jag åt att besöka min bror i häktet. Jag hade kraften att köra bil dit med full volym på stereon och med sällskap i bilen. Jag har inte oroat mig för besöket och den visitering som det innebär att besöka någon i häktet. Bestämde mig för att ta det som det kommer. Ja, min BH pep i metalldetektorn men jag behövde inte avlägsna den. Vilket jag inte vet om jag hade accepterat. Hade jag valt att avstå från besöket då? ...vet inte men den möjligheten finns ju alltid. Knarkhunden var ledig så jag slapp att bli sniffad mellan mina ben. 

Så när jag väl träffade brorsan var jag bara riktigt glad att se honom och höra honom berätta om sina drömmar. Älskar hans förmåga att byta tankebanor, mål och att välja glädje. För hur hade han och jag annars överlevt denna ibland så sjukt jobbiga tillvaro, om vi inte bara valt att helt enkelt garva åt det! All kärlek och respekt till honom. Vi ADHD hjärnor kan ha det grymt roligt tillsammans. Vilka planer och idéer man kan bolla under ett två timmars besök i ett litet rum på häktet. Ni skulle bara veta. 

Segern är att jag inte blir lika trött av intryck som ljud och ljus, men också att jag har kraft! Kraft att leva! 

Inte kul någonstans...

Bloggen skulle ju vara ett sätt för mig att visa att det finns mycket som är humoristiskt i att leva med och brevid en människa med ADHD och Aspergerssyndrom. Då menar jag hur man tolkar saker och reagerar jämfört med alla NTV- are.

Faktum är att min ambition inte har lyckats då livet varit ovanligt tufft senaste tiden. Inte kul någonstans. Tänker i allafall fortsätta att skriva då det är ett sätt för mig att förstå vad som verkligen händer. Idag träffade jag och älsklingen min läkare, sjuksköterska och psykolog. Maken är mycket orolig då jag mår allt sämre. Energinivån är lika med 0. Jag är också rädd då jag inte ser någon större förbättring, eller typ ingen förbättring trots intensiv vila i över en vecka nu.

När vi sedan börjar prata om vår situation från årsskiftet då stödet från brorsan, Mrs Doubtfire och en stadsdelsförvaltning med kaos och som inget ökat stöd ger så är det inte konstigt att den frustration vi känner leder till utmattning. Tårarna började rinna utan avbrott. Jag försöker dagligen att hålla all denna jobbiga fakta ifrån mig och nu staplades  elände efter elände på varandra. Min läkare är orolig och undrar om jag vill att hon ordnar en plats på en depressions-

avd. så att jag får vila. Jag vill inte lämna mina barn utan mig någe mer. Vi måste ju förtusan ha rätt att få den avlastning som vi i familjen behöver, för att jag ska slippa bli så utmattad att jag är tvungen att läggas in.

Håller ut en stund till inlindad i filtar liggandes i min soffa i mitt hem med min katt! Jag kommer nog snart tillbaka till humorn som alltid fått mig att må bättre ! Kanske gjorde jag det redan i morse. Då jag samtalade med en kär vän och jag sa att det skulle vara skönt att få byta plats med brorsan en stund...Kanske inte fyra år men kanske fyra veckor. Gärna då i isoleringscell, med mina trädgårdsböcker, kanske en doftpelargon och mitt kedjetäcke. ;) 

Back on Track

Att återvända och skapa ordning i kaos efter semester tar på krafterna

Hemma, tillbaka till den totala tryggheten jag skapat här men den var inte riktigt intakt när jag kom hem igår. Tänk att jag har ett så starkt luktsinne så att jag känner att det inte luktar hemma. Här behövdes det att pinka in revir !Jag ägnade gårdagen åt att vädra, tvätta, svara på mail, överklaga LSS, beställa mat på nätet och en lång stund i trädgården. Tänk vad härligt att det faktiskt är vår NU! Maken var på finlandskryss, avlösaren sjuk och min mamma som knappt orkar resa sig ur soffan. Tuff start helt enkelt.

Åh min brorsa, finaste av alla. Dömd till 4 års fängelse. Så väldigt sorgligt att vi just nu bara kan brevväxla, men det är något speciellt med den formen av kommunikation. Den är så ren och konkret. Orden som tillsammans bildar meningar, ja sanningar. me like.
 Han vill ha besök, så klart! Jag vill åka dit, så klart! För att få träffa honom, men det är ju så förfärligt dramatiskt att behöva gå igenom visitering och olika grindar som piper. Tillslut släpps en lillasyster in som inte gjort en fluga förnär, men ändå måste utstå en knarkhund som nosar runt på hela hennes kropp. Been there - done that!

Sonen har äntligen kommit tillbaka till skolan med resursperson. Nu klagar han istället på att han aldrig får vara ifred utan en vuxen. :) Förklarar att det är han som önskat denna trygghets person och att det inte kommer att fortgå i all evighet. Förhoppningsvis kommer han att känna sig trygg och lugn i skolan inom några veckor.

Även om det tagit på krafterna, som det alltid gör med miljö ombyte, så finns det inget i hela världen som är så härligt att komma hem till som några som  har saknat en - massor! La familia!