Vardagssamtal del 2 - sociala fjärilar

Vi pratar kroppsspråk och ögonkontakt för fulla muggar på kursen som hålls av Aspergercenter. Det är roligt, tänkvärt och ibland väldigt svårt .

Jag som känner mig hyfsat belevad och vet hur jag bör uppföra mig, blev helt ställd när vi under ett rollspel skulle ge stoppsignaler och avvisa någon på ett trevligt sätt. Avvisa någon på ett trevligt sätt? Hur? 

Jag är grymt duktig på att avvisa någon på ett, som jag nu förstår kan vara ett otrevligt sätt. Vända bort blicken, kroppen och dra upp en luva över huvudet....med näsan långt ner i mobilens mycket intressantare innehåll. Om inte det skulle räcka kan jag utan problem uttrycka mig med tal och be att få vara ifred. 

Ja, jag vet....det är många som känt sig avspisade eller t.o.m. kallat mig för en bitch. Det senare kan nog stämma i dom fallen då jag faktiskt inte brytt mig ett endaste dugg om hur den andra personen känt sig. Nu, kan jag väl tycka att jag borde kunna avhysa någon på ett trevligare sätt. 

Denna uppgift är otroligt svår för mig. Hur är jag ' lagom' trevlig utan att vara inbjudande? Om jag sitter i fika rummet och inte vill vara social men ändå inte verka otrevlig... Tydligen är det då väldigt viktigt att höja blicken och visa att man sett den andra. Kanske säga hej,  för att sedan fortsätta med det jag gjorde medan jag kanske vrider min kropp bort från den andra. 

Fortsättning följer i detta härliga ämne att som aspie hålla ett Vardagssamtal. Enligt kursledaren behöver vi inte bli sociala fjärilar utan bara lära oss att bli mer bekväma i sociala situationer. 

Vardagssamtal del 1

Igår var jag på den första delen av kursen Vardagssamtal på Aspergercenter. Det var roligt, inspirerande och satte igång Hjärnkontoret. Det var roligt eftersom jag möte tre vänner från en tidigare kurs och dom ämnen som kommer att tas upp är intressanta.

 Vi började med att få frågan vad vi förväntar oss utav kursen. Mitt svar ' Att kunna föra ett samtal som jag egentligen inte är intresserad av', ledde till ett allmänt fnitter i gruppen. För är det inte just det som är utmaningen? Att samtala naturligt om saker som är tråkiga utan att tappa ansiktet, gäspa, gå därifrån eller avbryta på ett klumpigt sätt. För mig är det iallafall en av dom saker jag önskar att bli bättre på. Varför? Jo, för ibland vore det skönt att kunna smälta in i en grupp och känna sig bekväm.

Vi pratade om hur viktig ögonkontakten är för att bekräfta den andre personen. Hur svårt det kan vara att ta eller att hålla kvar en ögonkontakt då man har Aspergerssyndrom.  Jag har inte svårt att ta ögonkontakt men har svårighet att hålla ögonkontakt samtidigt som jag ska beskriva något viktigt. Ofta tittar jag över axeln på den jag samtalar med, vilket leder till att hen vänder sig om för att se vad jag tittar på. Andra kan ha svårt att ta in alla intryck som den andre ger, inte veta hur länge man ska hålla ögonkontakt eller att man kan titta i pannan på någon för att undvika att stirra.

Jag vet att jag blivit mycket modigare med åren och den kunskap jag sökt om kroppsspråk har hjälpt mig. Det ska bli spännande att få utvecklas i detta ännu mer. När jag varit osäker på något så har jag ett ordspråk som jag följer ' Fake it, until you make it. ' jag älskar det. Om jag låtsats att uppföra mig på ett sätt känns det inte lika skrämmande och helt plötsligt har det blivit naturligt. Jag har lyckats ändra på flera av mina beteenden på det sättet.

Må väl /C

Socialt samspel vid AST

På det senaste diagnosgrupps mötet var det socialt samspel som vi skulle diskutera. Vi 8 st. diagnosticerade Aspies, Aspergare, Autismspektrumtillstånd eller även kallat AST samt en släng av ADHD kanske, skulle tillsammans lösa våra sociala svårigheter.Ibland kan jag tänka att jag inte alls har dessa diagnoser överhuvudtaget, eftersom att saker fungerat i livet ändå. Men efter detta samtal tyckte jag mig inse att jag har stora problem inom det sociala samspelet. Allt jag fick fram under mötet var en stor frustration över dessa svårigheter. En så stor frustration att jag i stort sett, just nu gett upp att försöka förstå hur jag ska agera och reagera i olika sociala situationer. Jag har helt enkelt blivit antisocial.Vi pratade om skillnaden mellan att vara privat och personlig. Vilka människor man berättar vad för och vilka man bara pratar väder med. Jag har svårigheter med detta då jag inte ser någon anledning att ha en massa energibovar till ytliga kontakter som jag ska prata väder med. Behöva fundera på vad som passar sig och vem som är lämplig att prata privat med. Just nu känner jag mig fly förbannad på det faktum att jag ansträngt mig så mycket för att passa in i en social gemenskap som jag inte förstår och som bara tar energi. Att jag ägnat tusentals timmar åt att lyssna och bry mig om människor som sedan inte själva har förmågan att ens försöka förstå min situation när jag får mina diagnoser.

Människor är egoister. 

Om jag låter mig själv vara egoist,vilket jag blivit bättre på så vill jag ha mycket tid att njuta av mitt alldeles egna sällskap. Att träna lydnad med min älskade hund och vara i närvaro med mina barn. Vi pratade om en social situation då jag småpratar med damen i ICA kassan, för att sedan möta henne i parken på en hundpromenad och som senare blir en vän . Jag kan inte relatera till detta överhuvudtaget. För det första småpratar jag inte med damen i kassan, för det andra skulle jag inte känna igen damen i en annan miljö än ICA och för det tredje jag är ute med min hund inte på kamratjakt. Troligtvis kommer väl en tid då jag önskar mer kontakt med medmänniskor men just nu har jag absolut ingen lust att ödsla energi på kallprat eller hur långt ifrån personen jag pratar med ska stå för att det ska vara lämpligt.
Sedan berättade jag att om jag diskuterar med någon, på en offentlig plats med mycket liv och rörelse brukar jag fixera min blick på något längre bort bakom personen som jag pratar med. Det är för att jag ska få en bättre möjlighet att formulera vad jag ska säga. Detta delade jag med någon annan vilket kändes bra. 

Jag tycker mötet med mina gelikar på gruppen ger otroligt mycket. Vi är desamma men ändå oss själva. Jag fick t.o.m. en present från en riktigt hjärtligt glad tjej som hade ett hundgodis med sig till Charlie. Me like.