Vardagssamtal del 2 - sociala fjärilar

Vi pratar kroppsspråk och ögonkontakt för fulla muggar på kursen som hålls av Aspergercenter. Det är roligt, tänkvärt och ibland väldigt svårt .

Jag som känner mig hyfsat belevad och vet hur jag bör uppföra mig, blev helt ställd när vi under ett rollspel skulle ge stoppsignaler och avvisa någon på ett trevligt sätt. Avvisa någon på ett trevligt sätt? Hur? 

Jag är grymt duktig på att avvisa någon på ett, som jag nu förstår kan vara ett otrevligt sätt. Vända bort blicken, kroppen och dra upp en luva över huvudet....med näsan långt ner i mobilens mycket intressantare innehåll. Om inte det skulle räcka kan jag utan problem uttrycka mig med tal och be att få vara ifred. 

Ja, jag vet....det är många som känt sig avspisade eller t.o.m. kallat mig för en bitch. Det senare kan nog stämma i dom fallen då jag faktiskt inte brytt mig ett endaste dugg om hur den andra personen känt sig. Nu, kan jag väl tycka att jag borde kunna avhysa någon på ett trevligare sätt. 

Denna uppgift är otroligt svår för mig. Hur är jag ' lagom' trevlig utan att vara inbjudande? Om jag sitter i fika rummet och inte vill vara social men ändå inte verka otrevlig... Tydligen är det då väldigt viktigt att höja blicken och visa att man sett den andra. Kanske säga hej,  för att sedan fortsätta med det jag gjorde medan jag kanske vrider min kropp bort från den andra. 

Fortsättning följer i detta härliga ämne att som aspie hålla ett Vardagssamtal. Enligt kursledaren behöver vi inte bli sociala fjärilar utan bara lära oss att bli mer bekväma i sociala situationer. 

Livet går vidare

Det är grått, grått och grått därute utanför fönstret. Min kropp längtar efter ljuset och våren likt en knopp som väntar på att få vända sina små nyvakna, ljusgröna blad mot vårsolens skarpa sken. 

Jag vet inte hur, men dagarna går så fort och blir till veckor och månader. Detta är mitt liv just nu. Det pågår hela tiden och jag slutar aldrig att förundras över att det händer så mycket stort som smått som fyller mina sjukskrivna dagar med händelser. Jag har långt ifrån långtråkigt och jag planerar fortfarande in min välbehövda vila.

Just nu har min älskade äldsta son varit hemma från skolan och vilat. Han har en dipp i sitt mående och behöver nog vårsolen lika mycket som jag. Nästa vecka ska vi träffa hans läkare och diskutera hans medicinering. Det blir intressant, då jag och läkaren inte är överens om valet av medicin. Det är då Lejonmamman i mig kommer fram. Hon som läser allt och lite till angående valmöjligheterna på nätet. Hon som ifrågasätter och kräver en second opinion från ansvarig läkare. 

Jag har även anmält mig till en kurs i praktisk planering på Aspergercenter som ska ge mig verktygen att underlätta för sonens dagar. Kursen går av stapeln på måndag och jag kanske får lite egna tips om min egen planering som en extra bonus. 

Möten som också ska avklaras närmaste tiden är mellansonens dyslexiutredning, föreläsning om barnfetma, eget kbt samtal och så vidare. Att vara sjukskriven och ha tre barn, en hund, en katt och diverse diagnoser tar tid. Det är väl svaret på min fråga! Tiden går fort för att det alltid är något som ska fixas, planeras eller uppmärksammas. 

Allt detta sammantaget är mitt liv just nu. Trots den ofta struliga vardagen, så älskar jag att leva mitt liv och tacksamheten når inga gränser när det gäller mina barn, min underbara familj och mina vänner. 

Jag valde att prata

Familjen hade en tuff tid efter äldsta sonens utbrott och makens frustration som visades i ilska. Jag valde att släppa ut mina känslor till en nära vän och jag stod stark under konfliktens gång.

Jag är förbaskat stolt över mig själv. Under det kaos som rådde under ett par dagar efter att sonen polisanmält min man för misshandel var mitt huvud iskallt och klart. Mitt sinne var inte grumlat av hysteriska känslor, oro för framtiden eller sorg. På något sätt visste jag att jag skulle komma ur detta med båda fötterna på jorden tillsammans med mina barn.

Huruvida det rörde sig om misshandel eller inte kan inte jag avgöra. Att stoppa en son som väger 80 kg från att slå sönder hela huset kräver ett stort motstånd, vilket naturligtvis uppfattas både skrämmande och hårdhänt. Åklagaren har lagt ner utredningen och vår handläggare på soc vet hur mycket vi engagerar oss i våra barn.

Min man går i samtal på Aspergercenter för att förstå och acceptera sonens svårigheter. Han pratar säkerligen om mig också. Trots att vi levt tillsammans i 20 år finns det säkert saker som är svåra att förstå för honom. Vad vet jag?

Det jag vet, är att jag lovat mig själv att aldrig någonsin går med på att mina barn ska få leva i samma förnekelse som jag växte upp i. Den tryckande tystnaden som uppstod, när det hänt något ofattbart jobbigt och allt kvävdes av denna tryckande tystnad. Jag kommer aldrig att acceptera alkoholism, överdriven ilska eller obearbetat frustration i min familj.

Tack du fina vän, som gav mig stöd och fick mig att lita på mitt eget omdöme och valde att stå upp för mig själv och de värderingar jag har. Tack min älskade, trofasta man som även han landade med båda fötterna på jorden