Balans i vardagen

Andra kurstillfället på Aspergercenter handlar om balans i vardagen. Att uppnå en balans mellan aktivitet och vila är något jag kämpar med varenda dag. Ändå får jag ingen ordning på det. Tänker i alla fall ge er tips på hur man kan göra förändringar för att få en bättre balans. 

När man har en AST diagnos , har man ofta problem med att hushålla med energin och vi har en benägenhet att använda upp all energi när den väl kommer. Lyckliga över energitillskottet sätter vi igång med aktiviteter och vi saknar signaler som säger åt oss att stanna upp och vila. Det gör att vi ofta får en energikurva med höga toppar och djupa dalar av utmattning. Vi behöver lära oss att kapa topparna, begränsa sysslor medan vi utför dom. Svårt. Min ADHD gör saken ännu mer komplicerad då jag har otroligt svårt att begränsa aktivitetsnivån och går all in i det jag sysslar med.

Men om vi ska försöka ändra på förutsättningarna, för att uppnå en mer balanserad vardag så börja med att kartlägga din dag. Hur stor del är arbete/sysselsättning och hur stor del är fritid. Om du vill skapa en förändring och frigöra tid för en ny aktivitet på fritiden kan du använda följande mall.

Mål: Jag vill börja jogga.

Arbete/sysslor. Det man gör.
Förenkla. Uteslut. Dela upp. En annan ordning.

• Avsätt tid till träning
• Gör ett schema
• Tänk nytt- träna på morgonen ? 
• Skapa delmål 

Din förmåga.Egen motivation.
Kunskap om autism. Självkännedom. Energi

• Vad tycker jag är roligt ? Träna ensam eller med någon?
• Börja jogga
• Lägg inte ribban för högt
• Ha en plan B om du saknar energi- ta en promenad istället?

Omgivningen.Fysisk miljö. Människor. Hjälpmedel
Be om hjälp. Ordning o reda. Boendestöd

• Ha alltid en färdig packad väska med träningskläder på en bestämd plats
• Skaffa en tränings app 
• Träna tillsammans med någon

Detta var ett förslag hur man kan göra för att konkret frigöra tid och genomföra en ny aktivitet. Förslaget var en vilja att börja jogga, men du kan placera alla möjliga saker du vill förändra i modellen.

 Lycka till! 

Arbete och Asperger

När jag skriver att jag önskar att tillhöra ett större sammanhang är det inte längtan till ett 8-17 arbete. Jag har haft ett sådant och det var mitt allt. Min tillvaro, min identitet och all min kraft gick till detta 8-17 arbete. Jag var duktig, ambitiös och gjorde alltid mitt allra bästa. Då menar jag bokstavligen. När jag kom hem var jag trött , men fixade kvällen med barnens rutiner för att sedan somna samtidigt som dom. Jag tittade inte på TV, hade ingen hobby, orkade knappt prata med vänner för jag hade nog med att ta in och tolka dagens händelser-på jobbet.

Innan jag blev mamma, så kunde jag vila när jag kom hem och prata med min man eller en vän om dagen. Reflektera över saker som sagts och olika situationer. När jag blev mamma försvann den möjligheten och jag låg i sängen och sorterade mina tankar under natten. Inte mycket sömn att tala om.

När jag träffade min handläggare från försäkringskassan innan jul så var det just detta jag tog upp. Hur mycket energi det går åt för mig att tolka, kommunicera och delta i en arbetsmiljö. Att det kanske inte är rimligt att en människa ska behöva pressa sig så hårt till den normala samhällsnormen,  så det inte finns någon energi kvar för att leva. Hon förstod. Jag väntar på hennes samtal nu i januari ....vill så gärna få allt att fungera men det är svårt.

Det viktigaste är att rå om sig själv, även när andra inte ser på.

Bones 24 - 7

'Mamma varför tittar du på samma program om och om igen? Blir det aldrig långtråkigt? ' 

Nej, tänk för att det inte blir det svarar jag då. Mammas hjärna är trött och orkar inte ta in massa nya intryck. 
För så mår jag just nu- trött, utmattad och väldigt missnöjd med hela min livssituation. Hur kommer det sig att jag är så förbaskat skör? Att jag inte ens klarar av en vardag som mamma och hundägare. Jag är förbannat less på att hamna här i återvändsgränden gång på gång. 

Förra månaden var så bra. Jag utmanade mig själv och kände att jag växte som människa och ökade min bekvämlighets zon. Jag var på kryssning, konsert, började på en hundkurs och startade med att promenera tillsammans med andra hundägare. På hemmaplan blev jag inspirerad av våren och vårstädade hela huset. Planterade penséer som nu tappert kämpar under ett lätt snötäcke.

Jag tror nog att jag skulle ha kunnat fortsätta att må bra  om jag bara fått vila ut ordentligt. Nu är det inte möjligt då jag upplever en stress gällande min mellanson som är 10 år. Hans ADHD utredning tyder på att en diagnos kommer att ställas och att han kan vara hjälp av att medicinera. Han har också läs och skrivsvårigheter vilket gör skolarbetet väldigt mödosamt. Jag finns med honom hela tiden och stödjer honom och fixar men oron och sorgen tär på mig.

Jag som alltid brukar ha förmågan att se något positivt i det mesta är nu mest pessimistisk och ledsen. Det är då jag sluter mig under mitt kedjetäcke i soffan tittandes på Bones.  Verkligheten är alltför komplicerad och jag gömmer mig för en stund. 

Jag mår bra nu

Jag mår bra nu och det är väl bra, eller? Plötsligt knyter det sig i bröstet och panikkänslan kommer krypande...vad händer nu?

Jag har varit heltids sjukskriven i tre år, blivit utförsäkrad för att sedan bli sjukskriven igen och det har alltid varit en självklarhet. Jag har inte varit en fungerande människa. Ett tag trodde jag att här tar livet slut. Det fanns inte en enda uns kraft kvar i min kropp att utföra ens den minsta lilla rörelse. Jag förstod helt plötsligt hur människor som ligger på dödsbädden och ser sina barn leka  bredvid och inte ha förmågan att delta. Hur man desperat försöker hålla masken av en välmående mamma men bilden krakelerar då orken inte finns. Totalt utmattad, utbränd och utesluten från resten av världen. Jag orkade inte med ljud överhuvudtaget, dom skar rakt igenom min kropp som ljudet av en krita mot en svart tavla. Jag gick ständigt med mina hörselkopor .

 Mina ord var försvunna och måste hämtas upp med stor möda från mitt Hjärnkontor. En period pratade jag inte överhuvudtaget med någon annan än mina barn. Jag sparade orden till dom som jag älskar mest av allt. 

Nu, drygt fyra månader efter mitt senaste sjukhusvistelse kan jag våga mig på att säga att jag har en ökad stadga i mitt mående . Jag blir inte lika utmattad, lika lätt eller lika länge som förut. Jag behöver fortfarande mycket vila och klarar inte ett alltför hektiskt schema men jag dippar inte i en hel vecka efter att ha fikat med en väninna. 

Naturen, min trädgård, min kreativitet och min älskade hund har varit så läkande för mig. Så vad händer nu? På fredag ska jag träffa min läkare och diskutera om min framtid. Hon vill skicka en remiss till ljusterapi eftersom jag har en årstidsbunden depression. Men som det känns just nu vill jag verkligen inte ödsla tid på det när jag kan vara ute i skogen med Charlie. 

Hon kanske även kommer att föreslå någon slags aktivitet.... Blir rädd när jag tänker på det. Är det ett tecken på att jag inte är redo eller att jag blivit en fegis? Lite av båda är det nog,men framförallt vill jag aldrig mer bli så utmattad att jag känner mig för trött för att leva. 

Sammantaget kan man väl säga att jag är på rätt väg och det känns både jäkligt bra men också väldigt läskigt. 

I'm having a meltdown

Meltdown, ett sammanbrott inträffade igår. Det händer mig när det sker för mycket på kort tid och jag inte har möjligheten att bearbeta informationen. Det hör till mitt autismspektrumtillstånd och hjälpen finns i mörkret, tystnaden och trycket från mitt kedjetäcke. 

Jag fick nästan känslan av att vara ' normal ' denna period som varit.  Jag har klarat av att nå dom mål jag satt och började känna att mitt självförtroende blev bättre . Jag började till och med tänka vad som ska hända längre fram i tiden. Ska jag börja med någon slags arbetsträning eller vilken sysselsättning är lämplig? 

Allt detta tänkte jag innan gårdagens meltdown. Dagen började med att jag ser vår söta dotter springandes på tomten. Jag som trodde att hon redan var på dagis, hmm uppenbarligen hade jag missat att jag skulle köra henne vilket jag nu gjorde. Min boendestödjare Mrs Fnittertippa kom och vi sorterade papper och planerare matsedel och inköp.  Sedan blev Charlie, vår underbara valp akut kräk, diarré och hostig. Då kommer äldsta sonen hem efter ett läkarbesök och vi åker akut till veterinären med Charlie. En röntgen görs och det konstateras att han inte svalt något farligt. Däremot har han ätit plommon som har lett till diarré och kräkningar. Han hostar upp vitt slem och har troligen kennelhosta vilket han är vaccinerad mot. Tydligen finns det en mängd olika bakterie/ virus stammar och han har uppenbarligen drabbats av någon som vaccinet inte tog. 

Det är här det jobbiga startar. Jag har skött Charlie enligt alla regler och rekommendationer som finns ändå blir han sjuk. Tankarna börjar att spinna. Har han smittat dom andra valparna på valpkursen? Kommer vi inte att kunna gå mer på kurs? Jag som tycker att det är så roligt. Åkte hem i fullfart och Googlade senaste vaccinsprutans innehåll. Mycket riktigt han blev vaccinerad mot kennelhosta den 23 augusti. SUCK

Vilade, torkade kräks och stressade iväg för att hämta mellansonen. Hem för att göra läxor med honom och strukturera upp hans kalender. Huset stinker vid det här laget klorin. Svabben används konstant och jag är orolig för min underbara valp. Jag vet att jag har svårt att se helheten så jag försöker verkligen tänka att detta är övergående. 

Sedan är det dags att tvätta, diska och fixa middag. 

Vid middagen är jag inte pratbar. Min man försöker fråga om vad som hänt men jag kan inte formulera något. Då säger han att vi måste tillsammans hjälpas åt att plocka upp plommon från tomten. Varav jag säger att det vägrar jag. Det ingår inte i mina sysslor. Det är här min asperger kommer in på styltor. Jag är inte flexibel och kan inte ändra mina sysslor. Jag anser att jag jobbat häcken av mig hela dagen och nu ska jag plocka plommon, också?! Sedan tycker han att jag ska avsluta valpkursen då den tar så mycket energi....Tar den mycket energi? Svar Ja. Men den livsglädje den ger kan jag inte beskriva med ord. Nu ska jag avsluta den för att ha orken att plocka upp plommon på tomten....? 

Nej,tårarna rinner jag skriker och intar position oanträffbar under kedjetäcket. Livet är bara för mycket och då måste jag bromsa och lägga pussel. Jag försöker ta reda på vad jag känner då alla känslor kommer på en och samma gång. 

På sjukhuset

På mitt våningsplan är det tomt. Ibland ska man nog vara försiktig med vad man önskar sig...eller så är det exakt det här jag behöver?

Inskrivningen gick bra. Jag träffade överläkaren och en viskande sjuksköterska. För så är det här, tyst och viskande människor. Efter en timmes (!) samtal kom vi tillsammans fram till att jag är inte bara utmattad utan också deprimerad. Deprimerad var ordet . Så det är därför kroppen känns tung som bly och tankegångarna allt oftare vittnar om en hopplöshets känsla. Ja, egentligen inget nytt under solen men ändå skönt med ett ord. Deprimerad. Febern ska även kontrolleras och jag ska träffa en läkare. Överläkaren säger att hon inte märker av min Asperger. Förklarar för henne att jag är en högfungerande Aspie, som gått den hårda skolan för att lära mig att vara som man förväntas. Men att det tar mycket energi av mig, för att jag måste aktivt tänka på hur jag ska uppträda. Det är inget,  som för er andra kommer per automatik. 

Att byta miljö är för mig ett äventyr som tar mycket energi. Jag vimsar runt och försöker registrera det väsentliga i miljön. Har inte orken att vara social varken med personal eller andra patienter när jag känner mig för med sjukhusets ljud, lukt och ordning. Jag får ett eget rum med egen wc och dusch. Två dörrar kan jag stänga om mig. Sedan är det bara jag, fågelkvitter och en röklukt. Usch, luktar inte som hemma. På mitt våningsplan huserar alla läkare och några få patienter antar jag. Har än sålänge inte sett någon. En trappa upp är det kök,expedition  och samvaro. För dom som vill. Jag är inte där ännu.

En vän kom förbi. En kär vän. Hon känner mig och vi kan skratta åt det mesta. Hon ger mig choklad i en hjärtformad plåtburk som jag sedan häller lös tee i så att röklukten byts ut mot fruktlukt. Me like 

På mitt våningsplan är det tomt. Ensam i fysik mening men definitivt inte i andlig mening. Saknar min familj och att må bra! 

Skuldkänslor

Ännu en dag i frysboxen är snart till enda. Kan det vara vårtrötthet som gör mig såhär matt? Troligtvis inte! Det är nog min ADHD som aktiverat min hjärna för intensivt en period.

Vilken tur att min psykolog var så flexibel, att vi kunde ha ett telefonmöte för att ge svar på dom sista pusselbitarna som behövdes för att färdigställa min utredning. Jag orkade inte ta mig iväg någonstans idag. Nu väntar jag mig utredningen i brevlådan inom kort. Diagnoser i klartext. Ja, vi får väl se vad dessa kommer att bidra med. Förhoppningsvis en större ödmjukhet till mig själv, då jag dom senaste dagarna börjat skuldbelägga mig själv. Hur svårt kan det vara? Vad är jag för en svag individ? Stackars alla andra som behöver komma till undsättning när kraften tar slut! SKULD Nej, den vill jag inte känna. Finns ingenting bra med den känslan. Inget konstruktivt kommer ur skuldkänslor.

Min sjuksköterska pratar allt för ofta om att jag behöver lära mig att sänka min ambitionsnivå. Att jag har en hög ambitionsnivå, för hög när det gäller det mesta. Att jag satt en nivå för hur jag ska göra saker och det sliter på mig att hålla den nivån. Nu är det ju så att dessa nivåer har jag skapat för att kunna vara den jag är idag. Genom att kopiera förebilder under mitt liv har jag lyckats plocka in dom inslag som idag står för min person. Jag prioriterar min familj och mitt hem högt. Med glädje pysslar jag om dem och när hemmet är vackert mår jag bra. Ordningen gör att jag inte behöver lägga massa energi på att leta eller memorera saker som ligger på fel plats. Räkningar och andra viktiga papper är i pedantisk ordning. Hur ska jag annars lyckas ha en översikt?

När hon gång på gång nämner att jag måste sänka ambitionsnivån så vet jag VAD hon menar men inte HUR jag ska göra. Vet inte hur man gör något halvhjärtat, även om jag vet att det säkert skulle göra att mina batterier skulle hålla längre. Att jag inte behöver vara i frysboxen lika länge, lika ofta. Denna förbannade lagom är nog min livs hittills svåraste utmaning! Good enough, var det någon som sa. Lite enklare men vad innebär det? När vet jag att det är good enough? Jag har alltid strävat efter att göra mitt bästa enda sedan barnsben. 

Aspie som jag är önskar jag en checklista på vad jag ska göra för att uppnå 'Good Enough' nivå. Köpa färdiga bullar vid barnkalas, dammsuga en gång i veckan, ringa en vän två gånger i månaden....? Inser att det som ni NTV-are känner automatiskt är lagom är något jag måste lära mig. Nu, snart tant ska jag lära mig att sänka ribban och inte följa de strategier som fått mig att fungera och uppfattas normal. Hmm svårt! 

Skuldkänslor för att inte räcka till.Bort med er! Jag gör faktiskt mycket mer än jag klarar av och det vet dom. Mina käraste, dom ser mig och allt jag fortfarande ger. En frus totala kärlek och en mammas varma famn! 

En frysboxdag?

Det blev en vilodag. En gröndag mitt i stormiga livet. Välbehövlig hederlig vila.

Utmattningen tog ut sin rätt idag och hela min kropp sa emot redan imorse. Kroppen var tung som bly och yrseln var påtaglig. Frysbox läge helt klart. Känns dock lite malplace med tanke på dom dryga 20 grader som termometern visade.   Jag lyckades med konststycket att bara göra det absolut nödvändigaste, d.v.s. disken från igår, kisstvätten, Iris pälsvård och toalettrent. Sedan ringde maken och påpekade att jag nu gjort mer än nödvändigt och undrade om jag hade ätit lunch? Just det, det var kvar att göra.

Nu ska ni få höra att jag värmde micropaj, inköpt av maken som insett att om jag inte ser maten färdig finns den inte. Aldrig att jag skulle ställa mig och laga mat till mig själv då jag inte ens känner någon hunger. Tog med mig paj, vatten och tomat för att slå mig ner på altanen. Jag tog även med mig en bok som jag fastnade för. Åt min lunch och läste sedan med fokus och intresse i två timmar! Coolt! Så om jag med frysboxen menar lyckligt ovetande om omvärlden så har jag definitivt varit nerfryst idag. Me like. 
 

Sedan blev det en snabbdusch och vila med fläkt i ansiktet. Orkade inte ens gå ner och äta med dom andra. Ibland behöver jag få frysa av mig lite. Idag har min utmattning inte skrämt slag på mig utan jag har accepterat den. Älskade sonen är inte i balans och blir arg, vansinnigt  arg för minsta lilla. Situationen är ohållbar på lång sikt så på kort sikt måste vi ta hand om oss bäst det går. 

En gröndag i frysboxen. Kanske tar mig en till sådan dag i morgon!?

Oreglerad Aktivitetsnivå

Hur ? Hur ska jag lära mig att känna av vad som är en rimlig aktivitetsnivå?

Åhh, har feber igen! Det konstaterades hos dagens besök hos min sjuksköterska. Yrseln är fortfarande  kvar...ett sätt för min kropp att säga ifrån. Utmattningen har lätt att komma tillbaka. 

Tycker inte att jag gjort så mycket saker, men när jag pratade med min sjuksköterska så är det mycket som förändras just nu. Mitt största orosmoln gäller min äldsta son som vägrat gå till skolan på fyra veckor. Det gör så förbaskat ont att veta att ens barn inte mår bra. Så ont att jag ibland inte orkar tänka på det eller aktivt finnas där för honom. 

Om vi går tillbaka till aktivitetsnivå så har jag svårt att göra något lagom eller halvhjärtat. Det gäller det mesta i livet, såsom laga mat, natta barn, träna eller att städa. Halvhjärtat är tråkigt. Jag förmår inte att göra tråkiga saker. Då är det omöjligt för mig att koncentrera mig.

Allt efter tiden går, och jag lär mig mer och mer om min Asperger diagnos så förstår jag varför jag blir så trött efter mina aktiviteter. Det beror på att jag inte automatiserar vardagliga saker. Att jag måste tänka hur jag ska göra när jag går upp för en trappa tex. Att varje steg tas efter en genomgång i huvudet. När jag borstar tänderna, måste jag tänka på hur hårt jag håller tandborsten och vart jag är i tandborst ordningen så att alla tänder blir borstade. Om jag avbryts så måste tandborstningen börja om. 

När jag tänker på dessa saker förstår jag att jag lätt blir trött. Jag slutar aldrig att förundras över att jag klarat av att leva, överleva alla dessa år innan det sa stopp. All kärlek till mig!