På det senaste diagnosgrupps mötet var det socialt samspel som vi skulle diskutera. Vi 8 st. diagnosticerade Aspies, Aspergare, Autismspektrumtillstånd eller även kallat AST samt en släng av ADHD kanske, skulle tillsammans lösa våra sociala svårigheter.Ibland kan jag tänka att jag inte alls har dessa diagnoser överhuvudtaget, eftersom att saker fungerat i livet ändå. Men efter detta samtal tyckte jag mig inse att jag har stora problem inom det sociala samspelet. Allt jag fick fram under mötet var en stor frustration över dessa svårigheter. En så stor frustration att jag i stort sett, just nu gett upp att försöka förstå hur jag ska agera och reagera i olika sociala situationer. Jag har helt enkelt blivit antisocial.Vi pratade om skillnaden mellan att vara privat och personlig. Vilka människor man berättar vad för och vilka man bara pratar väder med. Jag har svårigheter med detta då jag inte ser någon anledning att ha en massa energibovar till ytliga kontakter som jag ska prata väder med. Behöva fundera på vad som passar sig och vem som är lämplig att prata privat med. Just nu känner jag mig fly förbannad på det faktum att jag ansträngt mig så mycket för att passa in i en social gemenskap som jag inte förstår och som bara tar energi. Att jag ägnat tusentals timmar åt att lyssna och bry mig om människor som sedan inte själva har förmågan att ens försöka förstå min situation när jag får mina diagnoser.
Människor är egoister.
Om jag låter mig själv vara egoist,vilket jag blivit bättre på så vill jag ha mycket tid att njuta av mitt alldeles egna sällskap. Att träna lydnad med min älskade hund och vara i närvaro med mina barn. 
Vi pratade om en social situation då jag småpratar med damen i ICA kassan, för att sedan möta henne i parken på en hundpromenad och som senare blir en vän . Jag kan inte relatera till detta överhuvudtaget. För det första småpratar jag inte med damen i kassan, för det andra skulle jag inte känna igen damen i en annan miljö än ICA och för det tredje jag är ute med min hund inte på kamratjakt. Troligtvis kommer väl en tid då jag önskar mer kontakt med medmänniskor men just nu har jag absolut ingen lust att ödsla energi på kallprat eller hur långt ifrån personen jag pratar med ska stå för att det ska vara lämpligt.Sedan berättade jag att om jag diskuterar med någon, på en offentlig plats med mycket liv och rörelse brukar jag fixera min blick på något längre bort bakom personen som jag pratar med. Det är för att jag ska få en bättre möjlighet att formulera vad jag ska säga. Detta delade jag med någon annan vilket kändes bra.
Jag tycker mötet med mina gelikar på gruppen ger otroligt mycket. Vi är desamma men ändå oss själva. Jag fick t.o.m. en present från en riktigt hjärtligt glad tjej som hade ett hundgodis med sig till Charlie. Me like.
Idag tog jag mig iväg till diagnosgruppen. En grupp för oss med Aspergers och kanske någon annan bokstav.
Jag trivs i denna grupp om åtta personer. Trots att det bara är mitt andra tillfälle, kan jag helt slappna av och bara ta in information och dela med mig av mina egna erfarenheter.
Idag pratade vi om hur vi kan uppleva världen genom detaljseende. Jag är en sådan detalj person. När jag kommer in i ett rum fullt med människor är det detaljerna som först tar plats i mitt medvetande . Det kan vara detaljer som en tavla , färgen på väggarna eller en persons slips. Att se det stora sammanhanget tar för mig lång tid, kanske till och med flera tillfällen i samma miljö. Det som en NTV are skulle snappa upp direkt exempelvis att här sitter en grupp av människor som ska diskutera politik, tar för mig en evighet att snappa upp . Mitt huvud har fullt upp med att sortera alla detaljer och skapa en helhet.
Sedan pratade vi om automatisering, dvs att kroppen automatiskt utför något den gjort förut exempelvis att cykla. Jag saknar automatisering i många moment. När jag diskar måste jag koncentrera mig på att lyfta upp tallriken , skölja av den och ställa den i diskmaskinen. Om någon pratar med mig eller rör vid mig bryts min tanke och jag får börja om från början. Detta tar otroligt mycket energi.
Mycket bra information fick jag om mitt funktionshinder idag. Vi pratade om hur tröttande köpcentrum kan vara när man inte har förmågan att filtrera bort allt det oväsentliga som ljud, starka ljus, lukter, knuffar och allt annat som distraherar. Jag säger bara tack internet och matkasse. Me like
Trots att jag har dessa problem älskar jag ändå min förmåga att se dessa små detaljer som andra bara låter passera förbi . En spindel i sitt nät, en ros i knopp eller ett fönster med en spännande växt på fönsterbrädan.
