Båda fötterna i marken

Nu har jag landat, i TV soffan tittandes på diverse riktigt dålig underhållning. Sånt som inte engagerar, rycker tag i en eller ens får en att lyssna på vad som egentligen sägs.

Det känns skönt att kunna slappa och inte springa runt som en energisk arbetsmyra hela dagarna. Jag har en stegräknare och dom senaste veckorna har jag gått runt 20 000 steg / dag . Det är mycket även om hundpromenaderna är med. Jag är vanligtvis ingen soffpotatis. 

Imorgon ska jag till min sjuksköterska och troligtvis kommer jag att prova den alternativa ADHD medicinen Elvanse. Men idag är allt lugnt och jag trivs med det. 

Sportlov

Hemma igen efter några dagar i urskogen utan uppkoppling, rinnande vatten eller tystnad. Älskade vänner som bjudit in familjen annorlunda och vi är så tacksamma att få dela några dagar med dom. Äldsta sonen var med för första gången och bortsett från en liten ' panik - jag vill hem ' incident gick det över förväntan.

Jag är helt slut efter dessa dagar med en förkylning som inte vill ge sig och barn som vill sportlovs aktiveras. Vi får se hur det blir med den saken. Tre av fem i familjen har läkarbesök denna sportlovsvecka. Koll av blodtryck och övrig status eftersom vi alla äter mediciner.

Apropå mediciner, har vi idag troligtvis lyckats hämta ut dom sista paketen med sömnhormonet Circadin då vi åkt från Hedemora till Sveavägen för att säkra upp våran sömn. Nu har vi piller så att vi klarar oss några dagar till. Circadin är nämligen helt slut hos leverantören.

Må väl / C

Vardagsstruktur

Tänkte delge lite tips och idéer gällande vardagsstruktur. Eftersom de flesta med AST eller ADHD har svårigheter att genomföra sina vardagsaktiviteter så brukar det fungera med hjälp av struktur och hjälpmedel. 

Detta kan en person med AST ha problem med:

Rikta uppmärksamheten

Välja strategi

Komma igång

Planera

Organisera

Veta vilken ordning en sak ska göras

Fastna i detaljer

Sätta igång

Förstå tidsåtgången 

Att löpande upptäcka och åtgärda fel

Hämma impulser, stanna upp och fundera

Hålla ut genom hela uppgiften

Veta när uppgiften är klar och ska avslutas

För att livet ska bli enklare kan man göra något av detta:

Sortera och märk upp dina saker hemma

Skriv kom-ihåg-listor

Var sak på sin plats

Fråga någon annan om du har svårt att fatta något beslut

Sätt igång och gör vad som helst, bara för att komma igång

Skriv upp oavslutade uppgifter efter dagens slut, så att du vet nästa dag vad du ska börja med

Gör ett veckoschema så att du får en överblick på vad som ska göras. Planera in vila som grön tid och aktiviteter som röd tid.

Fundera på vad GRÖN tid är för dig? Vad gör du för att återhämta dig? 

Måla

Skriva

Yoga

Promenera

Musik

Vad som är grönt skiljer sig mellan människor så fundera på vad det är för dig och planera in minst en grön aktivitet per dag.

Fundera på vad RÖD tid är för dig? Vad tar energi från dig?

Handla

Sociala kontakter

Stökiga miljöer

Åka buss

Stress

 När veckoschemat är klart ser du om det behövs göra några justeringar för att en balans mellan röd och grön, aktivitet och vila ska uppnås. Ett hjälpmedel i form av en almanacka, tidsstöd eller mobiltelefon kan underlätta . Prata med din arbetsterapeut om vilken slags stöd du skulle kunna behöva. 

I rymden finns inga känslor

Ta mig till rymden i en rymdkapsel svävande i tystnad och tyngdlöshet. 
Jag är 37 år, fru , mamma till tre och matte till två och jag har Aspergerssyndrom och ADHD. 

Två kvällar i rad har jag legat i fosterställning under mitt kedjetäcke med hörlurar på. Huvudet spränger av värk men också arbetande med detta eviga pussel läggande. Livets pussel. Uppenbarligen har det varit för mycket , igen . Trött på alla sinnesintryck ljud, ljus, känsel och lukter. Tänk att bara få sväva runt i tyngdlösheten i rymden och få uppleva total vila. 

Att jag inte pallar med livet gör mig ledsen, deppig och håglös. Jag som börjat se framåt mot framtiden, inte bara en dag eller en vecka i taget  utan långsiktigt. Kommer jag börja med arbetsträning snart ? Tydligen inte! Nu säger kroppen stopp. Jag har inget annat val än att acceptera. Dags  att vila. Jag har ägnat dagarna åt trädgården,  att beskära buskar och rulla runt med Charlie i gräset. Jag har tagit ut min frustration genom att slipa två nattduksbord, som jag planerar att måla i en stilig grå nyans och skaffa nya fräcka knoppar. Inge fel på kreativiteten hos mig i alla fall. 

Rymden känns lockande och det är väl så att I rymden finns inga känslor....

Drog i aktivitets bromsen

Idag har varit en vilodag. Jag är matt, tjurig och i STORT behov av egen tid. Min asperger har verkligen fått social overload och vill att jag tar med mig Charlie till urskogen. Vi behöver varken telefon, TV eller dator. Bara vara.

Det går till en gräns detta med närhet och social kontakt. Min dotter som snart blir fyra är min absoluta älskling, men efter flera dagars intensivt pratande, argumenterande, gråtande och fysisk närhet så säger hela min kropp och mitt sinne Låt mig vara! Detta ger mig dåligt samvete men samtidigt vet jag att om jag inte får tid för mig så går jag sönder.

Det har hänt så mycket bra den sista tiden och jag mår bättre än på flera år. Jag har inte haft möjligheten att stanna upp och städa i hjärnkontoret för att lägga dom nya pusselbitarna på rätt plats. För att kunna göra det behövs tid, vila och möjlighet att fritt skapa i trädgården eller fotografera. Utan familjens krav på min närvaro. Det är dock bara lillasyster som inte lämnar mig ifred. Hon är för liten för att förstå. 

Jag har dragit i aktivitets bromsen och har slutat svara i telefonen. Men idag ville telefonen aldrig sluta att ringa och det gjorde att jag till sist svarade. Där på andra sidan luren var min älskade bror. Vi har inte pratat med varandra sedan december förra året då han blev häktad. Det gjorde mig väldigt glad och så roligt att berätta för honom att vi just nu mår ok. Jag fick också möjligheten att berätta om Charlie, vilket han redan visste men ändå. Jag vet att han kommer att gilla honom när dom ses. Han är en riktig hundmänniska. Brorsan har dömts till tre års fängelse och han hoppas få permission till hösten. 

Att stanna upp och härbärgera alla intryck är livsnödvändigt för mig. Skapa ordning i kaoset är nödvändigt. Även om kaoset just nu består av väldigt många bra saker. 

Det kallas livet

Det känns smått surrealistiskt men mitt välmående verkar ha kommit för att stanna. Snart kanske jag kan återgå till ett normalt liv....eller iaf mer normalt än hur de senaste tre åren.

I helgen åkte vi till en kär väns sommarhus. Vänskap är något otroligt vackert och samtidigt som den är stark kan den även vara skör. Just denna vänskap blir allt starkare och det är en sådan vänskap där jag känner mig helt trygg och bara kan vara jag. Det är ok att gå undan när det blir för mycket och mina barn accepteras och uppskattas för allt vad dom är. Det kan knappast bli bättre än så...

Men det blev det. Eftersom jag älskar att skapa i färg och form så fick jag förmånen att hjälpa henne att anlägga en perenn rabatt. Det blev ett besök till en ur mysig handelsträdgård där även jag hittade några guldklimpar. Guldklimpar i form av udda växter. Gärna någon som stått i en hörna länge länge och bara väntat på att bli hittad. ;) Hursomhelst så blev det ett trädgårdsprojekt modell större och det slutade nästan i ett lerbad för oss båda. Min ADHD kom till sitt rätta forum och jag fullkomligt  brainstormade idéer till min väns trädgård. Jag säger bara det Ernst Kirsteiger Släng dig i väggen! 

Jag är så tacksam för varje dag som passerar nu. Det är väl så det blir när man nått botten och nu vågar kika nyfiket över vattenytan och gläds av det man ser och möter. Det kallas livet. 

Fisk, fågel eller mitt emellan

Fisk, fågel eller mitt emellan. Sjuk, frisk eller mitt emellan. Hur ska jag veta det?

Idag kom jag tillbaka till lugnet på sjukhuset. Känner mig skyldig över att jag inte uppskattade tystnaden på samma sätt som förut. Jag saknade min familj ENORMT mycket. Hmm, ett friskhets tecken, månne? 

När man som jag har Aspergers syndrom, vill man ha samma rutiner varje dag och det tar lång tid att landa på nytt vid återkomster. Idag fanns det inte heller någon personal att luta sig mot för att råda lugn i kaoset. Men jag fixade det själv! 

Hmm, ett friskhets tecken? 

Jag har beslutat att åka hem imorgon igen och komma tillbaka på måndag då jag har ett läkarsamtal. Sedan har jag ritat ett preliminärt schema över nästa vecka. Mycket tid hemma, men så pass mycket tid på sjukhuset att jag behåller mitt rum en stund till. Jag har ju ändå stått i kö för att få denna underbara möjligheten att vila, utan en massa dårfinkar runt omkring mig.

 

Att veta när jag är frisk i själen är nog någonting näst intill omöjligt, om inte till och med ouppnåeligt. Men att befinna sig mitt emellan sjuk och frisk är något jag vill öva mig på. Har nämligen insett att det är där jag befinner mig för jämnan.

 Slutsatsen är att mitt emellan är detsamma som lagom, något odefinierbar för min Aspie hjärna att helt förstå sig på! Men jag jobbar på det! 

Jag är perfekt!

En måndag som kan sammanfattas utav ordet hopp. 

Idag fick jag hoppet tillbaka. Hoppet om ett liv fyllt av energi och glädje. Jag ser  mig själv där. När jag är pigg, sprallig och alldeles full av spirande energi. En perfekt människa. Det är jag. Jag har alltid varit perfekt. Jag är perfekt precis som jag är utan mina prestationer. 

'När jag går in i växthuset möts jag av växter med trötta, hängande blad och vissnande löv. Jag ser vissa växter i full blom som ger av hela sin praktfullhet. Vissa växter har inga blad kvar utan står bara med pinnar som sticker upp ur jorden. Sedan mitt i allt detta står en alldeles grönklädd buske, inte det minsta märkvärdig men alldeles fullkomlig. En välmående växt i balans, inte mer eller mindre och låter sig inte påverkas av omgivningens prestationsstress. För den vet kanske att livet inte måste vara perfekt för att vara underbart. ' 

Idag har jag motionerat, skapat i keramik, vilat och samtalat. Detta har gett mig en känsla av hopp och ett inre lugn. Jag är perfekt precis som jag är och vet du vad? - Det är du med! 

Remiss skickad

På eftermiddagen ringde min söta sjuksköterska och frågade om det var ok att läkaren skickade en remiss, till en som hon valt ut speciellt lugn och lämplig avdelning som dom trodde skulle vara bra för mig....och jag sa Ja!

Har det hänt er att man själv inte inser hur tufft det är i livet eller hur förbannat trött man egentligen är? Att man stålsätter sig gång på gång för att orka lite till, lite till och sedan ännu mer. Eller att karusellen bara ökar takten och du har inte förmågan att hoppa av eller vågar för vad händer då? 

Om inte, så kan jag berätta att det är där jag är nu. Kraften är slut, definitivt slut. Jag måste få hjälp nu. Det är inte okej att inte orka duscha, promenera, prata eller umgås mer än under en dag eller två. För mig har det blivit min tillvaro att räkna ut hur mycket energi olika saker tar och planera för återhämtning i x antal timmar, dagar eller som nu veckor. Inte ok! 

Tacksamheten över att min älskade man ser detta! Även till min läkare som är en silverlady på 60 plus som gång på gång bevisar att hon verkligen förstår vad JAG handlar om. Hon skriver utlåtanden till socialtjänsten  och har nu även hittat en plats där hon tror att jag kan få den vila jag behöver. Ett nytt sjukhus en det tidigare...håller tummarna att det blir så. 

Tänk att livet fortsätter att vara tufft och oförutsägbart. Hur länge till? Vilken hjälp behöver jag egentligen? 

Utmattad var ordet

Försöker tänka logiskt och utan att känslorna tar över men nu börjar jag faktiskt bli rädd! Frysboxläge i kvadrat så förbaskat matt i kroppen och sorg i sinnet! Vill inte må såhär längre!

Igår orkade jag inte ens koppla upp mig på bloggen. Inte för att det borde vara ett måste men det har kommit att bli min check på hur verkligheten är. Jag har en förmåga att låta känslorna styra och då blir tankarna som dom blir beroende av sinnesstämningen. Hur kul är livet när jag inte orkar med något? 

Min man har dock förklarat att jag gör massor av saker men för mig räcker det inte. Jag känner mig matt i hela kroppen och det beror tydligen på att jag inte sovit ordentligt med störande grannar och hostande dotter. Vad skulle jag göra utan denna fantastiska make som förklarar hur verkligheten är? 

Nej, nu måste jag få tillbaka lite vind i seglen så att min uttråkade ADHD hjärna får lite stimulans! Fick brev från storebror att jag blivit godkänd att besöka honom i häktet så snart får jag träffa honom!   Blandade känslor. Härligt att ses men jobbigt att se honom inlåst! 

Rädsla över att aldrig mer bli pigg och full av energi är det som kommer över mig när jag känner mig såhär utmattad! Vilken tur att jag inte vandrar längst med livets väg ensam.

Hem ljuva hem

Hem ljuva hem familjen, Iris, växterna, lukten och tryggheten. I' m back at home and I like it.

Vilken resa. Att jag fick möjligheten att åka iväg till Spanien var riktigt jäkla bra.   

Jag kan konstatera att jag har en pigg upp i energifältet för att kunna byta miljö och flyga. Pappa var ju med som stöd, inte ett sådant aktivt stöd men ändå med. Passagen genom tullen gick prima. Det komiska i kråksången var när jag sedan på flyget såg två ungdomar hälla ut och dela på en hel mängd olika tabletter. Typiskt mig, att känna mig skyldig trots att jag inte gjort något fel medan andra inte har några som helst problem att busa.

När vi kom fram blev det frysbox läge i två dagar med hörselkopor på och mat i lägenheten. 

Sedan vaknade jag upp och kunde njuta av allt som Spanien har att erbjuda. Tapas, sangria, sol och havsluften. Umgås med pappa och hans umgänge då jag ville. Jag njöt av att vara ensam på stranden, marknaden och i lägenheten. Kunde fullständigt slappna av.

Väl hemma, väntade familjen och jag fick små pussar, små händer klappar och en härlig kyss! Mum is back in the house! 

Grön dag - Vila

Onsdag är min gröna dag. Grönt står för vila.

Äntligen är onsdagen här. Inga barn hemma, alla friska. Jag och katten Iris njuter av lugnet och tystnaden - tillsammans.
 Brasan sprakar och snön yr utanför fönstret. Njuter av dom små sakerna i livet som en skön pläd, doften från ett doftljus och Iris som spinner av mina klappar. 

Frysboxen

Yrsel=akut behov av vila

Ok, så händer det igen. Utmattad så in i bengen mycket att yrseln slagit till. Ja, det är i.a.f. ett väldigt effektivt sätt av kroppen att få mig att vila. Men det är ju så förbaskat tråkigt!

Återigen försöker jag tänka tillbaks på den gångna veckan...hmm var det mycket möten? Vad gjorde jag egentligen som sög musten ur mig?

Oftast leder reflektionen inte till mer än ett konstaterande. Nu orkar jag inget mer.

Så vad gör jag?

Jo, wourdfeud under fem timmar. Tystnad uppnås genom hörselkopor. Jag försöker vara ifred trots att det är söndag och alla är hemma. Går så där lagom bra!.. Men alla är vana vid fru/mamma som ibland blir extremt ljus,ljud och berörningskänslig.

Hmm kollade på tv4 morgon igår. Ett reportage som jag inte minns vad det handlade om, men ett ordval fick mig att reagera. Citat: ´han hamnade i frysboxen...´. Jag studsade till i soffan och vände mig till maken undrande. Han förklarade att de beskrev en människa som dragit sig undan. Så det kanske är det jag ska kalla det, dessa dagar då ALLA intryck bara går rakt in och jag behöver dra mig undan.

Nu går mamma in i frysboxen! Återkommer inom snar framtid!