Imorgon kommer UR Utbildningsradion hit för att intervjuva mellansonen om hur vår NPF familj skiljer sig från en så kallad ' normal' familj. Syftet är att sprida kunskap till andra barn.
När jag först fick frågan om vår familj ville vara med var min första respons att självklart. Dels för att jag tycker att syftet, att sprida kunskap och i och med det en ökad förståelse är viktig. Dels för att vi, i vår familj just nu har möjligheten att göra det. Även om dagar, veckor och månader flyger fram just nu fyllda med EVK möten, ADHD utredningar, dyslexi utredningar, läkarkontroller, socbesök och alla andra möten som bara måste ske så mår vi faktiskt bra!
När jag säger bra menar jag att vi har våra huvuden över vattenytan, jag och min älskade make. Visst så händer det att någon av oss får en kallsup av vanmakt då och då men vi reder oss. Vi letar efter det som faktiskt funkar och försöker att skratta åt allt extra strul som ibland öser ner. Barnen känner vårt stöd och är trygga.
Jag kan inte svara på vad som skiljer oss från en normal familj. Jag har och kommer aldrig att tillhöra en sådan. Det ska bli mycket intressant att få vara med om denna intervju och sedan få lyssna på resultatet. Jag hoppas att du följer med!
Jag har det! Kommit på det, menar jag. Jag är så förbaskat närsynt att jag inte ser helheten för alla detaljer som blir så STORA.
Ha, vilken lättnad ! Jag måste backa några steg bakåt. Inte alltför många, utan några stycken så att jag fortfarande kan se detaljer utan att förlora helhetsbilden. Jag känner en lättnad över denna insikt eftersom dom senaste dagarna fyllts av oro i detaljnivå över mellansonens läs och skrivsvårigheter. Jag fick ett omfattande utrednings matriel från hans logoped på mail. Där stod tydliga rekommendationer och åtgärder. Jag har läst, grubblat och försökt förstå vad exakt detta betyder. Vem som ska göra vad ? Vilka program behöver vi installera? Sedan detta detaljfokus som gör att jag synat varenda liten siffra i utredningen.
Imorgon har vi ett möte med hans logoped och skolan ska ta del av informationen. Nu när jag backat några steg inser jag att vi kommer att få hjälp i genomförandet av insatser. Hjälp från dom som arbetar med detta dagligen.
Jag andas ut och låter tiden gå. Jag andas in och inser att jag ibland går händelserna i förväg.
'Mamma varför tittar du på samma program om och om igen? Blir det aldrig långtråkigt? '
Nej, tänk för att det inte blir det svarar jag då. Mammas hjärna är trött och orkar inte ta in massa nya intryck.
För så mår jag just nu- trött, utmattad och väldigt missnöjd med hela min livssituation. Hur kommer det sig att jag är så förbaskat skör? Att jag inte ens klarar av en vardag som mamma och hundägare. Jag är förbannat less på att hamna här i återvändsgränden gång på gång.
Förra månaden var så bra. Jag utmanade mig själv och kände att jag växte som människa och ökade min bekvämlighets zon. Jag var på kryssning, konsert, började på en hundkurs och startade med att promenera tillsammans med andra hundägare. På hemmaplan blev jag inspirerad av våren och vårstädade hela huset. Planterade penséer som nu tappert kämpar under ett lätt snötäcke.
Jag tror nog att jag skulle ha kunnat fortsätta att må bra om jag bara fått vila ut ordentligt. Nu är det inte möjligt då jag upplever en stress gällande min mellanson som är 10 år. Hans ADHD utredning tyder på att en diagnos kommer att ställas och att han kan vara hjälp av att medicinera. Han har också läs och skrivsvårigheter vilket gör skolarbetet väldigt mödosamt. Jag finns med honom hela tiden och stödjer honom och fixar men oron och sorgen tär på mig.
Jag som alltid brukar ha förmågan att se något positivt i det mesta är nu mest pessimistisk och ledsen. Det är då jag sluter mig under mitt kedjetäcke i soffan tittandes på Bones. Verkligheten är alltför komplicerad och jag gömmer mig för en stund.
