Tystnad råder

Jag har känt en viss ängslan över att inte kunna komma ner i varv. Idag har jag äntligen lyckats och det känns så skönt att kunna vila utan tusen miljoner tankar och projekt på gång. Har tillfälligt landat med fötterna på marken och gjort saker för min skull. Avbokat min tid hos sjuksköterskan för att jag helt enkelt inte orkar att byta miljö idag. Jag har tagit korta promenader med min hund, duschat hur länge jag vill utan avbrott, målat naglarna med fem olika slags lack och låtit dom torka helt innan jag rört mig överhuvudtaget.

Ibland , eller på senare tid nästan jämt, händer allt så fort att jag slits mellan att ta hand om barnen, min man, katt och hund utan att jag själv lyckas få tid att sortera intryck eller att prioritera rätt. Vanligtvis finns det utrymme till detta på dagarna men när lov, studiedagar , läkarbesök och sjukdomar avlöser varandra så krymper min egen tid radikalt. Jag tror att det är på grund av den minskade tiden till återhämtning som gör att min sömn inte varit den bästa senaste tiden. Jag har mardrömmar, svettas och är många gånger tvungen att gå upp en stund för att bryta snurrandet.

Jag har accepterat det faktum att det inte finns en normal vardag i min familj alltid är det något. Ändå önskar jag att några dagar framöver kan vara lite mer stilla och beräknade så att min själ får en stunds ro.

Önskar Er alla en härlig fredag.
Må väl C

UR Hemma hos oss

Här är länken till min sons intervju av Utbildningsradion UR.se. Det är ett av programmen som är barn som berättar för andra barn hur det är att leva i en familj med funktionshinder.
Hemma-hos-oss-Eric

Tre av fem med diagnos

Blandade känslor när Lillis fick sin ADD diagnos idag. Han har som mellanbarn varit den som vi sett som mest 'normal'. Hemskt, när jag tänker efter för vad innebär det att vara normal? I det här fallet en pojke med ett stort behov av att vara till lags och inte ta för mycket plats. 

Så efter att hans remiss skickats från den ena till den andra vårdgivaren fick vi idag diagnosen fastställd. ADHD huvudsakligen bristande uppmärksamhet, d.v.s. ADD. Jag är förvånad men samtidigt lättad. Nu finns det möjlighet för en anpassad skolgång där fokus ligger på hjälpmedel. Han behöver inte känna sig dum för att han inte minns alla detaljer som dom andra barnen gör. Arbetsminnesträning kan starta. Vi får möjligheten att pröva medicinering och se om hans hjärna kan hålla sig vaken även under långa tråkiga lektioner.

Vi fick dom obligatoriska informationsbladen och vi kunde med en blick utbyta att vi kan redan det här. Vi behöver inte informeras. Been there - Done that. Först med äldsta sonen och sedan med mig själv. Gått på föreläsningar. Plöjt igenom böcker. Sökt information på nätet. Oroat sig och haft sömnlösa nätter.

Skillnaden mellan Lillis och oss två andra som även har Aspergerssyndrom är i sammanhanget oändlig. Det gör mig lätt om hjärtat , att han inte har våra svårigheter och på det sättet är han väl mer 'normal '. Han är familjens diplomat och är flexibel och har alltid nära till skratt. Han är en enkel, anpassningsbar, rolig, omtänksam, kreativ älskad unge med hela världen för sina fötter. Dessutom går han i en skola med resurser att hjälpa honom. Dom bryr sig, vi bryr oss och han kommer att landa mjukt när han accepterat sin diagnos . Vilket inte borde vara alltför svårt eftersom ADHD redan är ett signum för familjen annorlunda.

Ibland tar livet en helt ny vändning . Idag var en sådan dag. När vi blev tre i familjen med ADHD.

Glitter och glamour

Vilket bröllop vi fick äran att delta i. Min väninnas kurdiskabröllop var verkligen en show med dans, glitter och glamour.

Vi var nog lite som fyra vilsna pingviner i Saharas öken, som dom enda svenskarna på bröllopet men trots det kändes vi varmt välkomna. Min väninna var fantastiskt vacker i sin bröllopsklänning och gästerna glittrade i dansen med henne. Vi dansade en slags ringdans, ja vi dansade efter bästa förmåga denna kurdiska dans som varade i fem timmar. Mellan dansen serverades massor av små rätter, meze som smakade mycket gott. Borden var dekorerade av mina bordsdekorationer vilket gör mig väldigt stolt. Barnen var välkomna och anammade den nya kulturens dans och mat väl. Stämningen var på topp utan någon alkohol överhuvudtaget. 

När det var dags att åka hem var det med ett leende på läpparna. Vi går gärna på fler kurdiska bröllop. 

Ett kurdiskt bröllop

Glitter, glitter och mera glitter! Vi är inbjudna till min kära väns bröllop, ett kurdiskt bröllop och det ska bli fantastiskt roligt! 

Jag har alltid dragits till människor från andra kulturer , genuint intresserad av deras traditioner och livsöden. Första gången jag hade en vän från en annan del av världen var jag sju år och hembjuden  till min Argentinska vän Maria. Jag minns hennes hem med varma glada färger och hennes härliga pappa. Dom bjöd på granatäpple, något jag aldrig tidigare smakat men som jag gärna ville göra igen. Det var gott, nytt och spännande. 

Ett budskap som jag vill ge mina barn är just detta. Ha ett öppet sinne för allt och alla slags människor. Det kommer att berika ditt liv oändligt. Jag vet inte vem jag skulle vara idag utan detta mångfald av människor jag fått möjligheten att lära känna.  Tänk vad tråkigt allt skulle vara om vi människor är just olika.

I slutet av maj gifter sig en av mina bästa vänner. Vi är hedersgäster på ett kurdiskt bröllop och jag längtar efter att få klä mig vackert och damma av strassörhängerna! 

Vad är NPF?

Idag är det åter dags för Jenny Bergman från UR, Utbildningsradion att komma hem till oss för att träffa mina killar.  

Detta ska vara det sista tillfället om all teknik fungerar som den ska. Förra gången var inte äldsta sonen med, men idag är det påsklov och det är bara vi tre hemma. Med andra ord tillräckligt lugnt för att kunna nå fram och förhoppningsvis skapa en bra kontakt. Syftet är att sprida information om hur det är att leva i en NPF familj jämfört med en ' normal' familj. Det ska bli väldigt intressant och se om det lyckas. Det är i alla fall väldigt viktigt att sprida kunskap om NPF det vill säga neuropsykiatriska funktionsnedsättningar / diagnoser, som exempelvis ADHD, Autism och  Aspergerssyndrom. 

Till hösten väntas radioprogrammet att vara klart och jag kommer självklart att dela det med er här på min blogg! 

En 'normal ' familj

Imorgon kommer UR Utbildningsradion hit för att intervjuva mellansonen om hur vår NPF familj skiljer sig från en så kallad ' normal' familj. Syftet är att sprida kunskap till andra barn. 

När jag först fick frågan om vår familj ville vara med var min första respons att självklart. Dels för att jag tycker att syftet, att sprida kunskap och i och med det en ökad förståelse är viktig. Dels för att vi, i vår familj just nu har möjligheten att göra det. Även om dagar, veckor och månader flyger fram just nu fyllda  med EVK möten, ADHD utredningar, dyslexi utredningar, läkarkontroller, socbesök och alla andra möten som bara måste ske så mår vi faktiskt bra! 

När jag säger bra menar jag att vi har våra huvuden över vattenytan, jag och min älskade make. Visst så händer det att någon av oss får en kallsup av vanmakt då och då men vi reder oss. Vi letar efter det som faktiskt funkar och försöker att skratta åt allt extra strul som ibland öser ner.  Barnen känner vårt stöd och är trygga. 

Jag kan inte svara på vad som skiljer oss från en normal familj. Jag har och kommer aldrig att tillhöra en sådan. Det ska bli mycket intressant att få vara med om denna intervju och sedan få lyssna på resultatet. Jag hoppas att du följer med! 

En närsynt Aspie

Jag har det! Kommit på det, menar jag. Jag är så förbaskat närsynt att jag inte ser helheten för alla detaljer som blir så STORA.

 Ha, vilken lättnad ! Jag måste backa några steg bakåt. Inte alltför många, utan några stycken så att jag fortfarande kan se detaljer utan att förlora helhetsbilden. Jag känner en lättnad över denna insikt eftersom dom senaste dagarna fyllts av oro i detaljnivå över mellansonens  läs och skrivsvårigheter. Jag fick ett omfattande utrednings matriel från hans logoped på mail. Där stod tydliga rekommendationer och åtgärder. Jag har läst, grubblat och försökt förstå vad exakt detta betyder. Vem som ska göra vad ? Vilka program behöver vi installera? Sedan detta detaljfokus som gör att jag synat varenda liten siffra i utredningen. 

Imorgon har vi ett möte med hans logoped och skolan ska ta del av informationen. Nu när jag backat några steg inser jag att vi kommer att få hjälp i genomförandet av insatser. Hjälp från dom som arbetar med detta dagligen. 

Jag andas ut och låter tiden gå. Jag andas in och inser att jag ibland går händelserna i förväg. 

Bones 24 - 7

'Mamma varför tittar du på samma program om och om igen? Blir det aldrig långtråkigt? ' 

Nej, tänk för att det inte blir det svarar jag då. Mammas hjärna är trött och orkar inte ta in massa nya intryck. 
För så mår jag just nu- trött, utmattad och väldigt missnöjd med hela min livssituation. Hur kommer det sig att jag är så förbaskat skör? Att jag inte ens klarar av en vardag som mamma och hundägare. Jag är förbannat less på att hamna här i återvändsgränden gång på gång. 

Förra månaden var så bra. Jag utmanade mig själv och kände att jag växte som människa och ökade min bekvämlighets zon. Jag var på kryssning, konsert, började på en hundkurs och startade med att promenera tillsammans med andra hundägare. På hemmaplan blev jag inspirerad av våren och vårstädade hela huset. Planterade penséer som nu tappert kämpar under ett lätt snötäcke.

Jag tror nog att jag skulle ha kunnat fortsätta att må bra  om jag bara fått vila ut ordentligt. Nu är det inte möjligt då jag upplever en stress gällande min mellanson som är 10 år. Hans ADHD utredning tyder på att en diagnos kommer att ställas och att han kan vara hjälp av att medicinera. Han har också läs och skrivsvårigheter vilket gör skolarbetet väldigt mödosamt. Jag finns med honom hela tiden och stödjer honom och fixar men oron och sorgen tär på mig.

Jag som alltid brukar ha förmågan att se något positivt i det mesta är nu mest pessimistisk och ledsen. Det är då jag sluter mig under mitt kedjetäcke i soffan tittandes på Bones.  Verkligheten är alltför komplicerad och jag gömmer mig för en stund. 

Halvtid

Halva sportlovet har passerat och jag ligger på soffan och vilar. Humöret är på topp för vi ha haft ett bra lov såhär långt. Kraften börjar dock att sina.

Familjen har åkt en 12 timmars kryssning till Åland med Vikingline. En riktig utmaning för en familj med två Aspies men vi lyckades ha en riktigt trevlig familjetur. Vi vilade i hytten och hetsade inte upp oss över små humörsvängningar. Vi spelade kort, dansade, åt gott och njöt av tiden tillsammans. Härligt att minsta barnet snart fyller 5 år och att vi snart inte har något småbarn längre. Jag minns min panik känsla när mellan sonen skulle fylla fem. Känslan av att inte vara klar med småbarns åren och längtan efter en dotter. Nu känns min familj komplett. Man, tre barn , en katt och en hund. 

Jag och maken träffade mellan sonens utredande psykolog som nu sammanställt ADHD testerna. Hon konstaterar att han har problem med sina exekutiva funktioner och att han troligtvis uppfyller kriterierna för en ADHD diagnos. Utredningen är nu skickad till BUP och ett skolmöte nalkas. Trots att vi väntat oss detta känns det tungt. 

Idag var jag på bio med kidzen och vi har det trevligt. Brorsorna är inne i en bra fas och har riktigt kul tillsammans. 

På fredag har min bror sin första permission , dock bevakad men ändå härligt. Barnen och Charlie, vår hund får äntligen träffa honom. Det var 1 år och tre månader sedan. Tiden går fort. 

Jag håller tummarna att sportlovet fortsätter som det startat! Jag tar alla tillfällen att vila min lilla hjärna. 

Introvert

Efter att ha sovit mer än någonsin, stängt av all input, vilat, njutit av tystnaden och ensamheten kom kraften tillbaka. 

Ibland glömmer jag bort mina autistiska drag och dess behov. Jag tror att jag fungerar som alla andra och inte behöver någon särbehandling, men det är just då det slår tillbaka på mig igen och jag blir så där dunder, super ultra matt. Faktum är att mitt behov av egen tid, min egna sfär är livsnödvändig och har alltid funnits där. När jag växte upp låg jag timtals i min säng lyssnades på musik eller pysslade med något. Ensam. Jag gör det fortfarande i trädgården, i sängen eller bara vara i stillhet. Detta är ett nödvändigt beteende. Jag behöver mycket mer tid att sortera mina intryck än andra människor. Det är när intrycken blir fler än vilan jag sluter mig och blir en introvert person. 

Nu har jag återvänt till livet och det stundande sportlovet med mina älskade barn. 

Årstidsdepression

Nu har den återkommit min älskade sons årstidsbundna depression. Trött, retlig, ledsen, ångest och hopplöshets känslor. Tänk om forskningen kommit längre och vi slapp dessa depressioner med hjälp av ett mirakelpiller. En hjärnscanning senare och vips visste dom lärda exakt vilket ämne som skulle tillsättas för att uppnå välmående igen. 

Nu är vi i inte där ännu utan vi trevar fortfarande i mörkret efter hjälpmedel, dvs läkemedel som funkar. Jag vet att det finns så mycket åsikter om barn som äter antidepressiva, vuxna också för den delen, men dom har nog inte en jäkla aning om hur man som mamma känner när ens barn tappar livslusten och skadar sig själv. Eller har sådan ångest att han bara sitter och skakar i soffan. Vem ska behöva må så? 

Jag vet att det är något som är defekt i min hjärna, min mammas, min brors och ett av mina tre barn som gör oss extra känsliga för att drabbas av depressioner. Jag kämpade i 36 år på tusen miljarder olika sätt för att få ro, slippa ångest och depressioner. Alla alternativa metoder utom piller vilket ledde till att min hjärta brann ut. Utbränd hjärna .Den långa resan mot rätt diagnoser och rätt mediciner började och det hat varit en låååång resa men nu kan jag innerligt säga att jag skulle inte vilja leva en enda dag utan mina piller. Jag lever i nuet, jag har ingen ångest, jag tänker mig för och jag åker inte en känslomässigberg och dalbana genom livet.

Varför skulle jag då inte förespråka att även min älskade son får möjligheten att hitta en medicinering som fungerar för honom? 

Imorgon är det jag som kontaktar hans läkare för rådgivning och förhoppningsvis en medicin justering. Sedan får vi vänta på vårens solstrålar och den kommande vårens läkande krafter. 

Måndag och tystnad råder

Hemskt att medge det men just nu går min fyraåriga dotter mig och resten av familjen på nerverna. Denna lilla kavata tjej går lös likt en orkans vindstyrka genom huset. Låter, trotsar, hoppar, studsar, busar och så fortsätter det i det oändliga. Måndag morgon är så välkommen.

Jag vill verkligen inte sätta en stämpel på min lilla tjej genom att göra en utredning om ADHD, men samtidigt kanske hon och vi verkligen behöver hitta på sätt att få lugnt. Som det är nu flyr familjen åt olika håll för att få någon minuts lugn ifrån henne. Hyperaktiv och impulsiv så in i norden. Det är min lilla flicka det.

Idag tog vi oss till simhallen, jag mellansonen och morfar. Vilket bra intiativ! Det var knappt en människa där, lugnt och skönt. Jag hoppas att vi startat en positiv vana. Jag har fått fysisk aktivitet på recept FAR mot min depression och betalade bara halva priset.

Sedan var jag på ljusterapi och passade på att skissa på min nya tatuering. Spännande! Har väntat så länge på det rätta tillfället och känner att jag är där nu. Jag mår hyfsat och har kommit vidare efter senaste årens tumult och identitetskris så står jag här nu, med båda fötterna på jorden och är lycklig.

Midnatt råder, tyst det är i husen....Längtar till jul. Det kanske blir pepparkaksbak ikväll? 

Jag är en Lejonmamma

Igår var vi på läkarsamtal på mellansonens skola och jag kan bara konstatera att jag är en beskyddande, omhuldande och stark Lejonmamma!

Min lilla kille, kanske inte så liten längre med sina 10 år, upplever en sådan inre stress över sin tillvaro att kroppen sagt ifrån. Symtom som depression, oro, rastlöshet, urinvägsinfektion, magont och sömnlöshet har infunnit sig. En kille som alltid har tuffat på i sitt tåg glad, positiv och hjälpsam gråter nu och är stressad. Han har bytt skola och börjat mellanstadiet. Det är mycket läxor och mycket att hålla koll på. Han är så förbaskat lik mig i det avseendet att han alltid kommit i skymundan då storebror tagit allt utrymme med sina utbrott och sina behov. Nu är det slut på det! Mellansonen är också i behov av omvårdnad och samtal. 

Vilken underbar läkare vi träffade på skolan. Hon var lugn, inkännande och sa allt det jag ville höra. Vi ska se om sonen har dyslexi, då vi har det i familjen och dessutom ska han få träffa någon på BUP för att kolla om även han har ADHD. Jag är toppen nöjd med det! Inte att han kanske har en diagnos utan att jag är em Lejonmamma som ser till varje barns behov. 

Jag är stolt över mig själv och över min familj som värnar om varandra. 

Att vara mamma

Att vara en mamma med egna NPF diagnoser och depression är inte lätt. Jag försöker leva efter devisen ' Hjälp dig själv för att sedan hjälpa dina barn'. Om inte jag är stark så faller allt. 

Jag behövde vila igår, jag var vresig, slut på tålamod i PMS följetåg. Maken var borta och ansvaret låg på mig och endast mig. Såklart att det flippade ur. Äldsta sonen fick ett utbrott, mellan sonen bröt ihop utav utmattning och lillasyster som vanligtvis för all uppmärksamhet skrek rakt ut av frustration. Där var jag, i mitten av allt detta kaos och återigen kommer mina behov att bli satta på vänt. Något som jag naturligtvis accepterar. Jag älskar och värnar om mina barn till hundra procent. Haken är bara att jag vet att snart kommer jag inte orka lägga i en ny växel för att finnas tillhands. Jag är rädd för väggen, utmattning och sjukhusvistelse. Been there - Done that

Hursomhelst så är det då torsdagskväll och tumulten är ett faktum. Det som oroar mig mest är min mellan son som är tio år. Han är en underbar kille med glimten i ögat och en stor social förmåga. I höstas började han på en ny skola, Internationella Engelska skolan , vilket inneburit en helt annan skolmiljö. Mycket ansvar läggs på eleven och många är dom timmar vi suttit med läxor. Jag vill finnas till för honom och prioriterar det. Vi poppar popcorn, tänder ljus och han får välja en film vi ser på jag och barnen. Det är mysigt och vi bestämmer att han ska vara hemma imorgon och chilla. Vi ska till skolan för ett tidigare bestämt läkarbesök. Det kommer lägligt för han har ont i magen, ont när han kissar och har sömnsvårigheter. Jag funderar på om han har ADHD light ....finns det? Nu är det bestämt att vi ska gå till botten med detta och ta reda på vad det är som stressar honom.

Att vara mamma är inte lätt. Dina egna behov kommer långt ner på listan. Det händer plötsliga oväntade händelser och du måste ta nya beslut, ändra planer och vara flexibel. Jag klarar det men det tar musten av lilla Aspien-jag. Samtidigt får det inte glömmas att dessa tre individer, mina älskade barn är ljuset i mitt liv och glädjen. 

En heldag för mig själv

Måndag morgon och tystnaden i huset är påtaglig och njutbar. Äntligen ensam. Det är bara Charlies smaskande på sitt tuggben och diskmaskinens dova brus som hörs. In genom mina skira gardiner skiner solen och jag ser fram emot en promenad i den svala höst luften. 

Vilken vecka det har varit denna höstlovs vecka. Fullfart, är bara förnamnet men mycket har varit roligt också. Det är bara det att jag blir så trött och sinnes känslig när jag hela tiden utsätts för stimuli.  Tillsist orkar hjärnan inte filtrera någonting utan allt går rakt in. 

Den som är intensivast hemma just nu är lilla syster . Vi har haft några månader då allt bara fungerat. Nu är en ny trots/ jag kan själv / jag bestämmer / jag busar period inledd. Den startade i helgen då jag redan var trött efter en veckas Höstlov. Hon är aldrig tyst. Hon är aldrig still. Hon kräver 100% uppmärksamhet. Det är som att ha en tornado hemma då hon far genom huset. Jag kommer på mig själv att bara kommunicera nej, sluta, ta det lugnt, skärp dig, lyssna på vad jag säger o.s.v. Som den enda kommunikationen hon får höra. Hon slår sig på saker ideligen under hennes framfart. Hela kroppen är full av blåmärken och rivsår. Min lilla tjej, jag älskar henne så mycket! Det gör mig orolig för att även hon har ADHD, men än så länge låter vi henne vara outredd och bara vara ett fyraårigt energiknippe med stark vilja. 

Just nu i denna stund är allt lugnt och stilla och jag är tacksam över denna heldag för mig själv. 

Höstlov med barnen

Så var det dags för höstlovet, och likt föregående år är det jag och grabbarna som ska hitta på något skoj. Precis som förra året går jag på ljusterapi på förmiddagarna för att hålla min depression i schack. Tycker i och för sig att jag mår ganska bra nu vet ändå att kraften inte kommer att räcka hela veckan. Jag måste planera in vila. Kanske kan jag vila under dom två timmar som ljusterapin varar? Det beror helt på vilka som delar rummet med mig för ibland är människor så pratsugna. Jag vill kunna bläddra i en tidning och dricka mitt Tea och njuta av ljuset under tystnad. 

Min ambitionsnivå inför lovet är ganska hög då jag vill att grabbarna får se och uppleva något mer än vad datorerna har att erbjuda. Vi kommer inte att resa bort någonstans men att gå på bio, åka och bada och vi planerar även en Halloween fest med nära vänner. Det kommer bli mysigt att få ta det lugnt med dom och inte behöva stressa på dom på morgonen. 

Jag önskar alla ett trevligt Höstlov och ett Halloweenfirande med mycket läskigt godis. 

Livet märks och tar plats

Helgen avslutades med en date med älsklingen , riktigt mysigt och så välbehövligt att få prata utan avbrott eller varför inte vara tysta utan avbrott... ;)

Ibland kommer hjälpen från ett nytt håll kanske från någon som man inte trodde hade viljan eller modet det krävs att ansvara för vår ADHD/ autismspektrumtillstånd flock, det vill säga våra barn och vår katt och valpen Charlie. Vi ställde frågan om barnvakt och svaret blev JA. Hmm, tänk vad lätt det är att glömma en helg utan tid för aktiv, närvarande kärlek när man tilldelas möjligheten att bara vara för oss själva en stund. Ha en date. Me like

Nu är det söndag kväll och den 1 september och en ny vecka är på gång. Livet leker, livet märks och tar plats men ikväll är barnens kläder vikta inför morgonens tidiga timme. Kallas anpassning till livets prövningar. 

Tunnelseende

Igår när hela familjen studsade runt i köket för att fixa popcorn fick jag tunnelseende. Varför? Mina sinnen fick inte utrymme att sortera alla intryck, så är det att ha Aspergers syndrom. 

För mig finns inga filter. Min hjärna kan inte avgöra vilken information som är den viktigaste. Allt går rakt in samtidigt. jag måste tänka aktivt på det jag ska göra. Jag beslutar mig för att poppa popcorn i micron. Min hjärna fokuserar på att hitta popcorn påsen. Jag ser den, tar den och ska just till att lägga in den i micron då ett Nej hörs. Jag avbryts då i mina tankebanor och ser en förnärmad tioåring framför mig. Han säger:- Men mamma, varför tar du popcornpåsen ur handen på mig? Man tar inte saker ur handen på folk! Jag skulle ju poppa popcornen.

Jag ber om ursäkt och säger att han har rätt. Min hjärna kan inte prioritera rätt. Det var inte min mening att ta över. Jag sätter mig i soffan och väntar på att bli serverad popcorn. Dessa dagar som kallas semester är så vansinnigt intensiva med alla runtomkring mig hela tiden. Det är dubbla känslor, för jag älskar att umgås med mina barn samtidigt som det tar otroligt mycket energi.  Det blir bara för mycket när alla kommer samtidigt och jag blir stressad. Tack och lov att Ritalin finns som gör att min inre kaos upplevs som ett lugn. Allt blir klarare och jag får förmågan att ta ett steg tillbaka, för att ta ett prioriteringsbeslut. Nu äter jag inte den medicinen på kvällen, därav kaos i hjärnkontoret av alla intryck. 

Tidsaspekten av denna semester är något jag påminner mig själv om varje dag. Snart är vi inte lediga tillsammans längre och nästa sommar är så långt borta. Så jag vilar mitt på dagen för att hålla mig flytande. För hursomhelst så har jag en fantastisk familj med en jäkla massa energi och vilja och det är inte alla som har det! Tacksam är vad jag är trots stunder av tunnelseende. 

Drog i aktivitets bromsen

Idag har varit en vilodag. Jag är matt, tjurig och i STORT behov av egen tid. Min asperger har verkligen fått social overload och vill att jag tar med mig Charlie till urskogen. Vi behöver varken telefon, TV eller dator. Bara vara.

Det går till en gräns detta med närhet och social kontakt. Min dotter som snart blir fyra är min absoluta älskling, men efter flera dagars intensivt pratande, argumenterande, gråtande och fysisk närhet så säger hela min kropp och mitt sinne Låt mig vara! Detta ger mig dåligt samvete men samtidigt vet jag att om jag inte får tid för mig så går jag sönder.

Det har hänt så mycket bra den sista tiden och jag mår bättre än på flera år. Jag har inte haft möjligheten att stanna upp och städa i hjärnkontoret för att lägga dom nya pusselbitarna på rätt plats. För att kunna göra det behövs tid, vila och möjlighet att fritt skapa i trädgården eller fotografera. Utan familjens krav på min närvaro. Det är dock bara lillasyster som inte lämnar mig ifred. Hon är för liten för att förstå. 

Jag har dragit i aktivitets bromsen och har slutat svara i telefonen. Men idag ville telefonen aldrig sluta att ringa och det gjorde att jag till sist svarade. Där på andra sidan luren var min älskade bror. Vi har inte pratat med varandra sedan december förra året då han blev häktad. Det gjorde mig väldigt glad och så roligt att berätta för honom att vi just nu mår ok. Jag fick också möjligheten att berätta om Charlie, vilket han redan visste men ändå. Jag vet att han kommer att gilla honom när dom ses. Han är en riktig hundmänniska. Brorsan har dömts till tre års fängelse och han hoppas få permission till hösten. 

Att stanna upp och härbärgera alla intryck är livsnödvändigt för mig. Skapa ordning i kaoset är nödvändigt. Även om kaoset just nu består av väldigt många bra saker.