Jag valde att prata

Familjen hade en tuff tid efter äldsta sonens utbrott och makens frustration som visades i ilska. Jag valde att släppa ut mina känslor till en nära vän och jag stod stark under konfliktens gång.

Jag är förbaskat stolt över mig själv. Under det kaos som rådde under ett par dagar efter att sonen polisanmält min man för misshandel var mitt huvud iskallt och klart. Mitt sinne var inte grumlat av hysteriska känslor, oro för framtiden eller sorg. På något sätt visste jag att jag skulle komma ur detta med båda fötterna på jorden tillsammans med mina barn.

Huruvida det rörde sig om misshandel eller inte kan inte jag avgöra. Att stoppa en son som väger 80 kg från att slå sönder hela huset kräver ett stort motstånd, vilket naturligtvis uppfattas både skrämmande och hårdhänt. Åklagaren har lagt ner utredningen och vår handläggare på soc vet hur mycket vi engagerar oss i våra barn.

Min man går i samtal på Aspergercenter för att förstå och acceptera sonens svårigheter. Han pratar säkerligen om mig också. Trots att vi levt tillsammans i 20 år finns det säkert saker som är svåra att förstå för honom. Vad vet jag?

Det jag vet, är att jag lovat mig själv att aldrig någonsin går med på att mina barn ska få leva i samma förnekelse som jag växte upp i. Den tryckande tystnaden som uppstod, när det hänt något ofattbart jobbigt och allt kvävdes av denna tryckande tystnad. Jag kommer aldrig att acceptera alkoholism, överdriven ilska eller obearbetat frustration i min familj.

Tack du fina vän, som gav mig stöd och fick mig att lita på mitt eget omdöme och valde att stå upp för mig själv och de värderingar jag har. Tack min älskade, trofasta man som även han landade med båda fötterna på jorden

Hålla andan

Ibland vill man bara hålla andan. Låta alla känslor vara kvar, instängda i kroppen outtalade , värkande och bedövande. 

Jag är djupt besviken på den vanliga människans sätt att fungera. Denna helg har en vän, nyligen fått det förtroendet, visat sig sätta sig själv och sina egna behov framför ord hon lovat. Min man var borta i fem dagar och hon skulle hjälp till. Tydligen väldigt lätt att lova men betydligt svårare att genomföra. Nu smsar hon och undrar om jag kan hjälpa henne med hennes CV. 

Jag uppfattas tydligen som en dum åsna? Vad vet jag ? Det jag vet är att det gör ont , ont ända in i märgen och därför är jag tyst. Tyst och sviken. 

När min man väl kom hem igår, saknad och längtad efter,  är han ett vrak. Jag fixar  ett bad till honom, lagar mat han gillar och sedan kan han inte hålla sitt humör i schack. Han och äldsta sonen råkar i sådan dispyt att jag ringer polisen för att få stopp på deras slagsmål. 

Där sitter jag återigen med mina två andra barn och vår hund och önskar att människor skulle kunna vara lite mindre Ego, stolta och trångsinta och faktiskt leva på ett sådant sätt som gör dem stolta över sig själva. 

Jag vet att jag dömer människor hårt, men dom människor jag valt att tagit till mig förväntar jag mig det allra bästa av. Vilket även gäller dom förväntningar jag har på mig själv. Att vara en bra människa. 

Kanske ska jag träffa en vän och berätta om allt detta, eller så får det vara osagt. Endast denna text är beviset för vad och hur jag känner. 

Ibland räcker inte kärlek...

När vet man att man har gjort allt som är möjligt att göra och det är dags att ge upp? Hur kan man överhuvudtaget släppa taget om sitt barn som man vakat över sedan graviditetsbeskedet?

Jag minns en nyårsafton som firades hemma då jag var 13 år. Vi hade gäster och jag hade precis bäddat ner mig i sängen och lyssnade på musik. Jag hade fått en ny kompaktstereo i julklapp som nu gick varm dygnet runt. Mitt rum var  min trygghetszon. Här var allt ordnat på mitt sätt. Tryggt och väldigt mycket sötare än resten av lägenheten. Plötsligt hör jag bråk utanför dörren och jag förstår att det är min storebror som kommit hem. Bråket excellerar och jag höjer volymen och vill få bråket att försvinna. Det gör det inte. Istället öppnas dörren och min pappa kommer in och säger att brorsan håller på att slå sönder hela hemmet. Han sätter sig på min sängkant och slår med darrande hand numret till polisen.

När polisen väl kommer har brorsan redan stuckit. Barfota med blödande fötter. Han hade slagit sönder ett glasbord och sedan fortsatt slå sönder rummet med glasskärvor på golvet. ADHD arg. 

Jag tar mig in i köket där mamma sitter hopkrupen i en stol och gråter medan en av gästerna säger
' Han behöver bara kärlek .' 

Efteråt säger mamma till mig, att är det något brorsan har fått så är det kärlek. Det är så lätt att ha åsikter, om varför ett barn inte mår bra eller vad som är bäst att göra när man aldrig ens varit i närheten av någon som är ADHD arg! 

Det gör så förbannat ont när jag tänker på detta minne och drar paralleller till min son. Han med ett hjärta av guld och en sådan känslig själ  som vi krigat för i tolv år nu. Vår förstfödde son. Kanske är gränsen nådd nu? Kanske vi måste släppa taget och hålla tummarna att han landar mjukt. Jag vet inte. Fram till dagens datum, har jag när maken sagt att vi måste hitta ett alternativt boende till honom sagt tvärt nej. Att i sådana fall flyttar jag med honom. Men jag är mamma till två barn till och jag älskar min man. Jag vill inte lämna dom. 

Vilken tur att inga beslut måste tas idag! För idag har han landat mjukt hemma hos sin mormor och min mamma. Min älskade lilla mamma, du skulle bara veta hur mycket jag förstår dig nu! Ibland räcker inte bara kärlek. 

Svart dag

När känslorna tar över. En sådan dag har det varit idag. Tappat farten, viljan och lusten att komma vidare mot ...ja det var just det! Vidare till vadå?

När jag startade denna blogg ville jag på ett ärligt och humoristiskt sätt beskriva min vardag. 

Fel nr. 1 vardagen har fortfarande inte infunnit sig!

Fel nr. 2 svårt att vara humoristiskt när man är redo att ge upp!

Svart dag idag. Självklart mycket på grund av gårdens möte med LSS handläggaren, vilket var ett bra möte men som drog upp allt till ytan. Det faktum att jag inte får ens de enklaste vardagliga saker att fungera längre. Sorg, är det jag känner. Hopplöshet, för när ska det bli bättre? 

Inte nog med det så blev jag och maken osams igår! Det händer väl alla par att man bråkar och oj vad vi har bråkat. Nu förtiden brukar vi inte bråka men ibland så blir det kommunikations problem. Hårda ord är det värsta jag vet och dom sitter fortfaranden kvar som vassa taggar i bröstet. 

Kan motivationen till livet ta slut? 

Dagen har jag ägnat åt min älskade trädgård. Beskärt rosorna, lite busigt av mig då björken fortfarande inte fått musögon och myst i solen med älskade katten Iris. Jag har låtit pojkarna spela dator trots sol hela eftermiddagen. Sedan har diskberget fått stå kvar till maken kommer hem. 

Idag var en sorgens dag. Ibland springer den ikapp mig-sorgen över ett förlorat fungerande! Jag höll ihop ganska bra väldigt länge....för länge och nu behöver jag vila.