Allt på en enda gång...

Att byta medicin är inte lätt, när man sedan blir sjuk, barnen blir sjuka och uteblivet boendestöd så blir tillvaron lätt kaotisk. Jag har svårt att känna av min kropp och veta vad som är symtom av stress, förkylning eller biverkningar av den nya medicinen.

Idag har jag iallafall lovat min sjuksköterska att ta Concerta i några dagar till, håller tummarna för att dessa bjuder på lugn och ro så att jag kan uppleva medicinens effekter mer objektivt. Om jag sedan märker att det inte fungerar så finns det andra ADHD mediciner att pröva. 

Tills dess tappar jag upp ett bad och ANDAS 

Ritalin till Concerta

Under onsdagens läkarbesök bestämdes att jag ska byta ut Ritalin mot Concerta. Jag har länge velat prova en annan slags ADHD medicin och nu är det alltså dags. 

Modigt av mig som avskyr förändringar. Mina mediciner har blivit mitt halmstrå till ett fungerande tillvaro. En tillvaro utan ångest, känslomässig berg och dalbana och hyperaktivitet. Nu är det bara ADHD medicinen som ska bytas ut så jag hoppas på att det fungerar. 

När jag provat i tre dagar enligt följande 36+18, 36+18 och idag 36+36 mg så märker jag en klar förbättring under sen eftermiddagen och kvällen. Jag är mycket mer fokuserad och vaken än med Ritalin. Det är inte så konstigt eftersom Concerta har en längre verkan . Finner detta mycket positivt. Jag kanske kan bli en kvällsmänniska ? 

För en person som knappt tagit en Alvedon vid huvudvärk,  är min hjärna idag ett enda virrvarr av kemiska reaktioner . Tänk vad livet kan ändras. 

Tacksam över forskning och deras resultat som synnerligen har räddat mitt liv! 

Tunnelseende

Igår när hela familjen studsade runt i köket för att fixa popcorn fick jag tunnelseende. Varför? Mina sinnen fick inte utrymme att sortera alla intryck, så är det att ha Aspergers syndrom. 

För mig finns inga filter. Min hjärna kan inte avgöra vilken information som är den viktigaste. Allt går rakt in samtidigt. jag måste tänka aktivt på det jag ska göra. Jag beslutar mig för att poppa popcorn i micron. Min hjärna fokuserar på att hitta popcorn påsen. Jag ser den, tar den och ska just till att lägga in den i micron då ett Nej hörs. Jag avbryts då i mina tankebanor och ser en förnärmad tioåring framför mig. Han säger:- Men mamma, varför tar du popcornpåsen ur handen på mig? Man tar inte saker ur handen på folk! Jag skulle ju poppa popcornen.

Jag ber om ursäkt och säger att han har rätt. Min hjärna kan inte prioritera rätt. Det var inte min mening att ta över. Jag sätter mig i soffan och väntar på att bli serverad popcorn. Dessa dagar som kallas semester är så vansinnigt intensiva med alla runtomkring mig hela tiden. Det är dubbla känslor, för jag älskar att umgås med mina barn samtidigt som det tar otroligt mycket energi.  Det blir bara för mycket när alla kommer samtidigt och jag blir stressad. Tack och lov att Ritalin finns som gör att min inre kaos upplevs som ett lugn. Allt blir klarare och jag får förmågan att ta ett steg tillbaka, för att ta ett prioriteringsbeslut. Nu äter jag inte den medicinen på kvällen, därav kaos i hjärnkontoret av alla intryck. 

Tidsaspekten av denna semester är något jag påminner mig själv om varje dag. Snart är vi inte lediga tillsammans längre och nästa sommar är så långt borta. Så jag vilar mitt på dagen för att hålla mig flytande. För hursomhelst så har jag en fantastisk familj med en jäkla massa energi och vilja och det är inte alla som har det! Tacksam är vad jag är trots stunder av tunnelseende. 

Skillnaden mellan privat och personligt

När man har Aspergerssyndrom samt ADHD händer det ofta att man berättar för mycket om sig själv. Vad är skillnaden mellan att vara privat och att vara personlig? 

Jag vet inte per automatik vad jag ska dela med mig av och vad som ska få stanna kvar som osagt. Med min ADHD medicin Ritalin till hjälp, hinner jag ibland bromsa mig själv och väljer då att inte aktivt delta i samtalet. Av rädsla för att säga för mycket. Idag sa jag nog för mycket. Vid lunchen pratades det om mediciner och sömnsvårigheter på avdelningen.  Jag hade helt plötsligt berättat att jag minsann har både ADHD och Asperger och äter tunga droger för att kunna sova och tagga ner överhuvudtaget. Det blev lite tyst i matsalen. Troligtvis ett övertramp på den personliga gränsen, en outtalad gräns som jag inte ser utan märker först av när den är passerad. Trött på mig själv i dessa lägen. Inte för att jag på något vis behöver hålla mina diagnoser hemliga, definitivt inte här på psyket i allafall, men jag skulle så gärna aktivt kunna välja när och till vem jag berättar saker. 

Som ni förstår är det här inte första gången som min impulsivitet och bristande förmåga att skilja på vad som är privat och vad som är personligt skapat olustig stämning.  Snälla någon, gör en lista över detta och till vem som privat information kan ges och till vem personlig information kan ges. Ser ett diagram framför mig. Jag lovar att om ett sådant fanns skulle jag inte ha några som helst problem att följa reglerna. Me like. 

När jag tänker på denna svårighet blir jag fylld av sorg i bröstet. Sorgen finns där för jag har under senare tid medvetet avböjt att följa med till människor jag inte är mer än bekant med. Av rädsla för att säga för mycket. Mitt liv är inte en dans på rosor och har inte varit det på väldigt länge. Jag kan inte ljuga, inte ens vita lögner fungerar för mig. Jag vet att det kan påverka andra om jag berättar allt, så det gör att jag stannar hemma. 

Just nu umgås jag bara med den innersta kärnan av mina vänner. De vänner som vet allt och lite till. Jag är otroligt lycklig att jag under lång tid haft dom vännerna och att dom aldrig sviker. Lojala vänner. 

Skillnaden mellan privat och personlig är kvar att utforska för mig. Får inte glömma bort det när jag någon gång kommer iväg på KBT, eller så. Just nu är det  sjukhuset som gäller och min familj har varit här idag. Mer personligt än så blir det inte! 

Kroppskännedom vid AS

Kroppskännedom vid Autismspektrumstörning 

Idag vill jag skicka ut en fråga i cyberrymden angående sambandet mellan Aspergerssyndrom och bristande kroppskännedom. Finns ett sådant samband?

Anledningen till min undran är att jag har stora bekymmer när det gäller att känna in kroppen. Jag vet inte när den behöver vila, när den är sjuk eller hur mycket jag ska ta i vid träning.

Nu har jag haft feber i några dagar och att ta febern har blivit mitt logiska kompass. 

Vid feber- Vila

Ingen feber- Följ schemat

Jag finner det hela otroligt fånigt att jag uppenbarligen inte kan känna när kroppen säger stopp. Enligt min läkare är ju det också mitt största problem- att reglera aktivitetsnivån. Jag har hört detta ord så många gånger nu att jag blir alldeles matt. AKTIVITETSNIVÅ.

Hur svårt kan det var? Tänker ni kanske...och jag med faktiskt! Men efter att ha kämpat och sökt ett helt liv efter den så kallade balansen vet jag att för mig är det förbaskat svårt! 

Innan diagnoserna, fram till 36 års ålder så körde jag antingen en Ferrari i hög hastighet och livet lekte eller så låg jag orkeslös eller sjuk. Jag sökte hjälp och fann, om bara för ett ögonblick ro i yoga, meditation och träning. Ja, så höll det på tills jag slutligen smällde in i betongblocket och all kraft försvann.

Efter utmattningsdepressionen har jag jagat solenergi och förbrukat den på direkten. Nu, nästan tre år efter att gått in i väggen, förmår min kropp fortfarande inte att lagra energi. Jag blir utmattad direkt. Vore det inte för min medicinering som hjälper mig att minska alla sinnesintryck skulle jag nog vara ett vårdpaket. Tacksam att centralstimulantia, i form av Ritalin finns att tillgå och melatonin att sova på. 

Min fråga är om det finns någon som har några tips om hur jag ska kunna reglera och känna av min kropp?