Hypomani som blev paranoia

Det har varit så enkelt att skriva här dom senaste gångerna. Livet flyter på ovanligt bra och jag deltar i aktiviteter t.o.m. skapar egna aktiviteter som att göra egna armband. Denna gång tyckte  jag att det kändes som om jag var inne i ett flow snarare än hypoman. Jag var i nuet och hade en behaglig känsla  i bröstet. Perioden varade ungefär en månad och avslutades när julsakerna åkt upp på vinden . Vilket i sig var otroligt bra för när bakslaget kom fanns det ingen energi över att packa ner julsakerna.

Paranoia kom istället tillsammans med en våg av ångest och självförakt .....
Släpade mig iväg till keramikkurser med taktiken en fot framför den andra. Tillsats var jag där och fylls av dåligt självförtroende och en känsla av att vara utanför denna sociala sammanhang. Tyckte att dom var otrevliga mot mig att jag var utsatt. Jag skulle inte gått dit när jag mår dåligt. Nu vet jag det.

När jag väl kom hem igen fortsatte dramat . Jag fick för mig att min man hade flertalet älskarinnor, att barnen var emot mig .... och mina föräldrar. Det var någonstans här jag förstod att det var min hjärna som spelade mig ett spratt. Det har troligtvis med mina mediciner som jag fortfarande fasar ut och fasar in nya. Mina mediciner kan jag skriva om vid något att tillfälle. Det finns mycket att säga om dem.

Nu har jag landat i ett normalläge och hoppas att det håller i sig en stund.

Balans i vardagen

Andra kurstillfället på Aspergercenter handlar om balans i vardagen. Att uppnå en balans mellan aktivitet och vila är något jag kämpar med varenda dag. Ändå får jag ingen ordning på det. Tänker i alla fall ge er tips på hur man kan göra förändringar för att få en bättre balans. 

När man har en AST diagnos , har man ofta problem med att hushålla med energin och vi har en benägenhet att använda upp all energi när den väl kommer. Lyckliga över energitillskottet sätter vi igång med aktiviteter och vi saknar signaler som säger åt oss att stanna upp och vila. Det gör att vi ofta får en energikurva med höga toppar och djupa dalar av utmattning. Vi behöver lära oss att kapa topparna, begränsa sysslor medan vi utför dom. Svårt. Min ADHD gör saken ännu mer komplicerad då jag har otroligt svårt att begränsa aktivitetsnivån och går all in i det jag sysslar med.

Men om vi ska försöka ändra på förutsättningarna, för att uppnå en mer balanserad vardag så börja med att kartlägga din dag. Hur stor del är arbete/sysselsättning och hur stor del är fritid. Om du vill skapa en förändring och frigöra tid för en ny aktivitet på fritiden kan du använda följande mall.

Mål: Jag vill börja jogga.

Arbete/sysslor. Det man gör.
Förenkla. Uteslut. Dela upp. En annan ordning.

• Avsätt tid till träning
• Gör ett schema
• Tänk nytt- träna på morgonen ? 
• Skapa delmål 

Din förmåga.Egen motivation.
Kunskap om autism. Självkännedom. Energi

• Vad tycker jag är roligt ? Träna ensam eller med någon?
• Börja jogga
• Lägg inte ribban för högt
• Ha en plan B om du saknar energi- ta en promenad istället?

Omgivningen.Fysisk miljö. Människor. Hjälpmedel
Be om hjälp. Ordning o reda. Boendestöd

• Ha alltid en färdig packad väska med träningskläder på en bestämd plats
• Skaffa en tränings app 
• Träna tillsammans med någon

Detta var ett förslag hur man kan göra för att konkret frigöra tid och genomföra en ny aktivitet. Förslaget var en vilja att börja jogga, men du kan placera alla möjliga saker du vill förändra i modellen.

 Lycka till! 

Vart slutar medicinen och vart börjar JAG?

Har helt klart en förtroende kris gällande mina mediciner. Jag som gått och blivit en piller liberal som talar gott om och förespråkar intaget av diverse ämnen för att få hjärnan och känslolivet att fungera.

Men, och nu kommer det stora MEN tänk om nedicinerna lurar dig och din kropp till att fokusera, vara uthållig och pigg utan att din själ eller kropp egentligen är DÄR ännu. Inte har den kapacitet som behövs för att bejaka livet i all dess prakt och glädje som det kan ge. Att allt bara är en illusion av kraft som försvinner och resulterar i utmattning den dag man inte tar medicinen????..

Idag har jag skrivit ett flummigt inlägg, men det är precis dessa saker jag fruktar.

Tills dess njuter jag av våren och jag hoppas att du gör det också . 

Må väl /C 

Tystnad råder

Jag har känt en viss ängslan över att inte kunna komma ner i varv. Idag har jag äntligen lyckats och det känns så skönt att kunna vila utan tusen miljoner tankar och projekt på gång. Har tillfälligt landat med fötterna på marken och gjort saker för min skull. Avbokat min tid hos sjuksköterskan för att jag helt enkelt inte orkar att byta miljö idag. Jag har tagit korta promenader med min hund, duschat hur länge jag vill utan avbrott, målat naglarna med fem olika slags lack och låtit dom torka helt innan jag rört mig överhuvudtaget.

Ibland , eller på senare tid nästan jämt, händer allt så fort att jag slits mellan att ta hand om barnen, min man, katt och hund utan att jag själv lyckas få tid att sortera intryck eller att prioritera rätt. Vanligtvis finns det utrymme till detta på dagarna men när lov, studiedagar , läkarbesök och sjukdomar avlöser varandra så krymper min egen tid radikalt. Jag tror att det är på grund av den minskade tiden till återhämtning som gör att min sömn inte varit den bästa senaste tiden. Jag har mardrömmar, svettas och är många gånger tvungen att gå upp en stund för att bryta snurrandet.

Jag har accepterat det faktum att det inte finns en normal vardag i min familj alltid är det något. Ändå önskar jag att några dagar framöver kan vara lite mer stilla och beräknade så att min själ får en stunds ro.

Önskar Er alla en härlig fredag.
Må väl C

Arbete och Asperger

När jag skriver att jag önskar att tillhöra ett större sammanhang är det inte längtan till ett 8-17 arbete. Jag har haft ett sådant och det var mitt allt. Min tillvaro, min identitet och all min kraft gick till detta 8-17 arbete. Jag var duktig, ambitiös och gjorde alltid mitt allra bästa. Då menar jag bokstavligen. När jag kom hem var jag trött , men fixade kvällen med barnens rutiner för att sedan somna samtidigt som dom. Jag tittade inte på TV, hade ingen hobby, orkade knappt prata med vänner för jag hade nog med att ta in och tolka dagens händelser-på jobbet.

Innan jag blev mamma, så kunde jag vila när jag kom hem och prata med min man eller en vän om dagen. Reflektera över saker som sagts och olika situationer. När jag blev mamma försvann den möjligheten och jag låg i sängen och sorterade mina tankar under natten. Inte mycket sömn att tala om.

När jag träffade min handläggare från försäkringskassan innan jul så var det just detta jag tog upp. Hur mycket energi det går åt för mig att tolka, kommunicera och delta i en arbetsmiljö. Att det kanske inte är rimligt att en människa ska behöva pressa sig så hårt till den normala samhällsnormen,  så det inte finns någon energi kvar för att leva. Hon förstod. Jag väntar på hennes samtal nu i januari ....vill så gärna få allt att fungera men det är svårt.

Det viktigaste är att rå om sig själv, även när andra inte ser på.

Rastlöshet utan Ritalin

Rastlösheten i kroppen gör det svårt för mig att överhuvudtaget sitta stilla. Jag har för första gången, sedan jag började äta Ritalin glömt att ta min medicin. Hmm, längtar tills denna spattiga dag är över.

Det har varit en mycket intensiv helg med besök från UR, golfträning, agilityträning, blåsipps plockning och en ständig kontakt med min familj. Jag har denna dag att vila på och då glömmer jag min medicin. Typisk händelse just nu, att glömma bort mina egna behov då allt snurrar på så fort. Ändå är mitt mående bra. Jag känner mig glad och förväntansfull inför stundande vår och sommar. 

När vi hade besöket från Utbildningsradion UR var vi alla väldigt motiverade och nyfikna. Jenny Bergman som gjorde intervjun följde mellansonen under en halvdag och hon ska komma tillbaka under påsken för att slutföra. Hon var mycket lugn och sympatisk som person och jag hoppas att resultatet kommer att bli bra.

Imorgon är en ny dag och då kommer jag inte glömma att ta min ADHD medicin! Nu vet jag i alla fall vad den gör för nytta. Det är väldigt tröttsamt att vara en sprattel gumma med miljontals tankar på en och samma gång. 

Tid för reflektion

Trött i kroppen och i sinnet då är det dags att bromsa takten lite. Vilken fart jag har haft sista tiden, fylld av mycket sociala kontakter både gamla och nya. Roligt men jobbigt.

Idag har jag promenerat med mina hundvänner och min son för att sedan direkt åka till hans möte hos logopeden. De utreder honom för dyslexi och det är massa uppgifter som han ska göra. Två timmar idag och två timmar i morgon. Jag har haft så fullt upp med allt att jag glömde boka av mitt boendestöd idag. Hon ringde när jag var på hundpromenaden. Jag tycker inte om att glömma bort möten. Känns som om jag tappar kontrollen. 

Jag har också påbörjat ett omfattande vårstädnings projekt här hemma vilket verkligen behövs. Jag tar ett rum i taget och putsar och fejar till mikroskopisknivå. I helgen fick familjen vara med och röja på övervåningen. Jag älskar känslan av kontroll över alla saker och vetskapen att det är rent hemma. Jag behöver inte leta efter saker eller snubbla över högar av skräp. Det bästa är att plantera om  och duscha alla växter. Då är våren här. 

Jag har flera möten denna vecka och jag funderar på att avboka för att tanka lite egentid och möjlighet till reflektion. 

 

Skrutt Fia och ADHD

Klockan är 03.30 och min fyraåriga dotter springer, hoppar, busar och ger små glädje tjut ifrån sig runt omkring i hela huset. Charlie är inte sen att hänga på, valp som han är så har klockan ingen betydelse för att säga nej till lite bus. Har min dotter ADHD? 

Hela helgen har varit ett enda stort virrvarr av hennes energi. Alla blir påverkade av en person som hela tiden är på språng och följer minsta lilla impuls. Just nu har även trottsen satt in och hon är obstinat och tjurig, vilket inte brukar vara fallet. Sedan är vi oroliga för hennes grov motorik för hon slår sig ideligen på allt och ingenting. I helgen har hon blivit uppskickad på rummet flertalet gånger då hon inte lyssnat när vi bett henne att sluta. Det är inge roligt att hela tiden komma i klinch med sitt barn. Speciellt inte när jag inte är 100% säker, på att hon hört våra tillsägelser innan vi fått nog och hon får gå till rummet. 

Jag har haft en bra tid länge nu och är så tacksam över det. Ibland kan jag undra om det varit bra eller om jag bara är jäkligt bra på att skjuta undan problem och fokusera på det som fungerar? Jag älskar min lilla skrutt Fia mer än allt. Hon är så mycket av mig och hon har en precis lika stark personlighet som jag. Jag tänker att oavsett diagnos eller inte kommer hon att ta sig till stjärnorna och tillbaka när helst hon vill. 

En heldag för mig själv

Måndag morgon och tystnaden i huset är påtaglig och njutbar. Äntligen ensam. Det är bara Charlies smaskande på sitt tuggben och diskmaskinens dova brus som hörs. In genom mina skira gardiner skiner solen och jag ser fram emot en promenad i den svala höst luften. 

Vilken vecka det har varit denna höstlovs vecka. Fullfart, är bara förnamnet men mycket har varit roligt också. Det är bara det att jag blir så trött och sinnes känslig när jag hela tiden utsätts för stimuli.  Tillsist orkar hjärnan inte filtrera någonting utan allt går rakt in. 

Den som är intensivast hemma just nu är lilla syster . Vi har haft några månader då allt bara fungerat. Nu är en ny trots/ jag kan själv / jag bestämmer / jag busar period inledd. Den startade i helgen då jag redan var trött efter en veckas Höstlov. Hon är aldrig tyst. Hon är aldrig still. Hon kräver 100% uppmärksamhet. Det är som att ha en tornado hemma då hon far genom huset. Jag kommer på mig själv att bara kommunicera nej, sluta, ta det lugnt, skärp dig, lyssna på vad jag säger o.s.v. Som den enda kommunikationen hon får höra. Hon slår sig på saker ideligen under hennes framfart. Hela kroppen är full av blåmärken och rivsår. Min lilla tjej, jag älskar henne så mycket! Det gör mig orolig för att även hon har ADHD, men än så länge låter vi henne vara outredd och bara vara ett fyraårigt energiknippe med stark vilja. 

Just nu i denna stund är allt lugnt och stilla och jag är tacksam över denna heldag för mig själv. 

Höstlov med barnen

Så var det dags för höstlovet, och likt föregående år är det jag och grabbarna som ska hitta på något skoj. Precis som förra året går jag på ljusterapi på förmiddagarna för att hålla min depression i schack. Tycker i och för sig att jag mår ganska bra nu vet ändå att kraften inte kommer att räcka hela veckan. Jag måste planera in vila. Kanske kan jag vila under dom två timmar som ljusterapin varar? Det beror helt på vilka som delar rummet med mig för ibland är människor så pratsugna. Jag vill kunna bläddra i en tidning och dricka mitt Tea och njuta av ljuset under tystnad. 

Min ambitionsnivå inför lovet är ganska hög då jag vill att grabbarna får se och uppleva något mer än vad datorerna har att erbjuda. Vi kommer inte att resa bort någonstans men att gå på bio, åka och bada och vi planerar även en Halloween fest med nära vänner. Det kommer bli mysigt att få ta det lugnt med dom och inte behöva stressa på dom på morgonen. 

Jag önskar alla ett trevligt Höstlov och ett Halloweenfirande med mycket läskigt godis. 

Välkommen hösten

Att röja upp i rabatterna och planera för stundande vårens blomsterlökar är en totalt underbart lördags sysselsättning som jag ägnat min dag åt.

Jag älskar min trädgård, växterna som jag planterat med omsorg och att följa årstidernas växlingar. Jag har ett eget arkiv med bilder från olika årstider och alla växters namn. Ja, jag är en växtnörd men en lycklig sådan. Det finns nog inget som får mig att må så bra som en höstdag med trädgårdsarbete och att inandas kall, klar luft och drömma om vårens prunkande växter. 

Det som även har samma sköna inverkan på mitt mående är skogspromenader med min hund som nu blivit fem månader. Om man tycker att barn växer fort är det ingenting mot vad en Golden Retriever hund gör. Jag är glad att jag hann ta lite bilder av honom som lurvig, mullig, galen valp. När jag tänker på att gå ut och träna, busa och vandra med honom blir jag glad. 

Min kropp har tyvärr börjat knorra av mitt trädgårdspysslet och skogspromenader. Jag har en skada i ländryggen och ett riktigt dåligt knä. Jag behöver styrketräna. Något som jag lagt på hyllan uppenbarligen för länge. Vi får väl se hur många dagar det tar tills jag kommer att ta tag i träningen. Jag är i alla fall en mycket mindre av en soffpotatis än tidigare och det är bra! 

I eftermiddags var det dags för den årliga reflex genomgången. Här ska det reflexas! Jag och lilla fialotta har nu försett hela familjens höstjackor med glimmande, lysande reflexer. Mysigt! Detta beteende är något direkt nedärvt från min pappa. Han klistrade in hela mig med reflexband när jag var liten. Vilket säkert behövdes då jag allt för ofta befann mig i min egen lilla verklighet på mina promenader. 

Jag fick ett samtal från brorsan. Han har det inte kul där inne i fängelset. Det kanske inte ska vara kul , men jag önskar bara att han kunde få det stöd han ville för att kunna studera. Att ägna tiden åt något vettigt istället för att lyssna på alla dom andra intagnas negativitet och lyssna till vad alla dessa tjugoåriga plitar med noll livserfarenhet har att säga. Vi hade som vanligt ett härligt samtal och vi skrattar fortfarande åt samma saker på ett hjärtligt sätt. All kärlek och respekt till honom. 

Nu är det dags att varva ner, tända ljus och dricka ett glas rött eller två tillsammans med min älskade man och våra goa ungar. Skulle inte vilja ha det på något annat sätt. 

Min egen lilla värld

Dom senaste dygnen har jag tillåtit mig själv att vara en riktig kuf. Jag har dragit mig undan in i min egna lilla värld.

Åh, tusan vad glad jag är att jag fått mina diagnoser. Det gör nämligen att jag kan välja att stanna kvar i mitt kufiga tillstånd utan att pressa mig tillbaka till att vara en fungerande kvinna, mamma, fru och vän. Jag har låtit Aspien i mig vara ifred och bara nördat in på att måla nattduksbord och sedan låtit grytorna i köket fyllas med trädgårdens äpplen och plommon. Jag har gjort mos, marmelad, kompott och paj. Alldeles fantastiskt gott och underbart att jag har möjligheten att stänga ner stressen, avboka allt och bara vara. 

Snart har jag nog vilat klart i min egna lilla värld där allt luktar plommon och inget ont kommer in, nämligen mitt hem. 

I rymden finns inga känslor

Ta mig till rymden i en rymdkapsel svävande i tystnad och tyngdlöshet. 
Jag är 37 år, fru , mamma till tre och matte till två och jag har Aspergerssyndrom och ADHD. 

Två kvällar i rad har jag legat i fosterställning under mitt kedjetäcke med hörlurar på. Huvudet spränger av värk men också arbetande med detta eviga pussel läggande. Livets pussel. Uppenbarligen har det varit för mycket , igen . Trött på alla sinnesintryck ljud, ljus, känsel och lukter. Tänk att bara få sväva runt i tyngdlösheten i rymden och få uppleva total vila. 

Att jag inte pallar med livet gör mig ledsen, deppig och håglös. Jag som börjat se framåt mot framtiden, inte bara en dag eller en vecka i taget  utan långsiktigt. Kommer jag börja med arbetsträning snart ? Tydligen inte! Nu säger kroppen stopp. Jag har inget annat val än att acceptera. Dags  att vila. Jag har ägnat dagarna åt trädgården,  att beskära buskar och rulla runt med Charlie i gräset. Jag har tagit ut min frustration genom att slipa två nattduksbord, som jag planerar att måla i en stilig grå nyans och skaffa nya fräcka knoppar. Inge fel på kreativiteten hos mig i alla fall. 

Rymden känns lockande och det är väl så att I rymden finns inga känslor....

Att vila

En hektisk period är till ända. Jag har överträffat mig själv i aktivitet både IRL och i min ADHD hjärna vilket gör att Aspien i mig är utmattad.

Kalas, besök på häkte och att återgå till vardagen efter semester är stora ansträngningar för en person som trivs bäst med samma rutiner. Jag har känt av en kraft och en glädje i att göra allt detta som jag inte känt på länge. Nu har dock en våg av utmattning och depression dragit in över mig. Jag behöver vila.
Tråkigt men sant. Tråkigt att jag återigen överpresterat men alldeles underbart att jag fått känna mig fri. Fri att göra det jag vill och lita på att kraften finns....och ja, den fanns men nu är den borta för den här gången.

Efter ett besök hos min läkare idag ökar vi dosen Serquel för att mota bort deppet. Hoppas på att en höjning i kombi med mycket härliga skogspromenader med Charlie ska fungera. För jag har fått blodad tand. Jag vill leva fullt ut. Min familj hänger inte med i svängarna, men jag vet att dom har sett MIG igen och dom gillar det dom såg. En kvinna fylld av glädje, engagemang och kärlek till det som betyder mest Familjen. 

Så jag bäddar ner mig under mitt tunga täcke och väntar på att vinden vänder. För det gör den ... Jag har tilltro. 

Drog i aktivitets bromsen

Idag har varit en vilodag. Jag är matt, tjurig och i STORT behov av egen tid. Min asperger har verkligen fått social overload och vill att jag tar med mig Charlie till urskogen. Vi behöver varken telefon, TV eller dator. Bara vara.

Det går till en gräns detta med närhet och social kontakt. Min dotter som snart blir fyra är min absoluta älskling, men efter flera dagars intensivt pratande, argumenterande, gråtande och fysisk närhet så säger hela min kropp och mitt sinne Låt mig vara! Detta ger mig dåligt samvete men samtidigt vet jag att om jag inte får tid för mig så går jag sönder.

Det har hänt så mycket bra den sista tiden och jag mår bättre än på flera år. Jag har inte haft möjligheten att stanna upp och städa i hjärnkontoret för att lägga dom nya pusselbitarna på rätt plats. För att kunna göra det behövs tid, vila och möjlighet att fritt skapa i trädgården eller fotografera. Utan familjens krav på min närvaro. Det är dock bara lillasyster som inte lämnar mig ifred. Hon är för liten för att förstå. 

Jag har dragit i aktivitets bromsen och har slutat svara i telefonen. Men idag ville telefonen aldrig sluta att ringa och det gjorde att jag till sist svarade. Där på andra sidan luren var min älskade bror. Vi har inte pratat med varandra sedan december förra året då han blev häktad. Det gjorde mig väldigt glad och så roligt att berätta för honom att vi just nu mår ok. Jag fick också möjligheten att berätta om Charlie, vilket han redan visste men ändå. Jag vet att han kommer att gilla honom när dom ses. Han är en riktig hundmänniska. Brorsan har dömts till tre års fängelse och han hoppas få permission till hösten. 

Att stanna upp och härbärgera alla intryck är livsnödvändigt för mig. Skapa ordning i kaoset är nödvändigt. Även om kaoset just nu består av väldigt många bra saker. 

Jag är perfekt!

En måndag som kan sammanfattas utav ordet hopp. 

Idag fick jag hoppet tillbaka. Hoppet om ett liv fyllt av energi och glädje. Jag ser  mig själv där. När jag är pigg, sprallig och alldeles full av spirande energi. En perfekt människa. Det är jag. Jag har alltid varit perfekt. Jag är perfekt precis som jag är utan mina prestationer. 

'När jag går in i växthuset möts jag av växter med trötta, hängande blad och vissnande löv. Jag ser vissa växter i full blom som ger av hela sin praktfullhet. Vissa växter har inga blad kvar utan står bara med pinnar som sticker upp ur jorden. Sedan mitt i allt detta står en alldeles grönklädd buske, inte det minsta märkvärdig men alldeles fullkomlig. En välmående växt i balans, inte mer eller mindre och låter sig inte påverkas av omgivningens prestationsstress. För den vet kanske att livet inte måste vara perfekt för att vara underbart. ' 

Idag har jag motionerat, skapat i keramik, vilat och samtalat. Detta har gett mig en känsla av hopp och ett inre lugn. Jag är perfekt precis som jag är och vet du vad? - Det är du med! 

Fredagsmys

Fredagsmys på psyket kanske inte har de bästa förutsättningarna för att bli så mysig. Men lilla fröken ADHD har aktivt gjort valet att sluta deppa och göra något åt saken. 

Dagen började lååååångsamt och jag hann knappt med att äta upp min frukost innan allt var undanplockat. Sedan ner på rummet igen, muttrandes och med lite tårar. Ville så gärna ha besök av familjen ikväll. Saknar dom små liven och min älskade make. Men så blir det inte. 

Tog tag i mig själv och gick till arbetsterapin. Oj, oj, oj världsklass en hel sal fylld med lera och keramikgrejor. Me like. Tillverkade en skål efter min bästa förmåga som nu står och torkar. Hmm, min hjärna har redan en hel repertoar med saker jag vill tillverka av denna lera. Det är nog tur att arbetsterapin är begränsad till vissa dagar. Annars skulle jag överkonsumera denna aktivitet! 

Sedan ut på stan och handlade nagellack, ansiktsmask och godis. Vad mer kan jag önska mig denna fredag? Jo, min bästis är på G. Kanske vi kan ta en promenad ?

Visst kan en fredag bli mysig även om jag är inlagd. Idag har jag valt att göra det bästa av situationen och jag hoppas att jag kan göra det även i fortsättningen. 

Myror i brallan

Min ADHD ger mig myror i brallan vilket leder till att denna dag varit otroligt aktiv. Rastlösheten kryper i kroppen och jag måste få utlopp för energi på något sätt. 

Kunde inte somna igår, trots mina tunga sömnpiller så snurrade jag runt med tusen tankar. Många tankar handlade om när jag blir inlagd. Har jag allt under kontroll? Vad kan jag göra för att underlätta för la familia medan jag är borta? Kanske göra en stor lasange? Se till att allt är tvättat och då även lakan och handdukar. Iris, måste se till att ha borstat henne ordentligt. 

Hur blev då min dag? Putsat hälften av fönstren, svabbat golvet, planerat veckans matsedel, rensat ogräs, pratat med tre av bästa vännerna, planterat i trädgården och gjort rabarberkräm. 

Nu ligger jag i soffan och känner mig lugnare. Jag har koll på läget. Maken har ringt sjukhuset och dom säger att eventuellt blir det en plats till mig på onsdagen eller torsdagen denna vecka. Eller så blir det inte det. Jag är inte kvinnan med tålamod och hatar ovisshet men jag kan inte göra annat än Andas.

Vilket flow min hjärna har dessa dagar. Har så mycket roliga projekt, då pratar vi trädgårdsprojekt på G i min lilla men väldigt effektiva hjärna. Jag har utmanat mig själv med olika aktiviteter idag så jag hoppas att John Blund kommer snabbare ikväll.  

En frysboxdag?

Det blev en vilodag. En gröndag mitt i stormiga livet. Välbehövlig hederlig vila.

Utmattningen tog ut sin rätt idag och hela min kropp sa emot redan imorse. Kroppen var tung som bly och yrseln var påtaglig. Frysbox läge helt klart. Känns dock lite malplace med tanke på dom dryga 20 grader som termometern visade.   Jag lyckades med konststycket att bara göra det absolut nödvändigaste, d.v.s. disken från igår, kisstvätten, Iris pälsvård och toalettrent. Sedan ringde maken och påpekade att jag nu gjort mer än nödvändigt och undrade om jag hade ätit lunch? Just det, det var kvar att göra.

Nu ska ni få höra att jag värmde micropaj, inköpt av maken som insett att om jag inte ser maten färdig finns den inte. Aldrig att jag skulle ställa mig och laga mat till mig själv då jag inte ens känner någon hunger. Tog med mig paj, vatten och tomat för att slå mig ner på altanen. Jag tog även med mig en bok som jag fastnade för. Åt min lunch och läste sedan med fokus och intresse i två timmar! Coolt! Så om jag med frysboxen menar lyckligt ovetande om omvärlden så har jag definitivt varit nerfryst idag. Me like. 
 

Sedan blev det en snabbdusch och vila med fläkt i ansiktet. Orkade inte ens gå ner och äta med dom andra. Ibland behöver jag få frysa av mig lite. Idag har min utmattning inte skrämt slag på mig utan jag har accepterat den. Älskade sonen är inte i balans och blir arg, vansinnigt  arg för minsta lilla. Situationen är ohållbar på lång sikt så på kort sikt måste vi ta hand om oss bäst det går. 

En gröndag i frysboxen. Kanske tar mig en till sådan dag i morgon!?

Kroppskännedom vid AS

Kroppskännedom vid Autismspektrumstörning 

Idag vill jag skicka ut en fråga i cyberrymden angående sambandet mellan Aspergerssyndrom och bristande kroppskännedom. Finns ett sådant samband?

Anledningen till min undran är att jag har stora bekymmer när det gäller att känna in kroppen. Jag vet inte när den behöver vila, när den är sjuk eller hur mycket jag ska ta i vid träning.

Nu har jag haft feber i några dagar och att ta febern har blivit mitt logiska kompass. 

Vid feber- Vila

Ingen feber- Följ schemat

Jag finner det hela otroligt fånigt att jag uppenbarligen inte kan känna när kroppen säger stopp. Enligt min läkare är ju det också mitt största problem- att reglera aktivitetsnivån. Jag har hört detta ord så många gånger nu att jag blir alldeles matt. AKTIVITETSNIVÅ.

Hur svårt kan det var? Tänker ni kanske...och jag med faktiskt! Men efter att ha kämpat och sökt ett helt liv efter den så kallade balansen vet jag att för mig är det förbaskat svårt! 

Innan diagnoserna, fram till 36 års ålder så körde jag antingen en Ferrari i hög hastighet och livet lekte eller så låg jag orkeslös eller sjuk. Jag sökte hjälp och fann, om bara för ett ögonblick ro i yoga, meditation och träning. Ja, så höll det på tills jag slutligen smällde in i betongblocket och all kraft försvann.

Efter utmattningsdepressionen har jag jagat solenergi och förbrukat den på direkten. Nu, nästan tre år efter att gått in i väggen, förmår min kropp fortfarande inte att lagra energi. Jag blir utmattad direkt. Vore det inte för min medicinering som hjälper mig att minska alla sinnesintryck skulle jag nog vara ett vårdpaket. Tacksam att centralstimulantia, i form av Ritalin finns att tillgå och melatonin att sova på. 

Min fråga är om det finns någon som har några tips om hur jag ska kunna reglera och känna av min kropp?