Gräset är grönare på min sida av staketet

Oj, vad länge sedan jag skrev här. Dryga året sedan ... Ungefär samtidigt som jag började med Elvanse som ADHD medicin. Jag är mycket mer rörlig och driven nu men har samtidigt förmågan att fokusera. På gott och ont....

Hemma hos mig har min man och jag olika,  outtalade sysslor som vi gör vid behov. Han klipper gräset. För tio år sedan skulle jag överraska honom med ett nyklippt gräs, vilket slutade i att jag lyckades förstöra gräsklipparen som fastnade i gungställningen. Hmm, efter det har han klippt gräset. Nu, när han utvecklat gräsallergi har jag fått förtroende att ta hand om gräset och dess klippning, vilket jag gör utmärkt. Men, det slutar inte där utan som den Aspie jag är ser jag inte gräset för allt ogräs som vår gräsmatta består av. Jag ser varje grässtrå och alla små microkosmos denna plätt består av. Detta måste åtgärdas ! Vi kan ju inte ha en halvdan gräsmatta om jag är ansvarig . Går 'Al In' , söker upp alla olika ogräs sorter, lusläser engelska trädgårds tidningar om hur den perfekta gräsmattan skapas. Sedan rensar jag, i timtal trots att kroppen säger ifrån. Sinnet, där i mot mår super bra. Tankarna kan vandra fritt och jag finner harmoni i att sitta och följa varje ogräs från stjälk till rot.

Detta är jag. Inga halvmesyrer här inte. Total fokus på ordning i gräsmattans djungel . Vårt gräs är inte bara grönt utan består snart enbart av grässtrån.

Växtkraft

Jag har bromsat, tackat nej till saker och varit lite ego. Nu har jag fått tillbaka kreativiteten och har växtkraft. Kraften från alla växter jag nu sår i små krukor runt omkring i huset. 

Jag är en toknörd när det kommer till trädgård och dess växter. Det är något så befriande att skapa med växter. Planera, välja växter, gräva och följa resultatet genom dom olika årstidernas växlingar. Jag tillbringade en eftermiddag på Stockholms mässan och Nordiska trädgårdar. Mellan sonen var med och vi frossade i inspiration och skapar glädje. Det har varit en härlig helg då tvätthögen växt medan jag prioriterat mina nya fröer och växter.

Våren är här och med den ljuset och möjligheten att vara i trädgården och strosa. Växtkraft var ordet. 

Halvtid

Halva sportlovet har passerat och jag ligger på soffan och vilar. Humöret är på topp för vi ha haft ett bra lov såhär långt. Kraften börjar dock att sina.

Familjen har åkt en 12 timmars kryssning till Åland med Vikingline. En riktig utmaning för en familj med två Aspies men vi lyckades ha en riktigt trevlig familjetur. Vi vilade i hytten och hetsade inte upp oss över små humörsvängningar. Vi spelade kort, dansade, åt gott och njöt av tiden tillsammans. Härligt att minsta barnet snart fyller 5 år och att vi snart inte har något småbarn längre. Jag minns min panik känsla när mellan sonen skulle fylla fem. Känslan av att inte vara klar med småbarns åren och längtan efter en dotter. Nu känns min familj komplett. Man, tre barn , en katt och en hund. 

Jag och maken träffade mellan sonens utredande psykolog som nu sammanställt ADHD testerna. Hon konstaterar att han har problem med sina exekutiva funktioner och att han troligtvis uppfyller kriterierna för en ADHD diagnos. Utredningen är nu skickad till BUP och ett skolmöte nalkas. Trots att vi väntat oss detta känns det tungt. 

Idag var jag på bio med kidzen och vi har det trevligt. Brorsorna är inne i en bra fas och har riktigt kul tillsammans. 

På fredag har min bror sin första permission , dock bevakad men ändå härligt. Barnen och Charlie, vår hund får äntligen träffa honom. Det var 1 år och tre månader sedan. Tiden går fort. 

Jag håller tummarna att sportlovet fortsätter som det startat! Jag tar alla tillfällen att vila min lilla hjärna. 

Foton från förr

Dåtid, minnen och känslor från en svunnen tid. En tid i lycka ! En tid i kärlek och frid! En tid innan kraschen, fanns fångad på en minnessticka min man hade med sig hem. Nu sjunker jag djupare och djupare ner i sorgens grop. Vad fan hände egentligen? Hur kunde allt gå så fel ? Jag som mådde så bra och fullkomligt strålar på dessa bilder. 

Jag förlorade denna glada, självsäkra, vackra JAG och är nu endast en skugga av hennes styrka och livskraft. Det gör ont! Jag vill bränna dessa foton för att nästa sekund fascineras över hur bra jag mådde. Hur lätt allt var. Hur lätt jag var . Har säkert 30 kg tröstätande på min kropp nu. Allt känns tungt och svart om jag jämför min tillvaro då. Jag lyckades alltid nå mina mål. Vi umgicks med vänner och gjorde resor och andra saker. 

En tid nu, har jag varit rätt så tillfreds med min tillvaro. Tacksam över mina barn, min familj och att jag fungerar igen, men efter denna tillbakablick vill jag bara krypa långt ner under mysfilten och gömma mig. Jag är långt ifrån vad jag en gång var. Det gör ont. 

Jag var en del av ett större sammanhang med flera olika kontaktytor. Jag saknar arbetskamrater , jag saknar att vara saknad och mest av allt att betyda något. Jag är mamma och fru just nu och jag kan så mycket mer än så. Det gör ont. 

Vägen tillbaka är inte en väg tillbaka. Inget kommer någonsin bli som på dessa bilder igen. Ögonblicken är borta för alltid och smärtan dom lämnar efter sig är bedövande. Jag har övat, övat och övat på att inte gräva ner mig i det som varit men dessa foton kom som en blixt från klar himmel. En blixt av insikt att livet aldrig någonsin kommer att bli som förrut igen.

År 2014

Nytt år - nya möjligheter. En riktig klyscha men så sant. Vad sätter gränsen eller hindrar dig från att uppnå det du vill? DU själv är rätt svar.

Livet flyter på för mig. Jag har gjort framsteg på måbra listan, orkes listan och varit utomlands, firat både jul och nyårshelgen med gäster hemma. Till och med jag, som har svårt att se saker i ett vidare perspektiv inser att jag har en ökad livskraft och en mer social tillvaro än på väldigt länge. En härlig känsla sprider sig i kroppen en känsla av frihet. För är det något jag känner till så är det den oerhört vidriga känslan att vara fast i sin kropp oförmögen att styra eller tänka på ett normalt sätt. Fast i kaoset, ångest, yrsel, trötthet och allt annat som kommer till en överarbetad hjärna. 

Jag var själsliges nära döden. Först nu när jag är på andra sidan kan jag se tillbaka på denna mardrömsresa innan rätt diagnoser och rätt behandling sattes in. Sedan kan jag konstatera att det har gått ett och ett halvt år till, efter det och under denna resa har jag lagts in två gånger till för medicin justeringar men nu är jag här. Ett nytt år, 2014! 

Inget nyårslöfte är givet. Inga direkta planer inför året år satta utom att fortsätta som jag gjort. Mycket vila, få krav och måsten och mycket tid för min älskade familj och våra fyrbenta skyddslingar. Jag är tacksam över att fungera bättre och att våga utmana mina trygghetszoner igen. Självförtroendet börjar repareras efter alla misslyckanden som varit och jag inser att jag inte alltid måste lyckas för att må bra. 

Jag önskar dig som läser ett riktigt bra år och glöm inte att bakom nästa krön kanske din stora möjlighet bara väntar på att bli sedd av dig. 

Höstlov med barnen

Så var det dags för höstlovet, och likt föregående år är det jag och grabbarna som ska hitta på något skoj. Precis som förra året går jag på ljusterapi på förmiddagarna för att hålla min depression i schack. Tycker i och för sig att jag mår ganska bra nu vet ändå att kraften inte kommer att räcka hela veckan. Jag måste planera in vila. Kanske kan jag vila under dom två timmar som ljusterapin varar? Det beror helt på vilka som delar rummet med mig för ibland är människor så pratsugna. Jag vill kunna bläddra i en tidning och dricka mitt Tea och njuta av ljuset under tystnad. 

Min ambitionsnivå inför lovet är ganska hög då jag vill att grabbarna får se och uppleva något mer än vad datorerna har att erbjuda. Vi kommer inte att resa bort någonstans men att gå på bio, åka och bada och vi planerar även en Halloween fest med nära vänner. Det kommer bli mysigt att få ta det lugnt med dom och inte behöva stressa på dom på morgonen. 

Jag önskar alla ett trevligt Höstlov och ett Halloweenfirande med mycket läskigt godis. 

Jag och min kropp

Kroppskännedom, kroppsmedvetenhet vid Aspergerssyndrom och ADHD. Efter att ha slutfört min Diagnosgrupp på Aspergercenter har jag blivit ännu mer medveten om min problematik gällande motorik och min kropp.

Jag går ständigt in i saker som hörnet på ett bord, snubblar på något som ligger på golvet eller krockar med andra personer när jag går i en korridor. Nu vet jag att jag har svårt att veta avståndet till saker men framförallt lever min kropp sitt eget liv. Den är klumpig och begränsad vad gäller automatisering så min hjärna får arbeta hårt för att jag ska genomföra något fysiskt med den. 

Jag är ett stort sinne i en klumpig elefantkropp. 

Jag minns en gymnastiklektion på gymnasiet då vi skulle göra sit-ups och läraren kom fram och klämde på mina magmuskler för att förklara att det var dom som skulle användas. Det var första gången jag kom i kontakt med min kropp och kände att jag kunde spänna magmusklerna medvetet. Innan dess hade jag bara farit runt efter bästa förmåga på gymnastiken . Jag lyckades stuka fingret när jag skulle stå på händer. Jag fick ideligen bollar i huvudet vid bollspel , eftersom jag då kopplat bort kroppen och drömde mig bort i min egen lilla värld. När vi hade orientering avslutades den med en skallgång då jag totalt gått vilse i skogen tillsammans med en vän. 

Kort sagt så har grovmotoriken inte fungerat. 

Än idag har jag ständigt minst fem blåmärken på kroppen och jag behöver hjälp att utforma träningsprogram som är lagom hårda. Vid styrketräning vet jag inte vilken vikt som är rätt, som tur är har jag en bra sjukgymnast som känner till mina funktionshinder som utformar mitt träningsprogram. 

På Diagnosgruppen pratade vi om kropps språk och vi kom inpå hur nära man ska stå en annan människa när man pratar. Det fanns tydligen en oskriven regel för det, nämligen 70 cm och det var väl fantastiskt att få veta om den regeln när jag är 38 år. Tänk så många människor jag lyckats stå för nära under dessa år? 

Eftersom världen, och då speciellt alla NTV are där ute är så svåra att förstå sig på är det med stor lätthet jag konstaterar att idag är jag ensam. Ensam som människa men tillsammans med min hund Charlie. 

Välkommen hösten

Att röja upp i rabatterna och planera för stundande vårens blomsterlökar är en totalt underbart lördags sysselsättning som jag ägnat min dag åt.

Jag älskar min trädgård, växterna som jag planterat med omsorg och att följa årstidernas växlingar. Jag har ett eget arkiv med bilder från olika årstider och alla växters namn. Ja, jag är en växtnörd men en lycklig sådan. Det finns nog inget som får mig att må så bra som en höstdag med trädgårdsarbete och att inandas kall, klar luft och drömma om vårens prunkande växter. 

Det som även har samma sköna inverkan på mitt mående är skogspromenader med min hund som nu blivit fem månader. Om man tycker att barn växer fort är det ingenting mot vad en Golden Retriever hund gör. Jag är glad att jag hann ta lite bilder av honom som lurvig, mullig, galen valp. När jag tänker på att gå ut och träna, busa och vandra med honom blir jag glad. 

Min kropp har tyvärr börjat knorra av mitt trädgårdspysslet och skogspromenader. Jag har en skada i ländryggen och ett riktigt dåligt knä. Jag behöver styrketräna. Något som jag lagt på hyllan uppenbarligen för länge. Vi får väl se hur många dagar det tar tills jag kommer att ta tag i träningen. Jag är i alla fall en mycket mindre av en soffpotatis än tidigare och det är bra! 

I eftermiddags var det dags för den årliga reflex genomgången. Här ska det reflexas! Jag och lilla fialotta har nu försett hela familjens höstjackor med glimmande, lysande reflexer. Mysigt! Detta beteende är något direkt nedärvt från min pappa. Han klistrade in hela mig med reflexband när jag var liten. Vilket säkert behövdes då jag allt för ofta befann mig i min egen lilla verklighet på mina promenader. 

Jag fick ett samtal från brorsan. Han har det inte kul där inne i fängelset. Det kanske inte ska vara kul , men jag önskar bara att han kunde få det stöd han ville för att kunna studera. Att ägna tiden åt något vettigt istället för att lyssna på alla dom andra intagnas negativitet och lyssna till vad alla dessa tjugoåriga plitar med noll livserfarenhet har att säga. Vi hade som vanligt ett härligt samtal och vi skrattar fortfarande åt samma saker på ett hjärtligt sätt. All kärlek och respekt till honom. 

Nu är det dags att varva ner, tända ljus och dricka ett glas rött eller två tillsammans med min älskade man och våra goa ungar. Skulle inte vilja ha det på något annat sätt. 

Förmågan att läka

Jag har fortfarande förmågan att läka, att komma tillbaka till livet med glimten i ögat.

Att pyssla i trädgården, eller röja med sekatör och grensåg är ett sätt att vila för mig. Umgås med mina barn och ta del av deras liv och skratta åt roliga youtube klipp som dom visar är befriande lättsamt. Vara i skogen en tidig morgontimma när daggen ligger som ett täcke över naturen i samspel med Charlie. Det är rofyllt och vackert. Att vila utan ljud, ljus eller något annat störande läker . Vårda mig själv genom en ansiktsbehandling eller bra ta ett långt skönt bad är gudomligt avslappnade. 

Allt detta är saker jag ägnat mig åt för att komma tillbaka ur min svacka då kraften tog slut. Men det som läker allra bäst är att avboka allt för att ha möjligheten att Stanna upp och göra ingenting! Att bara vara och kanske till och med ha långtråkigt eller känna sig ensam. Det är då det händer, jag får kontakt med mig själv och kan rå om mig själv genom att lyssna inåt . Vad behöver jag just nu? 

Detta är bara lite tankar från mig om du har någon metod på att vila mest effektivt så delge gärna den! 

Date

Idag har jag haft en date med min älskade man. Tänk vad välbehövligt lugnet är som uppstår när alla barnens behov läggs åt sidan. Plötsligt finns alla möjligheter till en härlig samvaro och samtal.

Vi grabbade tag i chansen och har haft en toppen söndag. Fylld av hundpromenad, gott fika , lite organisations samtal inför kommande vecka och sedan massa kyssar förstås. ;)

Så inför nästa vecka är vi lite bättre förberedda på tidiga morgnar och middagsplanering. Har fortfarande svårt att förstå att hösten har startat då vädret fortfarande erbjuder sommartemperaturer. Jag har köpt en ny höstgarderob, lite tuffare än mitt vanliga blommiga vilket jag tolkar som positivt! Jag känner mig starkare och mycket mer nyfiken på vad framtiden har att erbjuda.

Att gå på date med sin man är definitivt något jag ska se till att göra oftare. Me like. 

ADHD tempo

Rensat ogräs, skapat ett jordgubbsland, beskärt äppelträd och idegranshäcken...hmm idag gick det undan.

Ibland kommer farten och idag kom den med besked. Stackars maken fick agera städare med stora plastpåsar för att plocka upp alla kvistar och bråte som spreds runt mig idag. Tolv säckar som är på väg till tippen. vad skulle jag göra utan min älskling som alltid sett till att rensa efter mina olika upptåg. Vi har inte en jättestor trädgård men det vi ha är välansat och ompysslat. Att följa årstidernas avspeglingar i trädgården hjälper mig att förstå tidens gång på ett konkret sätt. Att skörda egna hallon, krusbär, svartvinbär, tomater, potatis, plommon och allt annat lyxigt är en fröjd. Men den harmoni som jag finner i att arbeta i trädgården är ändå den största vinsten. 

Så jag är tacksam över att min kropp fått arbeta och att mitt sinne är fridfullt. 

Vilken seger!

Nu vill jag dela denna härliga dag med er! 

Denna söndag ägnade jag åt att besöka min bror i häktet. Jag hade kraften att köra bil dit med full volym på stereon och med sällskap i bilen. Jag har inte oroat mig för besöket och den visitering som det innebär att besöka någon i häktet. Bestämde mig för att ta det som det kommer. Ja, min BH pep i metalldetektorn men jag behövde inte avlägsna den. Vilket jag inte vet om jag hade accepterat. Hade jag valt att avstå från besöket då? ...vet inte men den möjligheten finns ju alltid. Knarkhunden var ledig så jag slapp att bli sniffad mellan mina ben. 

Så när jag väl träffade brorsan var jag bara riktigt glad att se honom och höra honom berätta om sina drömmar. Älskar hans förmåga att byta tankebanor, mål och att välja glädje. För hur hade han och jag annars överlevt denna ibland så sjukt jobbiga tillvaro, om vi inte bara valt att helt enkelt garva åt det! All kärlek och respekt till honom. Vi ADHD hjärnor kan ha det grymt roligt tillsammans. Vilka planer och idéer man kan bolla under ett två timmars besök i ett litet rum på häktet. Ni skulle bara veta. 

Segern är att jag inte blir lika trött av intryck som ljud och ljus, men också att jag har kraft! Kraft att leva! 

Det kallas livet

Det känns smått surrealistiskt men mitt välmående verkar ha kommit för att stanna. Snart kanske jag kan återgå till ett normalt liv....eller iaf mer normalt än hur de senaste tre åren.

I helgen åkte vi till en kär väns sommarhus. Vänskap är något otroligt vackert och samtidigt som den är stark kan den även vara skör. Just denna vänskap blir allt starkare och det är en sådan vänskap där jag känner mig helt trygg och bara kan vara jag. Det är ok att gå undan när det blir för mycket och mina barn accepteras och uppskattas för allt vad dom är. Det kan knappast bli bättre än så...

Men det blev det. Eftersom jag älskar att skapa i färg och form så fick jag förmånen att hjälpa henne att anlägga en perenn rabatt. Det blev ett besök till en ur mysig handelsträdgård där även jag hittade några guldklimpar. Guldklimpar i form av udda växter. Gärna någon som stått i en hörna länge länge och bara väntat på att bli hittad. ;) Hursomhelst så blev det ett trädgårdsprojekt modell större och det slutade nästan i ett lerbad för oss båda. Min ADHD kom till sitt rätta forum och jag fullkomligt  brainstormade idéer till min väns trädgård. Jag säger bara det Ernst Kirsteiger Släng dig i väggen! 

Jag är så tacksam för varje dag som passerar nu. Det är väl så det blir när man nått botten och nu vågar kika nyfiket över vattenytan och gläds av det man ser och möter. Det kallas livet. 

Arbetsminnesträning

Arbetsminnesträning vid ADHD är en vanlig behandling mot svårigheter att hålla kvar info i huvudet, samt genom att kunna göra det så ökas koncentrationsförmågan. Me like

Igår var jag hos min psykolog. Meningen med besöket var att följa upp mitt mående och se om jag fallit ner i depression igen. Så var inte fallet! Jag mår bra och är även ganska jämn i humöret. Jag börjar sakta men säkert börja lita på min egen energi och i och med det även våga planera saker.

Detta är fantastiska nyheter! 

Så istället för att prata om depressionen och eventuella dos höjningar av min nya medicin så blev det en trevlig pratstund. Vi pratade om valpen som kommer på måndag och vilka möjligheter det finns till hösten med aktiviteter och Habiliteringcentret. Jag känner mig försiktigt optimistisk.

 Först och främst ska jag påbörja Arbetsminnesträning. Jag ska tre gånger i veckan a' en timme utföra minnesträning vid en dator i fem veckorstid. Måste medge att jag inte är super taggad inför detta. Det är mer ett måste än en vald sysselsättning, dvs motivationen är låg. Vet dock att jag verkligen behöver detta och min psykolog släpper inte mig vidare till habiliteringen förrän detta är genomfört. Jag undrade om de kommer att kunna mäta mitt arbetsminne före och efter denna insats. Det skulle definitivt upplevas som lättare att genomföra detta om jag delges en fin graf, en kurva på exakt hur mycket bättre mitt arbetsminne blivit efter dessa femveckor. Motivationshöjare! Me like. Han skulle kolla upp det, då det varit så förrut men nu visste han inte. 

Jag hoppas att jag kommer kunna genomföra detta! Om det går så kan man ju iaf nästan säga att min depression är besegrad!? 

Tänk vad denna sommar har att ge mig. Jag njuter av varenda litet ögonblick då allt känns ok. Tacksamhet inför livet och möjligheten att öva upp mitt arbetsminne! ;)

Sol i sinnet

Stolt över lilla jag som tagit tag i öronproblemen och åkt in till akuten för hjälp.

Jag har nog mer energi än innan sjukhusvistelsen. Trots en jäkla värk i höger öra har jag sökt vård, som efter fem timmars väntan ledde till en noggrann öronsugning. Blää hade ingen aning att så mycket äckel kunde rymmas i mitt söta lilla öra. 

Örat ömmar mindre och jag ser fram emot en midsommar som i år firas hemma. Maken vill att det ska bli så lugnt som möjligt för mig. KÄRLEK . Min önskan är sol och värme samt sinnesro att binda en blomkrans eller två...

Just nu har jag sol i sinnet och jag håller fast vid den känslan.

Myror i brallan

Min ADHD ger mig myror i brallan vilket leder till att denna dag varit otroligt aktiv. Rastlösheten kryper i kroppen och jag måste få utlopp för energi på något sätt. 

Kunde inte somna igår, trots mina tunga sömnpiller så snurrade jag runt med tusen tankar. Många tankar handlade om när jag blir inlagd. Har jag allt under kontroll? Vad kan jag göra för att underlätta för la familia medan jag är borta? Kanske göra en stor lasange? Se till att allt är tvättat och då även lakan och handdukar. Iris, måste se till att ha borstat henne ordentligt. 

Hur blev då min dag? Putsat hälften av fönstren, svabbat golvet, planerat veckans matsedel, rensat ogräs, pratat med tre av bästa vännerna, planterat i trädgården och gjort rabarberkräm. 

Nu ligger jag i soffan och känner mig lugnare. Jag har koll på läget. Maken har ringt sjukhuset och dom säger att eventuellt blir det en plats till mig på onsdagen eller torsdagen denna vecka. Eller så blir det inte det. Jag är inte kvinnan med tålamod och hatar ovisshet men jag kan inte göra annat än Andas.

Vilket flow min hjärna har dessa dagar. Har så mycket roliga projekt, då pratar vi trädgårdsprojekt på G i min lilla men väldigt effektiva hjärna. Jag har utmanat mig själv med olika aktiviteter idag så jag hoppas att John Blund kommer snabbare ikväll.  

Back on Track

Att återvända och skapa ordning i kaos efter semester tar på krafterna

Hemma, tillbaka till den totala tryggheten jag skapat här men den var inte riktigt intakt när jag kom hem igår. Tänk att jag har ett så starkt luktsinne så att jag känner att det inte luktar hemma. Här behövdes det att pinka in revir !Jag ägnade gårdagen åt att vädra, tvätta, svara på mail, överklaga LSS, beställa mat på nätet och en lång stund i trädgården. Tänk vad härligt att det faktiskt är vår NU! Maken var på finlandskryss, avlösaren sjuk och min mamma som knappt orkar resa sig ur soffan. Tuff start helt enkelt.

Åh min brorsa, finaste av alla. Dömd till 4 års fängelse. Så väldigt sorgligt att vi just nu bara kan brevväxla, men det är något speciellt med den formen av kommunikation. Den är så ren och konkret. Orden som tillsammans bildar meningar, ja sanningar. me like.
 Han vill ha besök, så klart! Jag vill åka dit, så klart! För att få träffa honom, men det är ju så förfärligt dramatiskt att behöva gå igenom visitering och olika grindar som piper. Tillslut släpps en lillasyster in som inte gjort en fluga förnär, men ändå måste utstå en knarkhund som nosar runt på hela hennes kropp. Been there - done that!

Sonen har äntligen kommit tillbaka till skolan med resursperson. Nu klagar han istället på att han aldrig får vara ifred utan en vuxen. :) Förklarar att det är han som önskat denna trygghets person och att det inte kommer att fortgå i all evighet. Förhoppningsvis kommer han att känna sig trygg och lugn i skolan inom några veckor.

Även om det tagit på krafterna, som det alltid gör med miljö ombyte, så finns det inget i hela världen som är så härligt att komma hem till som några som  har saknat en - massor! La familia!