Enjoy the silence

Äntligen måndag, vardags måndag bara jag och tystnaden . Valmöjligheterna är mina och endast mina behov räknas. 

Vad väljer jag då att göra ? En långpromenad med vovven i barndomens förortskvarter. Jag passerar ofta med bilen men att få promenera där idag var riktigt härligt. Solen värmde och jag mindes många härliga stunder. Vänskaper, kärlekar, hundar och hemliga stråk. Efter det - hem igen till trädgården , min alldeles egna trädgård. Planeringen inför vårens blommor är i full gång i mitt huvud och jag rensar ogräs och planterar vårlökar. Tiden försvinner men känslan av lugn och harmoni är fortfarande kvar. 

Att få min måndag ensam,  betyder så mycket för mitt välbefinnande resten av veckan. Tacksam. 

Introvert

Efter att ha sovit mer än någonsin, stängt av all input, vilat, njutit av tystnaden och ensamheten kom kraften tillbaka. 

Ibland glömmer jag bort mina autistiska drag och dess behov. Jag tror att jag fungerar som alla andra och inte behöver någon särbehandling, men det är just då det slår tillbaka på mig igen och jag blir så där dunder, super ultra matt. Faktum är att mitt behov av egen tid, min egna sfär är livsnödvändig och har alltid funnits där. När jag växte upp låg jag timtals i min säng lyssnades på musik eller pysslade med något. Ensam. Jag gör det fortfarande i trädgården, i sängen eller bara vara i stillhet. Detta är ett nödvändigt beteende. Jag behöver mycket mer tid att sortera mina intryck än andra människor. Det är när intrycken blir fler än vilan jag sluter mig och blir en introvert person. 

Nu har jag återvänt till livet och det stundande sportlovet med mina älskade barn. 

Jag och min kropp

Kroppskännedom, kroppsmedvetenhet vid Aspergerssyndrom och ADHD. Efter att ha slutfört min Diagnosgrupp på Aspergercenter har jag blivit ännu mer medveten om min problematik gällande motorik och min kropp.

Jag går ständigt in i saker som hörnet på ett bord, snubblar på något som ligger på golvet eller krockar med andra personer när jag går i en korridor. Nu vet jag att jag har svårt att veta avståndet till saker men framförallt lever min kropp sitt eget liv. Den är klumpig och begränsad vad gäller automatisering så min hjärna får arbeta hårt för att jag ska genomföra något fysiskt med den. 

Jag är ett stort sinne i en klumpig elefantkropp. 

Jag minns en gymnastiklektion på gymnasiet då vi skulle göra sit-ups och läraren kom fram och klämde på mina magmuskler för att förklara att det var dom som skulle användas. Det var första gången jag kom i kontakt med min kropp och kände att jag kunde spänna magmusklerna medvetet. Innan dess hade jag bara farit runt efter bästa förmåga på gymnastiken . Jag lyckades stuka fingret när jag skulle stå på händer. Jag fick ideligen bollar i huvudet vid bollspel , eftersom jag då kopplat bort kroppen och drömde mig bort i min egen lilla värld. När vi hade orientering avslutades den med en skallgång då jag totalt gått vilse i skogen tillsammans med en vän. 

Kort sagt så har grovmotoriken inte fungerat. 

Än idag har jag ständigt minst fem blåmärken på kroppen och jag behöver hjälp att utforma träningsprogram som är lagom hårda. Vid styrketräning vet jag inte vilken vikt som är rätt, som tur är har jag en bra sjukgymnast som känner till mina funktionshinder som utformar mitt träningsprogram. 

På Diagnosgruppen pratade vi om kropps språk och vi kom inpå hur nära man ska stå en annan människa när man pratar. Det fanns tydligen en oskriven regel för det, nämligen 70 cm och det var väl fantastiskt att få veta om den regeln när jag är 38 år. Tänk så många människor jag lyckats stå för nära under dessa år? 

Eftersom världen, och då speciellt alla NTV are där ute är så svåra att förstå sig på är det med stor lätthet jag konstaterar att idag är jag ensam. Ensam som människa men tillsammans med min hund Charlie. 

Drog i aktivitets bromsen

Idag har varit en vilodag. Jag är matt, tjurig och i STORT behov av egen tid. Min asperger har verkligen fått social overload och vill att jag tar med mig Charlie till urskogen. Vi behöver varken telefon, TV eller dator. Bara vara.

Det går till en gräns detta med närhet och social kontakt. Min dotter som snart blir fyra är min absoluta älskling, men efter flera dagars intensivt pratande, argumenterande, gråtande och fysisk närhet så säger hela min kropp och mitt sinne Låt mig vara! Detta ger mig dåligt samvete men samtidigt vet jag att om jag inte får tid för mig så går jag sönder.

Det har hänt så mycket bra den sista tiden och jag mår bättre än på flera år. Jag har inte haft möjligheten att stanna upp och städa i hjärnkontoret för att lägga dom nya pusselbitarna på rätt plats. För att kunna göra det behövs tid, vila och möjlighet att fritt skapa i trädgården eller fotografera. Utan familjens krav på min närvaro. Det är dock bara lillasyster som inte lämnar mig ifred. Hon är för liten för att förstå. 

Jag har dragit i aktivitets bromsen och har slutat svara i telefonen. Men idag ville telefonen aldrig sluta att ringa och det gjorde att jag till sist svarade. Där på andra sidan luren var min älskade bror. Vi har inte pratat med varandra sedan december förra året då han blev häktad. Det gjorde mig väldigt glad och så roligt att berätta för honom att vi just nu mår ok. Jag fick också möjligheten att berätta om Charlie, vilket han redan visste men ändå. Jag vet att han kommer att gilla honom när dom ses. Han är en riktig hundmänniska. Brorsan har dömts till tre års fängelse och han hoppas få permission till hösten. 

Att stanna upp och härbärgera alla intryck är livsnödvändigt för mig. Skapa ordning i kaoset är nödvändigt. Även om kaoset just nu består av väldigt många bra saker. 

På sjukhuset

På mitt våningsplan är det tomt. Ibland ska man nog vara försiktig med vad man önskar sig...eller så är det exakt det här jag behöver?

Inskrivningen gick bra. Jag träffade överläkaren och en viskande sjuksköterska. För så är det här, tyst och viskande människor. Efter en timmes (!) samtal kom vi tillsammans fram till att jag är inte bara utmattad utan också deprimerad. Deprimerad var ordet . Så det är därför kroppen känns tung som bly och tankegångarna allt oftare vittnar om en hopplöshets känsla. Ja, egentligen inget nytt under solen men ändå skönt med ett ord. Deprimerad. Febern ska även kontrolleras och jag ska träffa en läkare. Överläkaren säger att hon inte märker av min Asperger. Förklarar för henne att jag är en högfungerande Aspie, som gått den hårda skolan för att lära mig att vara som man förväntas. Men att det tar mycket energi av mig, för att jag måste aktivt tänka på hur jag ska uppträda. Det är inget,  som för er andra kommer per automatik. 

Att byta miljö är för mig ett äventyr som tar mycket energi. Jag vimsar runt och försöker registrera det väsentliga i miljön. Har inte orken att vara social varken med personal eller andra patienter när jag känner mig för med sjukhusets ljud, lukt och ordning. Jag får ett eget rum med egen wc och dusch. Två dörrar kan jag stänga om mig. Sedan är det bara jag, fågelkvitter och en röklukt. Usch, luktar inte som hemma. På mitt våningsplan huserar alla läkare och några få patienter antar jag. Har än sålänge inte sett någon. En trappa upp är det kök,expedition  och samvaro. För dom som vill. Jag är inte där ännu.

En vän kom förbi. En kär vän. Hon känner mig och vi kan skratta åt det mesta. Hon ger mig choklad i en hjärtformad plåtburk som jag sedan häller lös tee i så att röklukten byts ut mot fruktlukt. Me like 

På mitt våningsplan är det tomt. Ensam i fysik mening men definitivt inte i andlig mening. Saknar min familj och att må bra!