Foton från förr

Dåtid, minnen och känslor från en svunnen tid. En tid i lycka ! En tid i kärlek och frid! En tid innan kraschen, fanns fångad på en minnessticka min man hade med sig hem. Nu sjunker jag djupare och djupare ner i sorgens grop. Vad fan hände egentligen? Hur kunde allt gå så fel ? Jag som mådde så bra och fullkomligt strålar på dessa bilder. 

Jag förlorade denna glada, självsäkra, vackra JAG och är nu endast en skugga av hennes styrka och livskraft. Det gör ont! Jag vill bränna dessa foton för att nästa sekund fascineras över hur bra jag mådde. Hur lätt allt var. Hur lätt jag var . Har säkert 30 kg tröstätande på min kropp nu. Allt känns tungt och svart om jag jämför min tillvaro då. Jag lyckades alltid nå mina mål. Vi umgicks med vänner och gjorde resor och andra saker. 

En tid nu, har jag varit rätt så tillfreds med min tillvaro. Tacksam över mina barn, min familj och att jag fungerar igen, men efter denna tillbakablick vill jag bara krypa långt ner under mysfilten och gömma mig. Jag är långt ifrån vad jag en gång var. Det gör ont. 

Jag var en del av ett större sammanhang med flera olika kontaktytor. Jag saknar arbetskamrater , jag saknar att vara saknad och mest av allt att betyda något. Jag är mamma och fru just nu och jag kan så mycket mer än så. Det gör ont. 

Vägen tillbaka är inte en väg tillbaka. Inget kommer någonsin bli som på dessa bilder igen. Ögonblicken är borta för alltid och smärtan dom lämnar efter sig är bedövande. Jag har övat, övat och övat på att inte gräva ner mig i det som varit men dessa foton kom som en blixt från klar himmel. En blixt av insikt att livet aldrig någonsin kommer att bli som förrut igen.

Frustrationen är total

Vad hände? Den frågan är något jag brottas med varje dag senaste veckan. Eftersom svaret gör så jäkla ont springer jag runt likt en hyperaktiv Duracellkanin för att slippa känna efter. Känna efter, hur det känns att bli utdömd av försäkringskassan som icke arbetsför.

Jag har grävt en krater i min trädgård för att släppa ut min frustration. Jag har köpt ett gäng plantor på rea som ska fylla detta tomrum. Vet dock inte om mitt inre tomrum kommer att fyllas upp? Man kan ju alltid hoppas!

Jag är en arg, bitsk, tålamodsprövande fru som plöjer fram likt en ångvält här hemma. Helt plötsligt hittar jag fel överallt, bara för att kunna ösa ur mig lite mer skit.

Mitt upp i min egen sörja ringer min älskade bror från fängelset. Han är också tok frustrerad över sin situation och ber mig ringa runt och förklara saker för hans vänner. Vilket jag glömmer bort att göra . För så är det med mig när depressionen gör sig påmind och stressen kommer då försvinner minnet. Jag glömde hämta min lilla tjej på dagis då hon skulle till tandläkaren. Jag hade fullt upp med mitt grävande. Det var först när dom ringde för att fråga vart vi var som jag fick kasta mig in, alldeles lerig i bilen för att sedan i ilfart hämta henne och åka till tandläkaren.

Jag vet att när jag väl stannar upp kommer sorgen ta över och jag kommer nog stanna i den en stund. Livet blev inte som jag tänkt. Målet blev något helt annat än karriär och pumps. Nu när jag formulerar det så känns det inte alls som ett misslyckande. Mitt primära mål har alltid varit familjen och dom står mig närmare än någonsin.

Och så kom mörkret

Första grå och regnruskiga dagen på hösten och min depression gör sig påmind på engång. En kropp som känns som bly och mörka tankar som är så nära att ta till.

STOPP säger jag! Tänker inte låta mig falla ner i detta mörker.  Istället  väljer jag att slösa med tända lampor, äta mörk choklad och ta mig ut på långpromenad med hunden med regnkappan hårt virad runt kroppen. Där ute i regnet med vinden piskande mot ansiktet känner jag mig levande och jag tar mig runt på en långpromenad. Ensam med mig själv, naturen och Charlie ger jag från mig ett vrålskrik och det känns så befriande härligt att jag bara måste göra det en gång till. Charlie tycker att jag är helfestlig och kommer rusande och slår sig ner, som han lärt sig tätt sittande vid min vänstra sida inväntades sin godsak. Livet är bra härligt ändå tänker jag och vi tar oss hem för att laga en höstgryta med en skvätt vin i och en massa kärlek. 

I posten hade min kallelse till ljusterapin kommit och jag tänker att jag kommer att ta mig igenom november detta år bättre rustad än förra året. Ljusterapi here I come . 

Jag = förtidspensionär?

Min verklighetsuppfattning måste vara minst sagt grumlig, då jag själv anser att jag mår så mycket bättre medan min läkare bokstavligen vill skriva ett utlåtande som ger mig rätten att bli förtidspensionär. 

Det hände i fredags då jag hade ett läkarsamtal om mitt mående och vidare behandling. Jag har fått en ny handläggare på Försäkringskassan och hon hade tydligen kraftigt ifrågasatt mina möjligheter till att kunna återgå till arbetslivet. Jag berättade om dom framsteg jag gjort och min ökade livskvalitet med min hund och tillgången till naturen för min läkare. Jag sa att mitt mål är att återgå till arbete, herregud jag är ju bara 38 år och har mycket kvar att ge. Hon ska framföra min ambition till försäkringskassan. Du är en sådan kämpe, säger hon sedan till mig.

En kämpe. Javisst är jag det. Jag har varit en kämpe sedan fosterstadiet då min mamma både drack och rökte . Sedan fortsatte ett liv i en total kaos och en daglig kamp att överleva. Jag har aldrig haft möjligheten att välja att inte agera, för vad skulle hända då? Ångesten har varit en del av mig och inte ett tillfälligt tillstånd. Här är jag nu, mitt i livet och ska gå på diverse utbildningar på Aspergercenter för att reda ut vilken känsla som känns si och vilket jäkla avstånd man ska ha mellan sig själv och en bekant person. Helt sjukt. Tänk hur många fel och missuppfattningar jag lämnat bakom mig. Trots egna överlevnadsstrategier som jag utvecklat blir min tillvaro aldrig så enkel som den borde kunna få vara. 

Jag har inte vetat det, att jag inte fungerar som alla andra människor . Jag har inte heller vetat, att jag inte vetat allt det där som ni NTV are så fint gör och som ni lärt er med modersmjölken. Det är orättvist. Så det är väl inte så konstigt att jag mitt i livet helt slutade att orka. Livskraften tog helt slut. Glädjen var bortblåst och allt, precis allt var en kamp. Nu tre år senare har glädjen kommit tillbaka. 

Då kanske det är dags att jag lyssnar på min läkare och ta det väldigt lugnt och försiktigt med min nya livskraft? Det är faktiskt bara fyra månader sedan som jag låg inlagd på sjukhus på grund av utmattning och depression. Framtiden får utvisa vad som kommer att ske men just nu, den här stunden mår jag bra. Bättre än på länge. 

Jag mår bra nu

Jag mår bra nu och det är väl bra, eller? Plötsligt knyter det sig i bröstet och panikkänslan kommer krypande...vad händer nu?

Jag har varit heltids sjukskriven i tre år, blivit utförsäkrad för att sedan bli sjukskriven igen och det har alltid varit en självklarhet. Jag har inte varit en fungerande människa. Ett tag trodde jag att här tar livet slut. Det fanns inte en enda uns kraft kvar i min kropp att utföra ens den minsta lilla rörelse. Jag förstod helt plötsligt hur människor som ligger på dödsbädden och ser sina barn leka  bredvid och inte ha förmågan att delta. Hur man desperat försöker hålla masken av en välmående mamma men bilden krakelerar då orken inte finns. Totalt utmattad, utbränd och utesluten från resten av världen. Jag orkade inte med ljud överhuvudtaget, dom skar rakt igenom min kropp som ljudet av en krita mot en svart tavla. Jag gick ständigt med mina hörselkopor .

 Mina ord var försvunna och måste hämtas upp med stor möda från mitt Hjärnkontor. En period pratade jag inte överhuvudtaget med någon annan än mina barn. Jag sparade orden till dom som jag älskar mest av allt. 

Nu, drygt fyra månader efter mitt senaste sjukhusvistelse kan jag våga mig på att säga att jag har en ökad stadga i mitt mående . Jag blir inte lika utmattad, lika lätt eller lika länge som förut. Jag behöver fortfarande mycket vila och klarar inte ett alltför hektiskt schema men jag dippar inte i en hel vecka efter att ha fikat med en väninna. 

Naturen, min trädgård, min kreativitet och min älskade hund har varit så läkande för mig. Så vad händer nu? På fredag ska jag träffa min läkare och diskutera om min framtid. Hon vill skicka en remiss till ljusterapi eftersom jag har en årstidsbunden depression. Men som det känns just nu vill jag verkligen inte ödsla tid på det när jag kan vara ute i skogen med Charlie. 

Hon kanske även kommer att föreslå någon slags aktivitet.... Blir rädd när jag tänker på det. Är det ett tecken på att jag inte är redo eller att jag blivit en fegis? Lite av båda är det nog,men framförallt vill jag aldrig mer bli så utmattad att jag känner mig för trött för att leva. 

Sammantaget kan man väl säga att jag är på rätt väg och det känns både jäkligt bra men också väldigt läskigt. 

Förmågan att läka

Jag har fortfarande förmågan att läka, att komma tillbaka till livet med glimten i ögat.

Att pyssla i trädgården, eller röja med sekatör och grensåg är ett sätt att vila för mig. Umgås med mina barn och ta del av deras liv och skratta åt roliga youtube klipp som dom visar är befriande lättsamt. Vara i skogen en tidig morgontimma när daggen ligger som ett täcke över naturen i samspel med Charlie. Det är rofyllt och vackert. Att vila utan ljud, ljus eller något annat störande läker . Vårda mig själv genom en ansiktsbehandling eller bra ta ett långt skönt bad är gudomligt avslappnade. 

Allt detta är saker jag ägnat mig åt för att komma tillbaka ur min svacka då kraften tog slut. Men det som läker allra bäst är att avboka allt för att ha möjligheten att Stanna upp och göra ingenting! Att bara vara och kanske till och med ha långtråkigt eller känna sig ensam. Det är då det händer, jag får kontakt med mig själv och kan rå om mig själv genom att lyssna inåt . Vad behöver jag just nu? 

Detta är bara lite tankar från mig om du har någon metod på att vila mest effektivt så delge gärna den! 

Citat från en själsvän

Delar här en Facebook status från en av mina blivande själsvänner. En person som liksom jag fått diagnoserna Aspergerssyndrom och ADHD. 

Hej alla mina tråkiga normala vänner 

I juni blev min utredning om neurologiska funktionshinder klar. Jag har alltid vetat att jag är annorlunda otroligt speedad ibland impulsiv mm. ADHD har jag misstänkt ett tag och där blev det fullpott Bingo. Men att jag skulle vara en klockren kvinnlig Asbergare hade jag ingen aning om. Har under sommaren läst och tagit reda på hur min hjärna fungerar, det har inte varit lätt  Tack vare min överbegåvning så har jag från barnsben lärt mig hur jag skall vara i sociala sammanhang. Jag har taskig automatisering alltså det ni gör automatiskt det måste jag hela tiden tänka på. Det gäller allt från plocka disk till att duscha. 

Jag har lärt mig att skanna av alla människor jag möter för att pejla in hur deras mimik ser ut, deras humör, och hur de mår. Därför har jag väldigt bra antenner för känslor.

Som ung var jag väldigt naiv. Visste aldrig vad som var inne eller vad jag själv gillade eller inte gillade, härmade eller frågade alltid vad som var bra. Läste massor med böcker om matlagning, barnuppfostran mm. Har klarat mitt liv jävligt bra. Men nu är jag trött, så trött, orkar ingenting. Men hjärnan har ju fått jobbat 150 % mer än vad den egentligen orkar.

Försöker hitta mig själv i ett hjärnkaos, vem är jag egentligen vad gillar jag egentligen. Har levt hela livet med en påse över huvudet med en mask målad på, en mask som jag trodde var jag. Det är väldigt intressant att titta under påsen. Har fått förmånen att vara sjukskriven hela sommaren för utmattningsdepression och rygg/nack problem. Det har varit en härlig sommar men omtumlande. Älskar alla nära och kära

Tack för att jag fick dela denna status . Känner igen mig i så mycket trots att vi inte har ett dugg gemensamt än dessa diagnoser. Tack vännen. 

Vem är jag?

Att välja ensamheten vid Aspergerssyndrom. Att undvika det som är jobbigt. Att behöva hålla någon i handen? Är det jag 2013?

Idag kom då äntligen min nya LSS handläggare på hembesök. Hon ska förövrigt sluta om en månad men kommer väl hinna med att dra mitt ärende. Efter att ha lyckats att ta bussen åt fel håll så hittade hon tillsist till mitt hem. Här hemma var då redan min boendestödjare 'fnittertippan'. Jag väljer att kalla henne det för hon är just en sådan som fnittrar förjämnan. Vi satt och drack te o delade på tårtresterna från gårdagens födelsedags firande.

In kommer en ung kvinna i en äldre kvinnas outfit och illrött läppstift. Hi hi. Det visade sig att hon var rak, tydlig och lättsam. Me like. Jag tillät mig att slappna av och berättade min historia. 

Den historia om en en flicka som kämpat stenhårt från dag ett för sina rättigheter. En som växt upp i ett hem med missbruk,vräkningar, otrygghet och överlevt. En flicka som alltid sökt efter hjälp och närhet. Tankat och kämpat vidare. Att sedan som vuxen alltid presterat och lyckats nå sina mål. En kvinna som lyckats behålla en klippa till man, föda tre barn, göra karriär, träna och att inreda hus.( Vi har flyttat många gånger och vi lever nu i vårt femte hus. ) Att yrkesmässigt göra karriär som säljare, genom att lära sig en ny roll att spela. Alltid nyfiken och redo för nästa utmaning. Det var jag!

Tillsist blev det för mycket .

Den totala utmattningen var ett faktum.

Nu snart hela tre år senare vet jag inte riktigt vem jag är längre. När jag sitter här i köket och beskriver hur svårt det är för mig att ta mig utanför huset. Att allt med flera moment känns så jobbigt att jag hellre struntar i det. Att jag inte orkar träffa mina vänner så ofta som jag kanske borde. Jag föredrar ensamhet många gånger. Att jag inte uppnår ett enda mål senaste åren, vilket gjort att jag tappat motivationen att ens påbörja något. Att kraften är slut. Finito. Mitt självförtroende är brutet, jag vet inte min förmåga för jag kommer inte längre i mål. 

LSS handläggaren frågar till sist hur vi får det att fungera och svaret är att det inte fungerar. Vissa kvällar är jag så slut att orden inte finns. Att jag tappar saker och blir yr. Jag behöver mer stöd. Fnittertippan ser till att vi skapar en struktur att följa, att jag håller mig till planen och att jag ser till mina behov. Nu ansökte jag om fler timmar än dom tolv jag redan har per månad. Jag håller tummarna! 

Kanske måste jag acceptera att år 2013 behöver jag någon att hålla i handen. För jag vet inte ännu hur jag ska förhålla mig till livet med mina nya aspiga egenskaper. Dessa har kommit att dominera min personlighet på senare tid. Från Tigers personlighet till Nalle Puh! 

Syskonkärlek

Idag vill jag skriva om min storebrors och min relation. Så olika men ändå så förbaskat lika på vissa sätt. Han är kriminell och har ADHD.

Vår uppväxt, tillsammans i ett hem med en missbrukande mamma som presterade på topp i arbetslivet och bland vänner och bekanta har inte varit lätt för någon av oss. Hon var till lags och hjälpte alla på bekostnad av sig själv. Hon kan inte säga nej. Hon har druckit hela vår uppväxt. Jag har varit mamma åt min mamma. Min bror har slagits, skolkat och terroriserat mig och sin omgivning bäst det gick. Jag hatade honom! Han fick sin diagnos för två års sedan då jag tjatat på honom att söka hjälp. Ingen kan säga att han inte levt livet. Rest, startat projekt, levt som en kriminell stekare. You name It. Så rastlös men även han så förbaskat lojal och en do-er.

När jag flyttat hemifrån kom han hem till mig och frågade om han fick låna min klädkammare för att förvara lite saker i. Jag sa ja. När han och hans kompis sedan kom med en mängd olika vapen blev jag fly förbannad! Jag skällde ut både honom och kompisen. Vilket övertramp, jag har aldrig velat beblanda mig med olagliga saker. Vill inte gå runt och ha ont i magen. Där och då blev riktlinjerna satta gällande vår framtida relation.´ Jag är din syster, en skötsam sådan och jag vill umgås utan att ha ett smack att göra med ditt kriminella liv. ´

Så har det varit i snart 20 års tid. Han har levt sitt liv och jag mitt Svensson liv. Villa, volvo, vovve o.s.v. Under dessa år har han suttit i fängelse ett antal gånger och jag har besökt honom, med bebis i magen, med små barn och med make. Första gången var jag så ledsen för hans skull, tyckte att han var ett offer. Han sa då att ´Don´t do the crime, If you can´t do the time´. Det kändes bättre då men nu när han sitter häktad håller jag inte med. Han häktades innan jul. Fytusan för det. Denna gång skulle han inte sitta inne, han behövs här hos oss! Finns ingen som förstår mig så bra. Vi blev oerhört påverkade av hans försvinnande. Min son gick in i en depression och det gjorde nog jag med. Vi saknar hans stöd, tokiga upptåg och hans energi!

Min bror betyder otroligt mycket för mig. Jag älskar honom! Det finns ingen i hela världen som jag litar på så mycket som han. Det finns många människor som gett mig rådet att utesluta honom från min familj. Han är instabil och inte en person man kan lita på. Det är lätt att hamna på fel sida av lagen själv o.s.v. För mig har den risken aldrig funnits. Jag vet vad som är rätt och fel och han vet vart jag har dragit gränsen.

När jag mådde som sämst förra året och låg inlagd på psyket fanns han där. Varje dag i sex veckor. Jag hade inte sovit och hjärnan gick på högvarv, så läkarna drogade ner mig. Hemskt, som tur var minns jag inte så mycket av denna period själv. Hursom, min bror var där varje dag, såg till att jag hade det jag behövde och tog mig med ut på promenader. Han hjälpte mig att hålla i glaset då jag darrade för mycket...Allt det betydde oerhört mycket för mig. Men det allra bästa med honom är hans humor. Vi delar en sjukt svart humor som gör att vi kan vända dom mest bisarra hemskheter till något att skratta åt.

Efter en tid började jag att pigga på mig, då jag låg inne på sjukhuset och ofta hände det att jag vaknade fyra på morgonen med ADHD energi d.v.s. extremt mycket myror i brallan och i huvudet ;). Då kunde jag ringa honom. Ja, jag visste att även han var vaken. Jag beskrev mitt tillstånd och han svarade:
`Du vet vad du ska göra,syrran. Sätt på dig skorna och gå en rask promenad, så kommer du må bättre sedan!´

SYSKONKÄRLEK
Nu brevväxlar vi, igår fick jag ett brev och jag kunde höra honom sittandes brevid mig och skratta. Jag är otroligt tacksam att vi har denna relation även om det ibland innebär mycket oro, sorg och saknad.

KBT i Vardag

Började på KBT i vardagen idag. Denna gruppterapi ska hjälpa mig att få en mer fungerande vardag.

Komiskt eftersom jag inte upplevt någon vardag på snart tre år. Dessutom tror jag att alla med barn, och speciellt vi med NPF diagnoser eller barn med dito funktionshinder, vet att hela havet stormar mest hela tiden. Men, men jag ska självklart gå dit och se.

De andra hade redan medverkat under två gånger, då jag varit sjuk. När jag kommer in i rummet sitter alla utspridda och sköter sitt. Jag hälsar och slår mig ner avvaktande. Försöker registrera vad som förväntas av mig. Härma beteenden för att göra rätt = överlevnadsstrategi!

Jag får en mapp full med papper. Innehållet är dels det jag missat samt dagens dagordning. Känner direkt prestationsångest och stress över de övningar jag missat. När ska jag göra de tidigare övningarna, nu? Jag kan köra en turbo variant och slå på duracellkaninen i mig. Men jag ombestämmer mig och delger kursledaren min upplevda stress. Åh så bra, nu var den stressen som bortblåst!

Idag ska vi fokusera på medveten närvaro.

Parantes (För mig är detta ämne riktigt uttjatat men jag lyssnar självklart. Medveten närvaro-mindfullness också kallat har jag försökt öva på i många år. Det är bara det, att när man har en ADHD skalle där 20 TV-kanaler är på samtidigt är det skrattretande att tro att jag någonsin skulle ha klarat uppgiften med medveten närvaro. När jag gick in i väggen fick jag träffa en KBT terapeut genom husläkaren. Hon ville att jag skulle öva på SOAL modellen.
D.v.s. STANNA UPP-OBSERVERA-ACCEPTERA-LÅT GÅ. Detta skulle leda till ett lugn och minskad ångest. Ambitiös som jag är försökte jag verkligen genomföra detta under en veckas tid. Men när tankarna spinner runt som i en torktumlare fungerar detta inte! Jag avslutade min kontakt med KBT terapeut. )

Lite senare fick jag möjligheten att visa min kurskamrater min I-pad och mina appar som kraftigt förenklar min tillvaro. Appar som Awesome notes och Evernote använder jag dagligen.Tycker om att dela med mig av min kunskap.

Blir samtidigt väldigt nöjd, när jag inser vilken överlevare jag är som alltid hittar nya strategier!