Äntligen var dagen med stort D här KENT konsert på Gärdet med min älskade man! För mig innebär det en massa förväntningar och planer inför kvällen.
Jag har sett fram emot denna kväll för mycket. Varenda detalj har jag planerat och nu i efterhand vet jag att det brukar aldrig bli som jag i min fantasi föreställt mig. Vi ses inte mycket, bara jag och maken så att få barnvakt och gå på konsert är stort. Jag såg oss framför oss i ett hav av människor men ändå i samma sfär. Vi skulle lägga ut en picknick filt och njuta av en tacotallrik ( som jag på hemsidan sett att dom serverade) och dricka en kall cider titta varandra i ögonen och vara i nuet. Det var min ambition och min verklighet av vad som skulle hända. Jag hade läst på hemsidan att Kent ordnat en festival där inga köer skulle hindra oss från att ha en trevlig kväll. Detta tolkar jag bokstavligt en Aspie som jag är. Inga köer. Jag förstår förstås att en viss kö skulle förekomma. Väl inne på området tar jag sikte på Tacovagnen och vi ställer oss i kö. Efter en timme ! är vi framme vid kassan bara för att få ett kvitto och ställa oss i en lika lång kö för att få maten. Ingen picknick filt här inte! Det blir tillsist en stående, visserligen suveränt god tacos intagen till Kents inledande nummer på konserten.
Jag har svårt att hitta en plats att stå på. Ser ingenting och för ett ögonblick har jag bara lust att gå hem. Tillsist hittar jag en lucka vid ett räcke som är ok. Jag har svårt att stå länge då jag aktivt måste tänka på 'att stå' , vilket tar mycket kraft. Att stå mot ett räcke är skönt och jag slipper att människor springer framför mig och distraherar mig. Jag kunde äntligen koncentrera mig på musiken.
Det blev väl inte riktigt vad jag tänkt mig men slutbetyget är iallafall välgodkänt. Mycket på grund av den intimiteten som jag och maken delade, när vi under ett passerande regnväder trängt in oss under en och samma jacka lyssnandes på Jocke Bergs sköna stämma i 'utan dina andetag' .
Glitter, glitter och mera glitter! Vi är inbjudna till min kära väns bröllop, ett kurdiskt bröllop och det ska bli fantastiskt roligt!
Jag har alltid dragits till människor från andra kulturer , genuint intresserad av deras traditioner och livsöden. Första gången jag hade en vän från en annan del av världen var jag sju år och hembjuden till min Argentinska vän Maria. Jag minns hennes hem med varma glada färger och hennes härliga pappa. Dom bjöd på granatäpple, något jag aldrig tidigare smakat men som jag gärna ville göra igen. Det var gott, nytt och spännande.
Ett budskap som jag vill ge mina barn är just detta. Ha ett öppet sinne för allt och alla slags människor. Det kommer att berika ditt liv oändligt. Jag vet inte vem jag skulle vara idag utan detta mångfald av människor jag fått möjligheten att lära känna. Tänk vad tråkigt allt skulle vara om vi människor är just olika.
I slutet av maj gifter sig en av mina bästa vänner. Vi är hedersgäster på ett kurdiskt bröllop och jag längtar efter att få klä mig vackert och damma av strassörhängerna!
Att vara en mamma med egna NPF diagnoser och depression är inte lätt. Jag försöker leva efter devisen ' Hjälp dig själv för att sedan hjälpa dina barn'. Om inte jag är stark så faller allt.
Jag behövde vila igår, jag var vresig, slut på tålamod i PMS följetåg. Maken var borta och ansvaret låg på mig och endast mig. Såklart att det flippade ur. Äldsta sonen fick ett utbrott, mellan sonen bröt ihop utav utmattning och lillasyster som vanligtvis för all uppmärksamhet skrek rakt ut av frustration. Där var jag, i mitten av allt detta kaos och återigen kommer mina behov att bli satta på vänt. Något som jag naturligtvis accepterar. Jag älskar och värnar om mina barn till hundra procent. Haken är bara att jag vet att snart kommer jag inte orka lägga i en ny växel för att finnas tillhands. Jag är rädd för väggen, utmattning och sjukhusvistelse. Been there - Done that
Hursomhelst så är det då torsdagskväll och tumulten är ett faktum. Det som oroar mig mest är min mellan son som är tio år. Han är en underbar kille med glimten i ögat och en stor social förmåga. I höstas började han på en ny skola, Internationella Engelska skolan , vilket inneburit en helt annan skolmiljö. Mycket ansvar läggs på eleven och många är dom timmar vi suttit med läxor. Jag vill finnas till för honom och prioriterar det. Vi poppar popcorn, tänder ljus och han får välja en film vi ser på jag och barnen. Det är mysigt och vi bestämmer att han ska vara hemma imorgon och chilla. Vi ska till skolan för ett tidigare bestämt läkarbesök. Det kommer lägligt för han har ont i magen, ont när han kissar och har sömnsvårigheter. Jag funderar på om han har ADHD light ....finns det? Nu är det bestämt att vi ska gå till botten med detta och ta reda på vad det är som stressar honom.
Att vara mamma är inte lätt. Dina egna behov kommer långt ner på listan. Det händer plötsliga oväntade händelser och du måste ta nya beslut, ändra planer och vara flexibel. Jag klarar det men det tar musten av lilla Aspien-jag. Samtidigt får det inte glömmas att dessa tre individer, mina älskade barn är ljuset i mitt liv och glädjen.
Helgen avslutades med en date med älsklingen , riktigt mysigt och så välbehövligt att få prata utan avbrott eller varför inte vara tysta utan avbrott... ;)
Ibland kommer hjälpen från ett nytt håll kanske från någon som man inte trodde hade viljan eller modet det krävs att ansvara för vår ADHD/ autismspektrumtillstånd flock, det vill säga våra barn och vår katt och valpen Charlie. Vi ställde frågan om barnvakt och svaret blev JA. Hmm, tänk vad lätt det är att glömma en helg utan tid för aktiv, närvarande kärlek när man tilldelas möjligheten att bara vara för oss själva en stund. Ha en date. Me like
Nu är det söndag kväll och den 1 september och en ny vecka är på gång. Livet leker, livet märks och tar plats men ikväll är barnens kläder vikta inför morgonens tidiga timme. Kallas anpassning till livets prövningar.
Vet inte vad ni har för insomnings strategier men jag brukar sortera saker eller lägga pussel. Aspien i mig vill skapa ordning. Inatt la jag pussel och inte vilket pussel som helst utan mitt egna livspussel.
Vad vill jag ha för pusselbitar i mitt liv och hur många bitar ska det vara? Det viktigaste för mig är min familj och min förmåga att vara den fru och framförallt mamma som jag önskar. Vill ha tid och ro i kroppen när jag umgås med dem. Älskar att jag nu är mer i nuet än någonsin tidigare mycket tack vare min ADHD medicin Ritalin. Sedan tror jag att min resa så långt ner i depression och hjärnstress har lett till att jag inte tar någonting för givet längre. Jag vet att livet är skört och att hälsan kan svikta. När de gäller att psyket och hjärnan kommer i obalans är det en riktigt jobbig resa innan du kan ens komma i närheten av välmående igen. För mig har det tagit mer än tre år och jag är fortfarande under behandling. För att minska stress , bygga upp arbetsminnet , ställa in mediciner, förstå och acceptera diagnoser och hitta lämplig sysselsättning.
Tillbaka till pusslet, mitt livspussel som just nu är:
Familj
Vara mamma
Skapa struktur
Fru
Charlie
Lära känna
Gå valpkurs
Utvecklas
Behandling
Cogmed Arbetsminnesträning
Medicin justering
Aspergers grupp
Vänskap
Omge mig av vänner som ger energi
Sätta gränser
Dessa bitar ligger jag och formar till ett pussel. Kan jämföras med ett Bamse pussel för en 5 åring. Inte så mycket bitar att hålla koll på.
Nu kommer vi in på min mans pussel, hans livspussel. Det var detta som inatt gjorde mig stressad då våra pussel inte är kompatibla. Hans pussel är ett sådant 5,000 bitars vuxen champion pussel. Ett sådant som jag aldrig haft tålamod, kunskap eller förmågan att lägga. Jag vill så gärna att han minskar antalet bitar och blir lite mer fokuserad på det som han sedan väljer ut. Jag önskar då självklart att familjens pusselbitar finns kvar i samma eller större utsträckning. Sedan inser jag att det är inte upp till mig att fatta beslut om hans livspussel. Han skulle känna sig trängd, styrd och tillsist inte trivas med mig. Slutsats - vi skulle inte längre vara ett par.
Att vara en UNIT är vårt gemensamma mål men just nu får jag inte ihop våra liv. Kanske för att mitt liv är otroligt rensat på energitjuvar och oviktiga saker medan hans fullkomligt exploderar av 'things to Do' när hösten nu startar. Någon som förstår detta? Har liknande erfarenhet eller något tips på hur man kan lösa detta så att vi får ett gemensamt UNIT pussel?
Rensat ogräs, skapat ett jordgubbsland, beskärt äppelträd och idegranshäcken...hmm idag gick det undan.
Ibland kommer farten och idag kom den med besked. Stackars maken fick agera städare med stora plastpåsar för att plocka upp alla kvistar och bråte som spreds runt mig idag. Tolv säckar som är på väg till tippen. vad skulle jag göra utan min älskling som alltid sett till att rensa efter mina olika upptåg. Vi har inte en jättestor trädgård men det vi ha är välansat och ompysslat. Att följa årstidernas avspeglingar i trädgården hjälper mig att förstå tidens gång på ett konkret sätt. Att skörda egna hallon, krusbär, svartvinbär, tomater, potatis, plommon och allt annat lyxigt är en fröjd. Men den harmoni som jag finner i att arbeta i trädgården är ändå den största vinsten.
Så jag är tacksam över att min kropp fått arbeta och att mitt sinne är fridfullt.
Det råder en förvirring i mig, försöker att tolka verkligheten runt omkring mig men når ingen slutsats. Vem är jag och framförallt vilka är ni?
Med Ni menar jag alla ni NTV-are, utan diagnoser som för mig just nu ställer till det för mig. Jag har ju alltid trott att ni är lika genuint ärliga, lojala och empatiska som jag är. Känner mig dum! Dum som på något sätt befunnit mig i en såpbubbla glatt ovetande om andra människors gliringar, oärlighet, egoism och bara allmänt annorlunda tänkande och varande.
Så vad göra när jag känner så här. Jag får väl börja bena ut vad jag står för, så kanske Ni NTV-are kan ta efter några av oss Aspies egenskaper.
- Håller konversationer som är fria från undermeningen eller dolda avsikter.
- Fascination av ord och ordvitsar.
- Älskar ordbaserad humor.
- Originellt perspektiv vid problemlösning.
- Experimentellt minne och återgivande av detaljer.
- Fast bestämd att hitta sanningen.
- Otroligt kunnig inom ett eller flera intresseområden.
- Kunskap om rutiner och fokuserar på att ordning och reda följs.
- Lyssnar utan att döma eller göra antaganden.
- Entusiastisk inför unika ämnen och intressen.
- Ofta omtänksam och hjälpsam även till människor utanför vänkretsen.
- Fylld av en optimistisk tilltro på den genuina vänskapen.
- I kärleksrelationer lojal och någon man kan lita på.
Världen vore helt klart mycket lättare och vänligare om alla var lite mer autistiska och ärliga. Idag känner jag sorg. Sorg över att inte förstått bättre men framförallt sorg inför att jag aldrig mer kommer att kunna lita på någon fullt ut. Förbannad över min naiva tro på allas godhet som uppenbarligen inte var på riktigt. Känslan av att ha blivit utnyttjad är total.
Att ta ansvar för sin del av en relation, vilken relation som helst är nödvändigt för ditt eget välbefinnande. Det är på riktigt så var försiktig.
Min första stora kärlek fick både hårda ord och slag från mig. Vilken som mådde sämst av det kan jag ju aldrig veta, men jag vet att jag skämdes och ångrade mig djupt. Vi var tonåringar och jag tror faktiskt att vi var ett par för att bådas hemförhållanden var dåliga. Jag var otroligt svartsjuk och det var befogat då han var otrogen mer än en gång.
Det jag lärde mig var att dina handlingar går aldrig att göra ogjorda. Hårda ord sitter kvar länge, länge och kanske aldrig helt glöms bort. Den stora lärdomen var att ju hårdare du kontrollerar någon desstu mer vill din kärlek bort från dig. Ett bildspråk är en hund med strypkoppel som ju mer du drar och sliter i kopplet desstu mindre tillit finns kvar. Är det inte just tilliten som ligger till grund för en trygg och kärleksfull relation?
Att ha Aspergers syndrom och vara kär är så fullkomligt gränslöst. Jag vet inte vart jag slutar och min kärlek börjar. I en kärleksrelation är jag ärlig, rak och omtänksam. Jag måste kunna lita på min kärlek, att han vill mig väl och tar hand om min själ. För jag är skör och har inga filter utan jag älskar fullt ut.
Det är på riktig, så var försiktig med hur du behandlar dom du bryr dig om. För vad vore livet utan dina nära relationer?
