Att våga leva

Det finns så mycket att vara rädd för i livet. Om man börjar tänka på allt som kan gå fel kan listan göras lång och hinder för att leva fullt ut bli skyhöga. När jag var yngre oroade jag mig för ALLT . Allt från vart jag skulle sitta i klassrummet nästa dag till om jag skulle ha en nykter mamma till middagen.  Jag läste olika mentala texter om att ' oro suger bara musten ur morgondagen' ....

Jag ägnade timmar åt att gå igenom händelser , samtal och detaljer med mig själv och dom närmast mig. Nu funderar jag på när denna osäkerhet slutade....och jag tror mig ha hittat svaret. Det var efter att jag gått in i väggen, efter att jag tappat min hälsa, efter att jag vart beroende av vård , efter att jag inser att vissa vänner inte är vänner, efter att jag önskat att dö för att orken att leva tagit slut.

Då , där när vinden vände och jag åter njöt av känslan av vinden i ansiktet blev mitt val ett 
Ja till livet! 

Jag är tacksam över livet. Jag kommer aldrig mer ödsla tid på att oroa mig över morgondagens logistik , folks åsikter , barnens aktiviteter eller nått annat som suger musten ur mig. Jag vill leva mitt liv med ett öppet sinne , en acceptans , ett engagemang , en närvaro i nuet och en kärlek till dom som står mig nära .

Jag hoppas att ni som följer min blogg får ta del av min livsfilosofi och får ut en kunskap och en ökad förståelse för hur mitt liv är idag och varför. Diagnoser eller inte så är en tacksamhet för livet det som driver mig framåt i livet. Må väl / Cecilia

Introvert

Efter att ha sovit mer än någonsin, stängt av all input, vilat, njutit av tystnaden och ensamheten kom kraften tillbaka. 

Ibland glömmer jag bort mina autistiska drag och dess behov. Jag tror att jag fungerar som alla andra och inte behöver någon särbehandling, men det är just då det slår tillbaka på mig igen och jag blir så där dunder, super ultra matt. Faktum är att mitt behov av egen tid, min egna sfär är livsnödvändig och har alltid funnits där. När jag växte upp låg jag timtals i min säng lyssnades på musik eller pysslade med något. Ensam. Jag gör det fortfarande i trädgården, i sängen eller bara vara i stillhet. Detta är ett nödvändigt beteende. Jag behöver mycket mer tid att sortera mina intryck än andra människor. Det är när intrycken blir fler än vilan jag sluter mig och blir en introvert person. 

Nu har jag återvänt till livet och det stundande sportlovet med mina älskade barn. 

Trötthet

Jag är trött. Det var ettag sedan som jag kände mig såhär utmattad, blytung och ovillig att delta i livets gång. Då menar jag samtal, aktiviteter och att umgås. Vill vara ensam.

Detta kanske inte är den bästa känslan att starta ett sportlov med tre barn på men det måste gå, som det alltid måste fungera. Jag tvingar mig att utföra vissa sysslor varje dag och då menar jag verkligen tvingar mig till det. Min kropp skriker nej, nej och åter nej den vill bara ligga stilla. Troligtvis beror tröttheten på allt strul som vart, men även på min förkylning men det hindrar inte känslan av oro som alltid infinner sig när jag blir deppig. Kommer det vända? Kommer jag pigga på mig? Kommer jag behöva läggas in? 

Nej nu ska jag sluta måla fan på väggen och tillåta mig att vila och ta hand om mig själv. Om några dagar kommer situationen vara någon helt annan. 

Livet går vidare

Det är grått, grått och grått därute utanför fönstret. Min kropp längtar efter ljuset och våren likt en knopp som väntar på att få vända sina små nyvakna, ljusgröna blad mot vårsolens skarpa sken. 

Jag vet inte hur, men dagarna går så fort och blir till veckor och månader. Detta är mitt liv just nu. Det pågår hela tiden och jag slutar aldrig att förundras över att det händer så mycket stort som smått som fyller mina sjukskrivna dagar med händelser. Jag har långt ifrån långtråkigt och jag planerar fortfarande in min välbehövda vila.

Just nu har min älskade äldsta son varit hemma från skolan och vilat. Han har en dipp i sitt mående och behöver nog vårsolen lika mycket som jag. Nästa vecka ska vi träffa hans läkare och diskutera hans medicinering. Det blir intressant, då jag och läkaren inte är överens om valet av medicin. Det är då Lejonmamman i mig kommer fram. Hon som läser allt och lite till angående valmöjligheterna på nätet. Hon som ifrågasätter och kräver en second opinion från ansvarig läkare. 

Jag har även anmält mig till en kurs i praktisk planering på Aspergercenter som ska ge mig verktygen att underlätta för sonens dagar. Kursen går av stapeln på måndag och jag kanske får lite egna tips om min egen planering som en extra bonus. 

Möten som också ska avklaras närmaste tiden är mellansonens dyslexiutredning, föreläsning om barnfetma, eget kbt samtal och så vidare. Att vara sjukskriven och ha tre barn, en hund, en katt och diverse diagnoser tar tid. Det är väl svaret på min fråga! Tiden går fort för att det alltid är något som ska fixas, planeras eller uppmärksammas. 

Allt detta sammantaget är mitt liv just nu. Trots den ofta struliga vardagen, så älskar jag att leva mitt liv och tacksamheten når inga gränser när det gäller mina barn, min underbara familj och mina vänner. 

Årstidsdepression

Nu har den återkommit min älskade sons årstidsbundna depression. Trött, retlig, ledsen, ångest och hopplöshets känslor. Tänk om forskningen kommit längre och vi slapp dessa depressioner med hjälp av ett mirakelpiller. En hjärnscanning senare och vips visste dom lärda exakt vilket ämne som skulle tillsättas för att uppnå välmående igen. 

Nu är vi i inte där ännu utan vi trevar fortfarande i mörkret efter hjälpmedel, dvs läkemedel som funkar. Jag vet att det finns så mycket åsikter om barn som äter antidepressiva, vuxna också för den delen, men dom har nog inte en jäkla aning om hur man som mamma känner när ens barn tappar livslusten och skadar sig själv. Eller har sådan ångest att han bara sitter och skakar i soffan. Vem ska behöva må så? 

Jag vet att det är något som är defekt i min hjärna, min mammas, min brors och ett av mina tre barn som gör oss extra känsliga för att drabbas av depressioner. Jag kämpade i 36 år på tusen miljarder olika sätt för att få ro, slippa ångest och depressioner. Alla alternativa metoder utom piller vilket ledde till att min hjärta brann ut. Utbränd hjärna .Den långa resan mot rätt diagnoser och rätt mediciner började och det hat varit en låååång resa men nu kan jag innerligt säga att jag skulle inte vilja leva en enda dag utan mina piller. Jag lever i nuet, jag har ingen ångest, jag tänker mig för och jag åker inte en känslomässigberg och dalbana genom livet.

Varför skulle jag då inte förespråka att även min älskade son får möjligheten att hitta en medicinering som fungerar för honom? 

Imorgon är det jag som kontaktar hans läkare för rådgivning och förhoppningsvis en medicin justering. Sedan får vi vänta på vårens solstrålar och den kommande vårens läkande krafter. 

Jag är en Lejonmamma

Igår var vi på läkarsamtal på mellansonens skola och jag kan bara konstatera att jag är en beskyddande, omhuldande och stark Lejonmamma!

Min lilla kille, kanske inte så liten längre med sina 10 år, upplever en sådan inre stress över sin tillvaro att kroppen sagt ifrån. Symtom som depression, oro, rastlöshet, urinvägsinfektion, magont och sömnlöshet har infunnit sig. En kille som alltid har tuffat på i sitt tåg glad, positiv och hjälpsam gråter nu och är stressad. Han har bytt skola och börjat mellanstadiet. Det är mycket läxor och mycket att hålla koll på. Han är så förbaskat lik mig i det avseendet att han alltid kommit i skymundan då storebror tagit allt utrymme med sina utbrott och sina behov. Nu är det slut på det! Mellansonen är också i behov av omvårdnad och samtal. 

Vilken underbar läkare vi träffade på skolan. Hon var lugn, inkännande och sa allt det jag ville höra. Vi ska se om sonen har dyslexi, då vi har det i familjen och dessutom ska han få träffa någon på BUP för att kolla om även han har ADHD. Jag är toppen nöjd med det! Inte att han kanske har en diagnos utan att jag är em Lejonmamma som ser till varje barns behov. 

Jag är stolt över mig själv och över min familj som värnar om varandra. 

Höstlov med barnen

Så var det dags för höstlovet, och likt föregående år är det jag och grabbarna som ska hitta på något skoj. Precis som förra året går jag på ljusterapi på förmiddagarna för att hålla min depression i schack. Tycker i och för sig att jag mår ganska bra nu vet ändå att kraften inte kommer att räcka hela veckan. Jag måste planera in vila. Kanske kan jag vila under dom två timmar som ljusterapin varar? Det beror helt på vilka som delar rummet med mig för ibland är människor så pratsugna. Jag vill kunna bläddra i en tidning och dricka mitt Tea och njuta av ljuset under tystnad. 

Min ambitionsnivå inför lovet är ganska hög då jag vill att grabbarna får se och uppleva något mer än vad datorerna har att erbjuda. Vi kommer inte att resa bort någonstans men att gå på bio, åka och bada och vi planerar även en Halloween fest med nära vänner. Det kommer bli mysigt att få ta det lugnt med dom och inte behöva stressa på dom på morgonen. 

Jag önskar alla ett trevligt Höstlov och ett Halloweenfirande med mycket läskigt godis. 

Och så kom mörkret

Första grå och regnruskiga dagen på hösten och min depression gör sig påmind på engång. En kropp som känns som bly och mörka tankar som är så nära att ta till.

STOPP säger jag! Tänker inte låta mig falla ner i detta mörker.  Istället  väljer jag att slösa med tända lampor, äta mörk choklad och ta mig ut på långpromenad med hunden med regnkappan hårt virad runt kroppen. Där ute i regnet med vinden piskande mot ansiktet känner jag mig levande och jag tar mig runt på en långpromenad. Ensam med mig själv, naturen och Charlie ger jag från mig ett vrålskrik och det känns så befriande härligt att jag bara måste göra det en gång till. Charlie tycker att jag är helfestlig och kommer rusande och slår sig ner, som han lärt sig tätt sittande vid min vänstra sida inväntades sin godsak. Livet är bra härligt ändå tänker jag och vi tar oss hem för att laga en höstgryta med en skvätt vin i och en massa kärlek. 

I posten hade min kallelse till ljusterapin kommit och jag tänker att jag kommer att ta mig igenom november detta år bättre rustad än förra året. Ljusterapi here I come . 

Jag = förtidspensionär?

Min verklighetsuppfattning måste vara minst sagt grumlig, då jag själv anser att jag mår så mycket bättre medan min läkare bokstavligen vill skriva ett utlåtande som ger mig rätten att bli förtidspensionär. 

Det hände i fredags då jag hade ett läkarsamtal om mitt mående och vidare behandling. Jag har fått en ny handläggare på Försäkringskassan och hon hade tydligen kraftigt ifrågasatt mina möjligheter till att kunna återgå till arbetslivet. Jag berättade om dom framsteg jag gjort och min ökade livskvalitet med min hund och tillgången till naturen för min läkare. Jag sa att mitt mål är att återgå till arbete, herregud jag är ju bara 38 år och har mycket kvar att ge. Hon ska framföra min ambition till försäkringskassan. Du är en sådan kämpe, säger hon sedan till mig.

En kämpe. Javisst är jag det. Jag har varit en kämpe sedan fosterstadiet då min mamma både drack och rökte . Sedan fortsatte ett liv i en total kaos och en daglig kamp att överleva. Jag har aldrig haft möjligheten att välja att inte agera, för vad skulle hända då? Ångesten har varit en del av mig och inte ett tillfälligt tillstånd. Här är jag nu, mitt i livet och ska gå på diverse utbildningar på Aspergercenter för att reda ut vilken känsla som känns si och vilket jäkla avstånd man ska ha mellan sig själv och en bekant person. Helt sjukt. Tänk hur många fel och missuppfattningar jag lämnat bakom mig. Trots egna överlevnadsstrategier som jag utvecklat blir min tillvaro aldrig så enkel som den borde kunna få vara. 

Jag har inte vetat det, att jag inte fungerar som alla andra människor . Jag har inte heller vetat, att jag inte vetat allt det där som ni NTV are så fint gör och som ni lärt er med modersmjölken. Det är orättvist. Så det är väl inte så konstigt att jag mitt i livet helt slutade att orka. Livskraften tog helt slut. Glädjen var bortblåst och allt, precis allt var en kamp. Nu tre år senare har glädjen kommit tillbaka. 

Då kanske det är dags att jag lyssnar på min läkare och ta det väldigt lugnt och försiktigt med min nya livskraft? Det är faktiskt bara fyra månader sedan som jag låg inlagd på sjukhus på grund av utmattning och depression. Framtiden får utvisa vad som kommer att ske men just nu, den här stunden mår jag bra. Bättre än på länge. 

Jag mår bra nu

Jag mår bra nu och det är väl bra, eller? Plötsligt knyter det sig i bröstet och panikkänslan kommer krypande...vad händer nu?

Jag har varit heltids sjukskriven i tre år, blivit utförsäkrad för att sedan bli sjukskriven igen och det har alltid varit en självklarhet. Jag har inte varit en fungerande människa. Ett tag trodde jag att här tar livet slut. Det fanns inte en enda uns kraft kvar i min kropp att utföra ens den minsta lilla rörelse. Jag förstod helt plötsligt hur människor som ligger på dödsbädden och ser sina barn leka  bredvid och inte ha förmågan att delta. Hur man desperat försöker hålla masken av en välmående mamma men bilden krakelerar då orken inte finns. Totalt utmattad, utbränd och utesluten från resten av världen. Jag orkade inte med ljud överhuvudtaget, dom skar rakt igenom min kropp som ljudet av en krita mot en svart tavla. Jag gick ständigt med mina hörselkopor .

 Mina ord var försvunna och måste hämtas upp med stor möda från mitt Hjärnkontor. En period pratade jag inte överhuvudtaget med någon annan än mina barn. Jag sparade orden till dom som jag älskar mest av allt. 

Nu, drygt fyra månader efter mitt senaste sjukhusvistelse kan jag våga mig på att säga att jag har en ökad stadga i mitt mående . Jag blir inte lika utmattad, lika lätt eller lika länge som förut. Jag behöver fortfarande mycket vila och klarar inte ett alltför hektiskt schema men jag dippar inte i en hel vecka efter att ha fikat med en väninna. 

Naturen, min trädgård, min kreativitet och min älskade hund har varit så läkande för mig. Så vad händer nu? På fredag ska jag träffa min läkare och diskutera om min framtid. Hon vill skicka en remiss till ljusterapi eftersom jag har en årstidsbunden depression. Men som det känns just nu vill jag verkligen inte ödsla tid på det när jag kan vara ute i skogen med Charlie. 

Hon kanske även kommer att föreslå någon slags aktivitet.... Blir rädd när jag tänker på det. Är det ett tecken på att jag inte är redo eller att jag blivit en fegis? Lite av båda är det nog,men framförallt vill jag aldrig mer bli så utmattad att jag känner mig för trött för att leva. 

Sammantaget kan man väl säga att jag är på rätt väg och det känns både jäkligt bra men också väldigt läskigt. 

I rymden finns inga känslor

Ta mig till rymden i en rymdkapsel svävande i tystnad och tyngdlöshet. 
Jag är 37 år, fru , mamma till tre och matte till två och jag har Aspergerssyndrom och ADHD. 

Två kvällar i rad har jag legat i fosterställning under mitt kedjetäcke med hörlurar på. Huvudet spränger av värk men också arbetande med detta eviga pussel läggande. Livets pussel. Uppenbarligen har det varit för mycket , igen . Trött på alla sinnesintryck ljud, ljus, känsel och lukter. Tänk att bara få sväva runt i tyngdlösheten i rymden och få uppleva total vila. 

Att jag inte pallar med livet gör mig ledsen, deppig och håglös. Jag som börjat se framåt mot framtiden, inte bara en dag eller en vecka i taget  utan långsiktigt. Kommer jag börja med arbetsträning snart ? Tydligen inte! Nu säger kroppen stopp. Jag har inget annat val än att acceptera. Dags  att vila. Jag har ägnat dagarna åt trädgården,  att beskära buskar och rulla runt med Charlie i gräset. Jag har tagit ut min frustration genom att slipa två nattduksbord, som jag planerar att måla i en stilig grå nyans och skaffa nya fräcka knoppar. Inge fel på kreativiteten hos mig i alla fall. 

Rymden känns lockande och det är väl så att I rymden finns inga känslor....

Förändringens tid är kommen

Hösten river som vanligt tag i en med stormstyrka. Försöker hålla fast vid mina rutiner men det är svårt då vi är i förändringens tid. 

Tre barn som alla ska tillbaka till rutiner, en katt som är på väg att byta familj efter valpens livliga inträde. En herrans massa saker, prylar, möbler och skräp från en släktings hem som ska sorteras in i vårt hem eller skänkas till någon organisation eller varför inte kastas.... Need I say more? Mitt huvud är i kaos och vi har knappt startat vecka 1 av hela hösten. 

Jag vet att jag måste minska tidsperspektivet när allt grötar ihop sig. Ta en dag i taget och lita på att saker ordnar sig. Snart har förhoppningsvis en ny vardag tagit form. En vardag som lunkar fram utan allt för mycket varken av svackor eller toppar. En vardag i balans frågar jag efter. Önska kan man ju alltid göra. 

Jag önskar mig ro i själen och en skön skogspromenad med min älskade Charlie.
En resa till en småstad med min älskling, ett hotell och en härlig ledighet tillsammans. Jag önskar mina barn en trygg skola och en frisk höst. Men mest av allt hoppas jag hålla mig över vattenytan, lugnt simmande och ha tillförsikt att min resa mot ett friskare liv bara har börjat. 

Håll i er allihopa för snart så har även denna höst passerat och vi börjar pynta inför Jultomtens ankomst.

Vemod

Såhär i slutet av sommaren då skolstart, jobb start och höststart inträder är det med en blandad förtjusning och en skvätt vemod.

Även om denna sommar inneburit så mycket soltimmar och värme så att min kropp knappt klarat av det så saknar jag redan det oplanerade i sommardagarna . Då det viktiga varit att ha en trevlig samvaro och äta gott och njuta av allt som sommaren hör till. Jag är en person som älskar hösten, fukten i luften tidiga morgnar och att få tänd ljus på kvällen. Skörda äpplen och plommon och mysa i någon stor gammal fliströja. Ändå är det en viss vemod att gå mot mörkare tider. För nog att jag älskar hösten men november månad kan för min del raderas från årets månader. Min sjuksköterska pratar redan om att sätta in ljusterapi för mig då hon vill förebygga en svacka. Jag har en såkallad årstidsbunden depression och jag hoppas att min ökning av Serquel ska räcka denna höst. Det tar ju så mycket tid detta med ljusterapi. 

Denna vecka ägnas åt förberedelser inför nästa veckas skolstarter. Livet blir så mycket enklare om man i god tid förberett med inköp av gympakläder, suddgummi och andra härliga skolgrejor. Jag ska få äldsta sonen att klippa sig och det är en utmaning. 

Vemod behöver inte vara en negativ känsla, kanske det är en tacksamhetens känsla då man lämnar en fas och ger sig in i nästa....? 

Arbetsminnesträning

Arbetsminnesträning vid ADHD är en vanlig behandling mot svårigheter att hålla kvar info i huvudet, samt genom att kunna göra det så ökas koncentrationsförmågan. Me like

Igår var jag hos min psykolog. Meningen med besöket var att följa upp mitt mående och se om jag fallit ner i depression igen. Så var inte fallet! Jag mår bra och är även ganska jämn i humöret. Jag börjar sakta men säkert börja lita på min egen energi och i och med det även våga planera saker.

Detta är fantastiska nyheter! 

Så istället för att prata om depressionen och eventuella dos höjningar av min nya medicin så blev det en trevlig pratstund. Vi pratade om valpen som kommer på måndag och vilka möjligheter det finns till hösten med aktiviteter och Habiliteringcentret. Jag känner mig försiktigt optimistisk.

 Först och främst ska jag påbörja Arbetsminnesträning. Jag ska tre gånger i veckan a' en timme utföra minnesträning vid en dator i fem veckorstid. Måste medge att jag inte är super taggad inför detta. Det är mer ett måste än en vald sysselsättning, dvs motivationen är låg. Vet dock att jag verkligen behöver detta och min psykolog släpper inte mig vidare till habiliteringen förrän detta är genomfört. Jag undrade om de kommer att kunna mäta mitt arbetsminne före och efter denna insats. Det skulle definitivt upplevas som lättare att genomföra detta om jag delges en fin graf, en kurva på exakt hur mycket bättre mitt arbetsminne blivit efter dessa femveckor. Motivationshöjare! Me like. Han skulle kolla upp det, då det varit så förrut men nu visste han inte. 

Jag hoppas att jag kommer kunna genomföra detta! Om det går så kan man ju iaf nästan säga att min depression är besegrad!? 

Tänk vad denna sommar har att ge mig. Jag njuter av varenda litet ögonblick då allt känns ok. Tacksamhet inför livet och möjligheten att öva upp mitt arbetsminne! ;)

Bitterljuva sommartid

Det är en bitterljuv sommartid som upplevs nu. I snabb fart passerar dagarna förbi och jag försöker hinna stanna upp för att njuta av det ljuvligt vackra som kallas SOMMAR.

Inte bara en solskens historia denna sommar heller. Vi har en gammal morfar på sjukhus och en son som har dödsångest. Vi är lite förkylda och allmänt krassliga men jag väljer att fokusera på det som faktiskt fungerar. Det finns alltid en möjlighet att välja tankar och jag väljer glädjens tankar.

Checklista över sommarens aktiviteter:

-Badat
-Frossat i jordgubbar
-Njutit av kvällsolen
-Grillat
-Umgåts med vänner
-Avverkat ett trädgårdsprojekt
-Glömt vilken dag det är
-Spelat kubb
-Druckit rosevin
-Lyssnat på sommarmusik
-Värmeslag med fötterna i iskallt fotbad
-Pysslat om barnens sommar skrubbsår o stickor

Om 6 dagar hämtar vi vår nya familjemedlem en Golden Retriever valp. Vi längtar ihjäl oss. Jag har definitivt mer att glädjas åt än att gräma mig för denna ljuva sommartid. 

Läkarbesök med guldkant

Jo, du läste rätt. Läkarbesök med guldkant. Jag har nämligen efter år av    aktivt sökande världens, för mig bästa läkare.

Hon har varit min läkare i drygt ett år nu och det var hon som skrev remissen till sjukhuset Lugnet. Idag har hon kallat mig för ett sista besök, inför hennes ovanligt långa semester på åtta veckor. I en timme är det bara hon och jag och jag känner hennes engagemang och vilja att hjälpa mig. Jag berättar att jag knappt vågar att andas, utav rädsla att falla ner i depression igen. Att jag njuter av dessa dagar då mitt humör är stabilt. Vi beslutar att låta den nya medicinen vara kvar på nuvarande låga dos. Men att om jag deppar, eller börjar pendla så ska jag höja den igen.

 Vi pratar om skillnaden mellan att ha bipolär sjukdom och att ha ADHD. Hon säger att det är en hårfin skillnad ibland och att det är ett av hennes svåraste bedömningar att avgöra. Det är dock så att vid bipoläritet så går man in i hypomani och gör saker man annars inte skulle göra. Vi konstaterar att det gör inte jag. Jag är bara en person som ibland är väldigt glad för att senare pendla till sorg eller något annat känslotillstånd.

Hon frågar om hur mina barn mår. Namnger dom ett efter ett och vi pratar om dessa underbara ungar och deras personligheter. Konstaterar att killarna nu är 12 och 10 år och att jag kan lämna dom ensamma hemma för en stund utan problem. Jag berättar om min busiga, kavata och otroligt gulliga lilla tjej. Hur man inte kan lämna henne ur sikte för ens en sekund utan att hon hittar på nya upptåg.

Vi pratade om mitt nya sjukintyg nu när tre månader av arbetsintroduktion är avklarad. Jag har ju varit inlagd, delvis pga den stress detta var. Nu väntas 365 nya dagar som sedan följs av 550 st till. Innan dom tar slut SKA jag vara frisk. Min läkare är noga att poängtera att vi har god tid på oss att skapa dom rätta förutsättningarna för mig. Målet är att hitta en ny kreativ sysselsättning. Allt kommer flyta på så länge som det är lugnt hemma...

Sedan, kanske den viktigaste biten av allt så pratar vi om framtiden.

 MIN FRAMTID

Det känns så jäkla bra att jag faktiskt kommit fram till två saker som jag återigen önskar att bjuda in i mitt liv. Det första är keramik. Att skapa med lera är för mig höjden av avspänning och min kreativitet blomstrar. Sedan är det en önskan att skaffa en hund. En önskan som funnits länge men tiden har inte varit rätt. Nu, känns det rätt och hela familjen har samma önskan. Det har inte varit en självklar önskan och min läkare liksom vänner och familj har undrat om det kommer att bli en belastning för mig. Jag är uppvuxen med hundar och saknar ett hundliv. Promenader, lydnads träning, bus och närhet. En hund skulle hjälpa mig att hålla rutiner, bryta isolering samt ge tillbaka av kärlek. Jag har svårt att se att det är en belastning. Nu väntas det att hitta hunden med stort H som passar vår familj och katt. 

Sedan väntar kanske någonstans runt hörnet mitt nästa arbete. Det kommer när jag vet vad det är jag vill göra. För går det lätt så är det rätt. 

Etapp Två är nådd

Efter dagens läkarbesök inleds etapp två, det vill säga permission. Jag ska åka hem till mina älsklingar. Imorgon 13.00 är det dags. 

Enligt läkaren har min depression redan minskat och jag har inte samma känsla av hopplöshet längre. Sant! Vad hände, en ny medicin sattes in som visserligen skulle ge resultat efter två veckor men effekten kan ha börjat tidigare. Eller så är det så enkelt att min själ fått total vila och jag har fått allt det stöd jag behöver från alla ni fina som finns runt omkring mig. TACK

När jag lyftes från mitt vanliga sammanhang med familj, hem och katt och placerades i en sjukhusmiljö utan ett uns av förpliktelser så hände något med mig. Jag och tystnaden. Vi har tillsammans kommit fram till vad jag behöver , som följer:

~ tystnad

~ IPad

~ motion

~ kärleksfulla samtal

~ keramik

~ te och choklad

~ härlig lukta gott body butter

~ respektfullt bemötande

Jag är stolt över att jag har tagit hand om mig själv på ett så bra sätt att jag vågar hoppa av tåget en stund för att komma hem. 

På sjukhuset

På mitt våningsplan är det tomt. Ibland ska man nog vara försiktig med vad man önskar sig...eller så är det exakt det här jag behöver?

Inskrivningen gick bra. Jag träffade överläkaren och en viskande sjuksköterska. För så är det här, tyst och viskande människor. Efter en timmes (!) samtal kom vi tillsammans fram till att jag är inte bara utmattad utan också deprimerad. Deprimerad var ordet . Så det är därför kroppen känns tung som bly och tankegångarna allt oftare vittnar om en hopplöshets känsla. Ja, egentligen inget nytt under solen men ändå skönt med ett ord. Deprimerad. Febern ska även kontrolleras och jag ska träffa en läkare. Överläkaren säger att hon inte märker av min Asperger. Förklarar för henne att jag är en högfungerande Aspie, som gått den hårda skolan för att lära mig att vara som man förväntas. Men att det tar mycket energi av mig, för att jag måste aktivt tänka på hur jag ska uppträda. Det är inget,  som för er andra kommer per automatik. 

Att byta miljö är för mig ett äventyr som tar mycket energi. Jag vimsar runt och försöker registrera det väsentliga i miljön. Har inte orken att vara social varken med personal eller andra patienter när jag känner mig för med sjukhusets ljud, lukt och ordning. Jag får ett eget rum med egen wc och dusch. Två dörrar kan jag stänga om mig. Sedan är det bara jag, fågelkvitter och en röklukt. Usch, luktar inte som hemma. På mitt våningsplan huserar alla läkare och några få patienter antar jag. Har än sålänge inte sett någon. En trappa upp är det kök,expedition  och samvaro. För dom som vill. Jag är inte där ännu.

En vän kom förbi. En kär vän. Hon känner mig och vi kan skratta åt det mesta. Hon ger mig choklad i en hjärtformad plåtburk som jag sedan häller lös tee i så att röklukten byts ut mot fruktlukt. Me like 

På mitt våningsplan är det tomt. Ensam i fysik mening men definitivt inte i andlig mening. Saknar min familj och att må bra!