Att våga leva

Det finns så mycket att vara rädd för i livet. Om man börjar tänka på allt som kan gå fel kan listan göras lång och hinder för att leva fullt ut bli skyhöga. När jag var yngre oroade jag mig för ALLT . Allt från vart jag skulle sitta i klassrummet nästa dag till om jag skulle ha en nykter mamma till middagen.  Jag läste olika mentala texter om att ' oro suger bara musten ur morgondagen' ....

Jag ägnade timmar åt att gå igenom händelser , samtal och detaljer med mig själv och dom närmast mig. Nu funderar jag på när denna osäkerhet slutade....och jag tror mig ha hittat svaret. Det var efter att jag gått in i väggen, efter att jag tappat min hälsa, efter att jag vart beroende av vård , efter att jag inser att vissa vänner inte är vänner, efter att jag önskat att dö för att orken att leva tagit slut.

Då , där när vinden vände och jag åter njöt av känslan av vinden i ansiktet blev mitt val ett 
Ja till livet! 

Jag är tacksam över livet. Jag kommer aldrig mer ödsla tid på att oroa mig över morgondagens logistik , folks åsikter , barnens aktiviteter eller nått annat som suger musten ur mig. Jag vill leva mitt liv med ett öppet sinne , en acceptans , ett engagemang , en närvaro i nuet och en kärlek till dom som står mig nära .

Jag hoppas att ni som följer min blogg får ta del av min livsfilosofi och får ut en kunskap och en ökad förståelse för hur mitt liv är idag och varför. Diagnoser eller inte så är en tacksamhet för livet det som driver mig framåt i livet. Må väl / Cecilia

Att närma sig döden

Efter det att sonen har haft döds ångest har nu vår älskade gammel morfar blivit dödligt sjuk.

Jag har nog alltid tyckt att döden är fruktansvärd och något jag är rädd för. Men aldrig någonsin har jag valt att titta åt andra hållet. Utan jag har aktivt stått bredvid som besök på sjukhus eller hjälpt någon annan anhörig.

Jag vet nu att vi aspies kan ha svårt att dra gränser för när jag slutar och du börjar. Men jag kan bara stolt konstatera att i min familj backar vi inte för döden! Vi tar den i hornen och gör det som måste göras. När min farmor låg för döden var det bara min mamma som fick sköta om hennes personliga hygien. Mamma bodde i stort sett på sjukhuset den sommaren. Tillsist somnade hon in men hon var inte ensam.

Denna gång är det min älskade makes morfar, som är 94 år som ligger för döden. Han står honom mycket nära och han har handlat och fixat allt till honom sista åren. Vi står vid gammel morfars sida och jag känner en sådan ömhet inför denna människa som för 20 år sedan varmt tog mig till sig. När vi besöker på sjukhuset så tackar han som han alltid gjort för besöket !

Det är något speciellt med livets gång, det gör ont och är vackert på en och samma gång!