Jag har ett val - Jag är inget offer

Minnet av besöket  hos min bror i fängelset under gårdagen spelas upp i min hjärna om och om igen. Sorgen sitter som ett illamående i bröstet och vägrar att komma ut. 

Vem är ett offer?

 Min bror, vars ADHD gör honom impulsiv och rastlös. Hans uppväxt, med en frånvarande mamma och ingen som trodde på att han kunde fullfölja något. En acceptans från omgivningen . Han är så . Räkna inte med honom. 

Eller jag, som trots hundratals försök att fixa och hjälpa min bror och framförallt TRO på att han kan,  ändå sitter i ett besöksrum på en hård pinnstol ännu en gång. 

På mitt flickrum fanns ett budskap uppsatt:
' Du har ett val - Du är inget offer! ' 
Jag har levt efter detta budskap och tror innerligt att jag har förmågan och rättigheten att välja och på något mirakulöst sätt har jag för det mesta valt rätt väg. Aldrig den lättaste vägen utan den som känts rätt i mitt hjärta. 

Min bror har däremot haft ett ton med besvikelse, misstro och ilska i sin ryggsäck. Denna ryggsäck har aldrig blivit öppnad, granskad eller bearbetad. För det krävs ett modigt beslut och en ihärdighet som han saknar. Det är lättare att skylla på en trasig barndom och på ett samhälle som brustit mer än en gång med att hjälpa en vilsen, arg och rädd pojke, än att själv ta ansvaret. 

Så när jag går ut från besöksrummet,  efter att han fått en avskedskram så kan jag inte göra annat än att låta en tår rinna nedför min kind. En plit ser det och kommenterar: 

'Du blir mycket berörd ser jag. Är han din bror? ' 

Hon skulle bara veta hur mycket min bror betyder för mig. Först då skulle hon kunna förstå, hur innerligt jag önskar honom ett fungerande liv utan rastlöshet och vansinnighets uppbåd. Ett liv med stadga, familj, vardag, struktur, arbete och harmoni. Om jag kunde, skulle jag ge honom förmågan att välja rätt väg och sedan enträget fortsätta på denna, inte vika av eller stanna utan fortsätta på det lugna livets väg. 

Naiv och godtrogen som jag är har jag inte gett upp tron om att detta någon gång kan bli verklighet... Att vi kan umgås utan att man hela tiden känner att tiden är begränsad för att han är på väg någon annanstans.

 Tills dess vill jag förmedla budskapet att du har ett val du är inget offer. Du skapar själv förutsättningarna för ditt eget liv. 

Vilken seger!

Nu vill jag dela denna härliga dag med er! 

Denna söndag ägnade jag åt att besöka min bror i häktet. Jag hade kraften att köra bil dit med full volym på stereon och med sällskap i bilen. Jag har inte oroat mig för besöket och den visitering som det innebär att besöka någon i häktet. Bestämde mig för att ta det som det kommer. Ja, min BH pep i metalldetektorn men jag behövde inte avlägsna den. Vilket jag inte vet om jag hade accepterat. Hade jag valt att avstå från besöket då? ...vet inte men den möjligheten finns ju alltid. Knarkhunden var ledig så jag slapp att bli sniffad mellan mina ben. 

Så när jag väl träffade brorsan var jag bara riktigt glad att se honom och höra honom berätta om sina drömmar. Älskar hans förmåga att byta tankebanor, mål och att välja glädje. För hur hade han och jag annars överlevt denna ibland så sjukt jobbiga tillvaro, om vi inte bara valt att helt enkelt garva åt det! All kärlek och respekt till honom. Vi ADHD hjärnor kan ha det grymt roligt tillsammans. Vilka planer och idéer man kan bolla under ett två timmars besök i ett litet rum på häktet. Ni skulle bara veta. 

Segern är att jag inte blir lika trött av intryck som ljud och ljus, men också att jag har kraft! Kraft att leva! 

Syskonkärlek

Idag vill jag skriva om min storebrors och min relation. Så olika men ändå så förbaskat lika på vissa sätt. Han är kriminell och har ADHD.

Vår uppväxt, tillsammans i ett hem med en missbrukande mamma som presterade på topp i arbetslivet och bland vänner och bekanta har inte varit lätt för någon av oss. Hon var till lags och hjälpte alla på bekostnad av sig själv. Hon kan inte säga nej. Hon har druckit hela vår uppväxt. Jag har varit mamma åt min mamma. Min bror har slagits, skolkat och terroriserat mig och sin omgivning bäst det gick. Jag hatade honom! Han fick sin diagnos för två års sedan då jag tjatat på honom att söka hjälp. Ingen kan säga att han inte levt livet. Rest, startat projekt, levt som en kriminell stekare. You name It. Så rastlös men även han så förbaskat lojal och en do-er.

När jag flyttat hemifrån kom han hem till mig och frågade om han fick låna min klädkammare för att förvara lite saker i. Jag sa ja. När han och hans kompis sedan kom med en mängd olika vapen blev jag fly förbannad! Jag skällde ut både honom och kompisen. Vilket övertramp, jag har aldrig velat beblanda mig med olagliga saker. Vill inte gå runt och ha ont i magen. Där och då blev riktlinjerna satta gällande vår framtida relation.´ Jag är din syster, en skötsam sådan och jag vill umgås utan att ha ett smack att göra med ditt kriminella liv. ´

Så har det varit i snart 20 års tid. Han har levt sitt liv och jag mitt Svensson liv. Villa, volvo, vovve o.s.v. Under dessa år har han suttit i fängelse ett antal gånger och jag har besökt honom, med bebis i magen, med små barn och med make. Första gången var jag så ledsen för hans skull, tyckte att han var ett offer. Han sa då att ´Don´t do the crime, If you can´t do the time´. Det kändes bättre då men nu när han sitter häktad håller jag inte med. Han häktades innan jul. Fytusan för det. Denna gång skulle han inte sitta inne, han behövs här hos oss! Finns ingen som förstår mig så bra. Vi blev oerhört påverkade av hans försvinnande. Min son gick in i en depression och det gjorde nog jag med. Vi saknar hans stöd, tokiga upptåg och hans energi!

Min bror betyder otroligt mycket för mig. Jag älskar honom! Det finns ingen i hela världen som jag litar på så mycket som han. Det finns många människor som gett mig rådet att utesluta honom från min familj. Han är instabil och inte en person man kan lita på. Det är lätt att hamna på fel sida av lagen själv o.s.v. För mig har den risken aldrig funnits. Jag vet vad som är rätt och fel och han vet vart jag har dragit gränsen.

När jag mådde som sämst förra året och låg inlagd på psyket fanns han där. Varje dag i sex veckor. Jag hade inte sovit och hjärnan gick på högvarv, så läkarna drogade ner mig. Hemskt, som tur var minns jag inte så mycket av denna period själv. Hursom, min bror var där varje dag, såg till att jag hade det jag behövde och tog mig med ut på promenader. Han hjälpte mig att hålla i glaset då jag darrade för mycket...Allt det betydde oerhört mycket för mig. Men det allra bästa med honom är hans humor. Vi delar en sjukt svart humor som gör att vi kan vända dom mest bisarra hemskheter till något att skratta åt.

Efter en tid började jag att pigga på mig, då jag låg inne på sjukhuset och ofta hände det att jag vaknade fyra på morgonen med ADHD energi d.v.s. extremt mycket myror i brallan och i huvudet ;). Då kunde jag ringa honom. Ja, jag visste att även han var vaken. Jag beskrev mitt tillstånd och han svarade:
`Du vet vad du ska göra,syrran. Sätt på dig skorna och gå en rask promenad, så kommer du må bättre sedan!´

SYSKONKÄRLEK
Nu brevväxlar vi, igår fick jag ett brev och jag kunde höra honom sittandes brevid mig och skratta. Jag är otroligt tacksam att vi har denna relation även om det ibland innebär mycket oro, sorg och saknad.