Sysselsättning vid psykisk ohälsa

Sju år har gått, långa bergodalbana år sedan jag gick in i väggen och resan började .
Nu har jag för första gången fått möjlighet att vara på en aktivitet två eftermiddagar i veckan. Jag går på keramik och det är väldigt roligt och kreativt. Resten av kursdeltagarna är vänliga och jag tillåts vara den jag är. Det vill säga ibland kreativ och sällskaplig andra dagar tillbakadragen och sluten. Energin går till keramiken och inte till att hålla upp fasader, tolka omgivningen och pressa mig  själv för hårt. Jag försöker dock vara med på plötsliga storfika och andra spontana händelser. Detta efter det att min man förklarat att öva på att anpassa sig är en del av orsaken att jag är där.

För så är det, min längtan efter arbete och ett socialt sammanhang är stort. Så fort jag försökt genomföra någon aktivitet har mitt mående satt krokben för mig . Jag är otroligt tacksam att jag nu lyckats hålla en 100% närvaro sedan början av november .

Min alldeles egna hushållspappers hållare gjord på keramiken . Fin, eller hur? Unik i sitt utförande i alla fall .

En 'normal ' familj

Imorgon kommer UR Utbildningsradion hit för att intervjuva mellansonen om hur vår NPF familj skiljer sig från en så kallad ' normal' familj. Syftet är att sprida kunskap till andra barn. 

När jag först fick frågan om vår familj ville vara med var min första respons att självklart. Dels för att jag tycker att syftet, att sprida kunskap och i och med det en ökad förståelse är viktig. Dels för att vi, i vår familj just nu har möjligheten att göra det. Även om dagar, veckor och månader flyger fram just nu fyllda  med EVK möten, ADHD utredningar, dyslexi utredningar, läkarkontroller, socbesök och alla andra möten som bara måste ske så mår vi faktiskt bra! 

När jag säger bra menar jag att vi har våra huvuden över vattenytan, jag och min älskade make. Visst så händer det att någon av oss får en kallsup av vanmakt då och då men vi reder oss. Vi letar efter det som faktiskt funkar och försöker att skratta åt allt extra strul som ibland öser ner.  Barnen känner vårt stöd och är trygga. 

Jag kan inte svara på vad som skiljer oss från en normal familj. Jag har och kommer aldrig att tillhöra en sådan. Det ska bli mycket intressant att få vara med om denna intervju och sedan få lyssna på resultatet. Jag hoppas att du följer med! 

Stolt är ordet

Vilken vecka som passerat. Jag har sprängt mina gränser och min trygghetszon ett antal gånger och jag är så stolt!

Jag, maken och min äldsta son var på Avicii konsert. Eftersom jag och sonen båda har Aspergerssyndrom och är vanemänniskor krävs det mycket vilja för att bryta kvällsrutiner och gå på konsert. Men oj vad det var värt det. Vilken show, vilken upplevelse som vi kommer att minnas och prata om länge länge.

På måndagkvällen var det dags för starten på min och Charlies nya hundkurs. Första träffen var det teori och en väldigt luddig, oorganiserad sådan. Jag  försökte skapa min egen struktur genom att skriva och stapla information på min IPAD via appen Evernote som jag flitigt använder. Det gick bra och jag klarade även av den sociala biten bra. Jag är inte den som sitter tyst, snarare tvärtom och jag hoppas i och med det få ledaren att prestera sitt bästa. Återigen fick mina kvällsrutiner brytas då jag kom hem först klockan halvtio, vilket är väldigt sent för mig att börja mina rutiner. Jag ser fram emot nästa vecka då Charlie ska göra entré och förhoppningsvis briljera.

Jag har även haft turen att stöta på ett gäng hundägare och dess hundar som promenerar tillsammans varje dag klockan nio. Charlie stormtrivs att springa lös och busa med alla dessa hundar och jag får en lagom dos socialsamvaro. Vilken bra grej!

Nu nalkas helg och en stunds vila. Ikväll kommer jag att somna med ett leende på läpparna och en känsla av stolthet i bröstet. I did it! 

Introvert

Efter att ha sovit mer än någonsin, stängt av all input, vilat, njutit av tystnaden och ensamheten kom kraften tillbaka. 

Ibland glömmer jag bort mina autistiska drag och dess behov. Jag tror att jag fungerar som alla andra och inte behöver någon särbehandling, men det är just då det slår tillbaka på mig igen och jag blir så där dunder, super ultra matt. Faktum är att mitt behov av egen tid, min egna sfär är livsnödvändig och har alltid funnits där. När jag växte upp låg jag timtals i min säng lyssnades på musik eller pysslade med något. Ensam. Jag gör det fortfarande i trädgården, i sängen eller bara vara i stillhet. Detta är ett nödvändigt beteende. Jag behöver mycket mer tid att sortera mina intryck än andra människor. Det är när intrycken blir fler än vilan jag sluter mig och blir en introvert person. 

Nu har jag återvänt till livet och det stundande sportlovet med mina älskade barn. 

Socialt samspel vid AST

På det senaste diagnosgrupps mötet var det socialt samspel som vi skulle diskutera. Vi 8 st. diagnosticerade Aspies, Aspergare, Autismspektrumtillstånd eller även kallat AST samt en släng av ADHD kanske, skulle tillsammans lösa våra sociala svårigheter.Ibland kan jag tänka att jag inte alls har dessa diagnoser överhuvudtaget, eftersom att saker fungerat i livet ändå. Men efter detta samtal tyckte jag mig inse att jag har stora problem inom det sociala samspelet. Allt jag fick fram under mötet var en stor frustration över dessa svårigheter. En så stor frustration att jag i stort sett, just nu gett upp att försöka förstå hur jag ska agera och reagera i olika sociala situationer. Jag har helt enkelt blivit antisocial.Vi pratade om skillnaden mellan att vara privat och personlig. Vilka människor man berättar vad för och vilka man bara pratar väder med. Jag har svårigheter med detta då jag inte ser någon anledning att ha en massa energibovar till ytliga kontakter som jag ska prata väder med. Behöva fundera på vad som passar sig och vem som är lämplig att prata privat med. Just nu känner jag mig fly förbannad på det faktum att jag ansträngt mig så mycket för att passa in i en social gemenskap som jag inte förstår och som bara tar energi. Att jag ägnat tusentals timmar åt att lyssna och bry mig om människor som sedan inte själva har förmågan att ens försöka förstå min situation när jag får mina diagnoser.

Människor är egoister. 

Om jag låter mig själv vara egoist,vilket jag blivit bättre på så vill jag ha mycket tid att njuta av mitt alldeles egna sällskap. Att träna lydnad med min älskade hund och vara i närvaro med mina barn. Vi pratade om en social situation då jag småpratar med damen i ICA kassan, för att sedan möta henne i parken på en hundpromenad och som senare blir en vän . Jag kan inte relatera till detta överhuvudtaget. För det första småpratar jag inte med damen i kassan, för det andra skulle jag inte känna igen damen i en annan miljö än ICA och för det tredje jag är ute med min hund inte på kamratjakt. Troligtvis kommer väl en tid då jag önskar mer kontakt med medmänniskor men just nu har jag absolut ingen lust att ödsla energi på kallprat eller hur långt ifrån personen jag pratar med ska stå för att det ska vara lämpligt.
Sedan berättade jag att om jag diskuterar med någon, på en offentlig plats med mycket liv och rörelse brukar jag fixera min blick på något längre bort bakom personen som jag pratar med. Det är för att jag ska få en bättre möjlighet att formulera vad jag ska säga. Detta delade jag med någon annan vilket kändes bra. 

Jag tycker mötet med mina gelikar på gruppen ger otroligt mycket. Vi är desamma men ändå oss själva. Jag fick t.o.m. en present från en riktigt hjärtligt glad tjej som hade ett hundgodis med sig till Charlie. Me like.

Kräftskiva

Ikväll kommer en kär vän och hennes familj på kräftskiva hos oss. Kanske inte låter så märkvärdigt för er, men för oss är det märkvärdigt och alldeles otroligt fantastiskt att vi har hittat vänner som det bara känns lugnt och skönt att träffa.

Vi är inte sociala ett endaste dugg nuförtiden. Det krävs så mycket planering och anpassning från vår sida att vi tappat lusten. Med en son med Asperger och ADD som ogärna lämnar hemmet överhuvudtaget är att åka bort näst intill omöjligt. Jag föredrar min hemma miljö också , även om det finns vänner som jag åker till och känner mig hemma. 

När vi får besök av släkt och vänner vid olika högtider är det ett råslit att få allt att rulla. Det är inte många i den kretsen som erbjuder sig att hjälpa till. Vi har försökt att bjuda över oss själva till släkten men då tycker vissa att det blir för rörigt med våra vilda barn. :/ 

Men idag kommer kära vänner som vet allt, accepterar det och ser det fina i oss. Jag är otroligt tacksam för det och för att det är fredag och imorgon är det sovmorgon. 

Autismspektrumtillstånd

Idag startades mitt deltagande i Diagnosgruppen på Aspergercenter. En grupp för oss nyligen diagnosticerade med Aspergerssyndrom samt även eventuella tilläggsdiagnoser som ADHD.

Det är en bra grupp som jag har fått möjligheten att delta i. Åldersspannet är från dryga 20 till dryga 50 år. Jag tror att det kommer att ge mig ännu lite mer svar på VAD aspergerdiagnosen innebär för mig men även för andra. Vi tog upp lite olika saker men det som berörde mig mest var vad som är positivt respektive negativt med att få en diagnos

Jag anser att det kan vara negativt att få en diagnos för det begränsar personen i fråga . Jag är exempelvis rädd för att min son med Asperger/ADD som går i en specialskola och lever i en skyddad värld inte ska få möjlighet att se, göra och utmanas till utveckling. Jag ser på min egen uppväxt som inte innehöll ett endaste dugg av curlande utan jag fick ta hand om mig själv. Jag hade en pappa som trodde på min förmåga att bli och göra allt som jag ville i världen. Han kastade ut mig i olika situationer med olika människor vilket har format mig. Jag hade rest, varit på kollo, språkresa , åkt utomlands och börjat arbeta innan sjuttonårs ålder. Självklart var jag livrädd många gånger men jag fick ett självförtroende som följer mig än idag.

När det gäller vad som är positivt med att få diagnoserna Aspergers syndrom och ADHD. För mig personligen är att jag är betydligt snällare mot mig själv. Jag kan vara den jag är och inte anpassa mig efter NTV ares förväntningar på mig. Jag har levt så länge efter mottot Fake it until you make it, nu är det slut med det. Men jag har flera ess i skjortärmen. Jag kan spela i stort sett vilken roll som helst, när jag vill. Men just nu vill jag bara vara en kvinna som andas och tillåter sig själv att vara fri i kropp och själ - fri att vara jag. Sedan får faktiskt världen runt omkring tycka vad dom vill om mig. I don't care. 



Så autismspektrumtillstånd, Aspergerssyndrom , AS, AST, Aspie, ADHD eller hela alfabetet jag är fortfarande samma person som innan 2011. Bara mycket tryggare i mig själv och mindre anpassningsbar. Me like. 

Jag kan

Det är mycket som händer nu- men jag kan! 

Jag kan utföra hushållssysslor, lämna på dagis även tidigt på morgonen , gå på valpkurs, boka om möten, ta hand om måsten papper, vara kärleksfull, Arbetsminnesträna, påbörja diagnosgrupp och samtidigt må bra. Igår var en stressigt dag på grund av att vi försov oss på morgonen. Morgonen då allt ska hända på så kort tid. Stressen fanns kvar hela dagen men jag visste att idag finns det tid för vila under förmiddagen. 

I eftermiddag startar Diagnosgruppen på Aspergercenter där vi nyligen diagnosticerade träffas och pratar. Lite pirrigt men också kul att komma iväg och förhoppningsvis komma hem en erfarenhet rikare. Alltid lika intressant att träffa andra Aspies. Vi skiljer oss åt som alla människor gör men sedan finns det vissa egenskaper som är exakt dom samma. Hur vi tolkar en text, hur vi ser på regler och sedan hur vi tolkar sociala regler och kommunikation. Sedan är vi alla olika finslipade utifrån vår uppväxt miljö. Jag är otroligt välfungerande och det är få som märker av mina svårigheter i sociala situationer om jag inte vill. 

Att påbörja valpträningen med Charlie har gett mitt självförtroende, en uppåt puff. Så härligt att befinna sig i ett sammanhang utan anknytning till mina diagnoser eller mående. Helt enkelt kul!
Det roliga är också att vår Charlie behöver passivitets träning. Han ska lära sig att inte alltid hänga på det roliga....Hmmm, hög igenkänning från hans flock . Vi skulle alla behöva öva passivitets träning.Här hemma är vi hungriga på livet och ivriga inför nästa utmaning. Men de säger ju att'' All dogs has ADHD ' . ;) 



Jag kan utföra det jag vill. Jag känner mig fri och inte låst och begränsad i min kropp. 

Livspussel

Vet inte vad ni har för insomnings strategier men jag brukar sortera saker eller lägga pussel. Aspien i mig vill skapa ordning. Inatt la jag pussel och inte vilket pussel som helst utan mitt egna livspussel.

Vad vill jag ha för pusselbitar i mitt liv och hur många bitar ska det vara? Det viktigaste för mig är min familj och min förmåga att vara den fru och framförallt mamma som jag önskar. Vill ha tid och ro i kroppen när jag umgås med dem. Älskar att jag nu är mer i nuet än någonsin tidigare mycket tack vare min ADHD medicin Ritalin. Sedan tror jag att min resa så långt ner i depression och hjärnstress har lett till att jag inte tar någonting för givet längre. Jag vet att livet är skört och att hälsan kan svikta.  När de gäller att psyket och hjärnan kommer i obalans är det en riktigt jobbig resa innan du kan ens komma i närheten av välmående igen. För mig har det tagit mer än tre år och jag är fortfarande under behandling. För att minska stress , bygga upp arbetsminnet , ställa in mediciner, förstå och acceptera diagnoser och hitta lämplig sysselsättning.

Tillbaka till pusslet, mitt livspussel som just nu är:
Familj
Vara mamma
Skapa struktur
Fru
Charlie
Lära känna
Gå valpkurs
Utvecklas
Behandling
Cogmed Arbetsminnesträning
Medicin justering
Aspergers grupp
Vänskap
Omge mig av vänner som ger energi
Sätta gränser

Dessa bitar ligger jag och formar till ett pussel. Kan jämföras med ett Bamse pussel för en 5 åring. Inte så mycket bitar att hålla koll på.

Nu kommer vi in på min mans pussel, hans livspussel. Det var detta som inatt gjorde mig stressad då våra pussel inte är kompatibla. Hans pussel är ett sådant 5,000 bitars vuxen champion pussel. Ett sådant som jag aldrig haft tålamod, kunskap eller förmågan att lägga. Jag vill så gärna att han minskar antalet bitar och blir lite mer fokuserad på det som han sedan väljer ut. Jag önskar då självklart att familjens pusselbitar finns kvar i samma eller större utsträckning. Sedan inser jag att det är inte upp till mig att fatta beslut om hans livspussel. Han skulle känna sig trängd, styrd och tillsist inte trivas med mig. Slutsats - vi skulle inte längre vara ett par.

Att vara en UNIT är vårt gemensamma mål men just nu får jag inte ihop våra liv. Kanske för att mitt liv är otroligt rensat på energitjuvar och oviktiga saker medan hans fullkomligt exploderar av 'things to Do' när hösten nu startar. Någon som förstår detta? Har liknande erfarenhet eller något tips på hur man kan lösa detta så att vi får ett gemensamt UNIT pussel? 

Att vila

En hektisk period är till ända. Jag har överträffat mig själv i aktivitet både IRL och i min ADHD hjärna vilket gör att Aspien i mig är utmattad.

Kalas, besök på häkte och att återgå till vardagen efter semester är stora ansträngningar för en person som trivs bäst med samma rutiner. Jag har känt av en kraft och en glädje i att göra allt detta som jag inte känt på länge. Nu har dock en våg av utmattning och depression dragit in över mig. Jag behöver vila.
Tråkigt men sant. Tråkigt att jag återigen överpresterat men alldeles underbart att jag fått känna mig fri. Fri att göra det jag vill och lita på att kraften finns....och ja, den fanns men nu är den borta för den här gången.

Efter ett besök hos min läkare idag ökar vi dosen Serquel för att mota bort deppet. Hoppas på att en höjning i kombi med mycket härliga skogspromenader med Charlie ska fungera. För jag har fått blodad tand. Jag vill leva fullt ut. Min familj hänger inte med i svängarna, men jag vet att dom har sett MIG igen och dom gillar det dom såg. En kvinna fylld av glädje, engagemang och kärlek till det som betyder mest Familjen. 

Så jag bäddar ner mig under mitt tunga täcke och väntar på att vinden vänder. För det gör den ... Jag har tilltro. 

Vem är jag?

Det råder en förvirring i mig, försöker att tolka verkligheten runt omkring mig men når ingen slutsats. Vem är jag och framförallt vilka är ni?

Med Ni menar jag alla ni NTV-are, utan diagnoser som för mig just nu ställer till det för mig. Jag har ju alltid trott att ni är lika genuint ärliga, lojala och empatiska som jag är. Känner mig dum! Dum som på något sätt befunnit mig i en såpbubbla glatt ovetande om andra människors gliringar, oärlighet, egoism och bara allmänt annorlunda tänkande och varande. 

Så vad göra när jag känner så här. Jag får väl börja bena ut vad jag står för, så kanske Ni NTV-are kan ta efter några av oss Aspies egenskaper. 

•  Håller konversationer som är fria från undermeningen eller dolda avsikter.
• Fascination av ord och ordvitsar. 
• Älskar ordbaserad humor.
• Originellt perspektiv vid problemlösning.
• Experimentellt minne och återgivande av detaljer.
• Fast bestämd att hitta sanningen.
• Otroligt kunnig inom ett eller flera intresseområden.
• Kunskap om rutiner och fokuserar på att ordning och reda följs.
• Lyssnar utan att döma eller göra antaganden.
• Entusiastisk inför unika ämnen och intressen.
• Ofta omtänksam och hjälpsam även till människor utanför vänkretsen.  
• Fylld av en optimistisk tilltro på den genuina vänskapen. 
• I kärleksrelationer lojal och någon man kan lita på. 

Världen vore helt klart mycket lättare och vänligare om alla var lite mer autistiska och ärliga. Idag känner jag sorg. Sorg över att inte förstått bättre men framförallt sorg inför att jag aldrig mer kommer att kunna lita på någon fullt ut. Förbannad över min naiva tro på allas godhet som uppenbarligen inte var på riktigt. Känslan av att ha blivit utnyttjad är total.

En varm känsla

Tänk hur härligt varm man kan känna sig i hela kroppen, då man är på exakt rätt ställe med rätt person vid rätt tidpunkt. Allt flyter, du andas, pratar och bara ÄR dig själv. 

Att stanna i detta möte med en annan människa är modigt gjort för dina skydds barriärer är nere. Istället för att skydda dig är du öppen och nyfiken inför vad som väntar. Du känner dig trygg. Trygg i relationen. Jag är otroligt selektiv till vilka jag släpper inpå mig. Jag vet nu av egen erfarenhet att det finns många människor som är falska, ego och rent av elaka. Dessa människor har inte förmågan att älska varken sig själv eller någon annan fullt ut. 

Men jag fortsätter ändå att försöka hitta och behålla sådana äkta personer. Med äkta menar jag personer som har kontakt med sitt inre, vågar misslyckas och kanske inte tar sig själv på alldeles för mycket allvar. För när jag finner en sådan äkta person, är det väl värt risken att bli sårad jämfört med att acceptera den tomheten det skulle skapa i mitt liv utan dessa människor. 

'Människor kommer att glömma vad du sa, människor kommer att glömma vad du gjorde, men människor kommer aldrig att glömma hur du fick dom att känna sig.'  Maya Angelou

Dessa ord är så sanna! Just nu pågår en intensiv granskning av mitt kontaktnät, mina relationer av mig. Jag har vaknat upp efter en tids depression och märker att min vänkrets behöver en Äkthets injektion! Välkommen med på resan. 

Tunnelseende

Igår när hela familjen studsade runt i köket för att fixa popcorn fick jag tunnelseende. Varför? Mina sinnen fick inte utrymme att sortera alla intryck, så är det att ha Aspergers syndrom. 

För mig finns inga filter. Min hjärna kan inte avgöra vilken information som är den viktigaste. Allt går rakt in samtidigt. jag måste tänka aktivt på det jag ska göra. Jag beslutar mig för att poppa popcorn i micron. Min hjärna fokuserar på att hitta popcorn påsen. Jag ser den, tar den och ska just till att lägga in den i micron då ett Nej hörs. Jag avbryts då i mina tankebanor och ser en förnärmad tioåring framför mig. Han säger:- Men mamma, varför tar du popcornpåsen ur handen på mig? Man tar inte saker ur handen på folk! Jag skulle ju poppa popcornen.

Jag ber om ursäkt och säger att han har rätt. Min hjärna kan inte prioritera rätt. Det var inte min mening att ta över. Jag sätter mig i soffan och väntar på att bli serverad popcorn. Dessa dagar som kallas semester är så vansinnigt intensiva med alla runtomkring mig hela tiden. Det är dubbla känslor, för jag älskar att umgås med mina barn samtidigt som det tar otroligt mycket energi.  Det blir bara för mycket när alla kommer samtidigt och jag blir stressad. Tack och lov att Ritalin finns som gör att min inre kaos upplevs som ett lugn. Allt blir klarare och jag får förmågan att ta ett steg tillbaka, för att ta ett prioriteringsbeslut. Nu äter jag inte den medicinen på kvällen, därav kaos i hjärnkontoret av alla intryck. 

Tidsaspekten av denna semester är något jag påminner mig själv om varje dag. Snart är vi inte lediga tillsammans längre och nästa sommar är så långt borta. Så jag vilar mitt på dagen för att hålla mig flytande. För hursomhelst så har jag en fantastisk familj med en jäkla massa energi och vilja och det är inte alla som har det! Tacksam är vad jag är trots stunder av tunnelseende. 

Drog i aktivitets bromsen

Idag har varit en vilodag. Jag är matt, tjurig och i STORT behov av egen tid. Min asperger har verkligen fått social overload och vill att jag tar med mig Charlie till urskogen. Vi behöver varken telefon, TV eller dator. Bara vara.

Det går till en gräns detta med närhet och social kontakt. Min dotter som snart blir fyra är min absoluta älskling, men efter flera dagars intensivt pratande, argumenterande, gråtande och fysisk närhet så säger hela min kropp och mitt sinne Låt mig vara! Detta ger mig dåligt samvete men samtidigt vet jag att om jag inte får tid för mig så går jag sönder.

Det har hänt så mycket bra den sista tiden och jag mår bättre än på flera år. Jag har inte haft möjligheten att stanna upp och städa i hjärnkontoret för att lägga dom nya pusselbitarna på rätt plats. För att kunna göra det behövs tid, vila och möjlighet att fritt skapa i trädgården eller fotografera. Utan familjens krav på min närvaro. Det är dock bara lillasyster som inte lämnar mig ifred. Hon är för liten för att förstå. 

Jag har dragit i aktivitets bromsen och har slutat svara i telefonen. Men idag ville telefonen aldrig sluta att ringa och det gjorde att jag till sist svarade. Där på andra sidan luren var min älskade bror. Vi har inte pratat med varandra sedan december förra året då han blev häktad. Det gjorde mig väldigt glad och så roligt att berätta för honom att vi just nu mår ok. Jag fick också möjligheten att berätta om Charlie, vilket han redan visste men ändå. Jag vet att han kommer att gilla honom när dom ses. Han är en riktig hundmänniska. Brorsan har dömts till tre års fängelse och han hoppas få permission till hösten. 

Att stanna upp och härbärgera alla intryck är livsnödvändigt för mig. Skapa ordning i kaoset är nödvändigt. Även om kaoset just nu består av väldigt många bra saker. 

Charlies ankomst

Nu äntligen har han kommit hem vår nya familjemedlem. Charlie är hans namn och han är en Golden Retriever valp.

Tänk att man kan bli så fäst vid någon på bara ett dygn. Denna underbara krabat som busar, myser och sover. Äldsta sonen med ADD samt Aspergers syndrom sa just att han känner i hela kroppen hur mycket han älskar Charlie. Detta var ett riktigt beslut att ta, att skaffa hund och det är med en stor lättnad jag konstaterar det.

Allt känns lätt och då är det rätt! 

Jag år så taggad att börja träna med honom. Vi har beslutat att klick träna hunden. Det innebär att man förstärker positiva beteenden med hjälp av att klicka på en klicker så att beteendet får en ökad belöning. Jag ser fram emot att få snöa in totalt i ämnet hunduppfostran. Det ska bli väldigt spännande att se hur mycket jag lyckats lära Charlie. Han kan redan SITT och KOM. :) 

Konstaterar att livet har nått en ny nivå och jag trivs med livet som det är just nu. Sommar, sol, familjen, vänner, trädgård och vår valp Charlie. 

Dödsångest

Vad händer efter döden ? Denna fråga har tagit en järngrepp om sonens hjärta. Han har insett att livet inte varar för evigt.

Han är tolv år och troligtvis är detta en fråga som är åldersrelaterad. Men jag tror också att det faktum att vi båda har Aspergerssyndrom gör det hela mer komplext. Dels för att jag själv har en enorm rädsla inför döden och då genom risken att någon nära dör. Jag tror att det är oförmågan att kunna kontrollera döden som gör den så läskig.

Jag minns att jag pratade mycket om döden med mina föräldrar, men det var nog först när min älskade farmor dog som jag för första gången blev varse vilket otroligt definitivt avslut det är när någon dör. Jag minns begravningen och  hur jag inte ville lämna kyrkan och min farmor ensam i kistan. Jag grät hysteriskt och mådde illa när vi efteråt skulle träffas och äta smörgåstårta. Varför då? Varför ska man sitta och småprata när någon man älskat inte finns något mer ? Jag var femton år och jag kommer alltid att bära med mig minnet av farmors mjuka famn. 

Vad händer efter döden? Jag beskrev ett ljus, oändligt ljus och frid. Sonen blev hysterisk. Vad skulle han göra i detta ljus i oändligheten? Nu pratar vi mer om att han får träffa nära och kära som redan har dött. Döden är inte lätt då det inte finns några självklara svar. 

Jag har släppt min egna dödsångest eftersom jag lever och njuter av livet IDAG. Min förhoppning är att sonen snart själv kommer till insikt att livet är NU och alltför skört för att ödsla bort tid på oro. 

Tandvårdsvecka

Denna vecka har tänderna fokus i vår familj. Att ha tålamod att borsta gaddarna ordentligt är en prövning vid ADHD. Vid Aspergerssyndrom är man extra känslig för smak och känsel i munnen. Jag måste dessutom titta i spegeln för att se vad jag gör med tandborsten. 

Jag är uppfostrad av en pappa som har både tandläkarskräck samt dåliga tänder. Därför har jag alltid varit noga med tandborstningen men kanske inte alltid borstat på rätt sätt. Nu, två år med diverse läkemedel som skapat extrem munntorrhet är det extra viktigt att sköta om tänderna. Jag har fått ett tandvårdskort, vilket innebär att mina tandläkarbesök är gratis och det är tack vare LSS, som Aspergerssyndrom går under. 

Dag 1

Min lilla tjej på  snart 4 år och min mellan kille på snart 10 år ska till tandläkaren. Storebror hoppar upp i tandläkarstolen utan problem. Han har slarvat med tandborstningen och får en instruktion samt ett timglas för att veta HUR länge man bör borsta. Det förvånar mig inte att han slarvat med tandborstningen, då han är en kille med spring i benen.

Sedan är det lilltjejens tur. Denna gång gapar hon som ett lejon och tandläkaren kan räkna till 20 stycken tänder. Hon har pratat hela dagen om sitt stundande tandläkarbesök och dom har läst en bok om detta mycket spännande undersökning.

Vi går därifrån med klister tatueringar i händerna.

Dag 2

Äldsta sonen, 12 år och med diagnoserna ADD samt Aspergerssyndrom har tid och han våndas inför det. Han har gnisslat ner sina mjölktänder och vägrar använda sin natt tandställning som ska skydda tänderna. Vi har trots flera återbesök och justeringar inte fått tandställningen att inte kännas. Jag vet av egen erfarenhet att det gör ont den första tiden men att det går över. Det jag hade som barn är en förmåga att kämpa på vilket min  äldsta son saknar. Jag antar att det är det som skiljer en ADHD personlighet från en ADD. Motivationen, motorn som för oss framåt. 

Vi hämtar lillasyster på dagis, hon vill vara med när storebror undersöks. Det blir ett bra besök. Han har borstat tänderna noga och det börjar komma upp nya fina vuxentänder under dom sönder gnisslande. Nu gäller det att skydda dessa och jag tror att han har förstått allvaret i det.  På fredag ska vi tandställnings mottagningen.

När vi åker i bilen  på väg hem berättar min älskade son att han ska ta tag i sitt liv och fokusera på följande saker:

-Skaffa ett youtube konto där han kan skapa saker och tjäna lite pengar.

-Börja att använda natt tandställningen så att han kommer att ha tänder kvar när han blir vuxen.

-Äta mindre chips och godsaker.

-Vara ute i naturen mer.

-Hitta någon idrott, kanske cykling som han gillar.

-Hjälpa till mer hemma.

Jag blir så förbaskat STOLT över honom. Att han formulerar sina mål och pratar om att fokusera. Kanske det är detta jag och maken väntat på, att han själv ska komma till insikt om att det är han själv som avgör hur han mår. Han säger det så bra själv: ' Jag gillar att bestämma. Jag vill själv bestämma allt!' Jo, jag känner igen det! ;) 

Att gå till tandläkaren upplevs definitivt olika för alla människor. Men för oss Aspies med en extra känslighet är det inte alltid lätt. När man har ADHD har man huvudet fullt upp med andra, viktiga saker att tandborsten åker ut alltför fort. 

Social samvaro

Dagen idag har varit fylld av möten med andra människor i samtal. Trots ökning av medicinering och en känsla av trötthet har jag pratat med olika människor idag.

Jag tänker ofta på mig själv som en osocial person med Aspergerssyndrom. Idag kom jag på mig själv att fiska efter konversationsmöjligheter, vilket har berikat min dag. Jag har hört om nya gardiner som ska sys, hur söta katter kan vara, hur man upptäcker att ens tonårsbarn missbrukar, vart det är finast att ta en fika och andra triviala saker som just här och nu inte spelar någon roll men som ändå fungerar som ett mänskligt klister. Jag har gett värme och mottagit värme av människor som inte ingår i min vänskaps krets men ändå är mina medmänniskor.

 

Idag har jag även fått besök av min bästa väninna, hon som pratar så mycket så att öronen nästan trillar av. Ironiskt nog diskuterar vi ofta sociala regler och korrekt uppförande i olika situationer. Nu, med facit i hand - en Asperger diagnos, vilket i praktiken ska betyda att jag har stora svårigheter med det sociala samspelet känns skrattretande. Ha ha, tji fick ni jag är en expert på det sociala samspelet. Jag har övat en hel livstid på att passa in och vara en duktig väluppfostrad flicka. Sedan att det tar massor av energi av mig, det är en helt annan sak men jag står mig väl i konkurrensen med er NTV-are därute. Nu när jag är medveten om allt detta kan jag äntligen tillåta mig att busa och inte alltid vara så jäkla korrekt. Me like

Idag har varit en bra dag på sjukhuset. Jag börjar att hitta tillbaka till mig själv och jag har till och med prioriterat socialt samspel. 

Fisk, fågel eller mitt emellan

Fisk, fågel eller mitt emellan. Sjuk, frisk eller mitt emellan. Hur ska jag veta det?

Idag kom jag tillbaka till lugnet på sjukhuset. Känner mig skyldig över att jag inte uppskattade tystnaden på samma sätt som förut. Jag saknade min familj ENORMT mycket. Hmm, ett friskhets tecken, månne? 

När man som jag har Aspergers syndrom, vill man ha samma rutiner varje dag och det tar lång tid att landa på nytt vid återkomster. Idag fanns det inte heller någon personal att luta sig mot för att råda lugn i kaoset. Men jag fixade det själv! 

Hmm, ett friskhets tecken? 

Jag har beslutat att åka hem imorgon igen och komma tillbaka på måndag då jag har ett läkarsamtal. Sedan har jag ritat ett preliminärt schema över nästa vecka. Mycket tid hemma, men så pass mycket tid på sjukhuset att jag behåller mitt rum en stund till. Jag har ju ändå stått i kö för att få denna underbara möjligheten att vila, utan en massa dårfinkar runt omkring mig.

 

Att veta när jag är frisk i själen är nog någonting näst intill omöjligt, om inte till och med ouppnåeligt. Men att befinna sig mitt emellan sjuk och frisk är något jag vill öva mig på. Har nämligen insett att det är där jag befinner mig för jämnan.

 Slutsatsen är att mitt emellan är detsamma som lagom, något odefinierbar för min Aspie hjärna att helt förstå sig på! Men jag jobbar på det! 

På sjukhuset

På mitt våningsplan är det tomt. Ibland ska man nog vara försiktig med vad man önskar sig...eller så är det exakt det här jag behöver?

Inskrivningen gick bra. Jag träffade överläkaren och en viskande sjuksköterska. För så är det här, tyst och viskande människor. Efter en timmes (!) samtal kom vi tillsammans fram till att jag är inte bara utmattad utan också deprimerad. Deprimerad var ordet . Så det är därför kroppen känns tung som bly och tankegångarna allt oftare vittnar om en hopplöshets känsla. Ja, egentligen inget nytt under solen men ändå skönt med ett ord. Deprimerad. Febern ska även kontrolleras och jag ska träffa en läkare. Överläkaren säger att hon inte märker av min Asperger. Förklarar för henne att jag är en högfungerande Aspie, som gått den hårda skolan för att lära mig att vara som man förväntas. Men att det tar mycket energi av mig, för att jag måste aktivt tänka på hur jag ska uppträda. Det är inget,  som för er andra kommer per automatik. 

Att byta miljö är för mig ett äventyr som tar mycket energi. Jag vimsar runt och försöker registrera det väsentliga i miljön. Har inte orken att vara social varken med personal eller andra patienter när jag känner mig för med sjukhusets ljud, lukt och ordning. Jag får ett eget rum med egen wc och dusch. Två dörrar kan jag stänga om mig. Sedan är det bara jag, fågelkvitter och en röklukt. Usch, luktar inte som hemma. På mitt våningsplan huserar alla läkare och några få patienter antar jag. Har än sålänge inte sett någon. En trappa upp är det kök,expedition  och samvaro. För dom som vill. Jag är inte där ännu.

En vän kom förbi. En kär vän. Hon känner mig och vi kan skratta åt det mesta. Hon ger mig choklad i en hjärtformad plåtburk som jag sedan häller lös tee i så att röklukten byts ut mot fruktlukt. Me like 

På mitt våningsplan är det tomt. Ensam i fysik mening men definitivt inte i andlig mening. Saknar min familj och att må bra!