Jag valde att prata

Familjen hade en tuff tid efter äldsta sonens utbrott och makens frustration som visades i ilska. Jag valde att släppa ut mina känslor till en nära vän och jag stod stark under konfliktens gång.

Jag är förbaskat stolt över mig själv. Under det kaos som rådde under ett par dagar efter att sonen polisanmält min man för misshandel var mitt huvud iskallt och klart. Mitt sinne var inte grumlat av hysteriska känslor, oro för framtiden eller sorg. På något sätt visste jag att jag skulle komma ur detta med båda fötterna på jorden tillsammans med mina barn.

Huruvida det rörde sig om misshandel eller inte kan inte jag avgöra. Att stoppa en son som väger 80 kg från att slå sönder hela huset kräver ett stort motstånd, vilket naturligtvis uppfattas både skrämmande och hårdhänt. Åklagaren har lagt ner utredningen och vår handläggare på soc vet hur mycket vi engagerar oss i våra barn.

Min man går i samtal på Aspergercenter för att förstå och acceptera sonens svårigheter. Han pratar säkerligen om mig också. Trots att vi levt tillsammans i 20 år finns det säkert saker som är svåra att förstå för honom. Vad vet jag?

Det jag vet, är att jag lovat mig själv att aldrig någonsin går med på att mina barn ska få leva i samma förnekelse som jag växte upp i. Den tryckande tystnaden som uppstod, när det hänt något ofattbart jobbigt och allt kvävdes av denna tryckande tystnad. Jag kommer aldrig att acceptera alkoholism, överdriven ilska eller obearbetat frustration i min familj.

Tack du fina vän, som gav mig stöd och fick mig att lita på mitt eget omdöme och valde att stå upp för mig själv och de värderingar jag har. Tack min älskade, trofasta man som även han landade med båda fötterna på jorden

Etapp Två är nådd

Efter dagens läkarbesök inleds etapp två, det vill säga permission. Jag ska åka hem till mina älsklingar. Imorgon 13.00 är det dags. 

Enligt läkaren har min depression redan minskat och jag har inte samma känsla av hopplöshet längre. Sant! Vad hände, en ny medicin sattes in som visserligen skulle ge resultat efter två veckor men effekten kan ha börjat tidigare. Eller så är det så enkelt att min själ fått total vila och jag har fått allt det stöd jag behöver från alla ni fina som finns runt omkring mig. TACK

När jag lyftes från mitt vanliga sammanhang med familj, hem och katt och placerades i en sjukhusmiljö utan ett uns av förpliktelser så hände något med mig. Jag och tystnaden. Vi har tillsammans kommit fram till vad jag behöver , som följer:

~ tystnad

~ IPad

~ motion

~ kärleksfulla samtal

~ keramik

~ te och choklad

~ härlig lukta gott body butter

~ respektfullt bemötande

Jag är stolt över att jag har tagit hand om mig själv på ett så bra sätt att jag vågar hoppa av tåget en stund för att komma hem. 

På sjukhuset

På mitt våningsplan är det tomt. Ibland ska man nog vara försiktig med vad man önskar sig...eller så är det exakt det här jag behöver?

Inskrivningen gick bra. Jag träffade överläkaren och en viskande sjuksköterska. För så är det här, tyst och viskande människor. Efter en timmes (!) samtal kom vi tillsammans fram till att jag är inte bara utmattad utan också deprimerad. Deprimerad var ordet . Så det är därför kroppen känns tung som bly och tankegångarna allt oftare vittnar om en hopplöshets känsla. Ja, egentligen inget nytt under solen men ändå skönt med ett ord. Deprimerad. Febern ska även kontrolleras och jag ska träffa en läkare. Överläkaren säger att hon inte märker av min Asperger. Förklarar för henne att jag är en högfungerande Aspie, som gått den hårda skolan för att lära mig att vara som man förväntas. Men att det tar mycket energi av mig, för att jag måste aktivt tänka på hur jag ska uppträda. Det är inget,  som för er andra kommer per automatik. 

Att byta miljö är för mig ett äventyr som tar mycket energi. Jag vimsar runt och försöker registrera det väsentliga i miljön. Har inte orken att vara social varken med personal eller andra patienter när jag känner mig för med sjukhusets ljud, lukt och ordning. Jag får ett eget rum med egen wc och dusch. Två dörrar kan jag stänga om mig. Sedan är det bara jag, fågelkvitter och en röklukt. Usch, luktar inte som hemma. På mitt våningsplan huserar alla läkare och några få patienter antar jag. Har än sålänge inte sett någon. En trappa upp är det kök,expedition  och samvaro. För dom som vill. Jag är inte där ännu.

En vän kom förbi. En kär vän. Hon känner mig och vi kan skratta åt det mesta. Hon ger mig choklad i en hjärtformad plåtburk som jag sedan häller lös tee i så att röklukten byts ut mot fruktlukt. Me like 

På mitt våningsplan är det tomt. Ensam i fysik mening men definitivt inte i andlig mening. Saknar min familj och att må bra! 

Allergisk mot rörlighet

Att vara allergisk mot rörlighet är ett bra sätt att beskriva vad som händer när man har Aspergerssyndrom och allt händer på samma gång- allergichock!

Sonens psykolog på BUP har beskrivit för honom att han är allergisk mot rörighet. Det är ett väldigt enkelt sätt att formulera den kaos vi upplever när vi inte kan sortera ut vad vi ska fokusera på.

En rörig situation kan vara när vi ska äta och alla vill prata, puffas, ha hjälp, spiller på en och samma gång. Jag har fullt upp med att fokusera på ett moment som kanske är att sätta mig rätt i stolen. Ibland när vi har gäster låter vi sonen äta i ett annat rum- ostört. Önskar att jag själv kunde göra det, men ibland sätter jag på mig hörselkoporna för att ta bort ett av alla intryck.

Tyvärr, måste jag säga är det nästan alltid rörigt här hemma. Vi är fem individer och en katt med olika behov. Hans småsyskon pratar, hoppar, sjunger för jämnan. Bara för att. Maken är ett yrväder i ständig rörelse och massa saker på gång.

Sedan är det vi , äldsta sonen och jag som försöker hitta strategier för vila. Jag behöver tystnad, ensamhet och andas med jämna mellanrum för att inte bli sönderstressad. Sonen drar iväg till sin mormor. Lugnt och skönt. 

Men nu, just denna söndagseftermiddag är det bara han och jag hemma! Vad gör vi då? Sitter med varsin dator, åker bil och lyssnar på musik eller ser på film allt under tystnad. Endast det som behövs uttryckas i ord gör det resten låter vi vila.

 Två själar, så nära och båda är allergiska mot rörighet.