Vardagssamtal del 2 - sociala fjärilar

Vi pratar kroppsspråk och ögonkontakt för fulla muggar på kursen som hålls av Aspergercenter. Det är roligt, tänkvärt och ibland väldigt svårt .

Jag som känner mig hyfsat belevad och vet hur jag bör uppföra mig, blev helt ställd när vi under ett rollspel skulle ge stoppsignaler och avvisa någon på ett trevligt sätt. Avvisa någon på ett trevligt sätt? Hur? 

Jag är grymt duktig på att avvisa någon på ett, som jag nu förstår kan vara ett otrevligt sätt. Vända bort blicken, kroppen och dra upp en luva över huvudet....med näsan långt ner i mobilens mycket intressantare innehåll. Om inte det skulle räcka kan jag utan problem uttrycka mig med tal och be att få vara ifred. 

Ja, jag vet....det är många som känt sig avspisade eller t.o.m. kallat mig för en bitch. Det senare kan nog stämma i dom fallen då jag faktiskt inte brytt mig ett endaste dugg om hur den andra personen känt sig. Nu, kan jag väl tycka att jag borde kunna avhysa någon på ett trevligare sätt. 

Denna uppgift är otroligt svår för mig. Hur är jag ' lagom' trevlig utan att vara inbjudande? Om jag sitter i fika rummet och inte vill vara social men ändå inte verka otrevlig... Tydligen är det då väldigt viktigt att höja blicken och visa att man sett den andra. Kanske säga hej,  för att sedan fortsätta med det jag gjorde medan jag kanske vrider min kropp bort från den andra. 

Fortsättning följer i detta härliga ämne att som aspie hålla ett Vardagssamtal. Enligt kursledaren behöver vi inte bli sociala fjärilar utan bara lära oss att bli mer bekväma i sociala situationer. 

Mitt största intresse

Vi aspies är ju kända för att ha våra special intressen och mitt är växter och trädgård. 

Jag vill med detta inlägg peka på hur ett intresse kan ta över min tankevärld till 99,9% . Idag fälldes tre av våra högsta träd i trädgården efter noggrann efterforskning . Ett gammalt plommonträd och två björkar. Jag älskar träd och dessa var en av orsakerna till min kärlek till trädgården. Det blev ändå så att vi tog beslutet eftersom björkarna suger upp allt vatten och plommonträdet var halv dött. 

Nu väntar en ny era i livet! Det är faktiskt så det känns. Två Ullungerönn är inköpta och jag har grävt två rejäla gropar till dessa nya älsklingar . Jag har läst alla mina trädgårdsböcker om och om igen. Googlat tips och idéer samt läst in mig på feng-shuins inverkan i trädgården. De nya träden är två i antal vilket representerar mig och maken och mellan dessa kommer min 'tant' hammock att stå. Jag kommer även att plantera en ros och pioner som är kärlekens blommor. Allt enligt feng-shuins lära då denna plats är i området för kärlek och nära relationer. 

För dig som knappt ser skillnad på en maskros och en tussilago kanske min passion och intresse verkar absurd, men så här nördig är jag när det kommer till växter. 

Introvert

Efter att ha sovit mer än någonsin, stängt av all input, vilat, njutit av tystnaden och ensamheten kom kraften tillbaka. 

Ibland glömmer jag bort mina autistiska drag och dess behov. Jag tror att jag fungerar som alla andra och inte behöver någon särbehandling, men det är just då det slår tillbaka på mig igen och jag blir så där dunder, super ultra matt. Faktum är att mitt behov av egen tid, min egna sfär är livsnödvändig och har alltid funnits där. När jag växte upp låg jag timtals i min säng lyssnades på musik eller pysslade med något. Ensam. Jag gör det fortfarande i trädgården, i sängen eller bara vara i stillhet. Detta är ett nödvändigt beteende. Jag behöver mycket mer tid att sortera mina intryck än andra människor. Det är när intrycken blir fler än vilan jag sluter mig och blir en introvert person. 

Nu har jag återvänt till livet och det stundande sportlovet med mina älskade barn. 

I'm having a meltdown

Meltdown, ett sammanbrott inträffade igår. Det händer mig när det sker för mycket på kort tid och jag inte har möjligheten att bearbeta informationen. Det hör till mitt autismspektrumtillstånd och hjälpen finns i mörkret, tystnaden och trycket från mitt kedjetäcke. 

Jag fick nästan känslan av att vara ' normal ' denna period som varit.  Jag har klarat av att nå dom mål jag satt och började känna att mitt självförtroende blev bättre . Jag började till och med tänka vad som ska hända längre fram i tiden. Ska jag börja med någon slags arbetsträning eller vilken sysselsättning är lämplig? 

Allt detta tänkte jag innan gårdagens meltdown. Dagen började med att jag ser vår söta dotter springandes på tomten. Jag som trodde att hon redan var på dagis, hmm uppenbarligen hade jag missat att jag skulle köra henne vilket jag nu gjorde. Min boendestödjare Mrs Fnittertippa kom och vi sorterade papper och planerare matsedel och inköp.  Sedan blev Charlie, vår underbara valp akut kräk, diarré och hostig. Då kommer äldsta sonen hem efter ett läkarbesök och vi åker akut till veterinären med Charlie. En röntgen görs och det konstateras att han inte svalt något farligt. Däremot har han ätit plommon som har lett till diarré och kräkningar. Han hostar upp vitt slem och har troligen kennelhosta vilket han är vaccinerad mot. Tydligen finns det en mängd olika bakterie/ virus stammar och han har uppenbarligen drabbats av någon som vaccinet inte tog. 

Det är här det jobbiga startar. Jag har skött Charlie enligt alla regler och rekommendationer som finns ändå blir han sjuk. Tankarna börjar att spinna. Har han smittat dom andra valparna på valpkursen? Kommer vi inte att kunna gå mer på kurs? Jag som tycker att det är så roligt. Åkte hem i fullfart och Googlade senaste vaccinsprutans innehåll. Mycket riktigt han blev vaccinerad mot kennelhosta den 23 augusti. SUCK

Vilade, torkade kräks och stressade iväg för att hämta mellansonen. Hem för att göra läxor med honom och strukturera upp hans kalender. Huset stinker vid det här laget klorin. Svabben används konstant och jag är orolig för min underbara valp. Jag vet att jag har svårt att se helheten så jag försöker verkligen tänka att detta är övergående. 

Sedan är det dags att tvätta, diska och fixa middag. 

Vid middagen är jag inte pratbar. Min man försöker fråga om vad som hänt men jag kan inte formulera något. Då säger han att vi måste tillsammans hjälpas åt att plocka upp plommon från tomten. Varav jag säger att det vägrar jag. Det ingår inte i mina sysslor. Det är här min asperger kommer in på styltor. Jag är inte flexibel och kan inte ändra mina sysslor. Jag anser att jag jobbat häcken av mig hela dagen och nu ska jag plocka plommon, också?! Sedan tycker han att jag ska avsluta valpkursen då den tar så mycket energi....Tar den mycket energi? Svar Ja. Men den livsglädje den ger kan jag inte beskriva med ord. Nu ska jag avsluta den för att ha orken att plocka upp plommon på tomten....? 

Nej,tårarna rinner jag skriker och intar position oanträffbar under kedjetäcket. Livet är bara för mycket och då måste jag bromsa och lägga pussel. Jag försöker ta reda på vad jag känner då alla känslor kommer på en och samma gång. 

Autismspektrumtillstånd

Idag startades mitt deltagande i Diagnosgruppen på Aspergercenter. En grupp för oss nyligen diagnosticerade med Aspergerssyndrom samt även eventuella tilläggsdiagnoser som ADHD.

Det är en bra grupp som jag har fått möjligheten att delta i. Åldersspannet är från dryga 20 till dryga 50 år. Jag tror att det kommer att ge mig ännu lite mer svar på VAD aspergerdiagnosen innebär för mig men även för andra. Vi tog upp lite olika saker men det som berörde mig mest var vad som är positivt respektive negativt med att få en diagnos

Jag anser att det kan vara negativt att få en diagnos för det begränsar personen i fråga . Jag är exempelvis rädd för att min son med Asperger/ADD som går i en specialskola och lever i en skyddad värld inte ska få möjlighet att se, göra och utmanas till utveckling. Jag ser på min egen uppväxt som inte innehöll ett endaste dugg av curlande utan jag fick ta hand om mig själv. Jag hade en pappa som trodde på min förmåga att bli och göra allt som jag ville i världen. Han kastade ut mig i olika situationer med olika människor vilket har format mig. Jag hade rest, varit på kollo, språkresa , åkt utomlands och börjat arbeta innan sjuttonårs ålder. Självklart var jag livrädd många gånger men jag fick ett självförtroende som följer mig än idag.

När det gäller vad som är positivt med att få diagnoserna Aspergers syndrom och ADHD. För mig personligen är att jag är betydligt snällare mot mig själv. Jag kan vara den jag är och inte anpassa mig efter NTV ares förväntningar på mig. Jag har levt så länge efter mottot Fake it until you make it, nu är det slut med det. Men jag har flera ess i skjortärmen. Jag kan spela i stort sett vilken roll som helst, när jag vill. Men just nu vill jag bara vara en kvinna som andas och tillåter sig själv att vara fri i kropp och själ - fri att vara jag. Sedan får faktiskt världen runt omkring tycka vad dom vill om mig. I don't care. 



Så autismspektrumtillstånd, Aspergerssyndrom , AS, AST, Aspie, ADHD eller hela alfabetet jag är fortfarande samma person som innan 2011. Bara mycket tryggare i mig själv och mindre anpassningsbar. Me like. 

Kärlek

Att älska gränslöst är det jag gör. Inga fnurr på tråden får blockera flödet av känslor. Därför gör det så förbaskat ont när vi får en fnurr på tråden.

Permission i helgen med massor av tid, gemensamhets tid. Lilla tjejen på mini semester med morföräldrarna, så vi var fyra stycken @ home. Jag hade förväntningar. Höga Förväntningar mycket romantik och picknick i det gröna. Långa samtal och lite dans... I mitt inre var jag redan DÄR! Alla små detaljer var planerade. Jag vet bara inte hur jag kan vara så naiv, så att jag tror att min längtan efter en romantisk dejt kan få två barn samt en stressad make att anpassa sig. Hmm, hur tänkte jag där?

Romantiken slutade när bilen stannade på uppfarten och vi klev ur. Nä, kanske inte riktigt. Vi umgicks och gjorde en mysig middag och drack lite bubbel. Sedan  var det slut på det mysiga då äldsta sonen inte var på humör. Kvällen slutade i tumult och tårar. Men Åhh, vilken besvikelse jag kände. 

Jag och min lilla Aspie personlighet hade ju bestämt exakt hur denna kväll skulle sluta och så blev det så fel. Söndagen ägnades åt eftersatt städning och en elvisp till make som vill hinna med allt och lite till. Jag var besviken och sårad över hur lätt retlig och bestämd han var.

Idag är jag åter på sjukhuset. När vi samtalar får han mig att förstå hans upplevelser och känslor. Nu förstår jag att han är hyper stressad och att han knappt hinner med varken sig själv eller sitt arbete , mycket på grund av att han själv ansvara för tre barn samt äldsta sonens extrema behov av stöd. 

Jag älskar gränslöst och det får göra ont ibland för vad vore livet utan honom? En fantastisk man, make, vän och pappa. All kärlek till dig, hjärtat! 

Fisk, fågel eller mitt emellan

Fisk, fågel eller mitt emellan. Sjuk, frisk eller mitt emellan. Hur ska jag veta det?

Idag kom jag tillbaka till lugnet på sjukhuset. Känner mig skyldig över att jag inte uppskattade tystnaden på samma sätt som förut. Jag saknade min familj ENORMT mycket. Hmm, ett friskhets tecken, månne? 

När man som jag har Aspergers syndrom, vill man ha samma rutiner varje dag och det tar lång tid att landa på nytt vid återkomster. Idag fanns det inte heller någon personal att luta sig mot för att råda lugn i kaoset. Men jag fixade det själv! 

Hmm, ett friskhets tecken? 

Jag har beslutat att åka hem imorgon igen och komma tillbaka på måndag då jag har ett läkarsamtal. Sedan har jag ritat ett preliminärt schema över nästa vecka. Mycket tid hemma, men så pass mycket tid på sjukhuset att jag behåller mitt rum en stund till. Jag har ju ändå stått i kö för att få denna underbara möjligheten att vila, utan en massa dårfinkar runt omkring mig.

 

Att veta när jag är frisk i själen är nog någonting näst intill omöjligt, om inte till och med ouppnåeligt. Men att befinna sig mitt emellan sjuk och frisk är något jag vill öva mig på. Har nämligen insett att det är där jag befinner mig för jämnan.

 Slutsatsen är att mitt emellan är detsamma som lagom, något odefinierbar för min Aspie hjärna att helt förstå sig på! Men jag jobbar på det! 

Dags för Yoga!

Kommer på mig själv med att jag hamnat i orosträsket-igen! Denna oro tar verkligen udden av nuet. Det är högtid att få kontakt med mig själv här och nu-igen!

Faktum är att det alltid finns miljoner saker att oroa sig över. Aspie som jag är så har jag ägnat allt för  mycket tid och kraft till denna totalt värdelösa syssla. Back to basic, andas !

yogan har hjälpt mig så många gånger då jag kommit in i hjärnstress. Just nu är det mycket som är i görningen, saker som jag inte kan påverka och det spelar ingen roll hur mycket jag vrider ut och in på  olika händelse scenarion. Inget kommer att förändras av det utom att jag blir ännu mer utmattad.

Min son kom hem på strålande humör idag. Allt hade varit toppen i skolan och han hade avklarat massor av uppgifter! Mrs Renlevnad var här och fick ut honom med hunden. En bra dag! 

Min mamma kom med kraft idag! Kraft att slutföra alla dessa hushållsbestyr som jag inte orkat. Jag kunde ana en glädje för att finnas till och behövas. KÄRLEK

Min man har varit med sina kompisar utan att ha fått ett enda krissamtal från oss. Hoppas att han njutit för det är han så värd.

Nu ligger jag i sängen med mina två andra barn sovandes bredvid mig och livet känns just nu bra.

Slutsatsen är att all oro ger mig feber, matthet och hopplöshets känslor. Imorgon är det yogamatta fram. I promise! 

Skuldkänslor

Ännu en dag i frysboxen är snart till enda. Kan det vara vårtrötthet som gör mig såhär matt? Troligtvis inte! Det är nog min ADHD som aktiverat min hjärna för intensivt en period.

Vilken tur att min psykolog var så flexibel, att vi kunde ha ett telefonmöte för att ge svar på dom sista pusselbitarna som behövdes för att färdigställa min utredning. Jag orkade inte ta mig iväg någonstans idag. Nu väntar jag mig utredningen i brevlådan inom kort. Diagnoser i klartext. Ja, vi får väl se vad dessa kommer att bidra med. Förhoppningsvis en större ödmjukhet till mig själv, då jag dom senaste dagarna börjat skuldbelägga mig själv. Hur svårt kan det vara? Vad är jag för en svag individ? Stackars alla andra som behöver komma till undsättning när kraften tar slut! SKULD Nej, den vill jag inte känna. Finns ingenting bra med den känslan. Inget konstruktivt kommer ur skuldkänslor.

Min sjuksköterska pratar allt för ofta om att jag behöver lära mig att sänka min ambitionsnivå. Att jag har en hög ambitionsnivå, för hög när det gäller det mesta. Att jag satt en nivå för hur jag ska göra saker och det sliter på mig att hålla den nivån. Nu är det ju så att dessa nivåer har jag skapat för att kunna vara den jag är idag. Genom att kopiera förebilder under mitt liv har jag lyckats plocka in dom inslag som idag står för min person. Jag prioriterar min familj och mitt hem högt. Med glädje pysslar jag om dem och när hemmet är vackert mår jag bra. Ordningen gör att jag inte behöver lägga massa energi på att leta eller memorera saker som ligger på fel plats. Räkningar och andra viktiga papper är i pedantisk ordning. Hur ska jag annars lyckas ha en översikt?

När hon gång på gång nämner att jag måste sänka ambitionsnivån så vet jag VAD hon menar men inte HUR jag ska göra. Vet inte hur man gör något halvhjärtat, även om jag vet att det säkert skulle göra att mina batterier skulle hålla längre. Att jag inte behöver vara i frysboxen lika länge, lika ofta. Denna förbannade lagom är nog min livs hittills svåraste utmaning! Good enough, var det någon som sa. Lite enklare men vad innebär det? När vet jag att det är good enough? Jag har alltid strävat efter att göra mitt bästa enda sedan barnsben. 

Aspie som jag är önskar jag en checklista på vad jag ska göra för att uppnå 'Good Enough' nivå. Köpa färdiga bullar vid barnkalas, dammsuga en gång i veckan, ringa en vän två gånger i månaden....? Inser att det som ni NTV-are känner automatiskt är lagom är något jag måste lära mig. Nu, snart tant ska jag lära mig att sänka ribban och inte följa de strategier som fått mig att fungera och uppfattas normal. Hmm svårt! 

Skuldkänslor för att inte räcka till.Bort med er! Jag gör faktiskt mycket mer än jag klarar av och det vet dom. Mina käraste, dom ser mig och allt jag fortfarande ger. En frus totala kärlek och en mammas varma famn! 

Vem är jag?

Att välja ensamheten vid Aspergerssyndrom. Att undvika det som är jobbigt. Att behöva hålla någon i handen? Är det jag 2013?

Idag kom då äntligen min nya LSS handläggare på hembesök. Hon ska förövrigt sluta om en månad men kommer väl hinna med att dra mitt ärende. Efter att ha lyckats att ta bussen åt fel håll så hittade hon tillsist till mitt hem. Här hemma var då redan min boendestödjare 'fnittertippan'. Jag väljer att kalla henne det för hon är just en sådan som fnittrar förjämnan. Vi satt och drack te o delade på tårtresterna från gårdagens födelsedags firande.

In kommer en ung kvinna i en äldre kvinnas outfit och illrött läppstift. Hi hi. Det visade sig att hon var rak, tydlig och lättsam. Me like. Jag tillät mig att slappna av och berättade min historia. 

Den historia om en en flicka som kämpat stenhårt från dag ett för sina rättigheter. En som växt upp i ett hem med missbruk,vräkningar, otrygghet och överlevt. En flicka som alltid sökt efter hjälp och närhet. Tankat och kämpat vidare. Att sedan som vuxen alltid presterat och lyckats nå sina mål. En kvinna som lyckats behålla en klippa till man, föda tre barn, göra karriär, träna och att inreda hus.( Vi har flyttat många gånger och vi lever nu i vårt femte hus. ) Att yrkesmässigt göra karriär som säljare, genom att lära sig en ny roll att spela. Alltid nyfiken och redo för nästa utmaning. Det var jag!

Tillsist blev det för mycket .

Den totala utmattningen var ett faktum.

Nu snart hela tre år senare vet jag inte riktigt vem jag är längre. När jag sitter här i köket och beskriver hur svårt det är för mig att ta mig utanför huset. Att allt med flera moment känns så jobbigt att jag hellre struntar i det. Att jag inte orkar träffa mina vänner så ofta som jag kanske borde. Jag föredrar ensamhet många gånger. Att jag inte uppnår ett enda mål senaste åren, vilket gjort att jag tappat motivationen att ens påbörja något. Att kraften är slut. Finito. Mitt självförtroende är brutet, jag vet inte min förmåga för jag kommer inte längre i mål. 

LSS handläggaren frågar till sist hur vi får det att fungera och svaret är att det inte fungerar. Vissa kvällar är jag så slut att orden inte finns. Att jag tappar saker och blir yr. Jag behöver mer stöd. Fnittertippan ser till att vi skapar en struktur att följa, att jag håller mig till planen och att jag ser till mina behov. Nu ansökte jag om fler timmar än dom tolv jag redan har per månad. Jag håller tummarna! 

Kanske måste jag acceptera att år 2013 behöver jag någon att hålla i handen. För jag vet inte ännu hur jag ska förhålla mig till livet med mina nya aspiga egenskaper. Dessa har kommit att dominera min personlighet på senare tid. Från Tigers personlighet till Nalle Puh! 

12 års dag

I morgon fyller min älskade son 12 år. Tänk att det var tolv år sedan jag blev mamma för första gången.

Idag bakar jag och funderar på hur vi ska få till det så bra som möjligt för honom på hans dag.

När jag blev mamma var jag oerhört osäker på min egen förmåga. Det ledde väl till att jag var en riktigt präktig mamma. Var? Kanske fortfarande är....? Jag läste och lyssnade på allt och alla. Ville göra rätt . 

Att vara förälder är att finnas kvar i alla lägen. Det är svårt att följa en mall då barnet och du själv går igenom olika faser. 

Något jag bestämde mig för när jag blev mamma var att aldrig lämna barnet ledsen. Jag tolkar ordspråk bokstavligen och tänker ofta på 'Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det allra mest.' när jag är så nära att bli fly förbannad. För det är just då när man vet att man gjort något fel som man behöver bli bekräftad och sedd. 

Min älskade son sa för ett tag sedan att jag är en bra mamma, du är en sådan som det står på om på våra husregler. I köket har jag satt upp en skylt i keramik där det står:

HUSREGLER

Om det är öppet-STÄNG DET

Om det ligger på golvet-PLOCKA UPP DET

Om det är smutsigt-TVÄTTA DET

Om det är hungrigt-GE DET MAT

Om det är ledset-ÄLSKA DET

Ja, sådana är vi han och jag. 

Vi Aspies ! Om det STÅR så -ÄR det så! Tänk om jag hade vetat det, den vårdagen för tolv år sedan att sonen jag födde också skulle komma att bli min själsvän. 

Nej till påskhets!

Känner mig lite mallig över att kunna berätta att jag satt ner foten och sagt NEJ, i år blir det ingen påskhets!

När man som i min familj, består av två stycken aspies, som är allergiska mot stökighet så är högtider inte bara av godo.

 Dessa tillfällen älskar jag att ha en diagnos, eller två! :) Jag har Asperger och ADHD! Jippi, jag behöver inte vara en duktig flicka och bjuda in hela släkten och spela happy family. Tänk att det ska ta 36-år och två diagnoser för mig att våga säga Nej. Men nu är det iaf gjort och magkänslan är befriande lätt!

I år kommer min energi och kärlek gå till min familj, mina finaste nära och kära. Vi ska ha det lugnt och förutsägsbart. Äta gott, mysa, promenera, kolla film och chilla. me like
Vi ska också försökta skapa några påsklovsregler och ramar. Icke att förglömma, då jag har ett stort behov av struktur och rutiner. Utan planering så svajar det lätt och skapar en inre stress.
 

GLAD PÅSK,

var rädda om Er!