I rymden finns inga känslor

Ta mig till rymden i en rymdkapsel svävande i tystnad och tyngdlöshet. 
Jag är 37 år, fru , mamma till tre och matte till två och jag har Aspergerssyndrom och ADHD. 

Två kvällar i rad har jag legat i fosterställning under mitt kedjetäcke med hörlurar på. Huvudet spränger av värk men också arbetande med detta eviga pussel läggande. Livets pussel. Uppenbarligen har det varit för mycket , igen . Trött på alla sinnesintryck ljud, ljus, känsel och lukter. Tänk att bara få sväva runt i tyngdlösheten i rymden och få uppleva total vila. 

Att jag inte pallar med livet gör mig ledsen, deppig och håglös. Jag som börjat se framåt mot framtiden, inte bara en dag eller en vecka i taget  utan långsiktigt. Kommer jag börja med arbetsträning snart ? Tydligen inte! Nu säger kroppen stopp. Jag har inget annat val än att acceptera. Dags  att vila. Jag har ägnat dagarna åt trädgården,  att beskära buskar och rulla runt med Charlie i gräset. Jag har tagit ut min frustration genom att slipa två nattduksbord, som jag planerar att måla i en stilig grå nyans och skaffa nya fräcka knoppar. Inge fel på kreativiteten hos mig i alla fall. 

Rymden känns lockande och det är väl så att I rymden finns inga känslor....

I'm having a meltdown

Meltdown, ett sammanbrott inträffade igår. Det händer mig när det sker för mycket på kort tid och jag inte har möjligheten att bearbeta informationen. Det hör till mitt autismspektrumtillstånd och hjälpen finns i mörkret, tystnaden och trycket från mitt kedjetäcke. 

Jag fick nästan känslan av att vara ' normal ' denna period som varit.  Jag har klarat av att nå dom mål jag satt och började känna att mitt självförtroende blev bättre . Jag började till och med tänka vad som ska hända längre fram i tiden. Ska jag börja med någon slags arbetsträning eller vilken sysselsättning är lämplig? 

Allt detta tänkte jag innan gårdagens meltdown. Dagen började med att jag ser vår söta dotter springandes på tomten. Jag som trodde att hon redan var på dagis, hmm uppenbarligen hade jag missat att jag skulle köra henne vilket jag nu gjorde. Min boendestödjare Mrs Fnittertippa kom och vi sorterade papper och planerare matsedel och inköp.  Sedan blev Charlie, vår underbara valp akut kräk, diarré och hostig. Då kommer äldsta sonen hem efter ett läkarbesök och vi åker akut till veterinären med Charlie. En röntgen görs och det konstateras att han inte svalt något farligt. Däremot har han ätit plommon som har lett till diarré och kräkningar. Han hostar upp vitt slem och har troligen kennelhosta vilket han är vaccinerad mot. Tydligen finns det en mängd olika bakterie/ virus stammar och han har uppenbarligen drabbats av någon som vaccinet inte tog. 

Det är här det jobbiga startar. Jag har skött Charlie enligt alla regler och rekommendationer som finns ändå blir han sjuk. Tankarna börjar att spinna. Har han smittat dom andra valparna på valpkursen? Kommer vi inte att kunna gå mer på kurs? Jag som tycker att det är så roligt. Åkte hem i fullfart och Googlade senaste vaccinsprutans innehåll. Mycket riktigt han blev vaccinerad mot kennelhosta den 23 augusti. SUCK

Vilade, torkade kräks och stressade iväg för att hämta mellansonen. Hem för att göra läxor med honom och strukturera upp hans kalender. Huset stinker vid det här laget klorin. Svabben används konstant och jag är orolig för min underbara valp. Jag vet att jag har svårt att se helheten så jag försöker verkligen tänka att detta är övergående. 

Sedan är det dags att tvätta, diska och fixa middag. 

Vid middagen är jag inte pratbar. Min man försöker fråga om vad som hänt men jag kan inte formulera något. Då säger han att vi måste tillsammans hjälpas åt att plocka upp plommon från tomten. Varav jag säger att det vägrar jag. Det ingår inte i mina sysslor. Det är här min asperger kommer in på styltor. Jag är inte flexibel och kan inte ändra mina sysslor. Jag anser att jag jobbat häcken av mig hela dagen och nu ska jag plocka plommon, också?! Sedan tycker han att jag ska avsluta valpkursen då den tar så mycket energi....Tar den mycket energi? Svar Ja. Men den livsglädje den ger kan jag inte beskriva med ord. Nu ska jag avsluta den för att ha orken att plocka upp plommon på tomten....? 

Nej,tårarna rinner jag skriker och intar position oanträffbar under kedjetäcket. Livet är bara för mycket och då måste jag bromsa och lägga pussel. Jag försöker ta reda på vad jag känner då alla känslor kommer på en och samma gång. 

Läkarbesök med guldkant

Jo, du läste rätt. Läkarbesök med guldkant. Jag har nämligen efter år av    aktivt sökande världens, för mig bästa läkare.

Hon har varit min läkare i drygt ett år nu och det var hon som skrev remissen till sjukhuset Lugnet. Idag har hon kallat mig för ett sista besök, inför hennes ovanligt långa semester på åtta veckor. I en timme är det bara hon och jag och jag känner hennes engagemang och vilja att hjälpa mig. Jag berättar att jag knappt vågar att andas, utav rädsla att falla ner i depression igen. Att jag njuter av dessa dagar då mitt humör är stabilt. Vi beslutar att låta den nya medicinen vara kvar på nuvarande låga dos. Men att om jag deppar, eller börjar pendla så ska jag höja den igen.

 Vi pratar om skillnaden mellan att ha bipolär sjukdom och att ha ADHD. Hon säger att det är en hårfin skillnad ibland och att det är ett av hennes svåraste bedömningar att avgöra. Det är dock så att vid bipoläritet så går man in i hypomani och gör saker man annars inte skulle göra. Vi konstaterar att det gör inte jag. Jag är bara en person som ibland är väldigt glad för att senare pendla till sorg eller något annat känslotillstånd.

Hon frågar om hur mina barn mår. Namnger dom ett efter ett och vi pratar om dessa underbara ungar och deras personligheter. Konstaterar att killarna nu är 12 och 10 år och att jag kan lämna dom ensamma hemma för en stund utan problem. Jag berättar om min busiga, kavata och otroligt gulliga lilla tjej. Hur man inte kan lämna henne ur sikte för ens en sekund utan att hon hittar på nya upptåg.

Vi pratade om mitt nya sjukintyg nu när tre månader av arbetsintroduktion är avklarad. Jag har ju varit inlagd, delvis pga den stress detta var. Nu väntas 365 nya dagar som sedan följs av 550 st till. Innan dom tar slut SKA jag vara frisk. Min läkare är noga att poängtera att vi har god tid på oss att skapa dom rätta förutsättningarna för mig. Målet är att hitta en ny kreativ sysselsättning. Allt kommer flyta på så länge som det är lugnt hemma...

Sedan, kanske den viktigaste biten av allt så pratar vi om framtiden.

 MIN FRAMTID

Det känns så jäkla bra att jag faktiskt kommit fram till två saker som jag återigen önskar att bjuda in i mitt liv. Det första är keramik. Att skapa med lera är för mig höjden av avspänning och min kreativitet blomstrar. Sedan är det en önskan att skaffa en hund. En önskan som funnits länge men tiden har inte varit rätt. Nu, känns det rätt och hela familjen har samma önskan. Det har inte varit en självklar önskan och min läkare liksom vänner och familj har undrat om det kommer att bli en belastning för mig. Jag är uppvuxen med hundar och saknar ett hundliv. Promenader, lydnads träning, bus och närhet. En hund skulle hjälpa mig att hålla rutiner, bryta isolering samt ge tillbaka av kärlek. Jag har svårt att se att det är en belastning. Nu väntas det att hitta hunden med stort H som passar vår familj och katt. 

Sedan väntar kanske någonstans runt hörnet mitt nästa arbete. Det kommer när jag vet vad det är jag vill göra. För går det lätt så är det rätt. 

Oro vid Asperger

Att känna oro, bedövande oro som ångest över nya saker när man är en aspie.

Redan som mycket liten fanns den här oron,jag känner igen den som drar och sliter i mitt inre. Kaos i huvudet och kaos i kroppen. Nu när jag är äldre och förhoppningsvis klokare vet jag att det är bara slöseri att vara orolig. Oftast kan jag hålla den i schack genom att andas, yoga eller prata om vad som oroar mig. Men när livet är som nu och det är för mycket pusselbitar som flyger omkring då tar oron över.

Idag ska jag skriva in mig på arbetslivsintroduktion tillsammans med min nya handläggare på försäkringskassan. Vill inte! På något naivt sätt hade jag sett fram emot den här dagen, när mina sjukdagar tar slut och jag skulle vara frisk. I alla fall så pass frisk att jag kunde vara med på någon datakurs eller något annat skoj som händer på Arbetsförmedlingen. Jag är van att klara av saker, att vara duktig och göra det som förväntas. Idag är jag oförmögen till det, att göra det som förväntas av mig. Det skapar stress. Hur ska jag vara då, på detta möte. Ska jag komma dit i mjukisbyxor och en tofs på huvudet? Verka disträ och okontaktbar?...

Efter det att mina diagnoser sattes leker jag ibland på sådana här möten. Låtsas att jag inte vet att man ska ta varandra i hand, se varandra i ögonen och andra sociala koder. Nått roligt ska man ha och det känns väldigt befriande! Är det något jag vet, så är det hur man förväntas uppträda.

Gick på en utbildning nyligen och träffade andra aspies. En ung kille frågade föreläsaren: ´Kommer jag att sluta känna oro när jag blir äldre?´. Mitt svar är nej, men du kommer att lära dig olika strategier för att exempelvis vara mer förberedd och du kommer genom erfarenhet inse att oron inte är där för att stanna!