En Aspie på #KENTFEST

Äntligen var dagen med stort D här KENT konsert på Gärdet med min älskade man! För mig innebär det en massa förväntningar och planer inför kvällen.

Jag har sett fram emot denna kväll för mycket. Varenda detalj har jag planerat och nu i efterhand vet jag att det brukar aldrig bli som jag i min fantasi föreställt mig. Vi ses inte mycket, bara jag och maken så att få barnvakt och gå på konsert är stort. Jag såg oss framför oss i ett hav av människor men ändå i samma sfär. Vi skulle lägga ut en picknick filt och njuta av en tacotallrik ( som jag på hemsidan sett att dom serverade) och dricka en kall cider titta varandra i ögonen och vara i nuet. Det var min ambition och min verklighet av vad som skulle hända. Jag hade läst på hemsidan att Kent ordnat en festival där inga köer skulle hindra oss från att ha en trevlig kväll. Detta tolkar jag bokstavligt en Aspie som jag är. Inga köer. Jag förstår förstås att en viss kö skulle förekomma. Väl inne på området tar jag sikte på Tacovagnen och vi ställer oss i kö. Efter en timme ! är vi framme vid kassan bara för att få ett kvitto och ställa oss i en lika lång kö för att få maten. Ingen picknick filt här inte! Det blir tillsist en stående, visserligen suveränt god tacos intagen till Kents inledande nummer på konserten.

Jag har svårt att hitta en plats att stå på. Ser ingenting och för ett ögonblick har jag bara lust att gå hem. Tillsist hittar jag en lucka vid ett räcke som är ok. Jag har svårt att stå länge då jag aktivt måste tänka på 'att stå' , vilket tar mycket kraft. Att stå mot ett räcke är skönt och jag slipper att människor springer framför mig och distraherar mig. Jag kunde äntligen koncentrera mig på musiken.

Det blev väl inte riktigt vad jag tänkt mig men slutbetyget är iallafall välgodkänt. Mycket på grund av den intimiteten som jag och maken delade, när vi under ett passerande regnväder trängt in oss under en och samma jacka  lyssnandes på Jocke Bergs sköna stämma i 'utan dina andetag' . 

Rapport från en skolavslutning

Idag var det skolavslutning för mellansonen och jag var med på skolgården och klassrummet. 

Förra året denna tid låg jag inlagd på Erstasjukhuset. Min son fick då ut trean och grät för att jag inte var med. Han kom in till stan efteråt och vi åt lunch på Erstaterassen och sedan ville han inte skiljas åt. Han följde med mig på avdelningen och spelade på min IPad medan jag vilade en stund. Efter det var det eftermiddagsfika och sedan keramik, något han tycker är väldigt roligt. Vi fikade, skapade i lera och hade en fantastisk eftermiddag tillsammans. 

Att idag orka, vilja och kunna vara med där på skolgården och sjunga 'Din blomstertid nu kommer' tillsammans betyder så mycket . Min man och vår lilla dotter var också med och efteråt fikade vi på Gatuea. Älskade ungar! Det är dom som gör livet så givande och jag känner mig uppskattad. 

Att jag har svårt att hålla fokus under all sång och tal är som det är . Jag kan le åt att min fokus helt plötsligt är på ett gäng med gröna larver som spunnit in sig i ett blad.... Det är att vara en Aspie det , att hela tiden uppmärksamma detaljer och att ha svårt att se hela sammanhang. 

Tack för att du läst och jag hoppas att jag lyckats förmedla en känsla av hopp. 

En heldag för mig själv

Måndag morgon och tystnaden i huset är påtaglig och njutbar. Äntligen ensam. Det är bara Charlies smaskande på sitt tuggben och diskmaskinens dova brus som hörs. In genom mina skira gardiner skiner solen och jag ser fram emot en promenad i den svala höst luften. 

Vilken vecka det har varit denna höstlovs vecka. Fullfart, är bara förnamnet men mycket har varit roligt också. Det är bara det att jag blir så trött och sinnes känslig när jag hela tiden utsätts för stimuli.  Tillsist orkar hjärnan inte filtrera någonting utan allt går rakt in. 

Den som är intensivast hemma just nu är lilla syster . Vi har haft några månader då allt bara fungerat. Nu är en ny trots/ jag kan själv / jag bestämmer / jag busar period inledd. Den startade i helgen då jag redan var trött efter en veckas Höstlov. Hon är aldrig tyst. Hon är aldrig still. Hon kräver 100% uppmärksamhet. Det är som att ha en tornado hemma då hon far genom huset. Jag kommer på mig själv att bara kommunicera nej, sluta, ta det lugnt, skärp dig, lyssna på vad jag säger o.s.v. Som den enda kommunikationen hon får höra. Hon slår sig på saker ideligen under hennes framfart. Hela kroppen är full av blåmärken och rivsår. Min lilla tjej, jag älskar henne så mycket! Det gör mig orolig för att även hon har ADHD, men än så länge låter vi henne vara outredd och bara vara ett fyraårigt energiknippe med stark vilja. 

Just nu i denna stund är allt lugnt och stilla och jag är tacksam över denna heldag för mig själv. 

Jag mår bra nu

Jag mår bra nu och det är väl bra, eller? Plötsligt knyter det sig i bröstet och panikkänslan kommer krypande...vad händer nu?

Jag har varit heltids sjukskriven i tre år, blivit utförsäkrad för att sedan bli sjukskriven igen och det har alltid varit en självklarhet. Jag har inte varit en fungerande människa. Ett tag trodde jag att här tar livet slut. Det fanns inte en enda uns kraft kvar i min kropp att utföra ens den minsta lilla rörelse. Jag förstod helt plötsligt hur människor som ligger på dödsbädden och ser sina barn leka  bredvid och inte ha förmågan att delta. Hur man desperat försöker hålla masken av en välmående mamma men bilden krakelerar då orken inte finns. Totalt utmattad, utbränd och utesluten från resten av världen. Jag orkade inte med ljud överhuvudtaget, dom skar rakt igenom min kropp som ljudet av en krita mot en svart tavla. Jag gick ständigt med mina hörselkopor .

 Mina ord var försvunna och måste hämtas upp med stor möda från mitt Hjärnkontor. En period pratade jag inte överhuvudtaget med någon annan än mina barn. Jag sparade orden till dom som jag älskar mest av allt. 

Nu, drygt fyra månader efter mitt senaste sjukhusvistelse kan jag våga mig på att säga att jag har en ökad stadga i mitt mående . Jag blir inte lika utmattad, lika lätt eller lika länge som förut. Jag behöver fortfarande mycket vila och klarar inte ett alltför hektiskt schema men jag dippar inte i en hel vecka efter att ha fikat med en väninna. 

Naturen, min trädgård, min kreativitet och min älskade hund har varit så läkande för mig. Så vad händer nu? På fredag ska jag träffa min läkare och diskutera om min framtid. Hon vill skicka en remiss till ljusterapi eftersom jag har en årstidsbunden depression. Men som det känns just nu vill jag verkligen inte ödsla tid på det när jag kan vara ute i skogen med Charlie. 

Hon kanske även kommer att föreslå någon slags aktivitet.... Blir rädd när jag tänker på det. Är det ett tecken på att jag inte är redo eller att jag blivit en fegis? Lite av båda är det nog,men framförallt vill jag aldrig mer bli så utmattad att jag känner mig för trött för att leva. 

Sammantaget kan man väl säga att jag är på rätt väg och det känns både jäkligt bra men också väldigt läskigt. 

Älskade Ritalin

Jag glömde bort att ta dig, min älskade narkotikaklassade medicin och uthärdade en rörig eftermiddag.

Ja, nu är det gjort! En eftermiddag med Diagnosgrupp, bilkörning med låånga köer, hämtning på dagis samt hemkomst till två barn i konflikt utan min ADHD medicin. Detta är något jag ogärna gör om! Ska genast placera ut mina vita små piller på diverse platser såsom plånboken och bilen. 

När jag inte tar medicinen blir jag splittrad i tankarna, har svårighet att fokusera, rastlös i hela kroppen och jäkligt irriterad och hetsig i biltrafiken. Alla intryck går rakt in och jag blir trött, tröttare än vanligt och tunnelseendet infinner sig. 

Jag glömde medicinen för att ett nytt moment har tillkommit när jag går hemifrån. Momentet är min hundvalp,  som jag nyligen börjat lämna själv och min uppmärksamhet var helt och hållet på en ny rutin som han ska lära sig när jag går. 

Nu ligger jag här i min älskade skinnsoffa medan maken sköter ruljansen med hem och barn. Hmm, en erfarenhet rikare och jag är fortfarande hel. En hel människa som imorgon kommer vara full av Ritalin, maxdos! 

AST diagnos grupp

Idag tog jag mig iväg till diagnosgruppen. En grupp för oss med Aspergers och kanske någon annan bokstav.

Jag trivs i denna grupp om åtta personer. Trots att det bara är mitt andra tillfälle, kan jag helt slappna av och bara ta in information och dela med mig av mina egna erfarenheter.

Idag pratade vi om hur vi kan uppleva världen genom detaljseende. Jag är en sådan detalj person. När jag kommer in i ett rum fullt med människor är det detaljerna som först tar plats i mitt medvetande . Det kan vara detaljer som en tavla , färgen på väggarna eller en persons slips. Att se det stora sammanhanget tar för mig lång tid, kanske till och med flera tillfällen i samma miljö. Det som en NTV are skulle snappa upp direkt exempelvis att här sitter en grupp av människor som ska diskutera politik, tar för mig en evighet att snappa upp . Mitt huvud har fullt upp med att sortera alla detaljer och skapa en helhet.

Sedan pratade vi om automatisering, dvs att kroppen automatiskt utför något den gjort förut exempelvis att cykla. Jag saknar automatisering i många moment. När jag diskar måste jag koncentrera mig på att lyfta upp tallriken , skölja av den och ställa den i diskmaskinen. Om någon pratar med mig eller rör vid mig bryts min tanke och jag får börja om från början. Detta tar otroligt mycket energi.

Mycket bra information fick jag om mitt funktionshinder idag. Vi pratade om hur tröttande köpcentrum kan vara när man inte har förmågan att filtrera bort allt det oväsentliga som ljud, starka ljus, lukter, knuffar och allt annat som distraherar. Jag säger bara tack internet och matkasse. Me like

Trots att jag har dessa problem älskar jag ändå min förmåga att se dessa små detaljer som andra bara låter passera förbi . En spindel i sitt nät, en ros i knopp eller ett fönster med en spännande växt på fönsterbrädan.