Att våga leva

Det finns så mycket att vara rädd för i livet. Om man börjar tänka på allt som kan gå fel kan listan göras lång och hinder för att leva fullt ut bli skyhöga. När jag var yngre oroade jag mig för ALLT . Allt från vart jag skulle sitta i klassrummet nästa dag till om jag skulle ha en nykter mamma till middagen.  Jag läste olika mentala texter om att ' oro suger bara musten ur morgondagen' ....

Jag ägnade timmar åt att gå igenom händelser , samtal och detaljer med mig själv och dom närmast mig. Nu funderar jag på när denna osäkerhet slutade....och jag tror mig ha hittat svaret. Det var efter att jag gått in i väggen, efter att jag tappat min hälsa, efter att jag vart beroende av vård , efter att jag inser att vissa vänner inte är vänner, efter att jag önskat att dö för att orken att leva tagit slut.

Då , där när vinden vände och jag åter njöt av känslan av vinden i ansiktet blev mitt val ett 
Ja till livet! 

Jag är tacksam över livet. Jag kommer aldrig mer ödsla tid på att oroa mig över morgondagens logistik , folks åsikter , barnens aktiviteter eller nått annat som suger musten ur mig. Jag vill leva mitt liv med ett öppet sinne , en acceptans , ett engagemang , en närvaro i nuet och en kärlek till dom som står mig nära .

Jag hoppas att ni som följer min blogg får ta del av min livsfilosofi och får ut en kunskap och en ökad förståelse för hur mitt liv är idag och varför. Diagnoser eller inte så är en tacksamhet för livet det som driver mig framåt i livet. Må väl / Cecilia

Ping Pong skalle

Mitt huvud är fortfarande i Ping Pong stadiet, ADHD i kvadrat eller bara en stressad hjärna hos en person med Autismspektrumtillstånd ? Vad vet jag VARFÖR jag irrar runt likt en guldfisk i en skål oförmögen att stanna upp och hitta lugnet.

Usch och fy! Mitt liv är väldigt förvirrande just nu. Det händer så mycket saker runt omkring mig och mitt hem är fullt av osorterade högar som stressar mig. Varje gång jag passerar dessa högar startar min hjärna att sortera vad som är i dom. 

Vi har haft ett dödsfall i familjen och idag kom ytterligare ett dödsbud. Väldigt olustigt och sätter igång en hel massa tankar, känslor och förvirring hos mig. Jag gillar inte döden. Jag förstår absolut ingenting om den och den skrämmer slag på mig. Vem är näst på tur? Känslan av att inte vet och att helt stå utanför all slags kontroll gör mig panikslagen. Så även om dom två personerna som omkommit inte stått mig nära så skakar ändå marken under mig.

Igår var en bra dag. Jag vilade helt och fullt ut. Min älskling kom förbi med en DVD och choklad och jag låg i soffan och tog det lugnt. Vid fyra börjar det vanlig fixet med matlagning och förberedelser inför allas hemkomster. Vi bokade en charter resa innan jul. Maken, jag och Lill tjejen åker iväg. Det ska bli riktigt skönt att få ljus och värme och jag slipper ljusterapin. Vi ska åka med en fyraåring som har lika mycket energi som en Duracell kanin och lika mycket trots som en fyraåring. Oj, oj jag håller tummarna för att hon lugnar ned sig utomlands. 

I måndags var jag och äldsta sonen på familjeenheten. Jag är så stolt över honom. När vi sitter och pratar om hur han mår hemma, på skolan och i allmänhet är han så briljant i sitt beskrivande av sig själv. Han börjar förstå vad hans svårigheter är och han beskriver olika strategier han använder för att må så bra som möjligt. Han säger bl.a. att han anstränger sig för att göra sina sysslor här hemma så att han slipper vårt tjat och kan vara ensam i lugnet på sitt rum. Han beskriver sin skolsituation och hur han tycker att det är skönt att få saker gjorda. Han är en underbar kille med så mycket tankar och känslor. Jag älskar honom.

Det kanske inte är så konstigt att mitt huvud är som en Ping Pong skalle när livet just nu snurrar på alldeles för fort för lilla mig. 

Dödsångest

Vad händer efter döden ? Denna fråga har tagit en järngrepp om sonens hjärta. Han har insett att livet inte varar för evigt.

Han är tolv år och troligtvis är detta en fråga som är åldersrelaterad. Men jag tror också att det faktum att vi båda har Aspergerssyndrom gör det hela mer komplext. Dels för att jag själv har en enorm rädsla inför döden och då genom risken att någon nära dör. Jag tror att det är oförmågan att kunna kontrollera döden som gör den så läskig.

Jag minns att jag pratade mycket om döden med mina föräldrar, men det var nog först när min älskade farmor dog som jag för första gången blev varse vilket otroligt definitivt avslut det är när någon dör. Jag minns begravningen och  hur jag inte ville lämna kyrkan och min farmor ensam i kistan. Jag grät hysteriskt och mådde illa när vi efteråt skulle träffas och äta smörgåstårta. Varför då? Varför ska man sitta och småprata när någon man älskat inte finns något mer ? Jag var femton år och jag kommer alltid att bära med mig minnet av farmors mjuka famn. 

Vad händer efter döden? Jag beskrev ett ljus, oändligt ljus och frid. Sonen blev hysterisk. Vad skulle han göra i detta ljus i oändligheten? Nu pratar vi mer om att han får träffa nära och kära som redan har dött. Döden är inte lätt då det inte finns några självklara svar. 

Jag har släppt min egna dödsångest eftersom jag lever och njuter av livet IDAG. Min förhoppning är att sonen snart själv kommer till insikt att livet är NU och alltför skört för att ödsla bort tid på oro.