Sportlov

Hemma igen efter några dagar i urskogen utan uppkoppling, rinnande vatten eller tystnad. Älskade vänner som bjudit in familjen annorlunda och vi är så tacksamma att få dela några dagar med dom. Äldsta sonen var med för första gången och bortsett från en liten ' panik - jag vill hem ' incident gick det över förväntan.

Jag är helt slut efter dessa dagar med en förkylning som inte vill ge sig och barn som vill sportlovs aktiveras. Vi får se hur det blir med den saken. Tre av fem i familjen har läkarbesök denna sportlovsvecka. Koll av blodtryck och övrig status eftersom vi alla äter mediciner.

Apropå mediciner, har vi idag troligtvis lyckats hämta ut dom sista paketen med sömnhormonet Circadin då vi åkt från Hedemora till Sveavägen för att säkra upp våran sömn. Nu har vi piller så att vi klarar oss några dagar till. Circadin är nämligen helt slut hos leverantören.

Må väl / C

Acceptera funktionshinder

Jag tror att vi i vår familj har kommit till en ny form av acceptans och förståelse för våra funktionshinder. Vi anpassar tillvaron efter våra olika förutsättningar och tar emot den hjälp som faktist finns. 

Idag ger jag och mellansonen oss av mot Hedemora med tåg från Stockholms central. Min man har bokat biljetter och följer med oss enda in i tåget för att säga hejdå. Han visar samtidigt vart toan och restaurangen är. Han är bäst på att få mig att känna mig lugn. Nu sitter vi på tåget som ska ta oss till goda vänners sommarhus. 

Imorgon flyger äldsta sonen till Malmö och vi har bett om ledsagande till och från flygplanet. Han är tretton år och är en Aspie med koncentrationssvårigheter /ADD och en enorm envishet . Han har själv tjatat sig till denna resa till bästa kompisens sommarhus. Han som annars knappt lämnar sitt rum är tydligen fast besluten att ge sig ut på ett stort äventyr . Vi, föräldrar kan inte göra annat än att förbereda och hålla tummarna att det blir en positiv vecka. 

Jag läste nått som Temple Grandin skrivit, hon är en av dom första kvinnliga personer som beskrivit sin Asperger, att det bästa hennes föräldrar gjort var att kasta henne ut i världen. Uppleva nya platser, människor och situationer.

 Jag tänker ofta på min egen uppväxt, som är långt ifrån överbeskyddande och curlande som det bara går, hur den gett mig modet att utforska nya saker. Min pappa sa alltid att jag kan bli vad jag vill att det inte fanns några begränsningar. Tänk om vi vetat om mina funktions HINDER, vilka utmaningar hade jag då tvingats anta? Inga? Troligtvis hade jag blivit långt ifrån den starka, modiga kvinna som jag är idag! 

Det är en ständig balansgång att anpassa miljön / utmana sig själv för att utvecklas. Det är nog den svåraste uppgift man kan ha som förälder till ett funktionshindrat barn. 

Home is where my heart is 💛

Borta bra men hemma bäst.

 Att få komma hem till familjen igen utan att något kaos inträffat är en otroligt befriande och härlig känsla. Vi har haft det bra och barnen har haft det bra med sin mormor och morfar. Det har inte alltid varit så, ibland fungerar vardagen inte när rutiner förändras men denna gång har allt flutit på. 

Jag har städat, tvättat och packat upp så nu kan lugnet infinna sig och jag tillåter mig att känna en bedövande trötthet. Ingen panik. Jag behöver vila efter denna veckas äventyr. Vädret talar om för mig att det är ok att ligga på soffan eftersom regnet öser ner. 

Det blir nog fler resor för mig och maken men just nu är det så härligt att vara samlade , alla i familjen hemma. 

Att våga drömma

Det låter troligtvis som en klyscha , men det stämmer i alla fall så väldigt väl att vi aldrig ska sluta drömma. 

Jag har av en ren tillfällighet följt en fotografs Istagram konto. Han har plåtat mängder av vackra platser runt om Istanbul. De bilder jag tyckte allra mest om var dom på deras spårvagnar. De går längst en av Istanbuls gågator och jag minns bilden då snön yrde runt detta pittoreska inslag - deras spårvagn. Jag bestämde att denna plats vill jag uppleva i verkligheten och under vår vistelse så fann jag till sist spårvagnen och den breda gågatan och dess vackra tvärgator. 

Vi har haft några mycket intensiva dagar i Istanbul, min man och jag. Detta resmål valdes utifrån en önskan att få uppleva något jag endast sett på bilder. 

Det har varit en fantastisk resa och jag är glad att jag vågade drömma. 

2 stycken Cosmopolitan, tack !

Framme, äntligen framme i Istanbul vårens city resa i kärlekens tecken. 

När vi väl sitter på restaurangen och jag spontant beställer två stycken Cosmopolitan är känslan befriande, härlig och full av förväntningar. Han och jag. Mannen i mitt liv som för dryga 20 år sedan tog mig med storm och fortfarande har den effekten på mig. Nu är det bara VI i några dygn och ja vi har fortfarande massor att prata om. 

Jag lever. Vi lever tillsammans. Förhoppningsvis bjuder vår resa på flera Cosmopolitan. 

Ping Pong skalle

Mitt huvud är fortfarande i Ping Pong stadiet, ADHD i kvadrat eller bara en stressad hjärna hos en person med Autismspektrumtillstånd ? Vad vet jag VARFÖR jag irrar runt likt en guldfisk i en skål oförmögen att stanna upp och hitta lugnet.

Usch och fy! Mitt liv är väldigt förvirrande just nu. Det händer så mycket saker runt omkring mig och mitt hem är fullt av osorterade högar som stressar mig. Varje gång jag passerar dessa högar startar min hjärna att sortera vad som är i dom. 

Vi har haft ett dödsfall i familjen och idag kom ytterligare ett dödsbud. Väldigt olustigt och sätter igång en hel massa tankar, känslor och förvirring hos mig. Jag gillar inte döden. Jag förstår absolut ingenting om den och den skrämmer slag på mig. Vem är näst på tur? Känslan av att inte vet och att helt stå utanför all slags kontroll gör mig panikslagen. Så även om dom två personerna som omkommit inte stått mig nära så skakar ändå marken under mig.

Igår var en bra dag. Jag vilade helt och fullt ut. Min älskling kom förbi med en DVD och choklad och jag låg i soffan och tog det lugnt. Vid fyra börjar det vanlig fixet med matlagning och förberedelser inför allas hemkomster. Vi bokade en charter resa innan jul. Maken, jag och Lill tjejen åker iväg. Det ska bli riktigt skönt att få ljus och värme och jag slipper ljusterapin. Vi ska åka med en fyraåring som har lika mycket energi som en Duracell kanin och lika mycket trots som en fyraåring. Oj, oj jag håller tummarna för att hon lugnar ned sig utomlands. 

I måndags var jag och äldsta sonen på familjeenheten. Jag är så stolt över honom. När vi sitter och pratar om hur han mår hemma, på skolan och i allmänhet är han så briljant i sitt beskrivande av sig själv. Han börjar förstå vad hans svårigheter är och han beskriver olika strategier han använder för att må så bra som möjligt. Han säger bl.a. att han anstränger sig för att göra sina sysslor här hemma så att han slipper vårt tjat och kan vara ensam i lugnet på sitt rum. Han beskriver sin skolsituation och hur han tycker att det är skönt att få saker gjorda. Han är en underbar kille med så mycket tankar och känslor. Jag älskar honom.

Det kanske inte är så konstigt att mitt huvud är som en Ping Pong skalle när livet just nu snurrar på alldeles för fort för lilla mig. 

Hem ljuva hem

Hem ljuva hem familjen, Iris, växterna, lukten och tryggheten. I' m back at home and I like it.

Vilken resa. Att jag fick möjligheten att åka iväg till Spanien var riktigt jäkla bra.   

Jag kan konstatera att jag har en pigg upp i energifältet för att kunna byta miljö och flyga. Pappa var ju med som stöd, inte ett sådant aktivt stöd men ändå med. Passagen genom tullen gick prima. Det komiska i kråksången var när jag sedan på flyget såg två ungdomar hälla ut och dela på en hel mängd olika tabletter. Typiskt mig, att känna mig skyldig trots att jag inte gjort något fel medan andra inte har några som helst problem att busa.

När vi kom fram blev det frysbox läge i två dagar med hörselkopor på och mat i lägenheten. 

Sedan vaknade jag upp och kunde njuta av allt som Spanien har att erbjuda. Tapas, sangria, sol och havsluften. Umgås med pappa och hans umgänge då jag ville. Jag njöt av att vara ensam på stranden, marknaden och i lägenheten. Kunde fullständigt slappna av.

Väl hemma, väntade familjen och jag fick små pussar, små händer klappar och en härlig kyss! Mum is back in the house! 

Resklar

Snart är jag resklar! Aspien i  mig har redan packat klart. Jag vet vilka klänningar som ska ligga vikta på ett speciellt sätt i den svarta väskan. Dags att slutföra min mentala packning i praktiken.

Åh det ska bli så skönt att slippa alla ljud. Det är nog så att det ständiga ljudet och intrycken med barn är det som tar mest energi från mig. Men den här perioden har också varit extremt tuff med en son som mår så dåligt att han vill ge upp. Det bryter ner mig . Nu måste jag ta hand om mig själv för att kunna finnas till för min tre älskade barn, min man och Iris.

Jag älskar att resa, att ta in nya lukter, smaker och synintryck på andra platser. Inte så att jag  tågluffat eller gett mig ut ensam i en djungel. Nej, det skulle jag absolut inte våga. Charter semester under kontrollerade former är det som jag ägnat mitt resande åt. Jag har haft förmånen att vara i Thailand ett antal gånger, Bali, Spanien, England, Grekland, Turkiet och Potrugal. Så idag när jag ska resa är det inte mycket som är osäkert eller som jag oroar mig för. Bortsett från tullen.
 

Jag ser fram emot att resa med min pappa. Det var länge sedan. Jag har alltid varit pappas flicka och det finns ingen i hela världen som är ger mig en sådan trygghet. Han är lugn och vänlig.



En sak är dock osäker, under min resa till Spanien och det är tillgången till Internet. Jag vet inte om jag kommer att kunna skriva i bloggen under min  dryga vecka på semester. Men då jag har dess tu mer att delge er när jag kommer hem. Våren kommer nu se till att njuta!