År 2014

Nytt år - nya möjligheter. En riktig klyscha men så sant. Vad sätter gränsen eller hindrar dig från att uppnå det du vill? DU själv är rätt svar.

Livet flyter på för mig. Jag har gjort framsteg på måbra listan, orkes listan och varit utomlands, firat både jul och nyårshelgen med gäster hemma. Till och med jag, som har svårt att se saker i ett vidare perspektiv inser att jag har en ökad livskraft och en mer social tillvaro än på väldigt länge. En härlig känsla sprider sig i kroppen en känsla av frihet. För är det något jag känner till så är det den oerhört vidriga känslan att vara fast i sin kropp oförmögen att styra eller tänka på ett normalt sätt. Fast i kaoset, ångest, yrsel, trötthet och allt annat som kommer till en överarbetad hjärna. 

Jag var själsliges nära döden. Först nu när jag är på andra sidan kan jag se tillbaka på denna mardrömsresa innan rätt diagnoser och rätt behandling sattes in. Sedan kan jag konstatera att det har gått ett och ett halvt år till, efter det och under denna resa har jag lagts in två gånger till för medicin justeringar men nu är jag här. Ett nytt år, 2014! 

Inget nyårslöfte är givet. Inga direkta planer inför året år satta utom att fortsätta som jag gjort. Mycket vila, få krav och måsten och mycket tid för min älskade familj och våra fyrbenta skyddslingar. Jag är tacksam över att fungera bättre och att våga utmana mina trygghetszoner igen. Självförtroendet börjar repareras efter alla misslyckanden som varit och jag inser att jag inte alltid måste lyckas för att må bra. 

Jag önskar dig som läser ett riktigt bra år och glöm inte att bakom nästa krön kanske din stora möjlighet bara väntar på att bli sedd av dig. 

Jag mår bra nu

Jag mår bra nu och det är väl bra, eller? Plötsligt knyter det sig i bröstet och panikkänslan kommer krypande...vad händer nu?

Jag har varit heltids sjukskriven i tre år, blivit utförsäkrad för att sedan bli sjukskriven igen och det har alltid varit en självklarhet. Jag har inte varit en fungerande människa. Ett tag trodde jag att här tar livet slut. Det fanns inte en enda uns kraft kvar i min kropp att utföra ens den minsta lilla rörelse. Jag förstod helt plötsligt hur människor som ligger på dödsbädden och ser sina barn leka  bredvid och inte ha förmågan att delta. Hur man desperat försöker hålla masken av en välmående mamma men bilden krakelerar då orken inte finns. Totalt utmattad, utbränd och utesluten från resten av världen. Jag orkade inte med ljud överhuvudtaget, dom skar rakt igenom min kropp som ljudet av en krita mot en svart tavla. Jag gick ständigt med mina hörselkopor .

 Mina ord var försvunna och måste hämtas upp med stor möda från mitt Hjärnkontor. En period pratade jag inte överhuvudtaget med någon annan än mina barn. Jag sparade orden till dom som jag älskar mest av allt. 

Nu, drygt fyra månader efter mitt senaste sjukhusvistelse kan jag våga mig på att säga att jag har en ökad stadga i mitt mående . Jag blir inte lika utmattad, lika lätt eller lika länge som förut. Jag behöver fortfarande mycket vila och klarar inte ett alltför hektiskt schema men jag dippar inte i en hel vecka efter att ha fikat med en väninna. 

Naturen, min trädgård, min kreativitet och min älskade hund har varit så läkande för mig. Så vad händer nu? På fredag ska jag träffa min läkare och diskutera om min framtid. Hon vill skicka en remiss till ljusterapi eftersom jag har en årstidsbunden depression. Men som det känns just nu vill jag verkligen inte ödsla tid på det när jag kan vara ute i skogen med Charlie. 

Hon kanske även kommer att föreslå någon slags aktivitet.... Blir rädd när jag tänker på det. Är det ett tecken på att jag inte är redo eller att jag blivit en fegis? Lite av båda är det nog,men framförallt vill jag aldrig mer bli så utmattad att jag känner mig för trött för att leva. 

Sammantaget kan man väl säga att jag är på rätt väg och det känns både jäkligt bra men också väldigt läskigt. 

Avskalad kvinna

Någonting har hänt och jag gillar det! Jag har lyckats att nå min inre kärna och nu börjar min resa tillbaka.

Jag vill likna processen med en frukt som man skalar ner, för att till sist nå dess kärna. Livets essens, där allt startade och det är därifrån jag kan bygga upp mig själv igen. 

När jag gick in i väggen för snart tre år sedan var mitt fokus att komma tillbaka  till mitt liv, min ork, min tjänst och ingen fokus på min kärna. Jag jagade runt länge innan jag accepterade att mitt liv aldrig mer kommer att vara så som det vart. Någonting hade föralltid knäckts i mig och min stress tolerans var obefintlig. Det tog sedan ännu längre tid för att hitta min kärna, vilket jag har gjort nu. På sjukhuset hände något i mig när jag fick möjligheten att skapa fritt i lera och jag började på allvar vilja skaffa en hund. Jag har för första gången sedan utmattningsdiagnosen haft självförtroendet och en stark vilja att genomföra något. Jag ska köpa hund.  Jag är oändligt tacksam för att min familj stödjer beslutet och delar glädjen med mig. De vet att jag fortfarande är skör och att dom kommer behövas som back-up om jag börjar må sämre. Men nu, just nu glädjer jag mig oerhört över att få möjligheten att älska och fostra en valp. 

Att hitta sin inre röst och ha modet att följa den är en underbar gåva. Jag har lyckats hitta min egen väg mot ett bättre mående. Jag tittar nyfiket framåt på det som är resten av mitt liv. 

Utmattningsdepression vid Asperger och ADHD

I väntan på att läggas in på en heldygns vårdmottagning för utbrända personer har jag fortfarande feber och en extrem matthet. Jag försöker få ett grepp om vad denna heldygnsvård kan innebära. Letar febrilt i min bildbank uppe i hjärnkontoret...

Jag tänker i bilder och då menar jag exakta bilder. När någon säger sjukhus kommer det upp bilder från  dom sjukhus jag besökt. Jag kommer ihåg detaljer som färg på väggarna, sofftygets textur, vilka växter som fanns samt lukten. Människornas ansikten däremot ofta suddiga, men jag kan minnas detaljer som extremt stora glasögon eller om en person hade dålig andedräkt.

Nu när det är bestämt att jag under nästa vecka ska erbjudas en plats, på för mig ett nytt sjukhus utan att jag har några referens ramar eller bilder därifrån, så har jag svårt att förstå vad jag ska göra där.  Kontrollfreak som jag är undrade jag under gårdagens besök hos min sjuksköterska just det :

´Vad förväntas av mig?´

`Vilken behandling kommer att kunna ges till detta ospecifika tillstånd?´

Återigen önskar jag att jag hade ett synligt sjukligt tillstånd som påminde både mig och min omgivning om vad jag har problem med. Det kunde exempelvis vara en gipsad arm där det framgår att jag inte förmår att lyfta något på sex veckor och att efter tre månader är jag helt återställd. Åh, vilken prognos! Men där är inte jag, långt ifrån! Att gå in i väggen, bli utbränd eller att ha en utmattningsdepression följs av en enorm tomhet då du aldrig kan veta hur pass återställd du kommer att kunna bli. Livet förändras och begränsas av små kuber av energi som du måste hushålla med för att kunna förbruka på något du verkligen prioriterar. 

 När jag satt där hos min sjuksköterska, så kom jag fram till att jag ska läggs in för att ett dropp med ny energi ska sättas in. Nu fick jag en ny bild att förhålla mig till. En vit korridor, gröna växter, sjukhuslukt, vänliga människor och lilla jag som behöver tanka näringslösning från ett dropp. Funkar.

 Men det är trots allt väldigt abstrakt när orken helt har tagit slut. Tycker ändå att jag försökt ta hand om mig- men sedan kommer livet. Livet som stormar för det mesta hos mig. Jag övar mig på att kunna sitta på havetsbotten, andandes lugnt och känna frid medan jag observerar vågornas framfört däruppe vid ytan.
Jag är inte där ännu.

Utan jag simmar,flaxandes precis under ytan för att komma upp och få lite syre...När jag ser på det såhär förstår jag att min kraft är slut.

Nu när jag har en skapat en bild av heldygnsvården och dess syfte så infinner sig ett lugn. Jag är tacksam att det finns en plats för återhämntning och att jag inte ska behöva må så dåligt som jag gör nu. Jag har blivit sedd och det förväntas ingenting av mig!

Remiss skickad

På eftermiddagen ringde min söta sjuksköterska och frågade om det var ok att läkaren skickade en remiss, till en som hon valt ut speciellt lugn och lämplig avdelning som dom trodde skulle vara bra för mig....och jag sa Ja!

Har det hänt er att man själv inte inser hur tufft det är i livet eller hur förbannat trött man egentligen är? Att man stålsätter sig gång på gång för att orka lite till, lite till och sedan ännu mer. Eller att karusellen bara ökar takten och du har inte förmågan att hoppa av eller vågar för vad händer då? 

Om inte, så kan jag berätta att det är där jag är nu. Kraften är slut, definitivt slut. Jag måste få hjälp nu. Det är inte okej att inte orka duscha, promenera, prata eller umgås mer än under en dag eller två. För mig har det blivit min tillvaro att räkna ut hur mycket energi olika saker tar och planera för återhämtning i x antal timmar, dagar eller som nu veckor. Inte ok! 

Tacksamheten över att min älskade man ser detta! Även till min läkare som är en silverlady på 60 plus som gång på gång bevisar att hon verkligen förstår vad JAG handlar om. Hon skriver utlåtanden till socialtjänsten  och har nu även hittat en plats där hon tror att jag kan få den vila jag behöver. Ett nytt sjukhus en det tidigare...håller tummarna att det blir så. 

Tänk att livet fortsätter att vara tufft och oförutsägbart. Hur länge till? Vilken hjälp behöver jag egentligen? 

Vem är jag?

Att välja ensamheten vid Aspergerssyndrom. Att undvika det som är jobbigt. Att behöva hålla någon i handen? Är det jag 2013?

Idag kom då äntligen min nya LSS handläggare på hembesök. Hon ska förövrigt sluta om en månad men kommer väl hinna med att dra mitt ärende. Efter att ha lyckats att ta bussen åt fel håll så hittade hon tillsist till mitt hem. Här hemma var då redan min boendestödjare 'fnittertippan'. Jag väljer att kalla henne det för hon är just en sådan som fnittrar förjämnan. Vi satt och drack te o delade på tårtresterna från gårdagens födelsedags firande.

In kommer en ung kvinna i en äldre kvinnas outfit och illrött läppstift. Hi hi. Det visade sig att hon var rak, tydlig och lättsam. Me like. Jag tillät mig att slappna av och berättade min historia. 

Den historia om en en flicka som kämpat stenhårt från dag ett för sina rättigheter. En som växt upp i ett hem med missbruk,vräkningar, otrygghet och överlevt. En flicka som alltid sökt efter hjälp och närhet. Tankat och kämpat vidare. Att sedan som vuxen alltid presterat och lyckats nå sina mål. En kvinna som lyckats behålla en klippa till man, föda tre barn, göra karriär, träna och att inreda hus.( Vi har flyttat många gånger och vi lever nu i vårt femte hus. ) Att yrkesmässigt göra karriär som säljare, genom att lära sig en ny roll att spela. Alltid nyfiken och redo för nästa utmaning. Det var jag!

Tillsist blev det för mycket .

Den totala utmattningen var ett faktum.

Nu snart hela tre år senare vet jag inte riktigt vem jag är längre. När jag sitter här i köket och beskriver hur svårt det är för mig att ta mig utanför huset. Att allt med flera moment känns så jobbigt att jag hellre struntar i det. Att jag inte orkar träffa mina vänner så ofta som jag kanske borde. Jag föredrar ensamhet många gånger. Att jag inte uppnår ett enda mål senaste åren, vilket gjort att jag tappat motivationen att ens påbörja något. Att kraften är slut. Finito. Mitt självförtroende är brutet, jag vet inte min förmåga för jag kommer inte längre i mål. 

LSS handläggaren frågar till sist hur vi får det att fungera och svaret är att det inte fungerar. Vissa kvällar är jag så slut att orden inte finns. Att jag tappar saker och blir yr. Jag behöver mer stöd. Fnittertippan ser till att vi skapar en struktur att följa, att jag håller mig till planen och att jag ser till mina behov. Nu ansökte jag om fler timmar än dom tolv jag redan har per månad. Jag håller tummarna! 

Kanske måste jag acceptera att år 2013 behöver jag någon att hålla i handen. För jag vet inte ännu hur jag ska förhålla mig till livet med mina nya aspiga egenskaper. Dessa har kommit att dominera min personlighet på senare tid. Från Tigers personlighet till Nalle Puh! 

Kroppskännedom vid AS

Kroppskännedom vid Autismspektrumstörning 

Idag vill jag skicka ut en fråga i cyberrymden angående sambandet mellan Aspergerssyndrom och bristande kroppskännedom. Finns ett sådant samband?

Anledningen till min undran är att jag har stora bekymmer när det gäller att känna in kroppen. Jag vet inte när den behöver vila, när den är sjuk eller hur mycket jag ska ta i vid träning.

Nu har jag haft feber i några dagar och att ta febern har blivit mitt logiska kompass. 

Vid feber- Vila

Ingen feber- Följ schemat

Jag finner det hela otroligt fånigt att jag uppenbarligen inte kan känna när kroppen säger stopp. Enligt min läkare är ju det också mitt största problem- att reglera aktivitetsnivån. Jag har hört detta ord så många gånger nu att jag blir alldeles matt. AKTIVITETSNIVÅ.

Hur svårt kan det var? Tänker ni kanske...och jag med faktiskt! Men efter att ha kämpat och sökt ett helt liv efter den så kallade balansen vet jag att för mig är det förbaskat svårt! 

Innan diagnoserna, fram till 36 års ålder så körde jag antingen en Ferrari i hög hastighet och livet lekte eller så låg jag orkeslös eller sjuk. Jag sökte hjälp och fann, om bara för ett ögonblick ro i yoga, meditation och träning. Ja, så höll det på tills jag slutligen smällde in i betongblocket och all kraft försvann.

Efter utmattningsdepressionen har jag jagat solenergi och förbrukat den på direkten. Nu, nästan tre år efter att gått in i väggen, förmår min kropp fortfarande inte att lagra energi. Jag blir utmattad direkt. Vore det inte för min medicinering som hjälper mig att minska alla sinnesintryck skulle jag nog vara ett vårdpaket. Tacksam att centralstimulantia, i form av Ritalin finns att tillgå och melatonin att sova på. 

Min fråga är om det finns någon som har några tips om hur jag ska kunna reglera och känna av min kropp?

Total utmattning

Jag sitter i en fåtölj, inkallad på möte av min nya säljchef och min VD. Mitt emot sitter min VD och mellan oss på en vanlig kontorstol sitter säljchefen. Han ser alltså ner på mig där jag sitter. Jag har blivit inkallad, för vad jag tror ska vara ett avslutande lönesamtal.

Det visade sig att jag hade fel, mycket fel.

Jag får en utskällning utan dess like. Han anser att jag tagit för mycket plats i gruppen, att jag betett mig illa på arbetsplatsen o.s.v.. Han avslutar med att säga att om jag inte bättrar mig så måste vi gå skillda vägar.

Jag vaknar till ur mitt chock tillstånd och säger att om detta är ett hot om uppsägning så går jag nu!

Jag åker hem, vet inte hur jag kommer hem. Kraften är borta. Jag är matt. Jag sitter och stirrar framför mig och kroppen lyder inte längre.

Detta var starten eller slutet!

 Starten på en mörk tid och slutet på ett intensivt liv!