En närsynt Aspie

Jag har det! Kommit på det, menar jag. Jag är så förbaskat närsynt att jag inte ser helheten för alla detaljer som blir så STORA.

 Ha, vilken lättnad ! Jag måste backa några steg bakåt. Inte alltför många, utan några stycken så att jag fortfarande kan se detaljer utan att förlora helhetsbilden. Jag känner en lättnad över denna insikt eftersom dom senaste dagarna fyllts av oro i detaljnivå över mellansonens  läs och skrivsvårigheter. Jag fick ett omfattande utrednings matriel från hans logoped på mail. Där stod tydliga rekommendationer och åtgärder. Jag har läst, grubblat och försökt förstå vad exakt detta betyder. Vem som ska göra vad ? Vilka program behöver vi installera? Sedan detta detaljfokus som gör att jag synat varenda liten siffra i utredningen. 

Imorgon har vi ett möte med hans logoped och skolan ska ta del av informationen. Nu när jag backat några steg inser jag att vi kommer att få hjälp i genomförandet av insatser. Hjälp från dom som arbetar med detta dagligen. 

Jag andas ut och låter tiden gå. Jag andas in och inser att jag ibland går händelserna i förväg. 

Jag och min kropp

Kroppskännedom, kroppsmedvetenhet vid Aspergerssyndrom och ADHD. Efter att ha slutfört min Diagnosgrupp på Aspergercenter har jag blivit ännu mer medveten om min problematik gällande motorik och min kropp.

Jag går ständigt in i saker som hörnet på ett bord, snubblar på något som ligger på golvet eller krockar med andra personer när jag går i en korridor. Nu vet jag att jag har svårt att veta avståndet till saker men framförallt lever min kropp sitt eget liv. Den är klumpig och begränsad vad gäller automatisering så min hjärna får arbeta hårt för att jag ska genomföra något fysiskt med den. 

Jag är ett stort sinne i en klumpig elefantkropp. 

Jag minns en gymnastiklektion på gymnasiet då vi skulle göra sit-ups och läraren kom fram och klämde på mina magmuskler för att förklara att det var dom som skulle användas. Det var första gången jag kom i kontakt med min kropp och kände att jag kunde spänna magmusklerna medvetet. Innan dess hade jag bara farit runt efter bästa förmåga på gymnastiken . Jag lyckades stuka fingret när jag skulle stå på händer. Jag fick ideligen bollar i huvudet vid bollspel , eftersom jag då kopplat bort kroppen och drömde mig bort i min egen lilla värld. När vi hade orientering avslutades den med en skallgång då jag totalt gått vilse i skogen tillsammans med en vän. 

Kort sagt så har grovmotoriken inte fungerat. 

Än idag har jag ständigt minst fem blåmärken på kroppen och jag behöver hjälp att utforma träningsprogram som är lagom hårda. Vid styrketräning vet jag inte vilken vikt som är rätt, som tur är har jag en bra sjukgymnast som känner till mina funktionshinder som utformar mitt träningsprogram. 

På Diagnosgruppen pratade vi om kropps språk och vi kom inpå hur nära man ska stå en annan människa när man pratar. Det fanns tydligen en oskriven regel för det, nämligen 70 cm och det var väl fantastiskt att få veta om den regeln när jag är 38 år. Tänk så många människor jag lyckats stå för nära under dessa år? 

Eftersom världen, och då speciellt alla NTV are där ute är så svåra att förstå sig på är det med stor lätthet jag konstaterar att idag är jag ensam. Ensam som människa men tillsammans med min hund Charlie. 

Från himmel till pannkaka, eller tvärtom

Dagen med stort D, idag skulle sonen tillbaka till skolan efter en månads frånvaro.

Morgonen startade med en elvisp till son som springer runt och stressar. Han har förmågan att delge att han är stressad. Han är laddad och det är påsklov och planeringen är att åka på äventyrsbad. Skoj med andra ord. Taxin kommer och vi lyckas få med och på det som behövs. Mobil,badkläder, jacka, hörlurar, ta morgonmedicin, skor oj oj oj nu svischar han ut genom dörren.

Lugnet lägger sig men oron finns kvar. Efter någon timme textar jag och frågar hur det är. Katastrof, inget bad idag, inget att göra, allt suger, vill hem....SUCK 

Jag svarar att jag förstår att han är besviken, kramar om, kanske rita något? 

Jag vill hem! Blir svaret. 

Jag känner en stor klump i magen. Varför kan det inte bara fungera någon gång? Maken ringer och styr upp att personalen fångar upp sonen. Hela dagen går, utan att jag riktigt kan släppa oron och tankarna på sonen. Vill ju så gärna att han ska känna sig trygg och glad i skolan.

Klockan är fyra och in flyger en superglad kille. Han har gått tipspromenad och bakat hallonpaj. Haft kul! Imorgon blir det äventyrsbad och han har valt att lämna kvar sina badkläder så att han inte glömmer dom! 

Njuter av hallonpaj som sonen stolt bjuder på ! Från pannkaka till himmel blev det idag ! Håller kvar den känslan ! 

Nätverksmöte

Konstaterar tacksamt att nätverksmötet på BUP gick bra.

Vid det här laget, fem år sedan den första kontakten med sonens psykolog på BUP känner jag mig trygg med både personalen och lokalerna. Det tar inte så mycket energi när saker är som jag förväntat mig. Däremot tar det alltid energi att sitta i möten där det dessutom är viktigt att fokusera och få fram det vi vill få sagt. 

Tänk att där sitter vi föräldrar, psykolog, socionom, kurator, rektor, klasslärare samt LSS handläggare. Alla är engagerade och kommer med åsikter och kreativa förslag. Alltid en början.

Nu börjar jobbet med att få honom att komma hem och trivas, trots rimliga krav och störande småsyskon. Jobbet för skolan att aktivera honom och få honom att känna sig trygg. 

Sedan det viktigaste av allt få honom att inse att det krävs ett samarbete från hans sida. Att ha diagnoserna ADD, AS samt depression är riktigt tufft när man är elva år. 

Önskar mer än allt att han ska landa mjukt och känna sig älskad! 

Känslan jag bär på är otillräcklighet...

Psykakuten

Hur blir ett barn bemött när det kommer till Psykakuten ?

 

Vi åker till min lilla mamma för att övertala sonen att komma hem. Han ligger där i sängen, rullgardinen nere och blicken på dataskärmen. Det läget har det varit i två veckors tid.Klockan är 14.00.

 

Jag lyckas efter en stund få med honom ut på en promenad, vilket i sig är en stor bedrift. När vi går där och pratar brister det för honom. Så mycket känslor som behöver komma ut.

 

Först efter att jag bemött hans ilska och att jag fått hans sko i huvudet kommer slutligen gråten. Då finns jag där och vi har kontakt! Total kontakt! Jag lyssnar på honom och han berättar återigen om att han inte orkar längre. Att hoppet på förändring försvunnit.

 

´Vi har testat allt, ny skola, nya mediciner , allt mamma och jag mår fortfarande dåligt. ' Det skär i mitt mamma hjärta. 

 

Han har rätt, jag har gått vid hans sida och sett honom kämpa och försökt att anpassa sig. 

Jag bestämmer att vi ska åka in till barn och ungdomspsykiatrins akutmottagning. Först ringer jag, många gånger men det är bara upptaget. Sonen tolkar detta som ett tecken på att dom inte bryr sig, det finns ingen hjälp att få när man mår såhär. Vi åker in.

Väl där blir vi så väldigt bra bemötta! Trots att dom har massor att göra och det är mycket folk i väntrummet så tilldelas vi ett eget rum. Stort rum med lugna gröna färger och sköna stolar runt ett bord. En sjuksköterska kommer och pratar och frågar vad vi vill ha ut av dagens besök.

 

Vi vill att någon lyssnar på sonen. Visar att det finns hjälp och reder ut varför han är deprimerad. 

 

Han får berätta, om nya skolan där slag är vardagsmat och de tuffa äldre killarna på rasterna som skrämmer honom och om hur jobbigt det kan vara hemma med små syskon som hela tiden låter.  Att i förra skolan gjorde det ont i hjärtat och nu gör det ont på kroppen. Därför drar han sig undan, hemma hos mormor där det är lugnt och utan krav. 

 

De lyssnar och reder ut för sonen. Han behöver sova, äta och röra sig för att må bra. Skolan kommer kanske inte lösa sig på en gång men att han kan kräva att känna sig trygg i skolan.

 

När vi åker därifrån är vi nöjda !

Klockan är 17.00. Vi har visat sonen att vi bryr oss och att det faktiskt finns vuxna som lyssnar. Nu ska vi bara få honom att inse att det även finns vuxna som agerar! På måndag väntar nätverksmöte med BUP, skolledning och soc. Håller tummarna att det leder till något konkret! 

Lejonmamman är beredd!