'Mamma varför tittar du på samma program om och om igen? Blir det aldrig långtråkigt? '
Nej, tänk för att det inte blir det svarar jag då. Mammas hjärna är trött och orkar inte ta in massa nya intryck.
För så mår jag just nu- trött, utmattad och väldigt missnöjd med hela min livssituation. Hur kommer det sig att jag är så förbaskat skör? Att jag inte ens klarar av en vardag som mamma och hundägare. Jag är förbannat less på att hamna här i återvändsgränden gång på gång.
Förra månaden var så bra. Jag utmanade mig själv och kände att jag växte som människa och ökade min bekvämlighets zon. Jag var på kryssning, konsert, började på en hundkurs och startade med att promenera tillsammans med andra hundägare. På hemmaplan blev jag inspirerad av våren och vårstädade hela huset. Planterade penséer som nu tappert kämpar under ett lätt snötäcke.
Jag tror nog att jag skulle ha kunnat fortsätta att må bra om jag bara fått vila ut ordentligt. Nu är det inte möjligt då jag upplever en stress gällande min mellanson som är 10 år. Hans ADHD utredning tyder på att en diagnos kommer att ställas och att han kan vara hjälp av att medicinera. Han har också läs och skrivsvårigheter vilket gör skolarbetet väldigt mödosamt. Jag finns med honom hela tiden och stödjer honom och fixar men oron och sorgen tär på mig.
Jag som alltid brukar ha förmågan att se något positivt i det mesta är nu mest pessimistisk och ledsen. Det är då jag sluter mig under mitt kedjetäcke i soffan tittandes på Bones. Verkligheten är alltför komplicerad och jag gömmer mig för en stund.
Tanken var att jag skulle vila idag. En dag utan ett enda möte. Istället har telefonen gått varm, jag har hämtat barn på skolan, en hund som inte slutar att hosta och min man är borta och har ringt in mina föräldrar för avlastning.
Puh, ta mig härifrån ! Jag hatar känslan av att vara på språng och inte få vara ifred när jag verkligen behöver lugn. Snart får jag panik av allt stojande. Hundar som skäller, telefoner som ringer och människor som hela tiden VILL något av mig.
Snälla, låt mig vara ifred ! Rör mig inte, prata inte med mig, be mig inte ta några beslut för just nu är jag inte kapabel till något annat än fosterställning i sängen under mitt kedjetäcke. Det är ett faktum att jag inte hanterar stress, förändringar eller sömnlösa nätter överhuvudtaget och senaste dygnen har det varit just de omständigheterna. Dessutom har jag PMS vilket ger ett ångest påslag i sig. Så lilla jag , som brukar ha förmågan att hitta något positivt att skriva är idag totalt oförmögen till det.
Så ni som känner mig Sluta ring för fan! Jag återkommer när vinden vänder och jag längtar efter er.
Ta mig till rymden i en rymdkapsel svävande i tystnad och tyngdlöshet.
Jag är 37 år, fru , mamma till tre och matte till två och jag har Aspergerssyndrom och ADHD.
Två kvällar i rad har jag legat i fosterställning under mitt kedjetäcke med hörlurar på. Huvudet spränger av värk men också arbetande med detta eviga pussel läggande. Livets pussel. Uppenbarligen har det varit för mycket , igen . Trött på alla sinnesintryck ljud, ljus, känsel och lukter. Tänk att bara få sväva runt i tyngdlösheten i rymden och få uppleva total vila.
Att jag inte pallar med livet gör mig ledsen, deppig och håglös. Jag som börjat se framåt mot framtiden, inte bara en dag eller en vecka i taget utan långsiktigt. Kommer jag börja med arbetsträning snart ? Tydligen inte! Nu säger kroppen stopp. Jag har inget annat val än att acceptera. Dags att vila. Jag har ägnat dagarna åt trädgården, att beskära buskar och rulla runt med Charlie i gräset. Jag har tagit ut min frustration genom att slipa två nattduksbord, som jag planerar att måla i en stilig grå nyans och skaffa nya fräcka knoppar. Inge fel på kreativiteten hos mig i alla fall.
Rymden känns lockande och det är väl så att I rymden finns inga känslor....
