Arbete och Asperger

När jag skriver att jag önskar att tillhöra ett större sammanhang är det inte längtan till ett 8-17 arbete. Jag har haft ett sådant och det var mitt allt. Min tillvaro, min identitet och all min kraft gick till detta 8-17 arbete. Jag var duktig, ambitiös och gjorde alltid mitt allra bästa. Då menar jag bokstavligen. När jag kom hem var jag trött , men fixade kvällen med barnens rutiner för att sedan somna samtidigt som dom. Jag tittade inte på TV, hade ingen hobby, orkade knappt prata med vänner för jag hade nog med att ta in och tolka dagens händelser-på jobbet.

Innan jag blev mamma, så kunde jag vila när jag kom hem och prata med min man eller en vän om dagen. Reflektera över saker som sagts och olika situationer. När jag blev mamma försvann den möjligheten och jag låg i sängen och sorterade mina tankar under natten. Inte mycket sömn att tala om.

När jag träffade min handläggare från försäkringskassan innan jul så var det just detta jag tog upp. Hur mycket energi det går åt för mig att tolka, kommunicera och delta i en arbetsmiljö. Att det kanske inte är rimligt att en människa ska behöva pressa sig så hårt till den normala samhällsnormen,  så det inte finns någon energi kvar för att leva. Hon förstod. Jag väntar på hennes samtal nu i januari ....vill så gärna få allt att fungera men det är svårt.

Det viktigaste är att rå om sig själv, även när andra inte ser på.

Att vara mamma

Att vara en mamma med egna NPF diagnoser och depression är inte lätt. Jag försöker leva efter devisen ' Hjälp dig själv för att sedan hjälpa dina barn'. Om inte jag är stark så faller allt. 

Jag behövde vila igår, jag var vresig, slut på tålamod i PMS följetåg. Maken var borta och ansvaret låg på mig och endast mig. Såklart att det flippade ur. Äldsta sonen fick ett utbrott, mellan sonen bröt ihop utav utmattning och lillasyster som vanligtvis för all uppmärksamhet skrek rakt ut av frustration. Där var jag, i mitten av allt detta kaos och återigen kommer mina behov att bli satta på vänt. Något som jag naturligtvis accepterar. Jag älskar och värnar om mina barn till hundra procent. Haken är bara att jag vet att snart kommer jag inte orka lägga i en ny växel för att finnas tillhands. Jag är rädd för väggen, utmattning och sjukhusvistelse. Been there - Done that

Hursomhelst så är det då torsdagskväll och tumulten är ett faktum. Det som oroar mig mest är min mellan son som är tio år. Han är en underbar kille med glimten i ögat och en stor social förmåga. I höstas började han på en ny skola, Internationella Engelska skolan , vilket inneburit en helt annan skolmiljö. Mycket ansvar läggs på eleven och många är dom timmar vi suttit med läxor. Jag vill finnas till för honom och prioriterar det. Vi poppar popcorn, tänder ljus och han får välja en film vi ser på jag och barnen. Det är mysigt och vi bestämmer att han ska vara hemma imorgon och chilla. Vi ska till skolan för ett tidigare bestämt läkarbesök. Det kommer lägligt för han har ont i magen, ont när han kissar och har sömnsvårigheter. Jag funderar på om han har ADHD light ....finns det? Nu är det bestämt att vi ska gå till botten med detta och ta reda på vad det är som stressar honom.

Att vara mamma är inte lätt. Dina egna behov kommer långt ner på listan. Det händer plötsliga oväntade händelser och du måste ta nya beslut, ändra planer och vara flexibel. Jag klarar det men det tar musten av lilla Aspien-jag. Samtidigt får det inte glömmas att dessa tre individer, mina älskade barn är ljuset i mitt liv och glädjen. 

Höstlov med barnen

Så var det dags för höstlovet, och likt föregående år är det jag och grabbarna som ska hitta på något skoj. Precis som förra året går jag på ljusterapi på förmiddagarna för att hålla min depression i schack. Tycker i och för sig att jag mår ganska bra nu vet ändå att kraften inte kommer att räcka hela veckan. Jag måste planera in vila. Kanske kan jag vila under dom två timmar som ljusterapin varar? Det beror helt på vilka som delar rummet med mig för ibland är människor så pratsugna. Jag vill kunna bläddra i en tidning och dricka mitt Tea och njuta av ljuset under tystnad. 

Min ambitionsnivå inför lovet är ganska hög då jag vill att grabbarna får se och uppleva något mer än vad datorerna har att erbjuda. Vi kommer inte att resa bort någonstans men att gå på bio, åka och bada och vi planerar även en Halloween fest med nära vänner. Det kommer bli mysigt att få ta det lugnt med dom och inte behöva stressa på dom på morgonen. 

Jag önskar alla ett trevligt Höstlov och ett Halloweenfirande med mycket läskigt godis. 

Jag = förtidspensionär?

Min verklighetsuppfattning måste vara minst sagt grumlig, då jag själv anser att jag mår så mycket bättre medan min läkare bokstavligen vill skriva ett utlåtande som ger mig rätten att bli förtidspensionär. 

Det hände i fredags då jag hade ett läkarsamtal om mitt mående och vidare behandling. Jag har fått en ny handläggare på Försäkringskassan och hon hade tydligen kraftigt ifrågasatt mina möjligheter till att kunna återgå till arbetslivet. Jag berättade om dom framsteg jag gjort och min ökade livskvalitet med min hund och tillgången till naturen för min läkare. Jag sa att mitt mål är att återgå till arbete, herregud jag är ju bara 38 år och har mycket kvar att ge. Hon ska framföra min ambition till försäkringskassan. Du är en sådan kämpe, säger hon sedan till mig.

En kämpe. Javisst är jag det. Jag har varit en kämpe sedan fosterstadiet då min mamma både drack och rökte . Sedan fortsatte ett liv i en total kaos och en daglig kamp att överleva. Jag har aldrig haft möjligheten att välja att inte agera, för vad skulle hända då? Ångesten har varit en del av mig och inte ett tillfälligt tillstånd. Här är jag nu, mitt i livet och ska gå på diverse utbildningar på Aspergercenter för att reda ut vilken känsla som känns si och vilket jäkla avstånd man ska ha mellan sig själv och en bekant person. Helt sjukt. Tänk hur många fel och missuppfattningar jag lämnat bakom mig. Trots egna överlevnadsstrategier som jag utvecklat blir min tillvaro aldrig så enkel som den borde kunna få vara. 

Jag har inte vetat det, att jag inte fungerar som alla andra människor . Jag har inte heller vetat, att jag inte vetat allt det där som ni NTV are så fint gör och som ni lärt er med modersmjölken. Det är orättvist. Så det är väl inte så konstigt att jag mitt i livet helt slutade att orka. Livskraften tog helt slut. Glädjen var bortblåst och allt, precis allt var en kamp. Nu tre år senare har glädjen kommit tillbaka. 

Då kanske det är dags att jag lyssnar på min läkare och ta det väldigt lugnt och försiktigt med min nya livskraft? Det är faktiskt bara fyra månader sedan som jag låg inlagd på sjukhus på grund av utmattning och depression. Framtiden får utvisa vad som kommer att ske men just nu, den här stunden mår jag bra. Bättre än på länge. 

I'm having a meltdown

Meltdown, ett sammanbrott inträffade igår. Det händer mig när det sker för mycket på kort tid och jag inte har möjligheten att bearbeta informationen. Det hör till mitt autismspektrumtillstånd och hjälpen finns i mörkret, tystnaden och trycket från mitt kedjetäcke. 

Jag fick nästan känslan av att vara ' normal ' denna period som varit.  Jag har klarat av att nå dom mål jag satt och började känna att mitt självförtroende blev bättre . Jag började till och med tänka vad som ska hända längre fram i tiden. Ska jag börja med någon slags arbetsträning eller vilken sysselsättning är lämplig? 

Allt detta tänkte jag innan gårdagens meltdown. Dagen började med att jag ser vår söta dotter springandes på tomten. Jag som trodde att hon redan var på dagis, hmm uppenbarligen hade jag missat att jag skulle köra henne vilket jag nu gjorde. Min boendestödjare Mrs Fnittertippa kom och vi sorterade papper och planerare matsedel och inköp.  Sedan blev Charlie, vår underbara valp akut kräk, diarré och hostig. Då kommer äldsta sonen hem efter ett läkarbesök och vi åker akut till veterinären med Charlie. En röntgen görs och det konstateras att han inte svalt något farligt. Däremot har han ätit plommon som har lett till diarré och kräkningar. Han hostar upp vitt slem och har troligen kennelhosta vilket han är vaccinerad mot. Tydligen finns det en mängd olika bakterie/ virus stammar och han har uppenbarligen drabbats av någon som vaccinet inte tog. 

Det är här det jobbiga startar. Jag har skött Charlie enligt alla regler och rekommendationer som finns ändå blir han sjuk. Tankarna börjar att spinna. Har han smittat dom andra valparna på valpkursen? Kommer vi inte att kunna gå mer på kurs? Jag som tycker att det är så roligt. Åkte hem i fullfart och Googlade senaste vaccinsprutans innehåll. Mycket riktigt han blev vaccinerad mot kennelhosta den 23 augusti. SUCK

Vilade, torkade kräks och stressade iväg för att hämta mellansonen. Hem för att göra läxor med honom och strukturera upp hans kalender. Huset stinker vid det här laget klorin. Svabben används konstant och jag är orolig för min underbara valp. Jag vet att jag har svårt att se helheten så jag försöker verkligen tänka att detta är övergående. 

Sedan är det dags att tvätta, diska och fixa middag. 

Vid middagen är jag inte pratbar. Min man försöker fråga om vad som hänt men jag kan inte formulera något. Då säger han att vi måste tillsammans hjälpas åt att plocka upp plommon från tomten. Varav jag säger att det vägrar jag. Det ingår inte i mina sysslor. Det är här min asperger kommer in på styltor. Jag är inte flexibel och kan inte ändra mina sysslor. Jag anser att jag jobbat häcken av mig hela dagen och nu ska jag plocka plommon, också?! Sedan tycker han att jag ska avsluta valpkursen då den tar så mycket energi....Tar den mycket energi? Svar Ja. Men den livsglädje den ger kan jag inte beskriva med ord. Nu ska jag avsluta den för att ha orken att plocka upp plommon på tomten....? 

Nej,tårarna rinner jag skriker och intar position oanträffbar under kedjetäcket. Livet är bara för mycket och då måste jag bromsa och lägga pussel. Jag försöker ta reda på vad jag känner då alla känslor kommer på en och samma gång. 

Jag är perfekt!

En måndag som kan sammanfattas utav ordet hopp. 

Idag fick jag hoppet tillbaka. Hoppet om ett liv fyllt av energi och glädje. Jag ser  mig själv där. När jag är pigg, sprallig och alldeles full av spirande energi. En perfekt människa. Det är jag. Jag har alltid varit perfekt. Jag är perfekt precis som jag är utan mina prestationer. 

'När jag går in i växthuset möts jag av växter med trötta, hängande blad och vissnande löv. Jag ser vissa växter i full blom som ger av hela sin praktfullhet. Vissa växter har inga blad kvar utan står bara med pinnar som sticker upp ur jorden. Sedan mitt i allt detta står en alldeles grönklädd buske, inte det minsta märkvärdig men alldeles fullkomlig. En välmående växt i balans, inte mer eller mindre och låter sig inte påverkas av omgivningens prestationsstress. För den vet kanske att livet inte måste vara perfekt för att vara underbart. ' 

Idag har jag motionerat, skapat i keramik, vilat och samtalat. Detta har gett mig en känsla av hopp och ett inre lugn. Jag är perfekt precis som jag är och vet du vad? - Det är du med! 

Inte kul någonstans...

Bloggen skulle ju vara ett sätt för mig att visa att det finns mycket som är humoristiskt i att leva med och brevid en människa med ADHD och Aspergerssyndrom. Då menar jag hur man tolkar saker och reagerar jämfört med alla NTV- are.

Faktum är att min ambition inte har lyckats då livet varit ovanligt tufft senaste tiden. Inte kul någonstans. Tänker i allafall fortsätta att skriva då det är ett sätt för mig att förstå vad som verkligen händer. Idag träffade jag och älsklingen min läkare, sjuksköterska och psykolog. Maken är mycket orolig då jag mår allt sämre. Energinivån är lika med 0. Jag är också rädd då jag inte ser någon större förbättring, eller typ ingen förbättring trots intensiv vila i över en vecka nu.

När vi sedan börjar prata om vår situation från årsskiftet då stödet från brorsan, Mrs Doubtfire och en stadsdelsförvaltning med kaos och som inget ökat stöd ger så är det inte konstigt att den frustration vi känner leder till utmattning. Tårarna började rinna utan avbrott. Jag försöker dagligen att hålla all denna jobbiga fakta ifrån mig och nu staplades  elände efter elände på varandra. Min läkare är orolig och undrar om jag vill att hon ordnar en plats på en depressions-

avd. så att jag får vila. Jag vill inte lämna mina barn utan mig någe mer. Vi måste ju förtusan ha rätt att få den avlastning som vi i familjen behöver, för att jag ska slippa bli så utmattad att jag är tvungen att läggas in.

Håller ut en stund till inlindad i filtar liggandes i min soffa i mitt hem med min katt! Jag kommer nog snart tillbaka till humorn som alltid fått mig att må bättre ! Kanske gjorde jag det redan i morse. Då jag samtalade med en kär vän och jag sa att det skulle vara skönt att få byta plats med brorsan en stund...Kanske inte fyra år men kanske fyra veckor. Gärna då i isoleringscell, med mina trädgårdsböcker, kanske en doftpelargon och mitt kedjetäcke. ;) 

Skuldkänslor

Ännu en dag i frysboxen är snart till enda. Kan det vara vårtrötthet som gör mig såhär matt? Troligtvis inte! Det är nog min ADHD som aktiverat min hjärna för intensivt en period.

Vilken tur att min psykolog var så flexibel, att vi kunde ha ett telefonmöte för att ge svar på dom sista pusselbitarna som behövdes för att färdigställa min utredning. Jag orkade inte ta mig iväg någonstans idag. Nu väntar jag mig utredningen i brevlådan inom kort. Diagnoser i klartext. Ja, vi får väl se vad dessa kommer att bidra med. Förhoppningsvis en större ödmjukhet till mig själv, då jag dom senaste dagarna börjat skuldbelägga mig själv. Hur svårt kan det vara? Vad är jag för en svag individ? Stackars alla andra som behöver komma till undsättning när kraften tar slut! SKULD Nej, den vill jag inte känna. Finns ingenting bra med den känslan. Inget konstruktivt kommer ur skuldkänslor.

Min sjuksköterska pratar allt för ofta om att jag behöver lära mig att sänka min ambitionsnivå. Att jag har en hög ambitionsnivå, för hög när det gäller det mesta. Att jag satt en nivå för hur jag ska göra saker och det sliter på mig att hålla den nivån. Nu är det ju så att dessa nivåer har jag skapat för att kunna vara den jag är idag. Genom att kopiera förebilder under mitt liv har jag lyckats plocka in dom inslag som idag står för min person. Jag prioriterar min familj och mitt hem högt. Med glädje pysslar jag om dem och när hemmet är vackert mår jag bra. Ordningen gör att jag inte behöver lägga massa energi på att leta eller memorera saker som ligger på fel plats. Räkningar och andra viktiga papper är i pedantisk ordning. Hur ska jag annars lyckas ha en översikt?

När hon gång på gång nämner att jag måste sänka ambitionsnivån så vet jag VAD hon menar men inte HUR jag ska göra. Vet inte hur man gör något halvhjärtat, även om jag vet att det säkert skulle göra att mina batterier skulle hålla längre. Att jag inte behöver vara i frysboxen lika länge, lika ofta. Denna förbannade lagom är nog min livs hittills svåraste utmaning! Good enough, var det någon som sa. Lite enklare men vad innebär det? När vet jag att det är good enough? Jag har alltid strävat efter att göra mitt bästa enda sedan barnsben. 

Aspie som jag är önskar jag en checklista på vad jag ska göra för att uppnå 'Good Enough' nivå. Köpa färdiga bullar vid barnkalas, dammsuga en gång i veckan, ringa en vän två gånger i månaden....? Inser att det som ni NTV-are känner automatiskt är lagom är något jag måste lära mig. Nu, snart tant ska jag lära mig att sänka ribban och inte följa de strategier som fått mig att fungera och uppfattas normal. Hmm svårt! 

Skuldkänslor för att inte räcka till.Bort med er! Jag gör faktiskt mycket mer än jag klarar av och det vet dom. Mina käraste, dom ser mig och allt jag fortfarande ger. En frus totala kärlek och en mammas varma famn!