Tre av fem med diagnos

Blandade känslor när Lillis fick sin ADD diagnos idag. Han har som mellanbarn varit den som vi sett som mest 'normal'. Hemskt, när jag tänker efter för vad innebär det att vara normal? I det här fallet en pojke med ett stort behov av att vara till lags och inte ta för mycket plats. 

Så efter att hans remiss skickats från den ena till den andra vårdgivaren fick vi idag diagnosen fastställd. ADHD huvudsakligen bristande uppmärksamhet, d.v.s. ADD. Jag är förvånad men samtidigt lättad. Nu finns det möjlighet för en anpassad skolgång där fokus ligger på hjälpmedel. Han behöver inte känna sig dum för att han inte minns alla detaljer som dom andra barnen gör. Arbetsminnesträning kan starta. Vi får möjligheten att pröva medicinering och se om hans hjärna kan hålla sig vaken även under långa tråkiga lektioner.

Vi fick dom obligatoriska informationsbladen och vi kunde med en blick utbyta att vi kan redan det här. Vi behöver inte informeras. Been there - Done that. Först med äldsta sonen och sedan med mig själv. Gått på föreläsningar. Plöjt igenom böcker. Sökt information på nätet. Oroat sig och haft sömnlösa nätter.

Skillnaden mellan Lillis och oss två andra som även har Aspergerssyndrom är i sammanhanget oändlig. Det gör mig lätt om hjärtat , att han inte har våra svårigheter och på det sättet är han väl mer 'normal '. Han är familjens diplomat och är flexibel och har alltid nära till skratt. Han är en enkel, anpassningsbar, rolig, omtänksam, kreativ älskad unge med hela världen för sina fötter. Dessutom går han i en skola med resurser att hjälpa honom. Dom bryr sig, vi bryr oss och han kommer att landa mjukt när han accepterat sin diagnos . Vilket inte borde vara alltför svårt eftersom ADHD redan är ett signum för familjen annorlunda.

Ibland tar livet en helt ny vändning . Idag var en sådan dag. När vi blev tre i familjen med ADHD.

En 'normal ' familj

Imorgon kommer UR Utbildningsradion hit för att intervjuva mellansonen om hur vår NPF familj skiljer sig från en så kallad ' normal' familj. Syftet är att sprida kunskap till andra barn. 

När jag först fick frågan om vår familj ville vara med var min första respons att självklart. Dels för att jag tycker att syftet, att sprida kunskap och i och med det en ökad förståelse är viktig. Dels för att vi, i vår familj just nu har möjligheten att göra det. Även om dagar, veckor och månader flyger fram just nu fyllda  med EVK möten, ADHD utredningar, dyslexi utredningar, läkarkontroller, socbesök och alla andra möten som bara måste ske så mår vi faktiskt bra! 

När jag säger bra menar jag att vi har våra huvuden över vattenytan, jag och min älskade make. Visst så händer det att någon av oss får en kallsup av vanmakt då och då men vi reder oss. Vi letar efter det som faktiskt funkar och försöker att skratta åt allt extra strul som ibland öser ner.  Barnen känner vårt stöd och är trygga. 

Jag kan inte svara på vad som skiljer oss från en normal familj. Jag har och kommer aldrig att tillhöra en sådan. Det ska bli mycket intressant att få vara med om denna intervju och sedan få lyssna på resultatet. Jag hoppas att du följer med! 

Att vara mamma

Att vara en mamma med egna NPF diagnoser och depression är inte lätt. Jag försöker leva efter devisen ' Hjälp dig själv för att sedan hjälpa dina barn'. Om inte jag är stark så faller allt. 

Jag behövde vila igår, jag var vresig, slut på tålamod i PMS följetåg. Maken var borta och ansvaret låg på mig och endast mig. Såklart att det flippade ur. Äldsta sonen fick ett utbrott, mellan sonen bröt ihop utav utmattning och lillasyster som vanligtvis för all uppmärksamhet skrek rakt ut av frustration. Där var jag, i mitten av allt detta kaos och återigen kommer mina behov att bli satta på vänt. Något som jag naturligtvis accepterar. Jag älskar och värnar om mina barn till hundra procent. Haken är bara att jag vet att snart kommer jag inte orka lägga i en ny växel för att finnas tillhands. Jag är rädd för väggen, utmattning och sjukhusvistelse. Been there - Done that

Hursomhelst så är det då torsdagskväll och tumulten är ett faktum. Det som oroar mig mest är min mellan son som är tio år. Han är en underbar kille med glimten i ögat och en stor social förmåga. I höstas började han på en ny skola, Internationella Engelska skolan , vilket inneburit en helt annan skolmiljö. Mycket ansvar läggs på eleven och många är dom timmar vi suttit med läxor. Jag vill finnas till för honom och prioriterar det. Vi poppar popcorn, tänder ljus och han får välja en film vi ser på jag och barnen. Det är mysigt och vi bestämmer att han ska vara hemma imorgon och chilla. Vi ska till skolan för ett tidigare bestämt läkarbesök. Det kommer lägligt för han har ont i magen, ont när han kissar och har sömnsvårigheter. Jag funderar på om han har ADHD light ....finns det? Nu är det bestämt att vi ska gå till botten med detta och ta reda på vad det är som stressar honom.

Att vara mamma är inte lätt. Dina egna behov kommer långt ner på listan. Det händer plötsliga oväntade händelser och du måste ta nya beslut, ändra planer och vara flexibel. Jag klarar det men det tar musten av lilla Aspien-jag. Samtidigt får det inte glömmas att dessa tre individer, mina älskade barn är ljuset i mitt liv och glädjen. 

Min blogg och dess utformning

Jag sitter varje dag under två timmar och tankar ljus på ljusterapin. Det är så härligt att befinna sig i denna vita sfär av ljus. Jag riktigt känner att min kropp blir piggare och mer alert. 

Under dessa timmar skriver jag ner det jag lärt mig om mina diagnoser på nya sidor till bloggen. Det är en härlig känsla att få byta ut och uppdatera informationen här inne. Det blir tydligt vilka enorma framsteg jag gjort. Vilken kunskap jag besitter gällande mina diagnoser och i och med det hur och varför jag fungerar som jag gör. 

När jag började att skriva här var allt ett töcken och jag levde en mycket mer oroligt liv. Jag har verkligen haft nytta av att få formulera vad som händer runt omkring mig och på så sätt få en bild av min tillvaro. Snart har denna blogg nått 7.000 träffar! Det glädjer mig verkligen att på detta sätt kunna nå ut till mina medmänniskor. 

Tack alla som följer min blogg och alla er fina som kommenterar och ger mig feedback på det jag skriver! 

Min egen lilla värld

Dom senaste dygnen har jag tillåtit mig själv att vara en riktig kuf. Jag har dragit mig undan in i min egna lilla värld.

Åh, tusan vad glad jag är att jag fått mina diagnoser. Det gör nämligen att jag kan välja att stanna kvar i mitt kufiga tillstånd utan att pressa mig tillbaka till att vara en fungerande kvinna, mamma, fru och vän. Jag har låtit Aspien i mig vara ifred och bara nördat in på att måla nattduksbord och sedan låtit grytorna i köket fyllas med trädgårdens äpplen och plommon. Jag har gjort mos, marmelad, kompott och paj. Alldeles fantastiskt gott och underbart att jag har möjligheten att stänga ner stressen, avboka allt och bara vara. 

Snart har jag nog vilat klart i min egna lilla värld där allt luktar plommon och inget ont kommer in, nämligen mitt hem. 

I rymden finns inga känslor

Ta mig till rymden i en rymdkapsel svävande i tystnad och tyngdlöshet. 
Jag är 37 år, fru , mamma till tre och matte till två och jag har Aspergerssyndrom och ADHD. 

Två kvällar i rad har jag legat i fosterställning under mitt kedjetäcke med hörlurar på. Huvudet spränger av värk men också arbetande med detta eviga pussel läggande. Livets pussel. Uppenbarligen har det varit för mycket , igen . Trött på alla sinnesintryck ljud, ljus, känsel och lukter. Tänk att bara få sväva runt i tyngdlösheten i rymden och få uppleva total vila. 

Att jag inte pallar med livet gör mig ledsen, deppig och håglös. Jag som börjat se framåt mot framtiden, inte bara en dag eller en vecka i taget  utan långsiktigt. Kommer jag börja med arbetsträning snart ? Tydligen inte! Nu säger kroppen stopp. Jag har inget annat val än att acceptera. Dags  att vila. Jag har ägnat dagarna åt trädgården,  att beskära buskar och rulla runt med Charlie i gräset. Jag har tagit ut min frustration genom att slipa två nattduksbord, som jag planerar att måla i en stilig grå nyans och skaffa nya fräcka knoppar. Inge fel på kreativiteten hos mig i alla fall. 

Rymden känns lockande och det är väl så att I rymden finns inga känslor....

Autismspektrumtillstånd

Idag startades mitt deltagande i Diagnosgruppen på Aspergercenter. En grupp för oss nyligen diagnosticerade med Aspergerssyndrom samt även eventuella tilläggsdiagnoser som ADHD.

Det är en bra grupp som jag har fått möjligheten att delta i. Åldersspannet är från dryga 20 till dryga 50 år. Jag tror att det kommer att ge mig ännu lite mer svar på VAD aspergerdiagnosen innebär för mig men även för andra. Vi tog upp lite olika saker men det som berörde mig mest var vad som är positivt respektive negativt med att få en diagnos

Jag anser att det kan vara negativt att få en diagnos för det begränsar personen i fråga . Jag är exempelvis rädd för att min son med Asperger/ADD som går i en specialskola och lever i en skyddad värld inte ska få möjlighet att se, göra och utmanas till utveckling. Jag ser på min egen uppväxt som inte innehöll ett endaste dugg av curlande utan jag fick ta hand om mig själv. Jag hade en pappa som trodde på min förmåga att bli och göra allt som jag ville i världen. Han kastade ut mig i olika situationer med olika människor vilket har format mig. Jag hade rest, varit på kollo, språkresa , åkt utomlands och börjat arbeta innan sjuttonårs ålder. Självklart var jag livrädd många gånger men jag fick ett självförtroende som följer mig än idag.

När det gäller vad som är positivt med att få diagnoserna Aspergers syndrom och ADHD. För mig personligen är att jag är betydligt snällare mot mig själv. Jag kan vara den jag är och inte anpassa mig efter NTV ares förväntningar på mig. Jag har levt så länge efter mottot Fake it until you make it, nu är det slut med det. Men jag har flera ess i skjortärmen. Jag kan spela i stort sett vilken roll som helst, när jag vill. Men just nu vill jag bara vara en kvinna som andas och tillåter sig själv att vara fri i kropp och själ - fri att vara jag. Sedan får faktiskt världen runt omkring tycka vad dom vill om mig. I don't care. 



Så autismspektrumtillstånd, Aspergerssyndrom , AS, AST, Aspie, ADHD eller hela alfabetet jag är fortfarande samma person som innan 2011. Bara mycket tryggare i mig själv och mindre anpassningsbar. Me like. 

Jag kan

Det är mycket som händer nu- men jag kan! 

Jag kan utföra hushållssysslor, lämna på dagis även tidigt på morgonen , gå på valpkurs, boka om möten, ta hand om måsten papper, vara kärleksfull, Arbetsminnesträna, påbörja diagnosgrupp och samtidigt må bra. Igår var en stressigt dag på grund av att vi försov oss på morgonen. Morgonen då allt ska hända på så kort tid. Stressen fanns kvar hela dagen men jag visste att idag finns det tid för vila under förmiddagen. 

I eftermiddag startar Diagnosgruppen på Aspergercenter där vi nyligen diagnosticerade träffas och pratar. Lite pirrigt men också kul att komma iväg och förhoppningsvis komma hem en erfarenhet rikare. Alltid lika intressant att träffa andra Aspies. Vi skiljer oss åt som alla människor gör men sedan finns det vissa egenskaper som är exakt dom samma. Hur vi tolkar en text, hur vi ser på regler och sedan hur vi tolkar sociala regler och kommunikation. Sedan är vi alla olika finslipade utifrån vår uppväxt miljö. Jag är otroligt välfungerande och det är få som märker av mina svårigheter i sociala situationer om jag inte vill. 

Att påbörja valpträningen med Charlie har gett mitt självförtroende, en uppåt puff. Så härligt att befinna sig i ett sammanhang utan anknytning till mina diagnoser eller mående. Helt enkelt kul!
Det roliga är också att vår Charlie behöver passivitets träning. Han ska lära sig att inte alltid hänga på det roliga....Hmmm, hög igenkänning från hans flock . Vi skulle alla behöva öva passivitets träning.Här hemma är vi hungriga på livet och ivriga inför nästa utmaning. Men de säger ju att'' All dogs has ADHD ' . ;) 



Jag kan utföra det jag vill. Jag känner mig fri och inte låst och begränsad i min kropp. 

Normal familj- Nej tack!

Varit ute i trädgården med Charlie brevid mig och beskärt hallonsnåret. Harmonin är total i naturen. Känner ett lugn sprida sig i kroppen när solen spricker upp och skimrar mellan molnen.

Jag har dippat varit upprörd, arg, ledsen och allmänt besviken på dom som borde stå mig närmast. Idag hade jag och min älskade man tid att prata, eller rättare sagt vi tog oss tid att prata. Nu förstår jag hans frustration och uppgivenhet på ett mycket bättre sätt. Jag har kommit mycket längre på min resa mot acceptans att vi har dom funktionshinder som vi har i familjen. Först chock, sorg och sedan ilska... Varför ska vi drabbas av detta? Sedan när man vänt och vridit på detta faktum så tillsist infinner sig en acceptans. Nu kan jag till och med vara otroligt glad över att vår familj inte är som alla andra 'normala' familjer. För vad innebär det att ha en normal familj?  Låter i mina öron ganska trist. Här, i vår familj är det extra ALLT som gäller. Extra mycket känslor, extra mycket husdjur, extra mycket av samma intresse, extra mycket kärlek. 

Livet handlar så mycket om att våga stanna upp och reflektera över det som faktiskt fungerar, istället för att se allt det andra som inte fungerar. Jag har den förmågan och jag njuter fullt ut av min älskade valp som ser allt för första gången och han njuter minst lika mycket som jag av naturen och dess gåvor. 

Så alla ni fina som följer min blogg se till att njuta av det som faktiskt fungerar, om så bara idag.

Narkotika klassad medicin

Min ADHD kan medicineras.  Med hjälp av Metylfenidat kan min impulsivitet minskas och min koncentration höjas. Denna medicin är narkotika klassad och därför om debatterad. 

Jag har aldrig använt narkotika innan jag påbörjade min medicinering. Jag har varit en person som knappt tagit en huvudvärkstablett vid huvudvärk . Har alltid haft en väldig respekt och rädsla för droger överhuvudtaget.  Därför är det väl just därför som jag i vissa sammanhang tycker att det är besvärande, som nu när jag ska ut och resa när det blir påtagligt att min medicin är narkotika klassad. Jag behöver ta hjälp från Apoteket för att få en blankett ifylld gällande mitt Ritalin. Vilken läkare som ordinerat, exakt dos och mina uppgifter . Jag kan förstå varför detta är nödvändigt, det är ju trots allt narkotika. Det besvärande är att jag känner mig utpekad. Dels på Apoteket då apotekaren, som jag upplever det, skriker ut information om min narkotika klassade medicin till övriga kunder. Men också, den delen av resan då jag ska gå genom tullen , som redan innan är jobbigt då det är så många moment att hålla koll på. Vill verkligen inte tas åt sidan och behöva förklara och visa dokument om mina mediciner. Panik, är nog det ordet som kommer närmast vid en sådan situation. 

Jag hade en period  i höstas då jag varje kväll kl. 20.00 tittade på Gräsbevakningen i Australien. Blev en aning enformigt för maken men för mig är det tryggt med rutiner. Dessutom krävs det inte så mycket av min hjärna att tolka program som jag dagligen följer. Vila för hjärnan så att säga. Men att följa denna serie, har ju definitivt gjort att jag fått en ökad respekt på gränsen till rädsla för tullen.

Hursomhelst , min ADHD medicin har förändrat mitt liv. Efter att ständigt ha jagat efter kickar hela mitt liv och en rädsla av att missa något så har jag nu funnit ro i den enkla vardagen. Jag upplevde n rotlöshet och rastlös som aldrig tog slut . Jag har prövat allt för att finna balans i livet som anpassad kost, terapi , yoga, meditation och mindfullness. Nu kan jag konstatera att vid ADHD problematik kan dessa metoder endast lindra symptomen för stunden.

När jag tar min medicin så klarnar världen. Det är som att ha sprungit i en skog och känt grenar riva i ansiktet, ljudet från skogen och ljuset från himlen alla intryck kommer på en och  samma gång. Plötsligt kommer man till en glänta och jag ser en blomma på fältet, allt klarnar- medicinen har börjat verka.

Jag njuter av att vara i nuet även i tanken. Att fullt ut kunna ägna mig åt att något utan att i tanken redan vara sjutton sysslor framför. Medicinen har gjort mig till en lugnare och mer inkännande person.

Många som har negativa åsikter om Metylfenidat, förstår nog inte vilken hjälp detta kan ge när man prövat allt annat. För sådana är vi med ADHD, vi söker och ger oss inte förrän vi fått rätt hjälp. För mig tog det ett halvt liv, efter att slutligen gått in i väggen för att få rätt diagnoser och rätt hjälp.

Vill dela med mig en avdramatiserad bild av metylfenidat från Tinas Wimans blogg M som i underbar.

Oro vid Asperger

Att känna oro, bedövande oro som ångest över nya saker när man är en aspie.

Redan som mycket liten fanns den här oron,jag känner igen den som drar och sliter i mitt inre. Kaos i huvudet och kaos i kroppen. Nu när jag är äldre och förhoppningsvis klokare vet jag att det är bara slöseri att vara orolig. Oftast kan jag hålla den i schack genom att andas, yoga eller prata om vad som oroar mig. Men när livet är som nu och det är för mycket pusselbitar som flyger omkring då tar oron över.

Idag ska jag skriva in mig på arbetslivsintroduktion tillsammans med min nya handläggare på försäkringskassan. Vill inte! På något naivt sätt hade jag sett fram emot den här dagen, när mina sjukdagar tar slut och jag skulle vara frisk. I alla fall så pass frisk att jag kunde vara med på någon datakurs eller något annat skoj som händer på Arbetsförmedlingen. Jag är van att klara av saker, att vara duktig och göra det som förväntas. Idag är jag oförmögen till det, att göra det som förväntas av mig. Det skapar stress. Hur ska jag vara då, på detta möte. Ska jag komma dit i mjukisbyxor och en tofs på huvudet? Verka disträ och okontaktbar?...

Efter det att mina diagnoser sattes leker jag ibland på sådana här möten. Låtsas att jag inte vet att man ska ta varandra i hand, se varandra i ögonen och andra sociala koder. Nått roligt ska man ha och det känns väldigt befriande! Är det något jag vet, så är det hur man förväntas uppträda.

Gick på en utbildning nyligen och träffade andra aspies. En ung kille frågade föreläsaren: ´Kommer jag att sluta känna oro när jag blir äldre?´. Mitt svar är nej, men du kommer att lära dig olika strategier för att exempelvis vara mer förberedd och du kommer genom erfarenhet inse att oron inte är där för att stanna!

KBT i Vardag

Började på KBT i vardagen idag. Denna gruppterapi ska hjälpa mig att få en mer fungerande vardag.

Komiskt eftersom jag inte upplevt någon vardag på snart tre år. Dessutom tror jag att alla med barn, och speciellt vi med NPF diagnoser eller barn med dito funktionshinder, vet att hela havet stormar mest hela tiden. Men, men jag ska självklart gå dit och se.

De andra hade redan medverkat under två gånger, då jag varit sjuk. När jag kommer in i rummet sitter alla utspridda och sköter sitt. Jag hälsar och slår mig ner avvaktande. Försöker registrera vad som förväntas av mig. Härma beteenden för att göra rätt = överlevnadsstrategi!

Jag får en mapp full med papper. Innehållet är dels det jag missat samt dagens dagordning. Känner direkt prestationsångest och stress över de övningar jag missat. När ska jag göra de tidigare övningarna, nu? Jag kan köra en turbo variant och slå på duracellkaninen i mig. Men jag ombestämmer mig och delger kursledaren min upplevda stress. Åh så bra, nu var den stressen som bortblåst!

Idag ska vi fokusera på medveten närvaro.

Parantes (För mig är detta ämne riktigt uttjatat men jag lyssnar självklart. Medveten närvaro-mindfullness också kallat har jag försökt öva på i många år. Det är bara det, att när man har en ADHD skalle där 20 TV-kanaler är på samtidigt är det skrattretande att tro att jag någonsin skulle ha klarat uppgiften med medveten närvaro. När jag gick in i väggen fick jag träffa en KBT terapeut genom husläkaren. Hon ville att jag skulle öva på SOAL modellen.
D.v.s. STANNA UPP-OBSERVERA-ACCEPTERA-LÅT GÅ. Detta skulle leda till ett lugn och minskad ångest. Ambitiös som jag är försökte jag verkligen genomföra detta under en veckas tid. Men när tankarna spinner runt som i en torktumlare fungerar detta inte! Jag avslutade min kontakt med KBT terapeut. )

Lite senare fick jag möjligheten att visa min kurskamrater min I-pad och mina appar som kraftigt förenklar min tillvaro. Appar som Awesome notes och Evernote använder jag dagligen.Tycker om att dela med mig av min kunskap.

Blir samtidigt väldigt nöjd, när jag inser vilken överlevare jag är som alltid hittar nya strategier!