Vardagssamtal del 2 - sociala fjärilar

Vi pratar kroppsspråk och ögonkontakt för fulla muggar på kursen som hålls av Aspergercenter. Det är roligt, tänkvärt och ibland väldigt svårt .

Jag som känner mig hyfsat belevad och vet hur jag bör uppföra mig, blev helt ställd när vi under ett rollspel skulle ge stoppsignaler och avvisa någon på ett trevligt sätt. Avvisa någon på ett trevligt sätt? Hur? 

Jag är grymt duktig på att avvisa någon på ett, som jag nu förstår kan vara ett otrevligt sätt. Vända bort blicken, kroppen och dra upp en luva över huvudet....med näsan långt ner i mobilens mycket intressantare innehåll. Om inte det skulle räcka kan jag utan problem uttrycka mig med tal och be att få vara ifred. 

Ja, jag vet....det är många som känt sig avspisade eller t.o.m. kallat mig för en bitch. Det senare kan nog stämma i dom fallen då jag faktiskt inte brytt mig ett endaste dugg om hur den andra personen känt sig. Nu, kan jag väl tycka att jag borde kunna avhysa någon på ett trevligare sätt. 

Denna uppgift är otroligt svår för mig. Hur är jag ' lagom' trevlig utan att vara inbjudande? Om jag sitter i fika rummet och inte vill vara social men ändå inte verka otrevlig... Tydligen är det då väldigt viktigt att höja blicken och visa att man sett den andra. Kanske säga hej,  för att sedan fortsätta med det jag gjorde medan jag kanske vrider min kropp bort från den andra. 

Fortsättning följer i detta härliga ämne att som aspie hålla ett Vardagssamtal. Enligt kursledaren behöver vi inte bli sociala fjärilar utan bara lära oss att bli mer bekväma i sociala situationer. 

Nu dansas julen ut....

Idag får det vara nog med jul! Årets julfirande känns oändligt och jag har så mycket saker som ska sorteras ner i lådor för att finnas igen nästa år. Jag är otroligt traditionsbunden och julen förknippas med föremål som följt med mig i många år. En viss tomte som alltid står på fönsterbrädet och julgranskulor jag köpt från världens alla hörn.

När jag var liten grät jag varje år när vi slängde ut den vid det här laget taniga granen från balkongen. Granen hade blivit levande för mig som någon med en egen identitet, så när mamma sjöng ' Å så nästa år igen, kommer han min gamle vän. För det har han lovat. ', rann alltid en liten tår ut för min kind. 

Min farmor ordnande alltid julgransplundring för mig och mina kusiner. Vi rullade peng, ritade knorr på grisen och letade paket med hjälp av finns  i fisk, fågel eller mitt i mellan. Jag var lycklig dessa stunder. Tills granen slängdes ut.... 

Jag har fortfarande ett speciellt förhållande till växter och jag sköter dessa med stor omsorg. Även speciella saker betyder saker för mig. Ett minne, en vän, en plats där den brukar stå. Jag kan ägna timmar åt att organisera mina saker tills dom står på det sättet som känns rätt. Där dom hör hemma. Om någon flyttar på den ser jag det direkt. Nu, som mamma till en liten flicka med liknande egenskaper har jag fått vänja mig att hon flyttat på saker efter hennes smak. Detta glädjen mig mycket. Jag är inte längre ensam i detaljernas värld. 

Hoppas ni också dansar ut granen så att planera inför ett nytt år kan börja ta form.