Att våga leva

Det finns så mycket att vara rädd för i livet. Om man börjar tänka på allt som kan gå fel kan listan göras lång och hinder för att leva fullt ut bli skyhöga. När jag var yngre oroade jag mig för ALLT . Allt från vart jag skulle sitta i klassrummet nästa dag till om jag skulle ha en nykter mamma till middagen.  Jag läste olika mentala texter om att ' oro suger bara musten ur morgondagen' ....

Jag ägnade timmar åt att gå igenom händelser , samtal och detaljer med mig själv och dom närmast mig. Nu funderar jag på när denna osäkerhet slutade....och jag tror mig ha hittat svaret. Det var efter att jag gått in i väggen, efter att jag tappat min hälsa, efter att jag vart beroende av vård , efter att jag inser att vissa vänner inte är vänner, efter att jag önskat att dö för att orken att leva tagit slut.

Då , där när vinden vände och jag åter njöt av känslan av vinden i ansiktet blev mitt val ett 
Ja till livet! 

Jag är tacksam över livet. Jag kommer aldrig mer ödsla tid på att oroa mig över morgondagens logistik , folks åsikter , barnens aktiviteter eller nått annat som suger musten ur mig. Jag vill leva mitt liv med ett öppet sinne , en acceptans , ett engagemang , en närvaro i nuet och en kärlek till dom som står mig nära .

Jag hoppas att ni som följer min blogg får ta del av min livsfilosofi och får ut en kunskap och en ökad förståelse för hur mitt liv är idag och varför. Diagnoser eller inte så är en tacksamhet för livet det som driver mig framåt i livet. Må väl / Cecilia

Introvert

Efter att ha sovit mer än någonsin, stängt av all input, vilat, njutit av tystnaden och ensamheten kom kraften tillbaka. 

Ibland glömmer jag bort mina autistiska drag och dess behov. Jag tror att jag fungerar som alla andra och inte behöver någon särbehandling, men det är just då det slår tillbaka på mig igen och jag blir så där dunder, super ultra matt. Faktum är att mitt behov av egen tid, min egna sfär är livsnödvändig och har alltid funnits där. När jag växte upp låg jag timtals i min säng lyssnades på musik eller pysslade med något. Ensam. Jag gör det fortfarande i trädgården, i sängen eller bara vara i stillhet. Detta är ett nödvändigt beteende. Jag behöver mycket mer tid att sortera mina intryck än andra människor. Det är när intrycken blir fler än vilan jag sluter mig och blir en introvert person. 

Nu har jag återvänt till livet och det stundande sportlovet med mina älskade barn. 

Foton från förr

Dåtid, minnen och känslor från en svunnen tid. En tid i lycka ! En tid i kärlek och frid! En tid innan kraschen, fanns fångad på en minnessticka min man hade med sig hem. Nu sjunker jag djupare och djupare ner i sorgens grop. Vad fan hände egentligen? Hur kunde allt gå så fel ? Jag som mådde så bra och fullkomligt strålar på dessa bilder. 

Jag förlorade denna glada, självsäkra, vackra JAG och är nu endast en skugga av hennes styrka och livskraft. Det gör ont! Jag vill bränna dessa foton för att nästa sekund fascineras över hur bra jag mådde. Hur lätt allt var. Hur lätt jag var . Har säkert 30 kg tröstätande på min kropp nu. Allt känns tungt och svart om jag jämför min tillvaro då. Jag lyckades alltid nå mina mål. Vi umgicks med vänner och gjorde resor och andra saker. 

En tid nu, har jag varit rätt så tillfreds med min tillvaro. Tacksam över mina barn, min familj och att jag fungerar igen, men efter denna tillbakablick vill jag bara krypa långt ner under mysfilten och gömma mig. Jag är långt ifrån vad jag en gång var. Det gör ont. 

Jag var en del av ett större sammanhang med flera olika kontaktytor. Jag saknar arbetskamrater , jag saknar att vara saknad och mest av allt att betyda något. Jag är mamma och fru just nu och jag kan så mycket mer än så. Det gör ont. 

Vägen tillbaka är inte en väg tillbaka. Inget kommer någonsin bli som på dessa bilder igen. Ögonblicken är borta för alltid och smärtan dom lämnar efter sig är bedövande. Jag har övat, övat och övat på att inte gräva ner mig i det som varit men dessa foton kom som en blixt från klar himmel. En blixt av insikt att livet aldrig någonsin kommer att bli som förrut igen.

En vis gammal dam

Just nu idag känner jag mig som en vis gammal dam. En person med år av livserfarenhet bakom sig och ett lugn i sinnet att allt kommer att bli bra. 

I helgen tog vi en biltur ut på landet, min älskade man och jag. Jag har haft en sådan längtan till naturen, lugnet, enskildheten och tystnaden. Vi åkte bilen länge, länge så länge att både lilla dottern och valpen somnat för länge sedan. Vi åkte förbi små samhällen med en kyrka som samlingsplats och endast en skola. Slutligen tog vi en färja ut på en ö där vi kikat på några hus på Hemnet. Vi konstaterade ganska snart att det var väldigt idylliskt denna soliga höstdag med all sprakande höstfägring. Vi åkte efter en traktor där en kvinna satt upp mellan potatissäckar på flaket. Snacka om härlig syn för oss förortsbor. Vi njöt av utflykten och att få uppleva landet, men vi åkte glatt tillbaka till fastlandet med färjan och fortsatte färden hemåt. 

Hemma. Jag älskar vårt hem. Vartenda liten detalj i detta hus och i dess trädgård är noga utvalt av oss. Här får jag ro i själen. Vi har aldrig bott på en plats längre än fyra år. Rastlösheten har börjat riva och slita i mig och en rädsla över att missa något om jag står still på samma plats för länge har varit bedövande. Nu vet jag att det har varit min ADHD som drivit mig framåt utan några som helst betänkligheter. Lyckan är fullkomlig över att jag nu kan sätta fingret på ett beteende som är ett ADHD relaterat beteende och som jag inte längre låter styra mig. 




Jag är nog väldigt mycket mer harmonisk, balanserad och trygg i mig själv än vad jag någonsin har varit. Och det bästa av allt är att bara en femminuters bilfärd från mitt hem finner jag ett stort och för mig outforskat naturreservat som jag och Charlie nu promenerar i.  Härliga höst. 

Autismspektrumtillstånd

Idag startades mitt deltagande i Diagnosgruppen på Aspergercenter. En grupp för oss nyligen diagnosticerade med Aspergerssyndrom samt även eventuella tilläggsdiagnoser som ADHD.

Det är en bra grupp som jag har fått möjligheten att delta i. Åldersspannet är från dryga 20 till dryga 50 år. Jag tror att det kommer att ge mig ännu lite mer svar på VAD aspergerdiagnosen innebär för mig men även för andra. Vi tog upp lite olika saker men det som berörde mig mest var vad som är positivt respektive negativt med att få en diagnos

Jag anser att det kan vara negativt att få en diagnos för det begränsar personen i fråga . Jag är exempelvis rädd för att min son med Asperger/ADD som går i en specialskola och lever i en skyddad värld inte ska få möjlighet att se, göra och utmanas till utveckling. Jag ser på min egen uppväxt som inte innehöll ett endaste dugg av curlande utan jag fick ta hand om mig själv. Jag hade en pappa som trodde på min förmåga att bli och göra allt som jag ville i världen. Han kastade ut mig i olika situationer med olika människor vilket har format mig. Jag hade rest, varit på kollo, språkresa , åkt utomlands och börjat arbeta innan sjuttonårs ålder. Självklart var jag livrädd många gånger men jag fick ett självförtroende som följer mig än idag.

När det gäller vad som är positivt med att få diagnoserna Aspergers syndrom och ADHD. För mig personligen är att jag är betydligt snällare mot mig själv. Jag kan vara den jag är och inte anpassa mig efter NTV ares förväntningar på mig. Jag har levt så länge efter mottot Fake it until you make it, nu är det slut med det. Men jag har flera ess i skjortärmen. Jag kan spela i stort sett vilken roll som helst, när jag vill. Men just nu vill jag bara vara en kvinna som andas och tillåter sig själv att vara fri i kropp och själ - fri att vara jag. Sedan får faktiskt världen runt omkring tycka vad dom vill om mig. I don't care. 



Så autismspektrumtillstånd, Aspergerssyndrom , AS, AST, Aspie, ADHD eller hela alfabetet jag är fortfarande samma person som innan 2011. Bara mycket tryggare i mig själv och mindre anpassningsbar. Me like. 

Citat från en själsvän

Delar här en Facebook status från en av mina blivande själsvänner. En person som liksom jag fått diagnoserna Aspergerssyndrom och ADHD. 

Hej alla mina tråkiga normala vänner 

I juni blev min utredning om neurologiska funktionshinder klar. Jag har alltid vetat att jag är annorlunda otroligt speedad ibland impulsiv mm. ADHD har jag misstänkt ett tag och där blev det fullpott Bingo. Men att jag skulle vara en klockren kvinnlig Asbergare hade jag ingen aning om. Har under sommaren läst och tagit reda på hur min hjärna fungerar, det har inte varit lätt  Tack vare min överbegåvning så har jag från barnsben lärt mig hur jag skall vara i sociala sammanhang. Jag har taskig automatisering alltså det ni gör automatiskt det måste jag hela tiden tänka på. Det gäller allt från plocka disk till att duscha. 

Jag har lärt mig att skanna av alla människor jag möter för att pejla in hur deras mimik ser ut, deras humör, och hur de mår. Därför har jag väldigt bra antenner för känslor.

Som ung var jag väldigt naiv. Visste aldrig vad som var inne eller vad jag själv gillade eller inte gillade, härmade eller frågade alltid vad som var bra. Läste massor med böcker om matlagning, barnuppfostran mm. Har klarat mitt liv jävligt bra. Men nu är jag trött, så trött, orkar ingenting. Men hjärnan har ju fått jobbat 150 % mer än vad den egentligen orkar.

Försöker hitta mig själv i ett hjärnkaos, vem är jag egentligen vad gillar jag egentligen. Har levt hela livet med en påse över huvudet med en mask målad på, en mask som jag trodde var jag. Det är väldigt intressant att titta under påsen. Har fått förmånen att vara sjukskriven hela sommaren för utmattningsdepression och rygg/nack problem. Det har varit en härlig sommar men omtumlande. Älskar alla nära och kära

Tack för att jag fick dela denna status . Känner igen mig i så mycket trots att vi inte har ett dugg gemensamt än dessa diagnoser. Tack vännen.